Forlustparty - eller; "sa festar riktiga loosers"

For tio ar sedan, nej, andra det, for fem ar sedan sa hade jag struntat i att jag skulle jobba dagen efter och fortsatt festa jarnet med skottarna igar. Nu var jag trakigt vuxen och gick hem redan en halvtimme efter matchen.

Men vi tar det fran borjan.

Nordirland - Sverige kollade jag pa Sports Cafe. Det ar en sportbar i tva plan - fullsmockat - och igar kunde man pa diverse tv-rutor se Italien-Skottland (2-0), Andorra-England (0-3), Nordirland-Sverige (2-1) och Irland-Slovakien (1-0). Skottarna var i majoritet forstas, men snart skulle vi fa veta hur ovriga klientelet fordelade sig.

Forsta nation att gora mal var Sverige - jag och ett par i 20-arsaldern tjoade. Sa dar ja, Tre Kronor narvarande. Bokstavligt talat. Nasta nation att gora mal var Nordirland - samtliga grabbar i min omedelbara narhet jublande. Sa dar ja, da star jag mitt i fiendeland. Nasta malgorare var England - men jublet av halvdussinet manniskor drunknade da hela stallet buade!! He, he, he...

'Var' match var dotrist, sa jag kastade ett getoga pa Englandsmatchen och sneglade mer eller mindre konstant pa Skottlandsmatchen, som var riktigt underhallande. Sa arrogant och tamt som de svenska spelarna upptradde sa kunde jag inte ens bli besviken nar vi torskade. Jag och min gula troja hade inga problem att lata Ulsterkillarna och deras grona trojor gladjas och flina at oss. Jag var bara glad att jag inte kastade ut pengar pa att aka till Belfast.

Discjockeyn i hogtalarna: "...Andorra 0, The bastards 3..."

Skottarna torskade ocksa. Tror jag. Fast det kanske det bara var jag som upptackte. Matchen hann knappt sluta innan hela stallet exploderade i ett "Du-dudedu-du-du-du-dudedu" (Det dar var Chelsea Dagger med The Fratellis om ni inte visste det, Arets Hit och Partysang) och snart skralade tva vaningar - inklusive en svensk kvinna som helt plotsligt fatt en skotsk arm om axeln ("cheer up, love, there's beer left. Who cares about the game, it's over a minute old!") - i ett dundrande "I take the high road and you take the low road, and I'll be in Scoooootland afooooore ye" (och det dar var Loch Lomond, en skotsk folkvisa man kan fa hora i precis vartenda sammanhang). Och jo da, innan jag lamnat stallet hade jag vralat att jag skulle vandra 500 miles ocksa.

Men sedan gick jag hem. Och bestamde mig for att jag fran och men nu ska fira varenda forlust pa skotskt vis. Med ett sjujakla party!!!