Lärare och elev

I över tre år utbildade jag nyanställda på heltid. Människor som kommer från alla möjliga bakgrunder - från välutbildade till knapp grundskola, från tjugo års erfarenhet till direkt från grundskolan, från f.d. högt uppsatta till f.d. hemmafruar.

Nu genomgår jag och ca 35 andra ett utbildningsprogram för mitt nya jobb och helt plötsligt har jag bytt sida, så att säga, och är tillbaka i skolbänken. Vilket är oerhört intressant!

Jag känner ju igen företeelser och beteenden. Hur gruppen utvecklas, blommar ut, lär känna varandra, blir bekväma med varandra. Och inte minst de olika stadierna. Från nyfikenhet till "ok, jag fattar inte riktigt, men det kommer väl" till "aha" till "ok, det här känns bra" till "Men jag kan ju det här, får jag inte testa på riktigt snart så spricker jag" till "Oj, nu testade jag, och jag kan ju ingenting" följt av "Hjälp!"

Det är där många av oss är nu. Jag också.

En del har gått vidare till slutfasen "äh, jag har ju ett hum, resten kommer med erfarenhet". Och dit ska vi andra också - vi ska bara ta oss förbi det där hindret vi byggt upp... Den där osäkerheten, rädslan, alla mardrömsscenarion vi fabulerat ihop i våra hjärnor.

Det är lustigt, för jag kan säga "näfan, jag vill inte alls ta en kund, jag är inte alls säker på 'det där' och kan inte alls 'det där'" och känner mig allmänt osäker. Så hör jag mig själv i tränarrollen säga "du har all information, du kan mer än du tror, det är bara att hoppa bla bla bla". Men hjälper det att höra sig själv? Inte det minsta.

Mina f.d. trainees har vansinnigt roligt åt mig just nu. Pikarna kommer tätt, liksom peppningarna om att det kommer lösa sig. De älskar att påminna om hur det var när jag tränade dem och mer än en har lite för äckligt bra minne och citerar mig ordagrant - till vilket jag säger "håll käften, det är inte samma sak". För nu är det ju JAG som är osäker trainee, ju!

Dessutom förvärras min försvarsposition av att jag trots allt låter säker på telefon och inte har några problem att prata med kunderna. För jag vet ju vad jag själv skulle ha sagt till en sådan trainee...:
"Så länge du låter självsäker så är det skitsamma om du är det, för då tror kunden på ditt ord i alla fall. Och så länge du inte har några problem att tala och vet var du hittar information så är det lugnt - din bästa vän heter "hold". Parkera kunden så kan du hitta information i lugn och ro."

Det är jobbigt att vara skraj trainee när man även har en peppande coach inom sig... ena halvan vill ju bara vara skraj och gömma sig, medan andra inte låter den utan vill uppmuntra och få den att utveckla sig. Schizofren - jo, tack!

En sak med att ha varit utbildare är dock att man ser igenom människor och gruppen. Hur människor beter sig, och det egentliga skälet till det. Att de som hinner först inte alls behöver vara de som kan bäst. Att hundra sidor utskrift inte stöder ditt lärande bättre än tio sidor anteckningar. Att de som frågar mycket och uttrycker att något verkar förvirrande/svårt inte alls är de som fattar minst. Att människor lär sig på olika sätt och att det inte betyder att någon nödvändigtvis är mer tillförlitlig i sitt kunnande än den andra.

Så det är lite intressant att se när människor faller i groparna, tror på detta och stressar upp sig. Men i slutändan bedrog skenet även den här gången.

Ja, förutom det här med att kunder är läskiga och att jag inte kan någonting...