Vill du gifta dig med mig?

Jag känner ärligt talat inte till Sveriges tradition om det här, men här i Skottland är det idag, 29/2, som kvinnor "får" fria. Varje "leap year" (de kallar det varken skottdag eller skottår... lustigt.) så har kvinnor enligt tradition chans att Ställa Frågan. Och av allt snack och ståhej att döma så verkar de rätt traditionsbundna...

Så som jag och mina singelvänner förstått det så får man ställa frågan till vem som helst och de måste säga ja. Vi ska åtminstone prova...

Fast inte med min trainee G, han var hypernervös igår när vi menade att två års stadigt förhållande faktiskt innebär en risk för att något ska ske. Han menade kallsvettig att han skulle lämna lägenheten vid fem, slå av mobilen och undvika hans flickvän till midnatt.

Vem ska jag nu hoppa på...?

Efterlyses: namn.

För länge sedan, fyra och ett halvt år sedan faktiskt, startade jag min första blogg och ägnade timtal åt att försöka komma på ett namn jag kände mig bekväm med. Vill minnas att jag fortfarande var i "English Mode" efter att ha kommit hem till Sverige efter utbytesåret i Skottland, så första bloggen var på engelska. Carina's Court var ett fyndigt namn, tyckte jag då. Dels var det min adress på nätet - och de som varit i Glasgow och Edinburgh vet att det finns många Courts - och dels passade det mina juridiskt färgade debattinlägg, det här var min domstol, här var det jag som bestämde och jag kunde vädra vad jag var missnöjd med.

Kort därefter startade jag denna svenska systerblogg, som jag snillrikt döpte till... Carina's (Swe)Court... Efter några år flyttade jag allt fokus till den svenska bloggen och lade ned den engelska (även om någon mupp var rekordsnabb att starta en i samma namn, samma dag som jag la ner min! Fast renommesnyltaren postade bara ett inlägg, he, he) och då kunde jag bekvämt slopa (Swe).

Nu har jag dock börjat undra om jag inte borde byta namn helt och hållet. Det här är förvisso fortfarande min adress på nätet (förutom Facebook och Bebo dårå), men inriktningen har av olika skäl skiftat. Carina's Court känns... förvisso invant, men... trist och intetsägande. Det indikerar inte längre vad man kan tänkas läsa om här.

Så nu har jag problem igen. Förslagen har kasserats lika snabbt som de poppat upp.
Mac[mitt efternamn] känns för privat och kryptiskt.
Den vandrande snigeln för nischad (Det har jag en annan blogg för).
Boplats Skottland låter som ett taskigt tv-program.
Rapport från en annan del av världen känns mer lämpad för en internationell konferens.

Och jag tänker inte heta Höglandskossan!!!
Glasgow ligger i låglandet...

Men vad sjutton kallar man en personlig blogg från ett annat land; en som tar upp vardagsliv från den delen av världen, nyheter ur den synvinkeln, bergsvandring, lokala resetips och personliga betraktelser om allt och alla?

Blajamaja...?

Vad är detta?

1) Glasgows nybildade kvinnliga terrorist cell.
2) Spice Girls, Queen Latifah, Mia Farrow och Britney Spears nödvändigt förklädda inför den stora galan.
3) Arbetskamrater utklädda till nr 2) inför företagets Oscarsgala förra veckan.

Svar sändes till "uppenbarligen inte kända nog för att veta hur man gör det rätt"

Och vinnaren är.... jag!

I sista minuten fick jag tag på en 50p-biljett till den stora galan. Ryktet om att biljetterna var slutsålda visade sig vara falskt, åtminstone fram till lunchtid på fredagen...

Jag trodde inte att någon skulle gå från mitt team så jag slog mig ihop med mitt förra team. Alla uppmanades att komma ut/uppklädda och bäst klädda team skulle vinna ett pris. Cheferna i ett annat team kom som diverse filmhjältar; Jack Sparrow, Corleone, en kanin?! Vi klädde ut oss enligt principen "celebrities in disguise". Vi hade hela Spice Girls (fast Posh Spice klädde inte ut sig förstås...), Susan Sarandon och jag var Queen Latifah; i mörka solglasögon, scarf, keps et c. Och vaddå "men du är ju vit", ja, jag är ju utklädd, ingen känner igen mig på stan när jag är vit! Teamets lustigkurre kom som en banan...

Entrén kunde inte ha blivit mer perfekt för vi kom som sista grupp. Alla vände sig därför om och såg oss komma, som riktiga kändisar som lite nonchalant vägrade fotograferas. Men så klart, så fort vi kom in på galan så ställde vi villigt upp!

Efter några glas av något sött alkoholhaltigt började själva galan. Mitt förra team måste på ett sätt vara ett rätt behagligt team att jobba i jämfört med andra; för det verkar lättast att få hjälp där. 3 av fem nominerade inom kategorin Best Supporting Agent kom från vårt team och inte nog med det; en tjej jag tränade förra året kom trea, min kompis och senior K kom tvåa och Best Supporting Agent/Team mate blev.... JAG!

Visst, det är en kul grej, men... När jag betänkte att kollegor och chefer bland ca 400 pers röstade fram mig som nummer ett. Ja, då kände jag faktiskt en viss stolthet.

Jag fick en Oscarsstatyett och ett presentkort på £50 hos ett shoppingcenter. Tror minsann att en ny mobil är på G för de har ett O2-store och jag kan inte komma på något annat jag direkt behöver/vill ha. Såvida man inte bränner presentkortet hos Thornton...

Och så förväntades man hålla tal. Jag hade faktiskt förberett en liten grej uti-fall-att, något jag kunde använda oavsett vilken kategori jag vann, om jag vann. Så, som Best Supporting Agent måste jag ju ha stöttat kollegor som bett om hjälp så jag ville tacka några av dem, bara för att nämna ett fåtal... och så öppnade jag den lilla lappen i handen, som vecklade ut sig till en lista a la världens längsta önskelista som rullade iväg längs golvet, full med text som alla kunde se. Nä, behövde inte läsa den, hela aulan brast ut i gapskratt och jubel så jag bugade bara, lyfte oscarn till ännu mer jubel och stapplade tillbaka till min plats.

Jag har alltid velat vinna en Oscar. Målet är nått. :o)

112 är ett nummer som är till för att användas

Ibland förvånas jag över mänskligheten. Jag vet inte om jag bör bli rädd, chockad eller bara irriterad, men vad jag inte kan bli är likgiltig; så som de 7-8 vuxna människor som stod i en fin ring och låtsades som om det regnade när en man med blodigt ansikte och blodskvättad tröja låg still på marken vid busshållsplatsen.

Det tog mig 20-30 sekunder att med stöd av krycka ta mig från kiosken till hållplatsen. På den tiden låg mannen på rygg med armarna stelt i läge som en död hund och rörde inte en fena. Jag vet inte hur länge han legat före det, men 20-30 sekunder var i alla fall tillräckligt för att jag skulle tänka att "det här är inte rätt".

Som jag tagit upp flera gånger förut (redan efter den försenade dejten 2004) så förstår jag om folk av okunskap och oerfarenhet inte går in i en situation och agerar. Vad jag inte kan förstå dock är hur man kan se en människa ligga livlös och blodig på marken utan att åtminstone tänka att han nog vore i behov av medicinsk hjälp, och ringa ambulans. För alla vet väl numret dit?

Med SOS-kvinnan i luren och stöttandes på krycka försökte jag därför få kontakt med mannen. Hans ögon var inte i denna värld, men snart kom han till sina sinnen - och visade sig vara stupfull på en blandning av alkohol och något helt klart kemiskt. Han blödde ur näsa och ett jack på hakan, kunde inte prata eller stå. Men det var lögn i helsefyr att försöka få honom att sitta/ligga ner när han väl kommit till sans. Framförallt med luren i ena handen och kryckan i den andra. Någon hjälp kunde jag inte räkna med, människorna lämnade fint svängrum åt oss.

Mannen reste sig och smashade i trottoaren tre gånger. Vid sista tillfället låg han kvar ett tag. Jag försökte förgäves få "någon" att hjälpa till och hålla honom stilla. Till slut kom en kvinna, som gärna höll sig på lite avstånd så att hon slapp ta i honom. Men poängen var ju att försöka få mannen att ligga still så att han inte gjorde sig själv mer illa eller tumlade ut i trafiken! SOS-kvinnan ville ha kvar mig i luren tills ambulansen kom så jag försökte uppdatera henne samtidigt som jag försökte få mannen att tala till mig samt försöka få honom att hålla sig stilla, eftersom ingen annan hjälpte till.

Mannen smashade in i en bil.

SOS-kvinnan lät mig gå för att fokusera på honom, så länge jag lovade att vara kvar och ringa om något hände innan ambulansen kom. Jag hade inte mycket att sätta emot fysiskt och när mannen började försöka resa sig igen kunde jag inte hindra honom. Mannen smashade in i en ny passerande bil. Han klamrade sig fast vid den nedvevade rutan, jag försökte få honom ner på marken, bilisten var irriterad och vrålade åt honom att ge fan i bilen. Till slut ramlade han ihop.

Jag fick äntligen lite kontakt. Han svor åt oss alla tror jag för även om han inte kunde forma ord så hördes ibland något 'fuck' och när en man närmade sig började han tafatt sparka efter honom. Fast han var alldeles för lealös och okoordinerad för att vara någon egentlig fara. En kvinna stannade till och såg ut att vilja bistå, men när mannen grymtade halvt hotfullt fräste hon att "ska det va på det viset så går jag" och så försvann hon. Det var klart att han inte var ok, men vet man som sagt var inte hur man ska handskas med något så gör man inte det, och det kanske är bäst.

Jag babblade på lugnande och pockade på uppmärksamhet. Till slut vände han blicken mot mig och mumlade något om 'sweetie'. Han strök min kind. Tja, så länge han låg still så var jag glad, så han fick stryka på. Vi höll hand så sött och jag försäkrade att vi var kompisar. Kvinnan som börjat hjälpa mig viftade med armar så att bussar svängde runt oss. En bilist stannade till. Men tro det eller ej, det var bara för att uppmana mig att inte röra vid blodet! Förihelsikesjäklar, jag försökte hålla ner honom på marken, dessutom bar jag handskar. Men med bara en hand och ett skadat knä så lyckades jag inte hålla honom på plats för evigt. Han vinglade efter ett tag ut i gatan (som tur var var det rött ljus), hamnade på andra sidan och sjönk till marken där istället.

Då kom ambulansen. På andra sidan gatan kom fyra män fram och såg till mannen. Det var väl sjutton att de hjälpsamma typerna skulle gå på andra trottoaren! Men ändå. Mannen fick hjälp och var snart i ambulansen. Och kvinnan och jag sa adjö och åkte åt varsitt håll.

På bussen frågade en fotbollssupporter om jag varit i slagsmål. Det var först då som jag upptäckte att framsidan på jackan var blodig. Tja, det går ju i alla fall att tvätta bort. Jag har nog lite svårare att tvätta bort varför ingen ens kunde tillkalla hjälp åt mannen som så tydligt var i behov av det. Jag vet som sagt inte om jag är rädd, chockad eller bara irriterad. Men jag känner inte likgiltighet.

Oscars; Och den nominerade är... jag!

Som jag och min tillika ärade kollega sa: "Inte för att man bryr sig... men det gör man!"

På fredag håller företaget ett slags Oscarstillställning för kontaktcentrets ca 400 anställda, chefer inkluderade. Röda mattor, dryck och snacks utlovas tillsammans med 'otroliga' klänningar, sketcher och andra festligheter medan man delar ut priser av olika slag. Det hela är naturligtvis en kul grej, men ändå.

Alla har fått chans att nominera valfria kandidater inom 7 olika kategorier;
Best newcomer
Best supporting agent
Most approchable person
Best dressed
Best comedian
Best dramatic performance
Best contact service agent

De slutliga fem nominerade inom varje kategori kungjordes igår. Jag är en av dem. Inom inte mindre än tre kategorier!
Best supporting agent
Most approchable person
Best contact service agent

Bland 400 anställda! Det är inte utan att det känns lite som att ha blivit nominerad till Bästa Skådis, Bästa Regissör och Bästa Film... för visst måste väl dessa kategorier ändå ses som de tre tunga? Jag står huvud mot huvud med min kollega i två av dem (supporting och approachable) och visst bitchar vi lite med varandra. Men hur det än skulle gå, jag tycker ändå att det är himla coolt att ha blivit en av fem nominerade. Framförallt med tanke på att vi båda jobbar i ett relativt litet team och alltså måste ha fått röster "utanför teamet". Det slutgiltiga avgörandet ligger dock hos en tävlingskommitté.

Vi blev rådda att förbereda ett tal uti-fall-att och jag hade en kort tanke på att brista ut i tårfylld och tacksam känslostorm och kräva pris för "best dramatic performance" också, men sedan mindes jag... jag har ju glömt att köpa biljett till galan!!! Snablars bananer men den där 50p-biljetten sköt jag upp så länge att när jag väl kom till kritan förra veckan så var det slutsålt! Tja, det var väl det det, då.

Men jag blev nominerad. Och det är coolt! Även om det bara är en kul grej.

Q&A Far North utan större entusiasm

Glasgow Film Festival är i full gång. Igår valde jag att gå på en Q&A-visning av Asif Kapadias (The Warrior) nya film "Far North".

Två enuitkvinnor (En av dem spelades av Michelle Yeoh som man kan se i En Geishas Memoarer och i Bond-filmen Tomorrow never dies) lever ensamma någonstans vid Nordpolen. En av dem stöter på en döende man (Sean Bean) ute på isen, tar honom efter viss tveksamhet hem och tar hand om honom och detta sätter hela deras lugna tillvaro i gungning.

Filmen var full av mycket vackra vidvinkelbilder - rena tavlor - och filmen har ett minst sagt överraskande slut. Men jag skulle ändå inte vilja kalla den "bra". Det var för mycket ologiska brovinker i manus. T ex var det en del soldater där, som man aldrig förstod syftet med, förutom att ge mannen en ursäkt att dyka upp. Desto svårare blev det att placera dem när de talade en blandning av svenska, norska, något som i bästa fall föreställde ryska och något gobbledigok som påminde om fantasispråken man talade när man var liten. Fast ibland pratade de engelska, så det kunde de väl fått göra hela tiden tycker jag.

Med min inte helt positiva åsikt i huvudet var jag nyfiken på Q&An. Fast så mycket intressant fick man inte veta, förutom att de bodde på en isbrytare under inspelningen och åkte runt på natten för att vakna upp på olika inspelningsställen runt Svalbard varje morgon. En kille vågade ifrågasätta ett manusblipp och fick ett "jaa... kanske... har inte tänkt på det" till svar, men annars höll sig folk väldigt artiga. Jag blev efteråt tillfrågad om jag ville fylla i en enkät om filmen, så det gjorde jag. Att döma av folk som stod runt mig så var det fler som inte tänkte rekommendera filmen... Ärligt talat tror jag att den hade gjort sig bäst som en 30min kortfilm, när man klippt bort alla onödiga och ologiska kullerbyttor.

Ikväll kollar jag på Roy Anderssons "Du Levande". Textad.

...även om det inte är det.

Faran över. Svullnaden i benet/foten berodde troligen "bara" på cirkulationssvårigheter och det verkade den blodförtunnande, svidande sprutan ta hand om. Svullnaden hade gått ner lite på fredagen och jag var inte alls lika kritvit när jag tog mig tillbaka till ultraljudet på sjukhuset.

Hade funderat lite över natten och det verkade lustigt att doktorn misstänkte DVT när det i informationen stod att man skulle vara röd och varm. Fast kanske trodde han att det kunde vara på så tidigt stadium att det inte bildats något rött och varmt än, vad vet jag, jag är inte läkare.

Hur som helst gick jag dit jag blivit hänvisad och mötte en slö och ointresserad receptionist som skickade mig till helt fel avdelning - runt huset och en trappa upp. Tur att man bara hoppar med en krycka nu för tiden och inte med två... Hamnade hur som helst på avdelningen jag skulle till EFTER ultraljudet, och den snälla tanten följde med mig till rätt avdelning, via några genvägar som ändå tog oss runt halva sjukhuset som det kändes.

Sedan väntade jag. Och väntade. Och så läste jag lite i boken jag kommit ihåg att ta med, och tre timmar senare fick jag komma in. Jag fick gelé på låret och så drog de med apparaturen i ljumsken och bakom knät och bad mig vicka på fotleden så att det lät som om en bebis - eller en alien - rörde sig inne i ådrorna innan läkaren muttrade "negative" och lät mig gå tillbaka till avdelningen. "De väntar på dig". Tja, det fick de göra, för jag gick halvt vilse. Eftersom tanten tagit med mig genom personaldörrar så kunde jag ju inte gå "baklänges" tillbaka. Efter någon halvtimme hittade jag till slut rätt. Och fick vänta.

Strax före min tur rullade de ut en kvinna i rullstol. HON hade DVT! Benet var uppblåst som en sprickfärdig ballong och alldeles mörkrött. Och hon såg ut att ha ont. Det blev plötsligt ännu tydligare att jag inte kunde ha detta. Min fot var ju vit...

Det visade sig att läkaren från kvällen innan knappt lämnat några anteckningar alls så tanten fick göra en helt ny grundlig undersökning. Blodtrycket var högt, fast det var väntat med knäskadan, och det var ändå inte så högt som en DVT-patient skulle ha haft. Hon menade också mycket riktigt att vitheten snarare tydde på stopp i artärerna (de som pumpar ut blodet i kroppen) och sa att hon inte var rädd för att skicka hem mig, men ville att jag skulle be läkaren på magnetröntgen på tisdag att kolla upp benet också, för säkerhets skull.

Jag frågade Den Afghanska Läkaren redan på morgonen vad han trodde om att gå till jobbet efter sjukhusbesöket. Han kollade på mig som om jag bett honom hoppa från taket. "Du ska först till sjukhus med all stress det innebär och sedan tänker du skynda till jobbet... och vem vet när du får komma in... och behöver vila... och det här om något är en genuin ursäkt att vara hemma... och..." Ok, jag förstår vinken.

Tanten menade förstås att hon inte skulle uppmuntra till att ligga still, för det ökar ju faktiskt risken för DVT, utan att jag skulle använda foten så gott det går men att jag ju känner bäst själv hur mycket det innebär. "Lyssna på kroppen." Det var en väldigt klok läkare.

Så, inga utflykter under helgen, men solen sken så på eftermiddagen utnyttjade jag ledigheten till att ta en lugn promenad till affärern. Det är normalt en 10min promenad, men tog givetvis en halvtimme enkel väg. Dessutom visade det sig att övergångsstället - som jag i mitt nuvarande tempo behöver använda - låg ca två kvarter bort. Båda två, i var sin riktning. Så det ökade på en kvart eller så. Märkte ändå att knät känns bättre nu och att jag kan använda kryckan som stödhjul snarare än som stöd - tjoho! Kanske blir det en lugn låglandsvandring till påsk i alla fall...
Foten då? Jag tror att jag pressade ur ännu mer svullnad under promenaden igår, för idag har det gått ner ännu mer och jag känner varken stickningar eller ömhet.

Jag anser fortfarande inte att man behöver slösa energi, resurser och pengar på att gå till läkare med småstickor i fingret eller en lätt släng av magsjuka. Men även falska alarm kan behövas kollas upp när det händer något "utöver det vanliga", när det finns en risk med i bilden. Och när en sjuksköterska och husläkaren tror på cirkulationsproblem så är det ju ändå inte deras fel att akutläkaren sedan får för sig att dra i larmet för något allvarligt, som det inte var. Men det kollades i vart fall upp ordentligt, och i farten åtgärdades den egentliga skadan!

Slutet gott allting gott.

...fast man bör nog gå till doktorn med propp i benet...

Ödets ironi. Knappt hade jag postat morgonens inlägg i doktorsdebatten förrän det var dags att utnyttja både NHS 24 (landstingets telefontjänst), husläkaren och akuten. Med något så banalt som en svullen fot. Men även en svullen fot kan vara livsfarlig...

Högerfoten kändes lite stor när jag stoppade den i skon imorse, men jag tänkte inte närmare på det, för ni vet hur strumpor kan korva sig ibland. Under förmiddagen kände jag hur det liksom stack i foten ibland och när jag vickade på fotleden kändes det som om jag hade en gelekudde virad om den. Jag kunde inte låta bli att känna efter med handen - jag kunde inte känna fotknölarna! Foten, ankeln och undre delen av benet var svullet och kändes både "uppblåst" och ömt. Ni vet när man slappnar av i vaden och skinnet känns mjukt? Så var det på vänstra benet, men det högra var "tajt". Dessutom var foten, ankeln och lägre biten på benet blekt, nästan vitt.

När svullnaden fortfarande var där vid ett-tiden började jag faktiskt oroa mig. Eftersom det är högerknät jag är skadad i tänkte jag att det kanske kunde ha med det och göra, men det tog ändå hela lunchen innan jag bestämde mig för att göra något åt saken. Chefens oroliga blick och M's SMS ville förvisso skicka mig till akuten utan att passera Gå, men det är ju fusk. Så jag ringde NHS 24 för att be om råd från en sjuksyrra. NHS 24 är en dygnet runt-öppen hjälplinje där man får tala med sköterskor och även doktorer till kostnaden av ett vanligt lokalsamtal. Tyvärr ringde inte sjuksyrran tillbaka förrän precis när jag slutat vid femtiden. Så jag satt i en soffa i kontorsfoajén, utan strumpor och skor, och jämförde färg och form och konsulterade.

Hon skickade mig direkt till husläkaren, på akuttid. Fick jag inte tag i dem skulle jag ringa tillbaka och hon skulle ordna något, för hon ville att jag skulle se någon nu ikväll. Teorin var att det kunde ha att göra med cirkulationen, eftersom jag inte vilat benet... Jag kunde nästan se alla som tjatat om att jag borde vara sjukskriven flina och nicka medhållande. Nåväl, husläkarreceptionisten var inte lika angelägen och ville helst att jag skulle komma tillbaka imorgon, och när jag insisterade fick jag i vart fall se till att pallra mig dit (tvärs över stan) före klockan sex. Klockan var halv. Med Glasgows rusningstrafik kunde klockan lika gärna varit halv åtta.

Men taxikillen stod på och som tur var hade de äntligen öppnat den avstängda sektionen av Duke Street, så med tio minuter till godo kom jag till husläkarmottagningen.

Läkaren tittade, ojade sig, klämde, skakade på huvudet, förfasades över hur kall foten var och skickade mig sedan med en lapp i fickan raka vägen till akuten på Royal Infirmary. Hennes teori var att det antingen var cirkulation eller DVT (Deep vein trombosis, vad det nu heter på svenska, DjupVensTrombos kanske?). Jag kunde nästan höra kollegorna sucka att om jag gått dit på en gång så hade jag i vart fall gjort det på arbetstid och fått betalt för besväret. Det är också fusk. Man ska göra det på sin fritid.

Så efter en ny taxiresa besökte jag min andra akutmottagning i stan. Måste säga att den på Royal Infirmary var BRA mycket bättre än på Western! Förvisso hade de också golvfasta stålstolar a la öseuropeisk polisstation och toaletterna var i snäppet sämre skick än en normal högstadieskola. Men det var ändå ett lyft, och själva akutsalen kändes sterilt sjukhus så jag är nöjd. Fast kanske inte helt nöjd med att de sålde läsk, chips och choklad i maskinerna i väntrummet, men inte ett enda äpple...

Läkaren klämde och kände och pratade och tryckte och jämförde med vänsterfoten och tyckte inte det var någon större skillnad i cirkulation (fast då hade ju benen legat plant på en säng i en halvtimme), till slut misstänkte han DVT. Jag råkade veta vad det är, för det lärde vi oss när jag studerade Rättsmedicin... Det är en vanlig dödsorsak bland långresenärer; de sitter stilla, får försämrad cirkulation och det bildas en blodpropp i de djupliggande venerna i vaden. Sedan lossnar den, vandrar och fastnar antingen i hjärnan, lungorna eller hjärtat.

Fast det är om den inte upptäcks i tid och går obehandlad. Läkaren övervägde först att låta mig ligga kvar över natten för observation, men eftersom jag inte bodde ensam släppte han hem mig för att komma tillbaka för ett ultraljud imorgon bitti. (för att leta proppar alltså, inte ungar...) Fast först ville han ha blod. Det ville tydligen inte min arm, så den gav bara ifrån sig halva dosen av vad han egentligen behövde. Det var märkligt, för även om jag vet att jag är svår att liksom penetrera så brukar det forsa som sjutton när blodet väl tappas. Som hämnd (?) fick jag en spruta med något blodförtunnande som skulle förhindra proppen att växa och börja vandra. Den sved!

Nu är jag ändå hemma, med ett fint litet infoblad om vad jag/mina nära bör känna till ifall tillståndet förändras, och jag tänker se till att sova med benet högt. Jag har varken andningssvårigheter, bröstsmärtor, blodigt spott och inte heller har jag kollapsat, så allt ser bra ut.

Läkaren sa att vi skulle göra ultraljud och sedan "får vi se vad som händer". Förvisso skulle jag behöva gå tillbaka till jobbet eftersom jag lämnar en tränare på sex trainees, men det är ändå något som kan lösas. Den viktiga frågan är ifall läkaren ger mig tillåtelse att följa med på vandringsutflykt till The Trossachs på lördag! Nej, jag tänker inte ut och knalla, bara hoppa runt vid parkeringen och sitta på alla stenar jag ser. Men jag vill ut i naturen! Och var inte rörelse bra för DVT...?

Måste man gå till doktorn med en spik i foten?

Som jag redan berättat så är det gratis att gå till doktorn i Skottland; akuten, husläkare, rubbet. Den afghanska doktorn gjorde stora ögon åt att svenskar först betalar så hög skatt och sedan får betala för sjukvård också. Men sedan såg han en fördel; han resonerade att det nog skulle skära ner på antalet stickor-i-fingret, fall som tar upp dyrbara resurser men som lätt kunnat avhjälpas hemma.

Jag är säker på att även sjukhus i Sverige har stickor-i-fingret-patienter, men jag tror att jag ser hans poäng. Min erfarenhet är att man konsulterar sjukvården, och har väldigt hög tilltro till den, i ALLT här.

Varje gång jag varit sjuk och hemma från jobbet så är första frågan när jag kommer tillbaka; "gick du till läkaren?"
Eh, nej, jag var dålig i magen i två dagar...
"Så du sökte inte råd?"
Eh, nej, jag spydde, sov och drack tills jag blev bra. Precis som folk gjort i alla tider när de blivit magsjuka.

Fast det är som att ifall man inte konsulterat läkare så har man inte gjort saker på rätt sätt, man har inte tagit hand om sig, ens egen eller mammas kunskap räcker liksom inte. Den afghanska doktorn är helt på min linje, men inför arbetsgivare har jag märkt att sjukdomsfrånvaron blir tagen på mer allvar om man säger att man konsulterat läkare. Om det så är magsjuka och en lögn om att man pratat med en släkting som är sjuksyrra.

Denna tilltro till läkare gör att det inte räcker med att jag förklarar att jag haft knäproblem förut och att det tar tid innan det blir bra; lik förbaskat frågas det ständigt om "läkaren sagt hur länge jag ska hoppa på kryckor". Även om han skulle säga 6-8 veckor så känner man ju det bäst själv!

Fast nu konsulterar jag ju i alla fall läkare. Ett knä som gått ur led är hur som helst ett fall man inte klarar av med en huskur. Men mycket annat är.

Hålla för öronen hjälper inte mot dåliga besked

Ni känner säkert till syndromet; man känner något konstigt och vet att man borde söka läkarhjälp men tvekar för tänk om det är något allvarligt, vilket man inte vill höra men som man verkligen borde söka tidigt för! Ja, sedan snurrar cirkeln igång.

Trots överaktivitet i Stockholm kände jag att knät blev allt bättre, svullnaden gick ner och flexibiliteten - om än inte stabiliteten, tyvärr (det är för tidigt) - återkom gradvis. Så jag undrade om jag verkligen skulle behöva en magnetröntgen. Hade ett uppföljningsmöte, vilket av olika skäl kom att hamna före själva röntgen, så även om det mötet kändes poänglöst utan röntgenplåtar så bestämde jag att gå dit för att just höra om jag inte kunde avbryta hela alltet.

Det var då jag träffade den snygge (det har visst med saken att göra!) holländske knädoktorn Martijn. Han förklarade att det är väldigt svårt för ett knä att hoppa ur led (ok, det visste jag ju, och det bevisar vänsterknät hela tiden för det har ju fått jobba för två i femton år!) men att när det väl sker så är det en 30-40% risk att det kommer hända igen. Alla som varit med mig och vandrat vet hur medveten jag varit ATT det finns en risk, fast jag har inte vetat hur stor den varit. Alla gånger jag sett till att klättra på rätt sätt (d.v.s. med vänster ben först), om möjligt undvika hala branta nedfarter och allmänt ta det långsamt, lugnt och försiktigt så att man inte halkar/snavar till. Tja, och så efter 14 år halkar man på en frusen gångbana mitt i stan...

Martijn berättade sedan att om/när det händer en andra gång så ökar risken ännu mer! Och fortsätter öka för varje gång. Det var det jag inte ville höra... Han tyckte att jag oavsett hur knät kändes skulle gå på röntgen, för de vill se hur ligamenten ser ut et c. Det kanske är en skada som kan åtgärdas med operation eller så. Han skrev också remiss för sjukgymnastik.

... vad ska jag säga? Jag ska så klart gå på röntgen den 19:e. Sedan vet jag inte om jag vill tänka längre - fast jag gör det ändå. Jag måste förbereda mig, för oavsett vad svaret blir kommer jag få ändra en del i livsplaneringen - jäkla tur att jag inte köpte det där dyra tältet för höghöjdsvandringar i sommar!

Antingen kan de inte göra något, och då får jag se till att återbygga styrka och stabilitet i knät så att jag åtminstone kan knalla på bra stigar upp och ner. Jag har ju känt knät "vara på väg att glida ur led" förut så fr o m nu får jag nog i så fall ge upp grässlänter et c och hålla mig till berg med bra grusstigar. Suck, det begränsar urvalet starkt, men det är så det får bli så att jag inte glider. Och alla branta berg får vänta läääänge på mig... Dessutom kommer jag bli expert på West Highland Way, andra långa men skonsamma leder samt skotska dalvandringar.

Skulle det bli operation så vet jag sedan förut att det kan ta månader - år - att komma tillbaka och i så fall blir det låglandspromenader i år och sedan får vi se; blir allt bra så tutar vi och kör igen, annars får det bli samma omställning som i stycket ovan.

Så... Buchaille Etive Mor får vänta ett tag till på mig. Fast ett tält tänker jag ändå köpa (lite senare). Det finns ju Great Glen Way, Rob Roy Way, jag kan gå West Highland way baklänges...

Därför shoppar jag i sängen

När man hoppar på kryckor kan man storhandla (vecko-/månads-) på olika sätt;
A) Antingen skickar man ut en stackars vän med en lång inköpslista
B) Eller så tar man med henne till affären och tar sedan taxi hem
C) Eller så handlar man på Tesco.com

Jag valde C. Igår kurade jag därför upp mig i sängen och knappade in ordern på internet och betalade med kort. För £3.99 levererades sedan påsarna rakt in i köket nu ikväll. Smidigt!

Det här sättet är fördelaktigt om man har svårt att hinna/kunna ta sig till affären under öppettiderna eller om man föredrar en liten avgift mot att slippa bära alla kassar själv (tre trappor upp...). Jag kan dock inte påstå att det gjorde shoppingen snabbare på något sätt för jag spenderade minst lika lång tid vid datorn som jag skulle ha gjort bland hyllorna! 1.5 timme tog det att fundera och navigera. Fördelen var väl bara att jag inte lockades att impulsköpa... å andra sidan lyckades jag, precis som vid 'vanlig' shopping, glömma något viktigt. Jag har nu allt till lunchmackorna - utom pålägget...

Tescos miljösatsning gav mig valet att antingen få varor i matkassar eller i tråg, som packas upp på köksbänken. Eftersom jag var osäker på trågens smidighet så här första gången så valde jag matkassar - vilka den unga, hurtiga killen förklarade kan bli återvunna, för nästa gång de kommer kan de ta med oanvända påsar tillbaka! (Dessa smälts och återvinns) Eftersom påsarna ändå blev uppburna i tråg så tror jag att jag kommer spara dem besväret nästa gång.

För en nästa gång tror jag att det blir! Visst, man kan inte klämma och känna, men man har bilder på varorna och kan t o m läsa texten på paketen. (Trots det lyckades jag köpa "råa" poppadoums, men det är ju bara att laga till...) Frukten var fräsch, datumen bra och den enda nackdelen jag kunde komma på var att de automatiskt skickar med en ersättningsvara om den man vill ha är slut. Förvisso behöver man inte ta emot den utan de kan ta med den tillbaka igen, men ni vet hur det är; ibland är det bara ett visst märke, en viss storlek, en viss modell som funkar. Det hade besparat oss alla onödigt extrajobb om man kunna kryssa i ett val om att skippa ersättningsvaran vid slutförsäljning.

Tja, med tanke på att det var det enda negativa så är jag inte främmande för att göra om det här. Vi får väl se hur knäet utvecklar sig, men det är inte omöjligt att den unga, hurtiga killen får springa uppför våra trappor om ett par veckor igen.

Tecken på god självinsikt

"Det jag har i huvudet, det stämmer inte."

(anonym bror, börjar på P)

Skotsk-svensk krycklogistik

Det intressanta med att resa på kryckor är att man får uppleva transporter och logistik på ett helt nytt sätt.

Ringde Ryanair ett par dagar före avresa, ifall de ville veta att en hoppetossa kommer med.
"Har du gips ovanför knät?"
"Nä."
"Behöver du rullstolsservice?"
"Nä."
"Ok, isåfall behöver vi inte veta. Trevlig resa."

Så jag tog mina kryckor och min stora vandringsryggsäck (för resväskan var ju utesluten) och begav mig av. Tågresan mot Prestwick gick smidigt; trots att tåget är tomt och vi bara var sex stycken vid dörrarna så vinkade alla förbi mig så att jag fick gå på först och ta plats. Nästan så att jag kände mig bortskämd.

Trots att alla ser att jag har kryckor och rimligtvis torde dra slutsatsen att jag inte är supersnabb, så sitter ändå någon liten känsla i mig att inte vilja stoppa upp, ta plats, vara till besvär... Jag vill liksom flyta med "som vanligt". Så trots att det inte var någon kö, ingen suckade och ingen schasade på mig så kändes det ändå som om jag ville skynda mig på vid varje delmål; incheckningen t ex. Idealet vore att klä regnskyddet om ryggsäcken innan man kom fram, men eftersom jag behövde båda händeran till kryckorna så var jag ju tvungen att göra det när väskan låg på bandet. Och visst fumlade jag lite extra när jag försökte snabba mig på... fick säga till mig själv på skarpen till slut. Det är ingen brådska!

Säkerhetskontrollen gick oerhört smidigt. En vakt lät mig slippa den snitslade kringelikrokbanan, jag fick hoppa fram direkt till ingången. Det väntade tålmodigt medan jag tog av mig jackan och jag fick sedan hoppa vid sidan av detektorn till en kvinna som visiterade mig. De bad mig sedan vänligt att ställa mig vid bänken och hålla fast mig medan de körde kryckorna igenom röntgen. Sedan hjälpte en vakt mig på med jackan.

Hela vägen ut till planet ekade "proppen Orvar" taktfast i huvudet. Faktum var ju att kön liksom stannade upp vid mig. Det var en lång kö framför mig vid planet. Knappt hade jag börjat klättra uppför trappan - ett steg i taget - innan trappan var tom och ormen istället ringlade sig lång bakom mig. När jag kom in i planet satt varenda kotte i stolarna redan. Det var väl finurligt uttänkt, för det betydde ju att gången var fri när människorna bakom mig kom in! Jag fick ett yttersäte på vänster sida, långt fram i kabinen, så jag var nöjd. Kryckorna låste jag in i skåpet ovanför sätet.

Vilket betydde att när vi landade på Skavsta och mannen bakom mig öppnade skåpet, så fick jag kryckorna i huvudet! Det gjorde ont.

Om igen stoppade Proppen Orvar upp flödet i trappan. Skavsta är ju så handikappvänligt med en halvlång trappa upp i en korridor, där man sedan efter ett tiotal meter får ta en halvlång trappa ner igen! Jag var tvungen att stanna och vila på vägen. Efter att ha baxat upp ryggsäcken på ryggen igen var jag faktiskt rätt glad över att pappa kom och hämtade mig med bilen.

Under veckan i Stockholm gjorde jag mig välbekant med t-banestationernas hissar. Anledningen var att jag plötsligt insåg hur förtvivlat snabbt rulltrapporna går! I alla fall jämfört med dem i Glasgow. Jag minns ju att jag I Stockholm ibland tyckte att de inte kunde gå snabbt nog, men nu med kryckor insåg jag hur läskigt det är när man inte har full koll och flexibilitet i alla lemmar. Jag gillar ändå tunnelbanan i sig för den går tätt, så även om ena tåget är fullt (läs: ingen sittplats) så dröjer det inte för länge till nästa. Dessutom dröjer det ett tag mellan det att tåget stannar och dörrarna öppnas, så jag får bra med tid att resa på mig och börja hoppa.

Däremot gillar jag inte alls de nya bussarna! Vem sjutton kom på idén att placera sätena uppe på en onaturligt hög platform - för att inte tala om längre bak i bussen då man först måste ta en trappa(!) upp innan man kliver upp på platformen? Jag trodde det var ett skämt när jag såg platserna för rörelsehindrade längre fram i bussen. Skulle jag hoppa ända upp dit, i ett fordon som kan börja röra sig när som helst?! Jo tjena. Steget i sig var så onaturligt högt med kryckor att det var uteslutet. Enplatsen då? Tja, för en knäskadad så var utrymmet så trångt att den var utesluten. Jag valde därför oftast att sitta på de sneda sätena vid rullstols/barnvagnsområdet.

Fast det är klart, det var ju inte så kul den där gången när busschauffören inte kunde vänta tills jag satt ner, utan gasade så att jag nästan hamnade på golvet! Svajande på halva stolen åkte kryckorna iväg och jag famlade febrilt efter nåt att hålla tag i så att jag inte kanade ner på golvet. Någon hjälp kunde jag väl knappast begära från de fyra(!) som satt i närheten och så fascinerat tittade på, liksom undrandes "hur hon skulle klara det här nu då".

Överlag kändes det ändå mycket tryggare att åka SL-buss jämfört med First Bus i Glasgow. Det kändes som om chaufförerna i Stockholm (med ett ynka undantag) var mer tålmodiga och såg till att man kom på plats ordentligt innan de började köra. I Glasgow känns det som om jag inte riktigt kan lita på dem för ibland börjar de köra "just" som man kommit fram till sätet, och alltså håller på att stå på näsan för att man inte sitter ner än.

Jag blev f ö inte omkullsprungen alls under veckan, vilket jag nästan väntat mig. Ibland blev jag nästan rörd; som när två pensionärer insisterade på att jag klev på bussen före dem och en skakig gammal man reste på sig för att ge mig sin plats! Fast då sa jag åt honom att sitta kvar så tar jag en annan, jisses... Men ibland fick jag halva utbrott också; som när en man riktigt trängde sig förbi mig i tunnelbanedörren för att ta sista 'ytterplatsen'. Snopet såg jag mig om och upptäckte två fönsterplatser. Tjejen som satt för kunde naturligtvis inte skyffla in sig, knappt bereda utrymme för mig att tråckla mig in. Till slut tog tjejen mitt emot förnuftet tillfånga och flytta på sig diagonalt. Men tack då.

Eller som när jag var och handlade i en liten butik och efter att ha betalat stod med vara, växelpengar och plånbok i hand. Med två kryckor måste liksom prylarna bort innan jag kan hoppa vidare, men knappt hade jag tagit emot växelpengarna förrän en kvinna bakom mig sträckte armen över min axel(!) och stönade besvärligt för att jag stod ivägen när hon skulle betala! Jag kunde inte hålla mig utan vände mig om och sa med ett ursäktande leende: "Förlåt för att jag inte hänger med i ditt tempo". Tror att saraksmen hittade målet för hon såg faktiskt lite bortgjord ut.

Så var det till slut dags att åka hem igen. Det har alltid fascinerat mig hur folk liksom forcerar dörrarna på cityterminalen för att komma ut till flygbussen, som om de är livrädda att inte komma med. Så även denna gång. Den prydliga kön förvandlades i en handvändning till en mobklump så fort dörrslussen öppnade. Den ena bussen blev full och när nästa körde fram pressade alla ute på trottoaren mot dörröppningen. Själv hade jag fullt sjå att få med bagaget för det råder såklart inget kösystem utan riv och slit och bök och stök först till kvarn. Eller inte ens det, för jag stod längst fram, men sex(!) pers trängde sig för att slänga in sin väska innan jag kunde ta av mig ryggsäcken. När jag så kom upp på bussen var så klart alla platser i främre delen upptagna. Ni som haft oturen att gå i en bussgång med kryckor vet vilket minimalt utrymme det är och hur smidigt det är att tråckla sig på snedden. Så klart att alla sittande människor följde min framfart med spänning. Det vore ju synd att missa underhållningen genom att byta plats med mig... Som tur var hittade jag till slut en plats vid gången på vänster sida, fast hann givetvis inte sätta mig ordentligt innan folk pressade sig förbi mig i jakt på stolar ännu längre bak. Jag menar, de må vara på bussen men sittplatserna kanske tar slut!

Lagom irriterad kom jag till Skavsta. Den här gången mindes jag att inte stressa, så snart var väskan incheckad och jag kunde gå genom säkerhetskontrollen.
"Kan du gå utan kryckor?" Frågade vakttjejen i förvånansvärt uppfordrande ton.
"Nej." Svarade jag så klart, och ansträngde mig för att inte lägga till något sarkastiskt.
"Då måste du stå här medan vi röntgar dem."
Ingen vänlig uppmaning, snarare en trött order.
"Kryckorna ska tillbaka hit sen!" Hojtade hon. På tonen lät det som om alla därmed skulle förstå att det var en ytterst besvärlig resenär de hade att göra med. Jag undrade för mig själv varför inte Prestwicks och Skavstas personal kunde gå på samma charmkurs.

Jag visiterades och fick sedan finna mig i att två pers - samtidigt! - sträckte sig över mig för att komma åt sina prylar medan jag samlade ihop väska och jacka. De hade väl bråttom, nästa avgång var ju om... trettio minuter.

Vid gaten räknade jag till otroliga 30 resenärer. Det var så tomt att jag ett tag undrade om jag satt vid fel utgång. När vi så, trettio minuter försenat, skulle få boarda så frågar kvinnan om jag pratat med dem vid incheckningen om mina kryckor. Vi hade inte alls pratat om det. Kvinnan försvinner då för "de på planet" brukar vilja veta just det Ryanairkvinnan på telefon sa att jag inte behövde föranmäla. "De på planet" ville att jag skulle gå på sist av alla. Smart tänkt. Om planet är en halvtimme sen så är det ju klokt att låta den långsammaste passageraren gå på sist...

På planet fick jag dock VIP-behandling. De första sex raderna var avstängda eftersom vi var så få, men de öppnade en av raderna för mig. Kvinnan fällde upp alla armstöd och menade att jag kunde breda ut mig och lägga upp benet om jag ville! Det var nästan så att jag förväntade mig ett glas champagne också.

Vid normala förhållanden är det 30-45min mellan landning och då sista bussen till Glasgow avgår. Passkontrollen brukar ta en evighet så man får alltid jäkta och halvspringa till bussen. Nervöst tog jag emot beskedet att vi åtminstone flygit ikapp förseningen. Jag hade inga planer på att gå av sist, för då vore jag körd, och som tur var kom de inte med någon sådan önskan heller. När jag väl kom ner på marken stoppade en guljacka mig och frågade om jag reste ensam. Jag undrade smått vilket jäkelskap han skulle hitta på - men Guljackan är min hjälte! Han tog med mig på en genväg, lämnade över mig till en kollega som han anropat via walkie-talkie och någon minut senare kom vi fram precis efter passkontrollen. Jag fick gå till första lediga gubbe, som kollade passet medan jag försökte att inte snegla mot den lååååånga kön som slingrade sig bort i korridoren.

Sedan var det fritt fram. Jag var så tidig att bagaget inte ens hade lastats av! Trots att den normala utgången var trasig och man fick gå en omväg för att komma ut, och trots att man måste korsa hela parkeringen för att komma till bussen , och trots att jag var tvungen att stanna till flera gånger och vila så kom jag fram med tio minuters marginal. Till den officiella avgången då bussen faktiskt åkte. Hade jag litat på den inofficiella avgången en kvart senare hade jag missat bussen. Busschauffören från Edinburghbussen kom fram och hjälpte mig av med ryggsäcken och Glasgowchauffören bad i princip om ursäkt för att trappstegen var så höga. Han lät mig sedan sitta på den "avstängda" första raden så att jag kunde sträcka ut benet.

Så, efter en vecka med både buss, tunnelbana, lokaltåg, flyg, flygbussar, taxi (glömde nämna dem, men de var uteslutande smidiga och bra) och lokalbefolkning så drar jag slutsatsen att... jag föredrar att vara frisk i benen. Då behöver man inte hjälp av andras smidighet för att få en smidig resa.

Love is in the air

Puh. Äntligen är bästakompisen J's möhippa och bröllop över. Nu behöver jag inte tänka på vad jag säger - och till vem - längre! J trodde att jag skulle komma någon dag före bröllopet, när jag egentligen skulle komma en vecka innan, dagen före möhippan. Och det är så otroligt svårt att inte avslöja det eftersom alla andra vet precis hur länge jag kommer vara i stan, men inte hon. Man får vara försiktig med vad man säger när man pratar med J, hålla reda på vem man sagt vad till och i vilket mail, vad man skriver på bloggen - ja, man får till och med hålla koll på andra bloggar hon lätt kan läsa, för att inte tala om kommentarerna! Puh, som sagt.

Nåväl, alla lyckades hålla tungan rätt i mun, ingen sa "men då ses vi nästa helg" och en yrvaken J blev nog allt lite förvånad över att se mig på hennes tröskel den där lördagmorgonen.

När jag berättade på jobbet om vad vi tänkt göra så gapade de och undrade om vi skulle hålla på en hel helg, och det var nästan så man undrade det själv ett tag. Måste ändå säga att det kändes väldigt o-stressigt att äta brunch hemma hos J (12 kvinnor - och som farsan spontant utbrast; "åh fy fan vilket tjatter"), skivinspelning i en studio inne i stan, skattjakt, fotouppdrag, fika på McDonald's, hemma-spa, libanesisk middag, frågestund, myspys och Singstar. Vi var nästan lite oroliga för om gravida J skulle orka hela kvällen, men sanningen är att i slutet av kvällen var hon piggast av oss alla!

Skivinspelningen var en hit - i dubbel bemärkelse. Med J på ledsång och vi andra som superb kör så spelade vi in Britney Spears "Crazy" och Charlotte Nilssons "Tusen och en natt" - med mycket bra resultat, måste jag säga! Producenten kändes proffsig och tog om tills han var nöjd, även om det inte alltid sammanföll med när vi var nöjda... och jag fick en ny respekt för musiker. Vi körde bara två låtar och var bara i studion i ett par timmar, men till slut var jag så less på låtarna att jag höll på att spy! ("Måste vi köra refrängen en gång till, kan du inte bara kopiera första refrängen, som blev bra, det är ju samma!") Jag tänkte då på stackarna som sitter inspärrade i månader...

Singstar bjöd på lite mer variation, även om jag har en känsla av att biblioteket aldrig kan bli stort nog. Texten fanns i rutan, som på karaoke, men dessutom var det pluttar man skulle pricka in. Tonmässigt, alltså. Fantastiskt... Ibland följde man låten, men upptäckte att man hela tiden låg lite över eller lite under tonarten - och ibland fick man banne mig in fler rätta takter när man svor än när man sjöng! Det var ändå svårt att slita sig. Bra tips inför partykvällen!

Bröllopet hölls på Ängby slott. Det var i och för sig mer som en stor herrgård men erbjöd en synnerligen stämningsfull miljö! Det är något visst när ens kompisar gifter sig, för man får liksom... ett fånleende i ansiktet, hela tiden. "Min J... tänka sig..." Jag vill inte riktigt lämna ut detaljerna om detta privata ögonblick, eftersom jag inte frågat om lov, men jag kan säga att jag fortfarande får ett fånleende - bara av att tänka på det.