Ursäkta jag är sen, men...

Skulle träffa en internetbekantskap "på riktigt" ikväll och paddla kanot. Ni vet hur det är, man vill ju göra ett gott första intryck och åtminstone vara i tid. Så när jag klev ut från Centralen hade jag 15 min på mig att gå den 3 min långa vägen till mötesplatsen.

Jag blev 10 min sen.

Anledningen, ursäkten, lät så påhittad att jag faktiskt övervägde att hitta på en ursäkt, som lät trovärdig. Den sanna, men osannolika, ursäkten lät nämligen så här:
"Jag blev vittne till en misshandel runt kvarteret och ringde 112 och fick vänta på ambulans och polis och så tog jag hand om killen tills ambulans och polis anlände men jag hade SOS i luren ända tills kl 6 (då vi skulle ses) så jag kunde inte ringa och säga att jag var sen."

Hm...

Men det var sant! Först såg det ut som ett vanligt tjafs mellan två uteliggare/alkisar/narkomaner, men så började den ene dunka på den andre (det är där jag anser att gränsen mellan slagsmål och misshandel går; när den ene slår och den andre inte slår tillbaka). Den ene dunkade den andre i skallen med en systempåse med flaskor i. Det hörde man när påsen träffade skallen och flaskorna gick sönder... Offret fick sig några såna ordentliga slag, segnade ner och blev sparkad som grädde på moset. Då först ropade någon "sluta". Jag stod redan med larmcentralen i luren.

Killen blödde ymnigt från huvudet - och jag var världens sämsta vittne. Signalementet jag kunde ge på "den ene" kunde passa in på varenda kotte på Stadsmissionen. Nåja, det viktiga var ju att "den andre" fick hjälp. Trots att en av hans polare stod bredvid och hela tiden sa att "det ser värre ut än det är, det är bara ett ytligt sår", så är ju slag mot huvudet inte att leka med. Det är det som inte syns som är det farliga.

Så med larmcentralen i luren (hörde knappt vad tanten sa, för eftersom vi skulle paddla hade jag tagit med min gamla mobil) försökte jag ta hand om grabben - och hålla koll på hans polare också. De ville bl a ge honom öl för att släcka törsten. Men där var jag sträng, och gav honom min vattenflaska istället. Inga mer droger i den kroppen, inte inför ett sjukhusbesök.

När man ringer 112 så vill man gärna att det är som på film, att bilarna kommer med skrikande däck runt hörnet så fort man lagt på luren. Det gör de inte. I verkligheten tar det oändliga 10 minuter i centrala Stockholm. Hur oändligt ska det då inte kännas på andra ställen!

Nåja, till slut fick grabben vård och med lite regi fick jag hans skärrade polare att samla ihop och skicka med hans prylar också - inklusive de två intellektuellt väldigt tunga filosofiböckerna. Man undrar ju vad den hjärnan hade kunnat åstadkomma om den inte varit fullproppad med preparat...

På vägen hem, senare på kvällen, kom jag att tänka på en sak; det är lustigt hur autopiloten går igång vid sådana här tillfällen. Någonstans har nog publikvärdsutbildningen och erfarenheten ändå satt sig i ryggmärgen. Det var nämligen för mig helt självklart att ta kontroll och kommando över situationen. Trots att jag var ensam. Eller kanske just därför, för kostymnissarna vände bara på huvudet innan de gick vidare. Jag förebrår dem inte, vet man inte vad man ska göra är det lätt att man inte gör något alls, det är därför jag uppmuntrar alla att försöka gå Första Hjälpen-kurser och dylikt. Jag blev nu positivt överraskad av hur smidigt alla rutiner från fotbollsarenan fungerade ute på gatan också. Det enda som grämer mig är att jag fokuserade helt på offret under själva incidenten. Han stannar ju kvar, det gör inte gärningsmannen. Jag ska tänka på det nästa gång - så jag inte blir världens sämsta vittne. Nästa gång kanske det är ett bråk mellan några där offret faktiskt vill att man får fast den som slog honom.

P.S. Oavsett om internetbekantskapen trodde på min story eller inte så hade vi en väldigt trevlig kväll. Paddling i Djurgårdskanalen är en grymt underskattad umgängesform! D.S