Dagen då jag landade mitt under en höstpromenad

Det kommer över en ibland, en känsla av att man måste UT. Ut i naturen och ut i friska luften, och som förra helgen - ut och rensa huvudet. I ett sådant läge varken frågar man publiken eller ringer en vän. Vad man behöver är kvalitetstid - med sig själv.

Så jag kokade en termos te, bredde några ostsmörgåsar och efter att ha lämnat tillbaka låneböcker på universitetet letade jag mig ner mot Brunnsviken. Planen var att följa vattnet ner mot Sveaplan.

Det går enligt rykte att gå runt hela Brunnsviken, så det får väl bli ett mål på sikt. Eller om jag får en knäpp, för en heldag. Sträckan för dagen tog i sakta mak ungefär en timme. För barnfamiljer vill jag bara varna för sträckan mellan badplatsen och Frescati. Glöm barnvagnen och se för tusan till att hålla treåringen i handen. Kluriga stigar leder uppför höga klippor och det finns t.o.m. räcken så att man kan hålla i sig och inte trillar ner i vattnet. Lite äventyr på söndagspromenaden, så där.

Själv hittade jag lite extra äventyr. Uppe på en sådan där hög klippa såg jag trappor(!) som ledde ännu högre upp, som om de tillhörde en trädgård. Så jag följde dem. Man kom inte till någon trädgård (kanske låg ett torp där förut?) men däremot fick man en underbar utsikt från högsta toppen.

Bland de färgrika höstträden och under den klara höstsolen fick hjärnan fritt spelrum. Det var mycket som stöttes och blöttes, många tankar som reddes ut och jag hade faktiskt ett riktigt renande och upplyftande snack med mig själv. Så där som man kan behöva ibland.

Och någonstans bland de guloranga träden tror jag faktiskt att jag landade. Det var en i det närmaste fysisk känsla och den fick mig att stanna upp mitt på gångvägen. Och känna. Och jo, jag kände mig faktiskt tillfreds; med mig själv, med livet, med att vara här och nu.

Jag må sakna livet i Skottland; människor, lynne, natur, berg, slott, ruiner, närhet till dagsutflykter, Celtic, affärer, dofter... Inget spektakulärt utan vardagslivet.

Men minns ni vad jag listade upp att jag saknade från Sverige? Det sociala, närheten till familj och vänner, det vardagliga umgänget. Det är något jag omöjligt kan få i Skottland, och det väger tungt.

Det är väl inget kul att vara i paradiset alldeles själv!

Hade jag inte flyttat till Sverige hade jag redan gått miste om både dop och födelsedagar. Men det var inte det första jag kom att tänka på under promenaden, utan på en rad helt vardagliga händelser bara från senaste veckorna;
* Jag bjuder in mig till en kompis för att kolla på Danmark-Sverige.
* En kompis bjuder in sig till mig medan de har lägenhetsvisning.
* En kompis SMS:ar och undrar om jag har lust att hänga med på museum samma kväll.
* Jag går på match med brorsan och farsan.
* Jag går på match med en kompis.
* En fika med någon.
* En middag med någon annan.
* Någon hjälper mig med något och jag hjälper en annan med något annat.

Helt alldagliga saker - men det är precis dessa alldagliga saker som flätar samman ens sociala nätverk. Och som är så viktiga för välbefinnandet. Människan är trots allt en social varelse. Ett bröllop och en jämn födelsedag i all ära - men inget slår att göra inget speciellt!

Dessutom känns det bra att vara nära där saker händer. Hur roliga eller trista de än är. Man är närvarande, inkluderad.

Man är där man hör hemma.

Visst, skulle tillfälle ges och jag blev tillfrågad att flytta till Glasgow så skulle jag älska den tillvaron också och trivas med det. Jag skulle känna mig hemma i Skottland. Det är väl det som är fördelen med att ha två hem. Men jag känner mig hemma i Sverige också. Och just nu är jag precis där jag vill vara. Och jag är nöjd med det. Jag har landat. Hemma.