Så uttråkad att jag åkte till Stirling

"Jag har inget att gööööra!" Ekar det inne i huvudet, för de senaste veckorna har det bara funnits en sak jag verkligen vill göra, en sak jag behöver, och det är den enda sak jag inte kan göra. Jag behöver få komma ut i bergen, kontrollera andningen under en långsam men stadig uppåtvandring, sitta på en lugn och tyst bergstopp och känna livet i varje friskt andetag, hänföras åt en oslagbar utsikt, utmattat trixa sig ned igen till takterna av I-rn-Bru-I-rn-Bru och slutligen inta en salt men gudomlig måltid på något ställe som luktar vandringskängor och våta regnjackor. Men, som sagt, det kan jag inte göra.

Jag är å andra sidan heligt trött på att inte göra någonting heller. Jag vill uuuuuut!

Så när M i lördags föreslog fängelsebesök, turistbuss och Wallace monument i Stirling så hoppade jag genast på tåget. Spelar väl ingen roll att jag varit i fängelsemuseet redan, eller att jag inte kan ta mig uppför ens den lilla Wallacekullen för tillfället. Åka tåg är kul och det är buss också. Dessutom fick jag ju i spray-regnet och vinddraget nytta av friluftsjackan. Den skyddade perfekt där vi satt på den öppna övervåningen. Ja? Man kan väl inte åka sightseeingbuss på nedervången heller!

Jag har varit på Wallacekullen också, för fem år sedan, så medan M knallade upp så kollade jag in varenda liten pryl i turistshopen innan jag tuffade till mig och stapplade tio meter uppför backen til en parkbänk. Tjoho, bergsvandring i minatyr! Dessutom en toppenplats för höstens nya Rysar-block-buster - The Stirling Horror... (Filmen kan ses uppe till höger, ha, ha)

Vi åkte sedan lite mer buss, förbi Bannockburn och slottet, innan vi gick direkt i fängelse utan att passera gå. Stirling Prison är ett slags interaktivt museum. Man får kolla in avdelningen som visar "dagens fängelse" själv (och där kan man gå upp på taket och kolla in lite utsikt också) innan man föses ihop med en grupp för en guidad visning. Ledd av en serie mer eller mindre bistra fängelsevakter från olika tidsåldrar, spelad av en och samma man... Lustigt nog var det samma man/skådis/guide som när jag besökte fängelset för fem år sedan! Och lika lustigt, då så var det mig han plockade ut att "visa" saker på och liksom glira längs vägen, nu var det... kompisen M! Vad är oddsen?!

Slutligen gick vi en kort, men för knät smärtsam, promenad till en billig restaurang för en bit mat innan det var dags att åka tuff tuff tåg hem igen. Så där som man gör efter en riktig utflykt. Och nu är jag inte lika uttråkad längre - nu har jag ju GJORT något!