Tänk vad olika man faktiskt uppfattar saker. När jag kom hem idag kom jag, en 30-årig man och ett par i sextioårsåldern in genom porten samtidigt. Kvinnan plockar upp något från golvet och muttrar. Hissen kommer och vi kliver in. Kvinnan plockar upp ett kolapapper från golvet och suckar "usch så det ser ut, det var inte alls länge sedan städerskan var här men se, usch" och så suckade hon lite till och beklagade hur fruktansvärt det ser ut i vårt hus. Mannen håller med och säger åt oss (ungdomar i det här fallet) "tycker inte ni det också?" 30-åringen skruvar på sig och letar efter mobilen (varför gör vi alltid det när vi känner oss besvärade, vad gjorde vi innan mobilen fanns?) men jag svarar, helt uppriktigt; "nej, det kan jag inte påstå." Mannen förtydligar, eller nåt; "tycker du inte att det är skitigt här i huset?". Jag orkar ju inte dividera så jag säger "nej inte jämfört med alla andra ställen jag bott på. Då tycker jag snarare det är skitfint här". (HUR kunde just det uttrycket poppa upp just då!?) Mannen och kvinnan flämtar men ska precis kliva ur så mannen säger "ja vi är då vana vid nåt annat".
Jisses. Var det där min spanska roommates föräldrar eller? Ett papper i lobbyn och ett i hissen och de tycker det är ett problem?!? Har de inte större problem än så i livet....
Till saken hör att jag alltid tyckt att jag bor i ett väldigt fint hus med akvarellfärger på väggarna, mycket lite klotter (lite i trapphuset bara, som är smalt och trångt och som ingen går i i vilket fall) och där både städerska och "hustomtar" pysslar runt dagligen. Under helgen kan det förstås ligga lite papper eller sand i porten, men herregud...
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment