Uj, jag har ju knappt hunnit landa och så har jag redan varit i Sverige en månad! Jag brukar få frågan från båda sidor om pölen om hur det känns, och i ärlighetens namn tror jag inte att jag har haft tid att känna efter. Det har liksom rullat på med att komma iordning i lägenheten, hinna träffa och ta igen tid med alla jag varit ifrån (alldeles för länge!) och att söka jobb. Just nu är jag så fokuserad på att komma iordning att det inte riktigt finns tid för reflektion.
Fast det hindrar ju inte att man gör små reflektioner i vilket fall. När jag simmade igår och jag frågade mig själv hur det kändes, hur det kändes att vara ifrån Skottland och att vara i Sverige, så svarade jag efter ett par simtag så där lugnt, att: "Jag är lycklig nog att ha två hem". Översättning: Att bo i Glasgow känns naturligt, rätt och som Hemma. Att bo i Stockholm känns naturligt, rätt och som Hemma. Jag trivs helt enkelt på båda ställen - eh, ok, jag ska inte upprepa mig, ni har hört argumenten redan...
Men jag kan slå fast att jag tog rätt beslut. Det känns ända in i benmärgen att avsaknaden av närheten till familj och vänner tär mer än avsaknaden av närheten till skotska högländerna. Som jag så insiktsfullt slog fast i höstas; människan är av naturen ett socialt flockdjur. Övriga reflektioner:
¤ Det kommer nog krävas att jag blir överkörd innan jag vant mig vid från vilket håll trafiken kommer!
¤ Första veckorna bodde jag hos mina föräldrar, de första dagarna efter det njöt jag av att rå om mig själv i min lägenhet, men inom en vecka så saknade jag faktiskt att ha folk omkring mig! Jag gillade att kunna organisera hemmet som jag ville, men samtidigt önskade jag att någon annan kunde ha åsikter om i vilket skåp prylarna borde vara. Jo, efter fyra år (+ ett som student) med att dela lägenhet så har jag visst vant mig vid det. Positivt med tanke på att jag inte kommer få några problem att dela med framtida partner! Fast tills dess undrar jag om det är crazy att flytta till ett kollektiv på 2000-tal
et...
¤ Det här är ju sjukt. När jag flyttade till Glasgow "hittade jag inget" av det jag behövde, nu är det samma här. Apoteket har slutat med sin braiga ansiktskräm. Johnsone funkar kanon - men det märket har jag inte ens sett och jag använder massor av deras produkter! Och hur ska jag kunna behålla mitt fina hår utan Tresemmes produkter?! (
Nyhet: De lanseras faktiskt i Sverige i September - tjoho!) Och var köper jag schyssta BH:s och kläder med passform när inte Evans finns? Var köper jag över huvud taget färgglada, schyssta kläder i stora storlekar - för varför envisas H&M, Kappahl och Lindex med att alla tjockisar ska klä sig i svart och mörkblått?!
¤ Vilket tryck det är i duschmunstycket! Jisses, har jag på max så gör det nästan ont. Så jag har upptäckt att jag faktiskt oftast duschar med samma (brist på) tryck som i duschen jag hade i Glasgow. (He, he, minns ni hur jag klagade på det... äh, ge mig tid
att vänja mig bara.)
¤ Var köper man Poppadoums i Stockholm??? Man kan väl inte äta indiskt utan poppadoums?! Och varför finns bara Tikka Masala och Korma? Var hittar jag Rogan Josh, Balti, Jalfrezi...? Såg dock att märket Patak finns här i alla fall. Puh,
något man känner igen.
¤ Sushi! Man kan köpa sushi! Överallt! När som helst! Till bra pris!
Supergott!!! ¤ För några år sedan, när jag just flyttat till Glasgow, utbrast jag: "vilken bra musik som kommit!" Efter flera års uppehåll började jag köpa skivor igen - på löpande band. Editors, Athlete, Kaiser Chiefs, Fratellis, Franz Ferdinand, Kooks, Keane, Coldplay, Killers, Snow Patrol, Kings of Leon... det vimlade av bra indie-musik. Så flyttade jag tillbaka till Sverige - och upptäckte att det inte alls var en ny musikvåg. Det var brittisk hitmusik... För i Sverige fi
nns inte en enda jäkla station som spelar
min musik! Istället spelar man Alexander Rydback och Alcazar på repeat. Och jag upptäckte snabbt att, ehrm, europopen och schlagern inte alls var död... och att min egen musiksmak passar bättre i Storbritannien.
¤ Häromdagen gav en ung tjej mig en sån där medlidande och lite besvärad blick när en gammal tant frågade efter bussen till badet och jag snart fann mig själv småprata om bussar, bad och bostadsort. Det slog mig att tjejen uttryckte att hon tyckte synd om mig som fått tanten på halsen men att jag liksom fick skylla mig själv som svarade med något mer än ett mutter. Jag tycker inte alls att det var synd om mig utan att det ju inte alls skadar att byta några ord i väntan på bussen - jo, jag har nog blivit en viss procent Glaswegian.
¤ Man kan ju lapa mjölk från gatorna i Stockholm! Vad rent och snyggt det är överallt! Inga små chipspåsar som flyger i vinden, inga läskflaskor som rullar längs golvet i bussarna. O vet ni, häromdagen såg jag en man skala av pappret på en glass, o, o, o - han slängde det i papperskorgen!! Jo, det är sant, han gick ett par tre steg och slängde det i papperskorgen!
¤ Jag har varit här i över en månad nu och inte hört en enda förälder beordra ungarna att "skynda på", "sitt", "flytta på dig" eller "kom hit" som om ungen vore en bångstyrig hund som ska hållas i kort koppel.
En kompis med erfarenhet av att ha bott ett par år utomlands sa till mig: "Tänk bara på att du inte flyttar
hem, du har förändrats och Sverige har förändrats. Du flyttar till ett nytt land. Igen."
Och kompisen har rätt. Det är lätt att glömma eller förringa, men har man varit isär så länge som några år så är det bäst att man är beredd på en omvänd kulturkrock. Och på att man faktiskt kan få en omvänd hemlängtan.
Jag märker av det. Och jag tror jag kommer få ett spännande år framöver medan jag, ehrm, acklimatiserar mig. Om jag överlever i gatukorsningarna tills dess.
Som de sjöng i "Trolltyg i tomteskogen."
