Besserwissrar i samarbete: sannsaga med uppfinnarjocke-twist

Var tvattmaskin tog mina underklader som gisslan forra mandagen. Den vagrade oppna dorren. Jag tryckte pa knappen tills tummen fick blasor, och det ar sant. Dagen efter provade jag med bade knivar, skedar, sparkar och verbala hot, men tvattmaskinen var omutlig.

Henry och jag synkroniserade da vara klockor och beslot att gora ett inbryt pa baksidan. Nu ska ni veta att bade Henry och jag vet bast. Henry ar dessutom den dar resoluta och oresonliga typen som inte bara vet bast men aven vagrar lata andra forsoka dar han misslyckats. Jag anade en lang fajt.

Det blev kanske ingen fajt, men processen blev lang. Henry provade med skruvmejsel - jag fick inte prova med skruvmejsel, fastan jag ville prova en annorlunda taktik och Henrys uppenbarligen inte fungerade. Henry bande - jag fick inte banda. Jag foreslog en atgard - Henry slog bort den. Och sa holl det pa. Det kandes som att trampa vatten i uppforbacke medan klockan rusade och jag nastan kunde se moglet vaxa pa mina fuktiga klader.

Henry tog krafttag och fick till slut loss baksidan, som visade sig vara en atervandsgrand. Taktiken skiftades till att oppna taket. Muttrarna satt som berg.
"Vi skulle ha haft en elskruvmejsel." sa jag.
"Det spelar ingen roll." sa han.
"En elskruvmejsel ar starkare." sa jag.
"Man far inget grepp." sa han.
"Jo, om man tar en mindre storlek." sa jag.
"Det finns inte." sa han.
"Kanske om man..." sa jag.
"Det spelar ingen roll, det funkar inte, jag tror inte att det ar normala muttrar." sa han.
"Det verkar ju markligt om de saljer en igenbultad maskin som man inte kan oppna." sa jag.

Till slut tog bade Henrys ideer, kraft och talamod slut. Medan han irriterat bredde mackor fick jag tillfalle att hamta Scotts elskruvmejsel, och leta reda pa ratt storlek pa skruvmojjen. Jag fick inget grepp fran min vinkel pa golvet - genast kom Henry tillbaka in i leken igen. Muttrarna lossnade.

Gemensamt fick vi av locket. Bada gravde runt i maskineriet och till slut hittade jag staltraden som oppnar och stanger luckan. Mina klader var raddade.

Resten ar ett rent sagoslut pa tva bangstyriga getters aventyr. Pa nagot satt lyckades vi gemensamt kom pa hur vi skulle fixa problemet tills Landlorden, aka Scott, ringt en fixare. Vi letade reda pa en bit starkt snore och bada tva hade samma losning; vi, d.v.s. jag eftersom hans mackor nastan var klara, band en ogla runt en klump mitt pa staltraden. Snoret gar upp genom taket, som nastan ar stangt, och nar man drar i snoret dras klumpen och darmed staltraden uppat och maskinen oppnas. Rena Uppfinnarjockelosningen!

Och de tva besserwissrarna gratulerade varandra for ett bra jobb. Vi ar troligen bada tva overtygade om att var insats var den avgorande, men jag undrar om inte den storsta framgangen lag i samarbetet. Att vi kunde samarbeta och komma overrens, nagot som hittills verkat vara en omojlighet. Det ska vi tacka den trasiga tvattmaskinen for.