Dublin del4 - En buss kommer lastad direkt i fängelse utan att passera gå

På lördagmorgonen hade knät svullnat upp till handbollsstorlek och det gjorde ont i både knä och fötter att gå. Delvis därför och delvis p.g.a. att jag var nyfiken på Irland utanför Dublin så signade jag upp mig för en liten kort halvdagsbusstur längs kusten. Jag tog inte heldagsturen upp i bergen för jag hade ett Måste-stopp innan hemresan på kvällen. Landsbygden får vänta till nästa gång.

Promenaden till mötesplatsen var nog den längsta jag gjorde den dagen, och det var bara några kvarter uppför O'Connell Street. Jag gjorde dessutom ett stopp halvvägs för att kika lite på kulhålen på väggar och pelare utanför GPO - General Post Office, postkontoret där en grupp män läste upp "Irlands frihetsdeklaration" och sedan barrikaderade sig under påsken 1916. Det berömda Easter Rising. Eller, som en viss välkänd kriminologiprofessor envisades med att kalla det när jag studerade kriminologi - Postupproret... Som jag muttrade redan då, jag antar att irländarna översatte fel. (Mer om detta längre ner)

För 25 Eurosar fick jag sedan åka buss inklämd bland ett gäng ryssar som tjattrade högt, drack öl och gjorde det halvt omöjligt att höra den roliga guiden/chauffören i högtalarna. Vi åkte förbi Corke Stadium och precis som när jag var i stan med Djurgården så vajade Djurgårdsflaggor vid varje lyktstolpe. Ok då, det var blåblå flaggor för att supporta Dublins lag i Gaelic Football, men fint var det! Guidechauffören pekade ut var några i U2 gick i plugget, en optisk synvilla som såg ut att vara en pyttestuga men som var tre våningar och hade sexton rum, en gammal kyrka och så kom vi fram till Malahide Castle.

De 7 Eurosarna det kostade att gå in var inkluderade i priset, så hela bussen gick på en nästan timmeslång rundvandring. I ärlighetens namn kan jag räkna upp tio mer intressanta slott i Skottland, till och med Pollok House i Glasgow är av flera skäl mer intressant, fast vill man se några rum och sovrum hos en rik Irländsk familj så kan det vara värt ett besök. Huset har varit i familjens ägo i sisådär 800 år och det om något är väl imponerande. Stora salen används fortfarande för middagar och snubbar som Cromwell har varit där.

(Hm, intressant... Jag upptäckte just att i länken ovan så finns foto av vartenda rum utom sovrummen (och någon kanske vill titta på ett par hundra år gamla underkläder...) och det finns faktiskt mer information - framförallt om spökena - än vad rundvandringen bjöd på! Så vid närmare eftertanke, kolla in hemsidan och hoppa besöket...)

Bussen fortsatte sedan längs kusten där man kan se ett antal gamla torn poppa upp när man minst anar det. Många av dem hade byggts in i hus så att det liksom var en villa med jättestentorn. Tornen byggdes i slutet av Napoleontiden när Irländarna var oroliga för en Fransk invasion, som spaningstorn.

Vi åkte igenom Howth, som nog närmast kan förklaras som Djursholm vid havet, och åkte upp på en höjd där guidechauffören lovade finfin utsikt. He, he, fast precis som i Skottland så regnar det på Irland och molnen hänger lågt. Så.... vi fick ta guidechauffören på orden för vi såg inte ett skvatt.

Nästan tillbaka till Dublin harklade sig guidechauffören och menade att han nog måste vara rättvis och väga upp skvallret om U2 med... mer harkel... att peka ut var Ronan Keating gick i plugget... Hela bussen brast ut i skratt. Utom ryssarna. De sov.

Tillbaka i Dublin hoppade jag på stadsturbussen för en andra tur. Jag rekommenderar faktiskt att åka guidade turer åtminstone två gånger, för anekdoterna skiftar med guiderna. Först hade jag en torr gubbe som bitvis lös upp och sjöng, sedan hade jag en ung kille som berättade om sin farfars äventyr i Guinnessfabriken. Jag åkte inte hela varvet dock. Jag hoppade av vid....

Kilmainham Gaol! Jo, jag håller ett fängelsebesök som Dublins nr 1 attraktion. Sån är jag. :-)

Fängelset är intressant av flera skäl. Det öppnade 1796, i samma veva som England tog över styret av Irland. Det stängde 1924, i samma veva som Irland återfick delar av sitt styre. Däremellan satt en lång rad politiska fångar i Kilmainham Gaol - en del avrättades. Det finns en rätt intressant lista från 1930-talet som visade att de flesta politiker i Irländska parlamentet - kvinnor som män - spenderat tid i Kilmainham. En valaffisch för Sinn Feinn hade även en fånge på bild med slogan "Get him in - to get him out", vilket betyder "rösta in honom i parlamentet så att han kommer ut ur fängelse". Så nära var kopplingen mellan Kilmainham och Irlands politiska frihetskamp.

En annan intressant detalj har med byggnadsdesign att göra. Den äldre västra flygeln är "gammalt klassiskt fängelse" med mörka, trånga celler i mörka, trånga korridorer. (Bilden visar korridoren där postupprorsledarna hölls före avrättningen.) Den nyare östra flygeln byggdes i mitten av 1800-talet och är ett typexemplar av den kriminologiskt intressanta "panopticon-designen". Borta är de trånga mörka cellerna och korridorerna. Nu förordas ljuset (eftersom man äntligen fattat vilken inverkan mörker har på människor...) och dessutom innebär designen att fängelset är lättövervakat. I princip kan en vakt stå och ensam övervaka 100 celler.

Kilmainham förföll efter att det stängdes och det var tal om att jämna det med marken med tanke på alla mörka minnen det bar. Ett gäng föredetta fångar och anhöriga till fångar ville inte veta av detta dock, så på frivillig basis började de rusta upp stället igen. Nu idag är det uppfixat och ett enda jättestort tomt fängelse, som rymmer museum och håller rundturer. Och står till förfogande när filmer behöver ett fängelse att filma i. Kilmainham Gaol syns både i "I faderns namn", "Michael Collins" och "When the wind shakes the barley" (vet inte svensk översättning).

Påskupproret (inte postupproret!) måste jag röra vid lite närmare. När brittiska armén blåst ut postkontoret och de impopulära ledarna (de hade nämligen inte alls folkets stöd bakom sig) gripits så fick 17 ledare spenderade tid där, i en av de mörka korridorerna i den gamla delen, innan 15 av dem avrättades. En av dem fick domen omvandlad till livstid för att han var född i USA och det inte ansågs politiskt klokt att avrätta honom, den andra var en kvinna som av liknande skäl undkom arkebusering. För de övriga 15 gavs ingen pardon. 14 av dem blev avrättade i ena hörnet av vad som tidigare var "straffarbetesgård"(bilden med lilla dörren), en gård där män t ex krossade stenar. Den sista hade fått kallbrand efter att ha blivit skjuten i benet vid posten och var på vippen att dö, men det gick ju inte för staten skulle ju avrätta honom, så han forslades på bår till fängelset. Han kunde inte stå, inte ens sitta, så han bands fast vid en stol i andra änden av straffarbetsgården och sköts han också (bilden med stora dörren). Idag står ett kors i vardera ände och i mitten av gården vajar en Irländsk flagga.

Jag måste ju även nämna den romantiska ministoryn i det hela. En av männen, Plunkett, hade planer på att gifta sig. När han blev dömd till döden skrev han ett brev och bad om tillåtelse att få gifta sig med sin Grace. Det beviljades. Hon togs till fängelset kvällen före. Vid halv elvatiden fördes båda till kapellet. Hans handbojor låstes upp för själva akten, men de var inte tillåtna att prata med varandra förutom att avge löftena. När de var gifta fördes de iväg åt varsitt håll. Grace vädjade om att få en stund med sin man innan han avrättades. Någon timme senare fick de 10 minuter i en hörncell i korridoren där ledarna avvaktade morgonens avrättning. Efter de 10 minuterna uppmanades Grace att gå hem. Det gjorde hon ju inte, hon gick tvärs över vägen och satt i ett dike tills hon vid fyratiden på morgonen hörde skottsalvorna och förstod att hennes make nu var död. Grace gifte aldrig om sig. Hon spenderade däremot själv tid i Kilmainham Gaol som politisk fånge, och under sin tid målade hon en Madonnabild på sin cellvägg. Den har nu rustats upp och kan beskådas genom tittögat i celldörren. F ö finns det en låt om denna tragiska kärlekshistoria. Ni kan lyssna på Grace - av The Dubliners på YouTube.

Slutligen måste jag ju nämna varför påskupproret är så viktigt och märkvärdigt när de nu inte ens hade folkets stöd bakom sig utan de inblandade sågs som ett gäng trubbelmakare. Det som gör det så intressant är brittiska statens överreaktion. Hade inte de överreagerat och avrättat hela högen - t.o.m. han som ändå skulle dö vilken dag som helst - så hade inte folket reagerat, männen hade inte blivit martyrer och ilskan gentemot det brittiska styret hade inte stigit så radikalt. Det som hade kunnat vara en bråkig incident blev startskottet på en intensiv frihetskamp som slutade med ett fördrag som gav sydliga delen av Irland visst självstyre, och senare ledde till en självständig Irländsk Republik 1949. (Fast britterna behöll Nordirland och... det är en annan story.)

Museet löper över tre våningar och tar upp både fängelseförhållanden, brottskurva och den viktiga irländska historien, vilket ger nyttig bakgrund och förståelse för vad som skedde under fängelsets tidsperiod - och hur Irland föddes egentligen. I en nästan undangömd liten avdelning finns dessutom lite foton och ägodelar som tillhörde männen som avrättades 1916. Dessutom kan man se några av männens sista brev till familjen före avrättningarna. Kan man utläsa kråkfötterna så har man rätt känslosam läsning. Lite krasst så är det ju inget speciellt med just dessa mäns sista brev hem, men det är sällan man över huvud taget får chans att se något dylikt och av det skälet var det väldigt intressant läsning. Det kröp lite läskigt under huden att läsa någon skriva "när du får det här brevet är jag redan i himlen. Jag dör som en soldat. Misströsta inte, jag kommer träffa X, Y och Z som dödades vid postkontoret. Jag kommer träffa morfar och..." Och sedan var det väl egentligen ett långt kärleksbrev. Jag kan inte ens föreställa mig hur brevskrivaren kände och tänkte i det ögonblicket.

Men besöket är inte alls bara mörkt, dystert och allvarligt. (Inte ens när man står i en av cellerna dit "äldre tiders" dödsdömda fördes sista dygnen så att vakter kan se till att de inte tar livet av sig i förväg och där det finns ett hål i väggen så att bödeln kan bedöma längd och vikt för att välja rätt rep för hängningen...) T ex grafittin ovanför celldörrarna i östra flygeln vittnade om viss humor mitt i allt tråkigt. Ovanför vissa dörrar hade saker som "Boyle's room", "Monaghan Hotel" och andra ägandenamn ristats in. Eller min favorit; "to let".

Det kostar 5.60 Eurosar att gå in, den guidade turen tar ca en timme och såvida du inte hinner rusa igenom museet på 10 minuter före turen så kan du ta din egen tid efteråt. Själv känns det som om jag skulle vilja få en privat visning av allt de inte hann visa, samt någon timme till i museet. Jag köpte i och för sig en bok om fängelset, så jag kanske ska börja med att läsa klart den.

Det enda jag saknade faktiskt var dels att få se tvättrum och källarrummen som omnämndes men inte visades. Och dels en liten sektion i museet där man fick se fängelselivet i ett typiskt irländskt fängelse idag. Jag förstår i och för sig att de valt att inrikta Kilmainham på den politiska frihetskampen för hundra år sedan, men ändå... en liten hörna bara, så att man kan jämföra. Det skiljer säkert inte mycket mellan Skottland och Irland och jag fick detta på Stirlings fängelsemuseum, men ändå.

Tja, sedan var det i princip bara att åka resten av bussturen in till stan igen, tänka efter om det verkligen inte var något mer jag ville göra, och sedan åka ut till flygplatsen. Nä, jag ser ingen vits med att besöka Guinness. Jag bor bredvid Tennents bryggeri i Glasgow - det luktar precis lika illa och den lagern är godare. :-)