Festligt jobb for en ung beskyddare

En kort scen, en ogonblicksbild av livet pa Dunstaff.

Joanna hade redan bytt klänning fem gånger när Jamie satte tioåringen på en stol i stora salen och sa strängt att nu var det färdigbytt. Joanna rynkade pannan åt hans ton för hon hade inte tänkt byta något mer, den röda klänningen var den hon ville bära. Fadern såg på åttaåriga Fiona som sedan länge satt på sin stol och hummade lågt medan hon snurrade på sidenbandet i midjan. Han tänkte fälla en uppskattande kommentar om hennes stillhet men råkade slå ett getöga ut genom fönstret och var tvungen att störta efter Eileen innan femåringen hunnit fram till grisarna borta vid muren.

”Bara en gång, snääällaa?” Bönade Eileen när Jamie skopade upp henne med armen runt midjan och lyfte bort henne från kanten av lerpölen som var ständigt närvarande där marken sluttade lätt mot muren.
”Här ska inte ridas,” menade Jamie och justerade Eileen så att hon satt på hans arm, ”här ska gås på fest!”
”Ja!” Utbrast Eileen. ”Med Camels!”
”Med Campbells.” Bekräftade Jamie och steg in i salen bara för att genast stanna upp.
”Byter om.” Förklarade Fiona lugnt och dinglade med benen.
Jamie satte med en suck ner Eileen på stolen bredvid Fiona. Han såg ut mot droskan som stod framkörd och gick sedan till trapphuset för att ropa på Joanna.
”Far,” sa Fiona, ”får jag kissa?”
Jamie vände sig om och verkade för en sekund mena att flickorna skulle sitta stilla där de var, men suckade sedan uppgivet och sa att det fick hon naturligtvis.
”Men ta med dig Eileen!” Uppmanade han och ropade än en gång, lite strängare, efter Jo.

Sent om sider stod tre välkammade, finklädda och nykissade flickor framför Jamie i salen, redo att bege sig till Campbells på middag. Han skyndade sig att fösa ut dem till droskan innan Joanna fick tid att upptäcka att hon fortfarande bar sitt röda hårband trots att klänningen numera var grön. Eileen stannade plötsligt till framför dörren till vagnen och flämtade förskräckt. Jamie, som kom efter henne, lyfte upp henne med ett ”hoppla” men Eileen började frenetiskt sparka med benen.
”Jag glömde, jag glömde!” Ropade hon och vände sig om så fort Jamie ställt ner henne på vagnsgolvet, men dörren blockerades av hennes far.
”Inget är glömt.” Avgjorde Jamie och hukade sig för att inte slå i huvudet när han klev upp.
”Jag glömde!” Insisterade Eileen med panik i rösten och försökte tränga sig förbi honom.
”Kom här.” Sa Jamie och fångade in Eileen för att sätta henne i knät.
Eileen sprattlade och två sekunder senare hade hon hoppat ner från vagnen. Hon snubblade nästan på klänningen när hon sprang uppför trappan och ignorerade att det ropades efter henne.

Fiona och Joanna kvävde varsin fnissning när Eileen med stort lugn och lättnad, nu när allt var som det skulle, skuttade fram till droskan igen.
”Eileen…” suckade Jamie och stödde pannan i handflatan. ”Du kan inte ta med dig svärdet.”
”Johodå.” Sa Eileen bestämt och klev mödosamt upp. Hon var tvungen att justera träsvärdet, som var instucket innanför sidenbandet i midjan, för att kunna sätta sig ner bredvid sin far.
”Man har inte svärd när man går på fest,” menade Jamie, ”se, jag har inget.”
”Då måste jag ha det.” Flämtade Eileen bestört.
Hennes far bad, beordrade, hotade och lirkade under hela färden, men när familjen Fraser hälsade på paret Campbell i deras stora sal neg Eileen med högerhanden stadigt om svärdskaftet som stack upp innanför sidenbandet.

Sidenbandet var den finaste detaljen på linneklänningen. Deras far hade kommit över en rulle krämfärgat band, så med detta enkla medel förvandlades flickornas linne- och ylleklänningar till festkreationer på ett ögonblick. Joanna fick beröm för sin utstyrsel som vanligt och Fiona blev smekt på kinden av tanter som inte kunde hålla fingrarna borta från den gulliga ungen. Eileen gäspade stort på sin stol vid väggen. Andra barn satt stilla på andra ställen i salen och liksom Eileen väntade de på då alla gäster dykt upp och de blev frisläppta ut på gården. Eileen blängde på en pojke som såg lystmätet på Joanna och Fiona fick dra henne i armen när Eileen var halvvägs på väg ner från stolen för att visa vad hon tyckte om pojken som just räckt ut tungan åt Fiona.

Det var svårt att säga var tecknet kom ifrån men i en handvändning hördes trampet av säkert tre dussin ungar som tysta skyndade sig ut från stora salen och ut på gården där de kunde leka och kivas med dem de redan sett ut som sina partners. Pojken som Joanna suttit och lett åt kom fram och drog henne i ena flätan, men vek sig dubbel när Eileen körde huvudet i veka livet på honom. Joanna ryckte henne hårdhänt i armen och sa åt henne att lämna dem ifred, och trodde först att Eileens hopskrynklade ansikte betydde att hon skulle börja tjura, men så vred Eileen på huvudet och satte fart mot pojken som förut räckt ut tungan åt Fiona, men nu övergått till betydligt fulare grimaser.

Eileen knuffade pojken i magen med båda händerna och såg ilsket på honom.
”Det är min syster.” Upplyste hon viktigt. ”Du får inte vara dum mot min syster.”
Pojken såg förvånat på henne men skrattade sedan och pekade på träsvärdet.
”Och vad är det där för pinne, då?”
Eileen drog genast upp det och hötte med det framför honom.
”Det är bäst att du är snäll mot Fiona, Colin, annars...!” Hotade hon.
Pojken, uppbackad av en handfull andra pojkar, skrattade åt henne och sträckte fram armen för att ta svärdet ifrån henne. Hon rappade till honom och han drog förvånat tillbaka handen igen. Omigen sträckte han fram handen och omigen slog Eileen efter honom. Den gången var han beredd dock, så han tog lätt ett steg bakåt. Skrattande fortsatte pojken att retas med Eileen, men när hon fick in ett hugg över handleden så tröttnade han och väste åt Fiona att ta hand om sin vilda lillasyster, innan han drog med sig pojkarna på andra sidan ladan.

Fiona drog med sig lillasystern åt motsatt håll och försökte få henne att hjälpa till att plocka blommor, något Eileen var måttligt road av. Hon sökte Joanna med blicken och först när hon var förvissad om att både Fiona och Joanna var utom fara så tillät hon Fiona att testa blomsterarmband runt hennes handled.

Tanterna i stora salen beundrade blomsterkreationerna och klappade Fiona uppskattande på kinden. De var inte lika säkra på hur de skulle bemöta Eileens blomsterdekorerade svärd och den flätade skölden men log artigt. Då hade ändå Fiona diskret förvandlat Eileens snara, den med vilken hon skulle hänga pojken som jagade Joanna, till ett oskyldigt halsband. Halsbandet räckte inte ens halvvägs genom middagen, då Eileen uttråkat utforskade vilka blommor som var ätbara.
”Sitt still och uppför dig.” Väste Joanna i hennes öra när Eileen ännu en gång grimaserade våldsamt och sträckte sig efter vattenkaraffen. Det var förvånansvärt få av blommorna som smakade lika gott som de såg ut.

Efter middagen stökade de vuxna runt i stora salen tills ett jättelikt dansgolv uppstod och musikerna funnit en bekväm plats i en vrå. Sedan tog festen fart på allvar. Joanna blev genast uppdragen i en våldsam reel och snart försvann Fiona också ur sikte. Eileen satt kvar på bordskanten och vred förtvivlat på huvudet. Hon skymtade Joannas huvud i andra änden av salen och Fionas mitt på dansgolvet. Hennes far virvlade runt med änkan McRae. Eileen rynkade ögonbrynen och bestämde sig för att hon inte tyckte om att dansa. Det var förskräckligt svårt att hålla koll på familjen när alla flög runt som yra höns.

En av Campbells män lutade sig utmattat mot bordet och tog en stor klunk ur närmsta bägare innan han kommenterade Eileens fina utstyrsel.
”Förväntar du dig bråk, tösen?”
”Man vet aldrig med Camels.” Svarade Eileen frankt.
Mannen såg förvånat på henne och brast sedan ut i gapskratt innan han ostadigt försvann ut i folkhavet igen.

Har du roligt?” Frågade hennes far något senare och lutade sig mot bordet medan han drog skjortärmen över sin svettiga panna.
Eileen bet ihop läpparna och svepte med blicken runt rummet innan hon ärligt svarade:
”Nej, det är stört omöjligt att hålla rätt på Jo och Fiona. Först är de här, sen är de där, sen är de överallt.”
Jamie skrattade till.
”Du kanske kan låta dem vara överallt för en kväll, Eileen. Jag lovar, de är säkra här.”
”Hos Camels?” Invände Eileen förfärat.
”Hörru du,” invände hennes far barskt och vände sig mot henne så att hon kunde se att ögonen matchade tonfallet, ”vad än morfar har tutat i dig, de här Campbells är snälla, förstår du det?”
Eileen nickade pliktskyldigt men vågade ändå inte helt bortse från morfars varningar. T ex så verkade pojken som svingade runt Joanna lite mer än lovligt närgången. Hade de inte redan dansat flera danser kanske?

Hon fick inte möjlighet att övervaka systern vidare för med ett ”tjohej” lyfte hennes far upp henne och bar med henne ut i en otroligt Gay Gordon. Eileen tjöt av skratt när hon svingades runt så att hon blev alldeles yr och det var som om fadern startat en ostoppbar lavin för snart snurrade Eileen runt med en fjärde man på lika många danser. Hon var alldeles utschasad när hon äntligen fick möjlighet att smita iväg.

Och då fick hon genast händerna fulla. Först ångade hon genom salen och körde huvudet i magen på en pojke som retfullt jonglerade med en av Fionas blomsterkransar och sedan hann hon inte mer än resa sig från golvet förrän hon genom dörren fångade en skymt av Joanna som blev knuffad runt i en ring ute i trädgården. Hon satte av efter henne då fötterna plötsligt sprang genom luften när en stark arm skopade upp henne och vant satte henne på plats på ena armen.

”Jag tror det är bäst vi låter Joanna leka med de andra barnen.” Sa hennes far och höjde menande på ögonbrynen. ”Vi stannar här inne och mumsar körsbär.”
Eileen öppnade munnen för att protestera, men när hon kände de saftiga körsbären mellan tänderna så beslöt hon att göra som far. Hon satt i hans knä och smaskade medan fiolerna och faderns guppande lår vaggade in henne i en svepande trötthet. Eileen gäspade stort och lutade sig tillbaka i hans famn. Det var jättejobbigt att gå på fest, tyckte hon. Och imorgon skulle hon tala om för morfar att inte ens en hel armé skulle klara att hålla ordning på familjen, framförallt inte när de inte själva insåg att de dansade i fiendeland. Nästa gång, bestämde hon och slöt ögonen, så kunde de gott få klara sig själva, för Eileen skulle minsann inte vaka över dem igen.