Vila i frid.

"Senaste manaderna har hon aldrats vasentligt. Det har gatt snabbt utfor bara sista manaden. Ogonen grumlades och rann, hofterna vet du att hon har haft problem med lange. Du vet det lilla trappsteget mellan vardagsrummet och koket; hon stod och trampade sakert en hel minut innan hon tog sig upp. Vi rullade ihop en matta for att skapa en ramp, men hon orkade inte ta sig upp anda. Vi forstod da att det inte var tal om att ta med henne tillbaka till trapporna i stan igen nar sommaren ar slut.

Hon var ju anda 86-87 ar gammal. Du vet ju hur gammal och skroplig hon var nar du akte i Mars, sista tiden har hon inte gatt att kanna igen. Hon har bara legat och suckat. Hon reagerar inte ens nar vi ska fika, och du vet ju hur hon alltid gillat kakor.

Na, det var oundvikligt. Det var hart och smartsamt, men det var nog det basta vi kunde gora for henne. De var sa fina pa sjukhuset; vi fick traffa en jattetrevlig kvinna. Hon gav oss all tid i varlden att ta farval och hon forklarade lugnt och stilla varje steg hon tog. Forst fick hon en spruta, sa dar som innan man opereras. Det var jobbigt. Hon lag liksom och flamtade, som om hon stretade emot trottheten. Sedan somnade hon. Kvinnan var sa nogrann och forsiktig, hon till och med rakade litegrann pa benet dar hon skulle sticka. Forst sprutade hon in koksaltlosning, och vi tankte ju att 'vad ar det for vits med det, det ar ju liksom over nu', men skoterskan var sa fin. Sedan gav hon sprutan och forklarade att hon kommer ta en sista suck och sedan ar det over. Och det gjorde hon, och sa lyssnade de pa hjartat, och det hade stannat. Det var slut.

Det ar jobbigare an vad jag trodde. Vi har ju haft det pa kann, att hon en dag ska do, hon ar ju sa gammal, men det ar jobbigt. Det ar en familjemedlem som nu gatt bort. Men det fanns ingen atervando, hon fick i alla fall do i frid."

Sadie, familjens Golden Retriever sedan 12 ar, har nu gatt ur tiden.

Forst tyckte jag det lat makabert att "lagga nagon till vila" bara for att den ar gammal. Sedan borjade jag forsta att hon kommit till det stadiet nar hon borjat do redan. Nar hon borjat do pa egen hand. Om det gatt sa fort sista manaden sa hade det nog inte varit langt kvar.

Nu undrar jag bara vad det ar for skillnad pa att forekomma odet i sista stadiet med en kar hund och att gora det med en kar familjemedlem. Om manniskan har borjat do redan och av nagon anledning ber att fa processen avkortad, varfor ska vi inte kunna hjalpa henne med det da?

Jag vet att det ar en knivig fraga med alla som inte kan kommunicera; vem ska ta beslutet? Men man maste val kunna skapa forutsattningarna for dem som fortfarande kan. Det finns ju sa manga andra lagar som ocksa "glommer bort" vissa grupper, de knepiga man helst inte vill ha att gora med.

For dem som kan kommunicera kunde man t ex bestamma att det maste vara en skriftlig begaran och att det maste ske i samrad med lakare och med, sag, tva oberoende vittnen.

Det vore val det minsta man kan unna sina kara; att do i frid.