Jag var själv med på en rundtur med blandade nationaliteter när en amerikan helt seröst frågade guiden hur man egentligen fångar en haggis, för han hade så klart snappat upp att det låg en viss teknik bakom... Guiden förklarade, lika seröst, att eftersom en haggis bara har tre ben och springer runt i cirklar så gäller det att förvirra den så att den försöker vända håll. När den gör det så ramlar den omkull och kan inte komma upp igen. Och så plockar man den. Amerikanerna nickade seriöst och kikade sedan ut genom bussrutan medan vi körde igenom högländerna i jakt på detta lilla djur, medan vi andra viskade om vi ändå inte skulle avslöja att vi skojade med dem. Men vi valde att fnissandes låta bli.
Den trebente haggisen är en variant, men det finns flera. Jag har en känsla av att varje guide och lokal skotte som blir utsatt för dylika dumma frågor drar till med sin egen historia. Haggisen på bilden har som ni ser fyra ben och en trumpetnos...
En av mina trainees berättade att hon hade släkt i USA. En gång för över tjugo år sedan hade de kommit och hälsat på och även de frågat om den mystiska och mytiska haggisen. Kollegan hade gravallvarligt förklarat hur de små djuren ser ut och lagt till att; "sedan är det ju skillnad på Borders-haggis och Perthshire-haggis också." Både i hur de levde, jagades och smakade. Perthshire-haggis var det finaste och mest svårfångade. Dessutom var den inte lika hårig som Borders-haggisen...
Stackars släktingen tror fortfarande på det där, och kvinnar har nu inte hjärta att avslöja att hon skojade. Så i somras när släktingarna kom över så höll hon på att krevera av skratt när släktingen gick fram till personalen på stormarknaden och frågade om de kunde säga om haggisen i disken var Perthshire-haggis eller Borders-haggis för det var det förstnämnda hon ville ha. De måste ha trott att hon var tokig...
Vi fortsatte spinna vidare på det där och kom så gemensamt fram till att det finns en rad olika haggis i Skottland, och alla har de sina egenheter. Några smakprov:
Glasgow-haggis: Smaksatt med Buckfast (billigt äckligt vin nedsen dricker)
Edinburgh-haggis: Nedmald politiker
Aberdeen-haggis: Lite oljig (syftar på oljeplattformerna utanför kusten)
Speyside-haggis: Smaksatt med whisky
Dundee-haggis: en fruktkaka i fårmage (Dundee-kaka är en saftig sockerkaka fullproppad med russin, tranbär och annat)
Borders-haggis: Så gott som engelsk och därför ingen haggis utan koncentrerad "spam"...
Arran-haggis: smaksatt med ost
Skotskt nationalhaggis: smaksatt med Irn Bru
ja, och så där hade vi nog kunnat fortsätta resten av dagen.
I del 2 imorgon tar vi en titt på Sverige och tar bl a upp; Hur man skrämmer bort isbjörnar från gatorna och tips på sju sorters smaksatt älg.
4 comments:
Underbart! Kommer ihåg när jag var i Skottland första gången. Det var inte hur man fångade haggisen som förbryllade mig - utan hur man kunde äta den.
Och allt sedan 1990 har jag också grubblat på om inte vegetarisk haggis kan vara ett alternativ för mig. Men hur förklarar de fårmagen...?
Äh, det är inte mer fårmage i vardagshaggisen än vad det är gristarm i svensk korv. Dessutom är haggis för det mesta gjort på gris om du köper i affären. Ingredienserna är i princip detsamma som i korv - och pölsa.
Allt vegetariskt alternativ till kött förbryllar mig. Trodde vitsen var att man inte ville ha köttindustri, så varför göra allt för att efterlikna den?!
he he, fick mig att tänka på ett bus för många år sedan... det var en skolklass som var på klassresa på ön. Jag kom i kontakt med dom och en kille kom fram och frågade vad vi gjorde på vintern när alla turisteer åkt hem. Utan att blinka svarade jag att vi packar ihop alla grejer och åker över till fastlandet, kvar är bara några personer kvar som vaktar på ön. Innan jag hann säga något mer försvann kille till sina kompisar och berättade den stora nyheten....
Ha, ha, hur är det ordspråket går; det finns inga dumma svar bara...
Post a Comment