Varning för skotska pensionärer!

Det är troligen min favoritvägskylt, alla kategorier, den som varnar för farliga pensionärer. För det är väl så den ska tolkas? Precis som man varnar för älg, råddjur och fulla chaufförer (ni vet, triangeln med bilen som slirar fram och tillbaka...) så varnar man här för landets potentiellt livsfarliga gamlingar. Undrar vad de gör... Jag vet inte, jag har inte vågat utforska det närmare. När jag ser skylten vevar jag upp rutorna, låser dörrarna och blåser förbi snabbast möjligt!

Party - med ett finare ord

En halvtimme innan jag slutade kom chefens chef och sa att chefens chefs chef - högsta hönset på kontaktsidan - ville träffa mig precis när jag slutade. Hon var glad när hon sa det, men jag kunde så klart ändå inte låta bli att undra om det var trubbel eller goda nyheter.

Det visade sig att vi var en handfull coacher och seniorer som blivit kallade. Högsta hönset berättade om Reward-tabernaket nästa vecka, vilket var lika bra, för ingen av oss hade kastat två blickar på alla lappar om belöningsscheman, framgångstävlingar och gu vet vad. (Oscarsgalan, ständiga baler nere i England, "wall of fame" och annat tjafs har iofs fått oss att inse att företaget fullkomligt ääääälskar utmärkelser och flashiga fester, fast inte julfester...)

Vi hade dock så klart sett alla silverstjärneballonger som hängde öve skrivbord lite här och där både på kontaktavdelningen och administrationsavdelningen, och fick nu en förklaring till dessa mystiska utsmyckningar. Tydligen är det team och individer som vunnit utmärkelse A eller nominerats till B eller... det var nåt C också. Hur som helst, de skulle till tabernaket. Och företaget gav dem ballonger för att... förvirra oss andra som inte vet vad det handlar om? För de kan väl inte vara så patetiska att de ska tro att vi ska tänka "wow, coolt, den där personen som fått den där ballongen måste verkligen vara något extra, sån vill jag också vara"? Jag menar, det är ju ingen oscar. :-)

Högsta hönset pratade en massa:
"...enorma arbete med [webbaserad infoportal].... mycket kort deadline... övertid... sett er sitta kvar när jag gått hem långt efter normal kontorstid... VD:n gav några platser till... vill bjuda in er som mina personliga gäster... fin fest på National Piping Centre... formell klädsel.... kvinnor i... män i... ceilidh efteråt - fast det var inte min idé! ...värda... bra... bättre... bäst... [fyll i valfritt smicker och superlativer]

Vad jag och mina kvinnliga kollegor hörde:
"... champagnereception... [gratis] fin middag... män i kilt..."

Saken var klar. Trots att en manlig kollega påminde oss om att "männen" är grabbar från kontoret. Jag erkänner, vi tystnade för ett tag, men sedan beslöt vi att det inte spelade någon roll. Fritt party!

Så, på torsdag ska jag på finfest.

Men jag får ingen ballong, vad jag vet...

Skillnad på humor och humor

Teammöte på jobbet. Tjej A har försökt ordna utekväll i flera månader utan att lyckas samla teamet. Det viktiga i ekvationen är att hon inte gillar pubar, temakvällar eller enkla ställen; hon vill uteslutande ordna "middagar" med minst två rätter.

Tjej B: Vi kanske kunde gå till "Jongleur"? Middag, stand up-comedy och disco för en klumpsumma under £20.

Tjej A: Åh nej, inte stand up-comedy, jag hatar det, det är oftast inte ens roligt.

Spridda protester från kollegor som gillar stand up-comedy.

Tjej A: Se, om vi har en middag så som jag föreslår så behövs ingen comedian. Ni har ju mig!

Tjej B: Men vi vill inte bara skratta av medlidande...

Bullseye. Skratten ekar fortfarande på kontoret.

Sveriges fulaste ord?

Uppdatering 16/4:
Jag skäms. Jag har sökt vidare, och på SAOBs sida står det faktiskt "Erbarmligt" eller "Erbarmeligt". Jag hade rätt! Hela tiden!

Men bara för att jag inte följde grundregel 1A i research - och konsulterade ursprungskällan istället för att förlita mig på att officiella sidor och myndighetsskrifter är rättstavade... - så har jag nu gjort bort mig. Pinsamt...

Och dessutom har jag pinsamt nog nu stavat käpprätt fel i en situation när det bästa vore att vara så korrekt som möjligt.

Låt detta bli en läxa för mig.
Undrar vem som programmerade Word förresten... den människan har grava språkproblem, det är klart!

==============================================

I hela mitt liv har jag gått omkring och trott att något är "erbarmerligt tråkigt". Och såvitt jag kan minnas så har ingen korrigerat mig. (hm, å andra sidan brukar inte folk generellt få läsa mina texter, vilket kanske förklarar saken.) Inte förrän Word sa ifrån idag; men sanningen att säga så tar jag inte Word på fullt allvar för han ville också att soldaterna skulle vara "without firing range" istället för "outwith"...

Ordet Word i detta fall föreslog såg så felkonstruerat ut att jag bad Google om hjälp. Och det verkar som om Word har rätt. Det heter tydligen, hjälp mig, ärbarmärligt! Hur rättfärdigas det?! Er-forderlig, Er-tappad, Er-inran... det borde rimligtvis också heta Er-barmerlig, borde det inte?

Denna nya, hemska, upptäckt har åtminstone fört något gott med sig. Jag behöver numera inte tveka över vilket ord jag tycker är fulast i svenska språket. Ärbarmärligt är så ärbarmärligt fult att jag förstår varför de flesta idag har bytt ut det mot "förbannat".

Vill ni höra något bra?

Editors lirar med REM i Sverige! Jag var ju och kollade på dem på Carling Academy i höstas, och jag har fortfarande inte tröttnat på skivan. Tvärtom, låtarna fortsätter växa... de är indie-poeter med en bra blandning av röj och finstämt. Min favorit är fortfarande "The weight of the world". Ni kan se ett smakprov på YouTube.

Keep a light on those you love
They will be there when you die
Baby there's no need to fear
Baby there's no need to cry

Every little piece in your life
Will add up to one
Every little piece in your life
Will it mean something to someone?

You fuse my broken bones
Back together and then
Lift the weight of the world
From my shoulders again

Every little piece in your life...

Every little piece in your life...

You touch my face
God whispers in my ears
There are tears in my eyes
Love replaces fear

You touch my face
God whispers in my ears
There are tears in my eyes
Love replaces fear
Fear

Every little piece in your life
Will add up to one
Every little piece in your life
Will mean something to someone
x2

Min kompis var och kollade på dem igen i Februari. Ännu en slutsåld konsert. Eller snarare, en slutsåld extrakonsert för det första datumet sålde slut samma dag biljetterna släpptes.

Jag är lite förvånad över kombinationen med REM dock, för jag trodde inte de två grupperna vände sig åt samma slags publik, men vem vet. Om ni går till konserten kanske ni upptäcker REM också! :-D

Fredagsborrning

Kvinnlig financiell rådgivare på telefonen: "Sorry 'bout the noise. There's a man drilling outside the window."

Paus.

Kvinnlig financiell rådgivare suckar lätt: "That's exactly what I need this morning."

Jag och mina två trainees bet oss hårt i läppen för att inte explodera av skratt. Traineen som tog samtalet gick kvickt vidare i ärendet så att hon slapp tolka sucken samt slapp fundera över om rådgivaren ogillade ljudet eller helt enkelt menade att hon den här morgonen var i starkt behov av...

Engelsk glosa: "a drilling" är vulgär slang för... sex.

Kulturfyra om pirater

Fredagsfyran har ju lagt ner, och för en enkätolist som jag så har det varit några mycket långa månader... Fast nu har jag funnit ljuset igen! Eller snarare, nu har jag funnit Kulturfyran. Funkar för mig.

1. Tror du att en laglig tjänst för fildelning av film kan konkurrera med pirattjänsterna?
Om kostnaden för filerna är mycket låg, ja. Men inte om de tar vad det kostar att hyra en rulle/köpa en CD på rea, då väljer man hellre sådant som kostar gratis.

2. Musik och film är väl det som mest delas ut via fildelningssajter, men också böcker går att få tag på den vägen. Skulle du kunna tänka dig att läsa en bok som du laddar ner via datorn?
Inte gärna. Det är jobbigt att läsa så pass lång text från skärmen. Skulle nog kunna tänka mig att ladda ner saker för referens, eller om jag researchar något, för då behöver jag inte hela boken i vilket fall. Gör förresten det redan, det är gratistjänster som tillhandahåller gamla historiska skrifter.

3. Tror du att fildelning hotar kulturarbetarna?
Inte mer än vad kopiatorer hotar printindustrin.

4. Jag läste i förra veckan att de amerikanska filmproducenterna har långt gångna planer på att lansera ett sätt att visa film på i 3D och där också lukter ska kunna vara en del i filmvisningen, för att på så sätt tvinga besökare till biograferna för att se filmen. Vad tror du om det? Vill du se filmer i 3D med lukter till?
Eh... så Sagan om Ringen skulle komma med gräs, häst, svett och blodlukt då rå? Och ett kostymdrama från 1700-talet kommer med starka parfymer, svett och unkna odörer?
Nej tack.

Bland musar och möss

Förvirringen var både skrattretande och total imorse när kontoret försökte reda ut vem som gjort rätt. A kontaktade materialavdelningen igår morse och bad dem skicka upp "två datamusar". B kontakade samma avdelning ett par timmar senare och beställde "två datamöss".

Idag har vi försökt reda ut vad den rätta grammatiska benämningen är. Talar man om djuret heter det ju "en mus" och "två möss" (one mouse and two mice). Men när man talar om de till datorn så... det låter på något sätt bättre att säga "en datamus" och "två datamusar" (one computer mouse and two computer mouses) än "två datamöss" (two computer mice). Till och med B tyckte så, det var därför hon drog upp ämnet när det kändes fel att beställa så som hon gjorde.

Jag som utlänning kände att jag kanske inte var rätt person att lägga mig i debatten så jag följde den istället roat.

I slutändan kom vi rörande överens fram till att om man beställer "datamöss" så låter det som om man vill ha två vita gnagare i en bur att ställa på skrivbordet. Vi tycker att det borde heta datamusar.

Jag har dock googlat lite och bland resultaten har jag både stött på "mice", "mouses" och den finfina lösningen att helt sonika bara skriva "computer mouse" även i meningar där det framgår att det gäller flera.

Slutligen hittade jag cyberwalker.com som avslöjade att 1) frågan var inte så dum för den verkade smått omöjlig att finna svar på, och 2) det funkar faktiskt med både ock!

"The plural of this device should be determined by common usage. If this is the case, then it would appear that both 'mice' and 'mouses' are acceptable."

In researching his answer for me, he did a search on Altavista for both terms.

"Both turned up an abundance of hits," he said.

"But one could even argue that 'mouses' is preferred because it avoids confusing a few peripheral input devices with a few small rodents."

So there you have it. Both are appropriate. I endorse Mayer's final analysis, though. "There is one way to avoid confusion," he concluded. "I do not have two mice and I do not have two mouses ... I have one mouse and come to think of it, I have another mouse."

(Cyberwalker)

Aah... då är det utrett. Vilken tur att vi ägnar arbetstiden åt att fokusera på sånt som är verkligt viktigt!

Hur man fångar en haggis

Helt osökt idag kom jag och mina fyra trainees in på fenomenet myter, fördomar och lättlurade turister, och någon drog upp klassikern "hur man fångar en haggis". Jag vill inte peka ut en viss nationalitet, men det verkar alltid vara jänkarna som, alldeles för lättvindigt för att det ska vara en sport egentligen, går på allt man säger.

Jag var själv med på en rundtur med blandade nationaliteter när en amerikan helt seröst frågade guiden hur man egentligen fångar en haggis, för han hade så klart snappat upp att det låg en viss teknik bakom... Guiden förklarade, lika seröst, att eftersom en haggis bara har tre ben och springer runt i cirklar så gäller det att förvirra den så att den försöker vända håll. När den gör det så ramlar den omkull och kan inte komma upp igen. Och så plockar man den. Amerikanerna nickade seriöst och kikade sedan ut genom bussrutan medan vi körde igenom högländerna i jakt på detta lilla djur, medan vi andra viskade om vi ändå inte skulle avslöja att vi skojade med dem. Men vi valde att fnissandes låta bli.

Den trebente haggisen är en variant, men det finns flera. Jag har en känsla av att varje guide och lokal skotte som blir utsatt för dylika dumma frågor drar till med sin egen historia. Haggisen på bilden har som ni ser fyra ben och en trumpetnos...

En av mina trainees berättade att hon hade släkt i USA. En gång för över tjugo år sedan hade de kommit och hälsat på och även de frågat om den mystiska och mytiska haggisen. Kollegan hade gravallvarligt förklarat hur de små djuren ser ut och lagt till att; "sedan är det ju skillnad på Borders-haggis och Perthshire-haggis också." Både i hur de levde, jagades och smakade. Perthshire-haggis var det finaste och mest svårfångade. Dessutom var den inte lika hårig som Borders-haggisen...

Stackars släktingen tror fortfarande på det där, och kvinnar har nu inte hjärta att avslöja att hon skojade. Så i somras när släktingarna kom över så höll hon på att krevera av skratt när släktingen gick fram till personalen på stormarknaden och frågade om de kunde säga om haggisen i disken var Perthshire-haggis eller Borders-haggis för det var det förstnämnda hon ville ha. De måste ha trott att hon var tokig...

Vi fortsatte spinna vidare på det där och kom så gemensamt fram till att det finns en rad olika haggis i Skottland, och alla har de sina egenheter. Några smakprov:

Glasgow-haggis: Smaksatt med Buckfast (billigt äckligt vin nedsen dricker)
Edinburgh-haggis: Nedmald politiker
Aberdeen-haggis: Lite oljig (syftar på oljeplattformerna utanför kusten)
Speyside-haggis: Smaksatt med whisky
Dundee-haggis: en fruktkaka i fårmage (Dundee-kaka är en saftig sockerkaka fullproppad med russin, tranbär och annat)
Borders-haggis: Så gott som engelsk och därför ingen haggis utan koncentrerad "spam"...
Arran-haggis: smaksatt med ost
Skotskt nationalhaggis: smaksatt med Irn Bru

ja, och så där hade vi nog kunnat fortsätta resten av dagen.

I del 2 imorgon tar vi en titt på Sverige och tar bl a upp; Hur man skrämmer bort isbjörnar från gatorna och tips på sju sorters smaksatt älg.

Pizzatorsk

Låt mig bara fastslå på en gång; skottarna är inte kända för sina pizzor. Vi talar brödbottnar, krossade tomater och ost, och om det är en fin restaurang så får man svartpeppar(!) vid bordet. Ingen oregano. Ingen pizzasallad. Normalt sett inte mer än ett 'pålägg'. En normal pizza kostar dessutom motsvarande 80 spänn, om den är billig...

Dino's på Sauchiehall Street har varit det enda stället där jag fått så-nära-italienskt-man-kan-komma på take away-scenen. Men en liten pizza med skinka och champinjoner kostar £5, så jag har varit där ytterst sällan. Oftast väntar jag istället tills jag åker till Stockholm och får finfina - och billiga - pizzor på Maestro på Kungsgatan!

Nåväl, igår var en av de där ytterst sällsynta gångerna. Det var den sista. Dino's har bytt kock! Och recept!!

Degen hade inget salt och smakade papper, d.v.s. ingenting. Tomatsåsen var banne mig ingen sås utan snarare okryddad krossad tomat! Pizzan smakade blaha, nästan blä.

*Suck*

Så nu är det total pizzatorsk i stan. Nu får jag nog lägga in ett Sverigebesök i sommar i alla fall... eller dra på mig spenderarbrallorna och utforska de dyra italienska restaurangerna, de där pizzorna kostar över hundra svenska kronor styck. Jag väntar fortfarande på att stöta på en pizzasallad.

Nydanande

Varken kort eller koncist, men det nya namnet torde väl i varje fall framhäva den Skotsk-Svenska kopplingen tycker jag! Tills något bättre ploppar upp så får det bli så här. Om någon sitter inne med ett bättre namnförslag så får de gärna skicka en kommentar...

Neutral i krig och alliansfri i fred

En kollega höll förlovningsfest igår. En hel pub var hyrd och alla gäster (familj, släkt, vänner och kollegor) fyllde den rätt rejält. Det var flera från jobbet som var bjudna. Det stod snart klart att vi alla inte skulle sitta tillsammans, att vi skulle vara uppdelade i två läger. Det kändes som om jag hamnat mitt i en skilsmässotvist.

Den korta historian är att chefen i min f.d. avdelning och tjejen som jag nu tränar för en ny avdelning, men som var min kollega i den gamla, inte tål varandra. Chefen tåls historiskt och generellt sett inte av någon, såvida de inte är chefer själva. (Även om jag måste säga att hon skärpt till sig och är mindre kossa än vad hon var när jag började för 2,5 år sedan.)

Stämningen igår var konstig och lite obehaglig, lite som när två skiljda föräldrar - som inte tål varandra - måste vistas i samma rum för att barnet fyller år.

Jag svävade emellan lägren och... det var någonstans där som jag insåg det; jag är inte bara deras svenska kollega. Jag är banne mig Sverige i hela denna skotska soppa. Jag låter deras problem vara deras och tar inte parti för någon, jag kommer överrens med alla, jag skickas in när det osar hett för att medla (oj vad med exempel det finns...) och - det bästa av allt, faktiskt - alla anförtror sig i mig. Vilket är bäst för vem är inte nyfiken och vill veta allt!

Jag är nog den enda som "vet"; som har hela bilden klar för mig, som ens blivit given hela bilden. Det märks när folk ställer sig frågande till vad som pågår, eller när de inte kan förstå hur den och den kunnat göra/säga si och så.

Tjejen pratar med mig på jobbet och även på puben igår. Chefen likaså. Hon gav mig hintar och miner på puben, och när hon senare gav mig skjuts hem anförtrodde hon hemligheter om bråket.

Och jag försöker lite diplomatiskt resonera med båda parter utan att föra vidare hemlighterna.

Chefen valde klokt nog att åka hemåt innan festen var slut, ganska precis när folk hunnit dricka sig så fulla att det fanns risk för "ärliga samtal" och dramatiska scener. Och jag är säker på att jag inte missade något. Tjejen kommer med all säkerhet berätta för mig imorgon om vad som hänt och sagts...

Förlovningsfesten då? Jag tror de tycker den var lyckad. Love is in the air och allt det där, och vi hade nog kul allihop (trots allt). Vi hurrade för kärleksparet och de dansade en mysig tryckare medan folk stod i ring runt dansgolvet och höll händerna; tydligen någon tradition som jag inte riktigt vet mycket om. Det hintades om bröllop inom ett år...

Bland-bergsvandring längs Loch Lubnaig (Callander)

Jag minns när jag för sisådär fem år sedan bilade runt i Skottland på egenhand, då när jag sov i bilen för att spara pengar. Efter att ha knallat uppför Ben Lomond, på kvällen när solen knappt gav ledljus, så kringlade jag längs smala vägar, visste knappt var jag var, men körde igenom ett helt fantastiskt område. Det var vatten på vänster sida om mig, berg runtomkring och grönska som av och till dolde skuggorna av bergen och vattnet. Jag minns att jag stannade till på en parkeringsplats och gick ut och slogs med knotten ett par minuter. Det var alldeles tyst, och jag minns att jag tänkte att, "hit måste jag tillbaka när det är ljust, så är det bara, var tusan 'hit' är".

'Hit' är Loch Lubnaig, en sjö strax norr om Callander.

M och hennes bilburna kollega skulle upp och knalla uppför ca 500m höga Beinn ann-t-Sidhean (eller Ben Shian som den kallas i folkmun), så jag hakade på, inte för att knalla upp på höjden, utan för att få mig en dos bland-bergsvandring, längs en cykelväg utmed Loch Lubnaig mellan Strathyre och Callander.

Från bilparkeringen i Strathyre knallar man över bron (lugn, det finns bara en så det är ingen risk att ta fel), men medan bergsvandrarna följer en skyltad stig in i skogen så svänger man vänster och följer byvägen förbi alla hus och bortåt landsvägen tills man kommer till en trägrind som skyltar cykelvägen zick-zac nedför en slänt. Och, tja, sedan följer man den.

Underlaget är relativt platt, med några få små nedförsbackar, och av landsvägstyp, ibland asfalt.

Sträckan ända till Callander är ca 14km. Jag nöjde mig dock med att knalla till södra ändan av sjön och till bilparkeringen där, en sträcka på drygt 9-10km. Det är en rätt rofylld promenad med fin utsikt. Om man ignorerar trafiken på bilvägen på andra sidan sjön. Tyvärr finns det inte många tillfällen att rasta om man, som jag, behöver stenar/murar/bänkar/stockar vid stigen och inte kan knalla off-pist. Vandringen i sig tog mig 3,5 timmar inklusive två korta pauser och en 10min lunch. Det blev inte längre lunch av skäl som ni snart kommer förstå. Dessa tre tillfällen var de enda då jag fann bänk, slänt och mur som jag kunde slå mig ner på.

(Märkte ni att jag skrev att jag gjorde 9-10km på 3,5 timmar? Det är för att jag nu avancerat till långsamt promenadtempo, förvisso med viss haltning och med besvär i nedförsbacke, men jag promenerar som en rätt normal människa nu!)

De första två timmarna hade jag underbart väder med en sol som värmde (såpass att jag var tvungen att ta av mig fleecen), men sedan började virvlande moln jaga mig norrifrån. Jo, de virvlade; hade det varit en film hade jag trott att de innehöll mördarmygg eller något annat läskigt. Men de innehöll bara hagel. Och snö. Och regn. Och hagelsnö. Och hagelregnsnö.

De smög på mig just när det var dags för lunch. De smög liksom runt mig, omringade bergen runtomkring, och jag tänkte att jag nog kunde hinna luncha lite snabbt innan det blev för sent. Molnen gav mig ganska precis 10 minuter, sedan beslutade de att jaga på mig igen. Det var precis som väderleksrapporterna hade förutspått; inte ihållande utan små-attacker med lagom mellanrum.

Precis innan jag kom till slutmålet övergick haglet till snö, och snön till Megasnö! Flingorna var så stora att om jag fångade en med tungan så kändes det som om jag svalde en snöboll. Rätt coolt på sitt sätt, men jag var väldigt glad över att inte vara uppe på höjden i det läget.

Och jag var väldigt glad över att ha bilskjuts. Det är inte ofta man får chans att starta vid ett ställe och sluta vid ett annat, ofta har man bussar att passa, och busshållsplatser...

Som avrundning kan jag rekommendera rutten för alla, precis alla. Jag mötte både barnvagnar och rullstolar längs vägen. Å andra sidan, det är inte mycket äventyr längs den här rutten, fast slår man de förväntningarna ur hågen så är promenaden rätt trivsam.

Förlåt mig, Magda, men jag trodde Magnus var ledig!

Det här är nog det mest absurda jag varit med om, på länge.

Inatt drömde jag att jag läste Evening Times (en av Glasgows kvällstidningar) och såg att Magnus Hedman svarade på en enkät. Enligt tidningen bodde han i en förort till Glasgow. Jag blev lite förvånad, för jag trodde att han flyttat hem till Sverige. Så plötsligt träffade jag Magnus och några småkillar, hans barn tydligen, inne i stan och vi pratade lite om Glasgow och Sverige och EM och så. I drömmen var vi sedan helt plötsligt i hans kök i villan i förorten och gjorde upp planer om att gifta oss. Det var en helt vanlig familjescen, jag tror vi förberedde middag, med pojkarna som sprang runt och så, men jag minns att vi ändå såg varandra djupt i ögonen. I drömmen reflekterade jag över att jag tyckte situationen var märklig, för vem hade trott att jag och Magnus skulle passa ihop!

När jag vaknade upp tyckte jag snarare det var märkligt, för; "var kom det här ifrån helt plötsligt? Vem hade trott att jag skulle drömma om Hedman - och att gifta mig me'n till på köpet".

Så, sömndrucken gjorde jag frukost och i vanlig ordning öppnade jag BBC och Aftonbladet på nätet för att se vad som hänt under natten.

Första rubriken:
"Magnus Hedman och Magdalena Graaf skiljer sig igen."

VA!

Och bättre/mer absurt blev det:
"Magdalena: Jag tycker Magnus kan få tala om varför."

Tanke 1: Hjälp, hur fick hon nys om våra planer så fort?!
Tanke 2: Men neeej, jag trodde ju att han var singel!
Tanke 3: Hjälp, jag har förstört deras äktenskap, shit, det var ju inte meningen!

En lång stund - nåja, ett par sömniga och förvirrade sekunder - av tomhet... Sedan:

Tanke 4: Eh... det var ju faktiskt bara en dröm.

Men jisses vad levande den blev helt plötsligt.

Livet är ett Aprilskämt

Jag har nog varit med om för många första aprilar nu. Jag har blivit paranoid. Det har gått så långt att jag vaknar upp med en automatisk drift att inte tro på någonting. Ingenting. Jag tror inte att något är på riktigt förrän det har konfirmerats den 2:a april.

Trots detta hann jag ändå vakna upp lite väl avslappnad igår, för trots att jag kvällen innan förberedde min hjärna och kopplade om i misstänksam-läge så slölyssnade jag på nyheterna och suckade för mig själv när de annonserade att Glasgow International Airport skulle döpas om till John Smeaton International som ännu en hyllning till en av snubbarna som stoppade terroristerna i somras. Jag tänkte att, "för bövelen, han har ju fått drottningens medalj och hela köret, nu får det väl allt vara bra". Fast i nästa sekund klockade så klart hjärnan. Och sedan dess trodde jag inte på något. Jag avslöjade aprilskämt efter aprilskämt och missade nästan att kontakta en chef angående ett möte för att jag trodde de ville få mig till att göra det som skämt...

Döm därför om min förvåning när jag idag, den 2:a april, konfirmationsdagen, insåg att det mesta nonsens faktiskt var sant!

Svenska och Danska posten diskuterade faktiskt att slås ihop! Och jag som skrattade gott åt tanken på Svensson-brevbärare som tvingades cykla över bron för att avsluta sin runda...

Kostnaden för receptbelagd medicin i Skottland sänktes faktiskt fr o m igår från snurrigt billiga £6 per recept till £5! Min astmatiska kompis kommer säkert få ett anfall när hon inser att hennes spray nu är ännu billigare.

Jag slår vad om att den tvåhövdade laman på Edinburgh zoo också är sann...

Fast John Smeaton International är det inte.

Det kanske är dags att byta inställning; att sluta vara paranoid och helt enkelt inse att världen faktiskt är på riktigt. Hela tiden.