Don't mention the T word

När knäet hoppade i led i Januari och jag började med sjukgymnastik i Mars så minns jag att sjukgymnasten nästan fnös när jag berättade att jag 'förra' gången höll på med sjukgymnastik i ett halvår. Så länge tänkte minsann inte han behålla mig.

Vi är nu i September och jag är kvar på sjukgymnastiken, medan sjukgymnasten flyttar vidare till nya domäner... Jag måste erkänna att jag börjar bli lite smått utled, men å andra sidan, tanken på böljande berg och solnedgångar vid tältöppningen uppe på bergskammen får mig att fortsätta. Jag hade nämligen tänkt få ordning på eländet innan jul så att jag hinner träna upp styrka och kondition till vandringarna nästa sommar!

Jag träffade knädoktorn i torsdags, för första gången efter operationen. Med hjälp av intensiv sjukgymnastik har jag nu kommit så långt(...) att jag kan böja benet 90 grader och sträcka ut det till 15 grader. Vid operationen böjde de mig till 130 grader och sträckte ut till 10 så jag har fortfarande en bit kvar. Som ni ser lyckades de inte ens, med mig avtuppad, att sträcka ut mig till raka platta 0 grader, men det har jag å andra sidan inte kunnat de senaste 14 åren så jag är inte förvånad och 10 grader funkar bra för mig.

Vad som inte funkar bra dock är mitt fortfarande svullna knä samt smärtan när jag går. Jag vet att jag kastade kryckorna lite olämpligt för två veckor sedan (då när jag åkte till Dublin...) men varje dag sedan dess känner jag styrkan komma tillbaka och jag går allt bättre. Problemet är bara att det gör ont när jag går. Det gjorde det inte före operationen - fast då var jag rädd för att det skulle hoppa ur led istället. Verkar som att jag får antingen eller.

Korta sträckor funkar det bra, men det vänder löjligt fort. När jag går till jobbet på morgonen går jag nerför 3 trappor, korsar vägen till busshållsplatsen, byter senare buss vid ett och samma busstopp och knallar slutligen 60m till jobbentrén. Sedan biter jag ihop och haltar till skrivbordet. Det är ju fånigt ju! Det är ju ingen sträcka alls! Men det gör ont. Och varje kväll sitter jag med frusna ärtor på knät. (Japp, samma påse. Undrar om man kanske ska byta ut den...)

Martiin, den läckre holländske läkaren, läste innantill från min allt växande journal och sa sedan att det ju inte alls var sagt att den här operationen skulle hjälpa. Det var ju ett försök som gjordes eftersom ingen riktigt visste vad som funkade och inte på mitt "lite speciella problem". Han ville ge sjukgymnastiken lite mer tid, och pusha det ännu mer, eftersom jag ju gör framsteg. Men sedan sa han att det var bäst att jag träffade Övertuppen i November, för om jag fortfarande hade ont och knät fortfarande var svullet så... Det var då han nämnde T-ordet. Transplant. Knäprotes, på svenska. Fast det ville han att jag och Övertuppen skulle diskutera.

Det vill inte jag. Jag vill hellre att de pushar mig till ännu fler tårar och förlöser svullnaden och att jag blir toppenbra till November. Knät ligger ju på plats! Det enda som behövs är att få ned svullnaden och få bort smärtan. Och få kontakt med de där musklerna som just nu ligger i radioskugga och som betyder att jag inte kan sträcka ut benet och lyfta foten...

Jag har inte tid med knäproteser. Jag ska ju köpa tält och campa uppe på bergen och ligga i tältöppningen och kolla på soluppgångar. Nästa år.