17 October 2009

Så trist att jag måste skratta

Humor är en försvarsmekanism bland många andra, enligt någon teori inom psykologin. (Själv undrar jag i så fall hur trist världen inte vore om alla mådde tiptop!)

Visst, man kan säkert filosofera kring varför vissa skämtar mer än andra, varför vissa föredrar att försöka lätta upp stämningen medan andra hellre sitter i grupp och gråter, för att inte tala om den eviga frågan ifall man verkligen kan skämta om allt.

Det enda jag vet är att det bevisats i olika undersökningar att positiva människor klarar motgångar bättre och löper mindre risk att falla i djup depression och att om de gör det så tar de sig ur lättare, att det går att träna upp att ha en positiv attityd, att skratterapi ordineras för att det bevisats att skratt skapar endorfiner som är kroppens lyckopiller och faktiskt hjälper mot olustkänslor, samt att jag personligen föredrar ett gott skratt framför att gå och hänga sig.

Några chockartade olyckshändelser har gett upphov till de största skrattattacker jag haft under mitt liv. T ex när en bekant körde på ett rådjur och vi tre i bilen skrattade så dant att polisen inte riktigt trodde på vår historia förrän de såg rådjuret i diket. Eller när jag hamnade i en skottlossning och vi var ett gäng som satt uppe hela natten och garvade läppen av oss (till de mest morbida och olämpliga skämt!). Dessutom minns jag en begravning som slutade i magkramp av allt skrattande. Och slutligen glömde jag nästan bort smärtan i knät när jag och läkarna munhöggs och skrattade så att ögonen tårades på akuten ifjol.

Men små endorfinkickar kan man skapa själv också. "Vänner" är en serie som alltid får mig att skratta och jag vet inte hur många gånger jag genom åren slagit på ett avsnitt bara för att skingra de tillfälliga molnen. Andra kanske hellre skulle välja "Seinfeld" eller "Family guy". 30min kan ibland räcka för att man ska bli på bra humör igen. Och gör det inte det, tja, då är det ju bara att kolla på ett avsnitt till.

Härom veckan påpekade någon att jag hade många stand-up komiker på DVD. Och det beror ju så klart på att jag tycker de är vansinnigt roliga. Senare slog det mig att de faktiskt inte tillkommit över tid, utan att merparten köpts in under de senaste två åren. Hm... Fast det har ju också sina förklaringar. Det är inte alltid som vanlig treo hjälper mot huvudvärk heller.

Visst, ibland hjälper inget annat än att lägga sig på soffan och stirra i taket och ibland vill man bara krypa ner under täcket och försvinna. Men innan man får liggsår kan jag tipsa om att slå på en vansinnigt rolig DVD. Framförallt om det är ett problem man just då inte kan göra något åt i alla fall. Då kan man lika gärna skratta en stund, om inte annat så gör endorfinet att man mår bättre, och då kanske man orkar ta tag i problemet sedan. Och kan/orkar man inte det - tja, då får man väl försöka skratta bort det. Det kan ju knappast bli värre.

2 comments:

Miriam said...

ME like your reflection. Själv gillar jag Chevy Chase och tycker att han är en av de utlitmata mood-pick-me-ups. Ett päron till farsa på semester i Europa är fortfarande favoriten. Det slår aldrig fel när de är på öl-festival i Tyskland och han hoppar runt på scenen i lederhosen som sedsan urartar till allmänt slagsmål....skrattar redan nu åt det.

Carina D said...

Guu, den där har jag inte sett på år och dar. Skulle vara kul och se vad man tycker idag. Är generellt lite rädd för att se gamla filmer nu, för har sett några på sistone och de var liksom inte alls lika roliga.... kändes daterade. Hm.

Men visst är det skönt att ha något så där som man kan lita på när man känner sig putt!