Dublin del3 - En het Torsdag/Fredag

Ni vet hur det är, man läser en reseskildring och första meningen lyder: "När jag klev ur planet slog hettan emot mig som en vägg". Eller nåt liknande. Så även denna reseskildring:
När jag öppnade dörren till vandrarhemmet slog den stillastående, kvalmiga hettan emot mig som en vägg.

Ingen luftkonditionering där inte. Det blir bättre, för när jag checkat in halv ett på natten så gick jag upp på rummet:
När jag öppnade dörren till 18-bäddsrummet, mixade kön, så slog den stillastående, kvalmiga hettan och svettstanken emot mig som en kolsvart vägg.

Sjöblöt, klibbig och hållandes andan så försökte jag med mobilens hjälp lokalisera min säng i den becksvarta natten. Rummet såg inte ut att ha fönster, så svart var det. Rummet var fullbelagt och min säng, den enda lediga sängen, var... en överslaf. Så där ja, krycklös är väl en sak, men att klättra upp i taket? Jo se, det gick, och jag beslutade att skjuta upp nedklättringen till dagen efter för jag var dödstrött.

Därför var det ju underbart att upptäcka att vi hade en nattklubb under oss. Klibb, svett, obäddat (för mörkt) och dunkande golv till trots - jag somnade. Igen. Igen. Igen. Igen... tills det var dags att gå upp.

Hemsidan lovade "Lätt Frukost" och efter en viss besvikelse i London så förväntade jag mig toast med smör och te, men frukosten var en glad överraskning. I ett slags bufféform så fick man flingor, mjölk, toast, marmelad, te/kaffe och juice. Strålande inför en dag på stan!

Om någon förresten blev sugen på vandrarhemmet (40 eurosar för två nätter) så heter det Ashfield House och ligger mitt i smeten på D'Olier Street, precis vid O'Connell St och Temple Bar.

Jag skulle träffa en kompis och hennes kompis på eftermiddagen, så på morgonen tog jag mitt ostödda knä och haltade genom Temple Bar, ett barområde som precis som min arbetskollega beskrev faktiskt var "som Ashton Lane fast större". Ni som inte varit i Glasgow vet i och för sig inte vad jag pratar om, men har ni varit i Dublin så kan ni tänka er att Ashton Lane är som Temple Bar fast mindre. :-) Trånga mysiga gränder fulla av små mysiga pubar.

Jag kom fram till ett ställe som jag faktiskt mindes från mitt 2-timmarsbesök för ett par år sedan. Då när jag åkte över och jobbade när Djurgården mötte, ehrm, Shamrock Rovers i UEFA-cupen. Stället jag mindes var en stor kyrka, som visade sig vara den (tydligen) välkända Christchurch. Tvärs över gatan, linkad med en jättefin täckt bro med glasmålningar, så låg något som kallades "Dublinia" och som var en medeltids- och vikingautställning.

Inget av detta lockade järnet, men å andra sidan gjorde inget annat i Dublin det heller. (Förutom något jag redan beslutat att vänta med till lördagen så att jag kunde ta goooood tid på mig.) Jag betalade därför 11 Eurosar för att knalla in på båda ställen. Kyrkan var inte alls lika imponerande som Glasgow Cathedral. Kryptan var i och för sig större, fast när man imponerats av att den löpte längs hela kyrkan så var det liksom klart. Förutom den där coola, gamla skamstocken i ena hörnet, den var lite rolig... Kyrkan hade tre höjdpunkter till förresten. Dels ett otroligt fint golv med keltiska mönster.

Dels en sarkofag som tillhörde en medeltida riddare som hette Strongbow (så kallad för att han likt sin far var en bra bågskytt), och jag gillade hans story litegrann. En pojke som inte dög men som blev hjälte och gifte sig med en keltisk prinsessa Aoife (uttalas Eva, tro't eller ej). Ni kan läsa lite här förresten.

Och så dels en monter med en mumifierad katt och råtta. Dessa hittades i en av piporna i kyrkorgeln och blev omskrivna av James Joyce i "Finegan's Wake" där någon beskrevs som varande "...As stuck as that cat to that mouse in that tube of that Christchurch organ..."

Dublinia är ett sånt där interaktivt museum där man får lyfta på grejor, peta på saker och printa sina egna avlatsbrev.... Kan vara bra att ha. Som svensk - och efter att ha rullat på ögonen under ett antal andra vikingamuseumsbesök - så måste jag även säga att Dublinia var synnerligen välresearchat, korrekt och genomtänkt. De hade både fattat att svenskarna åkte österut och att vikingarna inte hade horn på skallen!

Tillbaks till vandrarhemmet upptäckte jag att rummet hade fönster, men trots att dessa stod på vid gavel så luktade det fortfarande svett. Knappt utan att andas mötte jag upp med kompisen och kompisens kompis (Ok, för enkelhets skulle, de heter K och Me).

K, Me och jag tog en promenad tillbaka till Christchurch, för K kände till något Fish&Chips-ställe runt hörnet som skulle vara Gudomligt. Sedan tog vi en tur med en av stadens Bussguideturer, en sån där "Hop on, Hopp off"-buss. Antingen kan man åka den Röd/Gula bussen som heter (det är i alla fall vad som står på bussen) Dublin Tour, eller så tar man den Gröna bussen som heter Dublin Bus Tour och som täcker in både vad den Röda och Gula bussen täcker tillsammans. Biljetten kostar 15 Eurosar oavsett företag och gäller i 24 timmar.

När jag åkt liknande busstur i Edinburgh och York så har kameran åkt upp och ner i fickan mest hela tiden och jag har liksom kryssat för alla ställen jag ska tillbaka till. I Dublin låg kameran stilla i fickan hela tiden och förutom det där stället jag redan sett ut så fanns det inte ett enda ställe jag ville besöka! Märkligt att en stad ska lyckas pricka in så få av mina mångsidiga intressen...

Middag åt vi på ett ställe som fick mig att flyga över 10 år bakåt i tiden, rakt till min AuPair-tid i USA. Eddie Rockets - en genuin, Amerikansk hamburger-diner! Ett sånt där ställe där man får riktig milkshake och så sista slatten i blandaren så att man kan fylla på själv. Där man får Riktig hamburgare som smakar Himmel. Där det finns jukebox vid varje bord. Vilket ställe... nostalginerven fick en liten retning.

Sedan var det dags för Me's överraskning åt K, som jag hakade på - inte för att jag direkt var jätteintresserad (var tvärtom rädd för att bli uttråkad) utan mest för att kunna klämma ut några extra timmar tillsammans med dem. Trots att det var svindyrt (60 Eurosar!). Å andra sidan. Ska man en gång i livet se den beryktade Riverdance så ska man väl göra det i Dublin! (klicka gärna på länken för att se scen för scen hur föreställningen är - det är värt det.)

Det är sällan man ser mig med tappad haka. Min haka var tappad flera gånger under föreställningen. Vil-ken Show. Wow. Jag har helt ändrat uppfattning! De där människorna är ju inte riktigt kloka!! Jisses, jag har svårt att sparka mig i ändan - de gör det på motsatt sida. Dessutom sparkar de sig på sidan av låret - framifrån! HUR gör man det? Och showen var... alldeles, alldeles underbar. Nej, jag ångrar inte mina 60 Eurosar. När jag käkar spagetti i slutet av månaden ska jag minnas de fantastiska dans- och sångnumren i framförallt andra akten.

Efter föreställningen promenderade vi genom sommarkvällen och satte oss i en trappa i Temple Bar. Det var alldeles för varmt och kvalmigt för att gå inomhus.

Visst, det stank lika mycket svett - och dessutom hade jag en snarkande karl i sängen bredvid - men med öronpropparna i så somnade jag nu helt ovaggat. Till tonerna av någon keltisk melodi...