Bland-bergsvandring i Cononish Glen (Tyndrum)

Undrar om jag är beroende? Förra helgen kändes totalt bortslösad för att jag inte spenderade en dag ute i naturen. Jisses, jag har gått och blivit en skogsmulle! Hade jag bott i Sverige hade jag säkert gått runt i Fjällrävenjacka och planerat helgresor till Vemdalen - på sommaren! Läskigt...

Fast det kanske inte är en skogsmulle jag blivit, snarare ett bergstroll. Plupp. Jag vill ut bland bergen, varje dag, hela tiden! Om inte upp på dem så åtminstone bland dem.

Så igår åkte jag till Tyndrum och knallade rakt in i Cononish Glen. När den tog slut och Ben Lui tog vid så knallade jag tillbaka. För Ben Lui har jag redan bestigit. Ok, det var inte det direkta skälet till att jag lät bli att gå uppför, men ändå.

Dagen började med en timmes försening. Bussen kom sent till stationen, för att den fick motorstopp. Det fick den vid ett rödljus inne i stan också. Chauffören skulle få hjälp i Fort William; jag var glad om bussen höll till Tyndrum. Det gjorde den. Nästan. Precis före Tyndrum kom vi ikapp en oändlig och stillastående kö. Bussen sniglade ett tag, sedan dog den. Det var bara någon kilometer från hållplatsen, så jag klev av. Puh! (Fast hade bussen dött tidigare hade jag faktiskt en plan B för dagen också, det är tur att det finns massor med alternativ där uppe i högländerna!)

Tyndrum är bra för de har offentlig toalett, butik, mack, två restuaranger och bara två vägkorsningar, så man har allt man behöver och det är svårt att gå fel... Den ligger f ö väldigt vackert till; precis vid A82 men ändå omgiven av en massa höga toppar.

Rutten för dagen började vid tågstationen, som man går över vid en obevakad övergång, och sedan följer man en grusväg upp i skogen. Det var som om granarna lämnat luckor med vilje för då och då kunde man se ut över nejden, som genom små fönster, och se Ben More och de andra Crianlarich-bergen, med snö på toppen. Kanonfint. Fick för mig att jag var i alperna ett tag.

Efter ca en timme (mitt strostempo, ni vet) kom jag fram till Cononish glen och grusvägen som löper längs hela dalen. Vid det laget hade trafikljuden från A82 försvunnit totalt, så det var bara jag, blåsten och fåren. Jag satte mig på en moss/grässlänt för lunch och spanade in guldgruvan på Beinn Chuirn (880m, såg ut som ett rätt trevligt litet berg som jag nog kommer besöka för att få fina vyer av Munroerna runtomkring). Japp, tydligen hittade man guld i den här dalen en gång i tiden och det finns tre nedlagda gruvor som resultat. Jag kunde ju så klart inte låta bli att ge varje glittrande småsten en närmare titt...

Vattnet var lågt så floden som i vanliga fall rinner längs grusvägen och bidrar till den där romantiskt vackra bilden tricklade nu bara och såg mest ut som en skräpig stenfåra. Vid Cononish Farm kan man välja att ta grusvägen upp till Beinn Chuirns nedlagda gruva, eller fortsätta rakt fram mot Ben Oss och Ben Lui. Jag gick rakt fram.

En behållning med dagen var att jag såg, faktiskt såg, ruinerna av en gammal "Shieling", ett sommarviste. (Förr i tiden flyttade kvinnor och barn upp/ner bland bergen med får och boskap på sommaren, och bodde då i små provisoriska hus. Det var runda stenhus med ofta koniskt torvtak.) Dessa syns väldigt ofta på kartan, men när man väl står där bland bergen, med karta i hand, så syns de inte alls. Ibland har gräset växt över stenen så man anar en liten kulle, men man vet ju inte om det bara är ett veck i marken eller om det "är" något. På sluttningen till Ben Oss så såg man faktiskt stenarna som helt tydligt angav grunden till ett runt hus, med dörren mot berget! Tjoho! Tvärs över floden skulle man tydligen hitta "Sheepfolds" också, men det vet jag inte ens vad det är så jag vet inte vad jag ska titta efter...

Istället tittade jag efter ifall jag kunde se några vandrare på Ben Lui. Eller någon som ramlat ner i "gullyn". Det var ju en snubbe som ramlade ner och dog där i höstas. När jag vandrade där förra våren var den snubbe som åkte skidor nedför samma vägg... På bilderna kan ni se att toppen är tvådelad; högsta toppen är till vänster i bild. Där har jag varit.

Det blåste rätt rejält, så jag beslöt att strosa tillbaka lite tidigare än beräknat. Jag hade föreställt mig ligga någonstans i dalen och njuta av solen (klarblå himmel!) men då ville jag ju inte ha blåsten vinande om öronen.

Precis där grusvägen delar på sig och "min" väg går upp i skogen så hittade jag en solig men framförallt blåsfri och torr mosslänt. Där låg jag i två timmar och filosoferade, njöt, solade, läste, tittade på moln, fikade, sov...

När jag var tvungen så började jag gå tillbaka till byn. Det finns tre ställen att äta på; ett snabbmatsställe, en enkel bar vid ett hotell eller en pub vid samma hotell. Jag käkade på puben; Paddy's. Hamburgaren var inget att skryta om, men det var mat. Och jag satt på uteplatsen och följde solnedgången tills det var dags att ta bussen tillbaka igen.

Idag ståtar jag med en solbränna och lugna nerver. Jag har redan börjat fundera över vart jag ska ta vägen nästa helg, om vädret tillåter.