Neutral i krig och alliansfri i fred

En kollega höll förlovningsfest igår. En hel pub var hyrd och alla gäster (familj, släkt, vänner och kollegor) fyllde den rätt rejält. Det var flera från jobbet som var bjudna. Det stod snart klart att vi alla inte skulle sitta tillsammans, att vi skulle vara uppdelade i två läger. Det kändes som om jag hamnat mitt i en skilsmässotvist.

Den korta historian är att chefen i min f.d. avdelning och tjejen som jag nu tränar för en ny avdelning, men som var min kollega i den gamla, inte tål varandra. Chefen tåls historiskt och generellt sett inte av någon, såvida de inte är chefer själva. (Även om jag måste säga att hon skärpt till sig och är mindre kossa än vad hon var när jag började för 2,5 år sedan.)

Stämningen igår var konstig och lite obehaglig, lite som när två skiljda föräldrar - som inte tål varandra - måste vistas i samma rum för att barnet fyller år.

Jag svävade emellan lägren och... det var någonstans där som jag insåg det; jag är inte bara deras svenska kollega. Jag är banne mig Sverige i hela denna skotska soppa. Jag låter deras problem vara deras och tar inte parti för någon, jag kommer överrens med alla, jag skickas in när det osar hett för att medla (oj vad med exempel det finns...) och - det bästa av allt, faktiskt - alla anförtror sig i mig. Vilket är bäst för vem är inte nyfiken och vill veta allt!

Jag är nog den enda som "vet"; som har hela bilden klar för mig, som ens blivit given hela bilden. Det märks när folk ställer sig frågande till vad som pågår, eller när de inte kan förstå hur den och den kunnat göra/säga si och så.

Tjejen pratar med mig på jobbet och även på puben igår. Chefen likaså. Hon gav mig hintar och miner på puben, och när hon senare gav mig skjuts hem anförtrodde hon hemligheter om bråket.

Och jag försöker lite diplomatiskt resonera med båda parter utan att föra vidare hemlighterna.

Chefen valde klokt nog att åka hemåt innan festen var slut, ganska precis när folk hunnit dricka sig så fulla att det fanns risk för "ärliga samtal" och dramatiska scener. Och jag är säker på att jag inte missade något. Tjejen kommer med all säkerhet berätta för mig imorgon om vad som hänt och sagts...

Förlovningsfesten då? Jag tror de tycker den var lyckad. Love is in the air och allt det där, och vi hade nog kul allihop (trots allt). Vi hurrade för kärleksparet och de dansade en mysig tryckare medan folk stod i ring runt dansgolvet och höll händerna; tydligen någon tradition som jag inte riktigt vet mycket om. Det hintades om bröllop inom ett år...