"Skulle du skära av repet för mig?"

Såg en dokumentär-aktig film på bio i Glasgow för någon vecka sedan, Touching the void. Handlar om två snubbar som råkar i trubbel när de ska bestiga ett svårbemästrat berg i Peru. Skulle man kunna säga att den handlar om. Man skulle också kunna säga att den handlar om livsvilja, överlevnadsinstinkt, utsatthet, vänskap och existensialism på bokstavligt talat hög nivå.

Som min bäste vän J retoriskt frågade i ett mail efteråt:
"Skulle du ha skurit av repet för mig?"

Det finns två aspekter i filmen, de två vännerna Simpson och Yates ställs inför två sidor av samma mynt skulle man kunna säga. Simpson bryter benet högt uppe på berget och båda vet att han i princip är dödsdömd. Yates gör ändå ett försök att rädda honom genom att fira ner honom med repet de är sammanbundna i. Det uppstår en situation när Simpson dinglar i repet utför ett stup, vilket Yates inte vet. Han sitter bara och väntar på att Simpson ska få fast mark under fötterna och ge signal om att Yates kan börja klättra.

Där står de, så att säga. Simpson dinglar, har ingen chans att vare sig klättra upp längs repet ellet få fast mark under fötterna och han kan inte ropa i snöstormen. Yates har ingen aning om vad som hänt Simpson, han håller emot men börjar kana i snön, ner mot stupet han förvisso inte vet ska komma. I filmen får man intrycket av att Status Quo håller i sig nästan en hel dag. Till slut måste Yates ta ett beslut; antingen fortsätter han sitta och vänta på Godot, riskerar att dö av kylan och fortsätter kana, eller så skär han av repet för sin vän, offrar honom men har chans att rädda sig själv.

Det var här J:s retoriska fråga kom in. Jag skulle nästan vilja omformulera frågan; "Hur länge skulle jag vänta?" Hur länge kan man kräva att någon väntar?

Efter Estonia-katastrofen hörde jag en psykolog säga att män generellt sett har större chans att överleva dylika katastrofer för de tänker mer själviskt och vill rädda sig själva medan kvinnor har en tendens att vilja rädda grannen också, och därmed dras ned själva i fallet.

På min väns fråga skulle jag därför vilja svara att jag hoppas jag skulle skära av repet, och att jag skulle göra det i tid. Jag tror dock risken är stor att jag skulle hoppas så länge att jag till slut inte skulle hinna få upp kniven innan jag själv faller utför kanten. Det är så jag tror verkligheten skulle se ut, även om jag gärna vill tro att jag kommer vara kall och rationell och kunna ta det oundvikliga beslutet innan det är för sent. Det svåra beslutet. Det kanske är därför jag är rädd för att jag inte kommer ta det.

Simpson överlever dock fallet, som slutar nere i en glaciärspricka. Och där sitter han, med brutet ben, utan chans att klättra upp själv och utan chans att hans rop når upp till hans vän - om han skulle komma förbi, för Yates vet ju inte om Yates heller lever. Livsviljan Simpson visar upp resten av filmen är remarkabel. Jag hoppas verkligen jag har en sådan. Jag vill ha en sådan!

Jag undrar vad som krävs för att man ska ge upp? Skulle jag fortsatt ner i sprickan när jag inte vet vad som väntar? Jag vet ju att jag inte kan ta mig upp själv, men skulle jag verkligen sökt mig ännu längre ner i ovissheten eller skulle jag legat på den lilla avsatsen och hoppats att någon skulle hitta mig? Skulle jag förlita mig på andra eller skulle jag ta ödet i egna händer? Med ett ben jag inte kan stödja på.

Simpson uttrycker att vad som till sist avgjorde hans beslutsamhet där på avsatsen var en inre uppgörelse med sin agnosticism. Hans tvekan utmynnade i en stark tanke av att han bara har ett liv, det finns inget liv efter döden och ingen Gud som kommer ta hand om honom. Om han vill överleva det enda liv han nånsin kommer få så måste han ta hand om sig själv. Han måste bli herre över sitt eget öde. Detta väcker spännande tankar om motivation. Han hade lika gärna kunnat finna sin styrka i en motsatt insikt. Att det finns en Gud, och att om han anser att Simpsons tur inte är kommen än så kommer han guida honom ner genom sprickan och vägleda honom i säkerhet. Men Simpson fann styrkan i en ateistisk uppenbarelse. Detta stärker väl tesen "Tro kan försätta berg" med slutsatsen att det är tron i sig själv som är viktig, inte vad man tror på.

När snubbarna återvände till Storbirtannien fick Yates massiv kritik från bergsbestigare för att han skurit av repet. Ett no-no gentemot sin partner. Simpson har dock alltid försvarat sin vän, även i den självbiografiska bok som filmen bygger på. En talande detalj är första meningen Simpson yttrar när de två sent omsider möts i lägret igen; "Thank you, for everything".

Jag tror inte filmen kommer upp på bio här, men har vi tur kommer den så småningom på DVD. Hyr den. Om inte annat för att kunna förtränga tankarna den väcker. Tankar om beslut man inte vill ta, situationer man inte vill finna sig i och frågor man inte vill ställa sig. Någonsin.