En upplyst varelses rationella beslut

Det är väl en närmast vedertagen sanning att idrottsmän är vidskepliga. Jag är inget undantag, även om det är väldigt snällt att idag kalla mig idrottsman... Eller, inte vidskepliga förresten, det är det bara icke-idrottsmän som säger. Vi idrottsmän kallar det för "rutiner", något vi gör för att underlätta förberedelser, påklädning, uppvärmning osv. Vad det nu är som underlättas av att man spottar tre gånger innan man kliver in i omklädningsrummet.

Jag har inställningen att jag inte tror på vidskepligheter. Heller. Men om jag står inför en match, viktig tenta eller något annat avgörande så verkar det, rent logiskt sett, oklokt att utmana ödet/andarna i just det ögonblicket. Ifall "det" nu skulle funka. Ja, lyckan alltså, om man bara gör den där grejen. Och går saker min väg bara för att jag gör den där lilla grejen så är det väl det minsta jag kan göra i just den situationen. Eller hur? Jag kan ju faktiskt vara obstinat en annan gång.

Så, därför byter jag sockor som känns fel tenta-morgonen, därför undviker jag A-brunnen på väg till gymmet (dumt att lägga grunden för brutet ben...) / alternativt går på A-brunnen för att det känns rätt och därför, bara därför, har jag nu lagt ner en blogg jag startade för 1 ½ månad sedan.

Jag startade den av en specifik anledning, nämligen att få en ventil under en kamp jag utkämpar till vardags. Det hade känts tungt ett bra tag och jag tänkte att i stället för att skriva mina memoarer (...) så kanske jag kunde pysa ut lite i lagoma doser på en anonym blogg. Detta satte ju kråkor i maskinen direkt. Hade jag förut stått fast i lervällingen så började jag nu med raketfart sjunka allt längre ner i dyn. Jag prövade allt (nja) eller åtminstone försökte finna styrkan mentalt igen, men det gick bara inte. Med kvicksand till armhålorna försökte jag komma på var det gick som mest snett, när jag började sjunka på allvar. Det var när jag startade bloggen. Förra veckan tog jag därför det radikala beslutet att lägga ner den. Jag gillar inte idén med syndabockar, men nu var jag desperat och om det var bloggen som var boven är det värt ett försök.

Vips så flöt jag uppåt igen! Nu har jag bara lera till knäna och känner att jag är på väg upp på fast mark igen. Den bloggen var inte bra för mig. Jag vill nog inte kalla det vidskepelse, det känns bara onödigt att utmana ödet just nu, så, tja, jag la bara ner den. En ren rutinåtgärd.