Bland-bergsvandring längs Loch Lubnaig (Callander)

Jag minns när jag för sisådär fem år sedan bilade runt i Skottland på egenhand, då när jag sov i bilen för att spara pengar. Efter att ha knallat uppför Ben Lomond, på kvällen när solen knappt gav ledljus, så kringlade jag längs smala vägar, visste knappt var jag var, men körde igenom ett helt fantastiskt område. Det var vatten på vänster sida om mig, berg runtomkring och grönska som av och till dolde skuggorna av bergen och vattnet. Jag minns att jag stannade till på en parkeringsplats och gick ut och slogs med knotten ett par minuter. Det var alldeles tyst, och jag minns att jag tänkte att, "hit måste jag tillbaka när det är ljust, så är det bara, var tusan 'hit' är".

'Hit' är Loch Lubnaig, en sjö strax norr om Callander.

M och hennes bilburna kollega skulle upp och knalla uppför ca 500m höga Beinn ann-t-Sidhean (eller Ben Shian som den kallas i folkmun), så jag hakade på, inte för att knalla upp på höjden, utan för att få mig en dos bland-bergsvandring, längs en cykelväg utmed Loch Lubnaig mellan Strathyre och Callander.

Från bilparkeringen i Strathyre knallar man över bron (lugn, det finns bara en så det är ingen risk att ta fel), men medan bergsvandrarna följer en skyltad stig in i skogen så svänger man vänster och följer byvägen förbi alla hus och bortåt landsvägen tills man kommer till en trägrind som skyltar cykelvägen zick-zac nedför en slänt. Och, tja, sedan följer man den.

Underlaget är relativt platt, med några få små nedförsbackar, och av landsvägstyp, ibland asfalt.

Sträckan ända till Callander är ca 14km. Jag nöjde mig dock med att knalla till södra ändan av sjön och till bilparkeringen där, en sträcka på drygt 9-10km. Det är en rätt rofylld promenad med fin utsikt. Om man ignorerar trafiken på bilvägen på andra sidan sjön. Tyvärr finns det inte många tillfällen att rasta om man, som jag, behöver stenar/murar/bänkar/stockar vid stigen och inte kan knalla off-pist. Vandringen i sig tog mig 3,5 timmar inklusive två korta pauser och en 10min lunch. Det blev inte längre lunch av skäl som ni snart kommer förstå. Dessa tre tillfällen var de enda då jag fann bänk, slänt och mur som jag kunde slå mig ner på.

(Märkte ni att jag skrev att jag gjorde 9-10km på 3,5 timmar? Det är för att jag nu avancerat till långsamt promenadtempo, förvisso med viss haltning och med besvär i nedförsbacke, men jag promenerar som en rätt normal människa nu!)

De första två timmarna hade jag underbart väder med en sol som värmde (såpass att jag var tvungen att ta av mig fleecen), men sedan började virvlande moln jaga mig norrifrån. Jo, de virvlade; hade det varit en film hade jag trott att de innehöll mördarmygg eller något annat läskigt. Men de innehöll bara hagel. Och snö. Och regn. Och hagelsnö. Och hagelregnsnö.

De smög på mig just när det var dags för lunch. De smög liksom runt mig, omringade bergen runtomkring, och jag tänkte att jag nog kunde hinna luncha lite snabbt innan det blev för sent. Molnen gav mig ganska precis 10 minuter, sedan beslutade de att jaga på mig igen. Det var precis som väderleksrapporterna hade förutspått; inte ihållande utan små-attacker med lagom mellanrum.

Precis innan jag kom till slutmålet övergick haglet till snö, och snön till Megasnö! Flingorna var så stora att om jag fångade en med tungan så kändes det som om jag svalde en snöboll. Rätt coolt på sitt sätt, men jag var väldigt glad över att inte vara uppe på höjden i det läget.

Och jag var väldigt glad över att ha bilskjuts. Det är inte ofta man får chans att starta vid ett ställe och sluta vid ett annat, ofta har man bussar att passa, och busshållsplatser...

Som avrundning kan jag rekommendera rutten för alla, precis alla. Jag mötte både barnvagnar och rullstolar längs vägen. Å andra sidan, det är inte mycket äventyr längs den här rutten, fast slår man de förväntningarna ur hågen så är promenaden rätt trivsam.