Fredagsfyran om Plötsligt

1) Om du plötsligt kunde prata ett språk (förutom svenska) flytande, vilket skulle du välja?
Nu du... franska, spanska, arabiska, franska, spanska, arabiska.... Jag sager arabiska, for jag har en kansla av att de andra tva kan vara nagot lattare att lara sig sjalv.

2) Om du plötsligt kunde förvandla dig till vilket djur som helst (och tillbaka), vilket skulle du välja?
Dotrist, men en fagel. Hur kanns det egentligen att flyga?!?

3) Om du plötsligt kunde frambringa en nu levande person till dig, vem skulle det vara?
He, he.... och da forutsatter jag forstas att Gerard Butler genast ska vara med pa noterna och vilja hangla i soffan. :-)

4) Om du plötsligt kunde se in i framtiden, hur långt skulle du vilja se då?
20 ar. Det ar nog lagom for att fortfarande ha tid att andra kurs om det ser katastrofalt ut.

Sa, NU kan jag ga och lagga mig.

Nu SKA jag bestiga Beinn Ime!

Forvisso ar skotska vaderprognoser lika palitliga som elfte timmens valloften och aldrig vaxlar vadret lika kvickt som uppe i bergen, men nar BBC visar en stor, gul sol over hela Skottland, da vagar till och med jag boka bussbiljett. (Glasgow - Arrochar £6.30 tor)

Pa sondag skiner solen, sikten bor fanimig vara fri och det heter ju tredje gangen gillt - sa pa sondag bestiger jag Beinn Ime. Jag har gjort Beinn Narnain (fantastiskt och smalaskigt berg med sagolik utsikt) och The Cobbler (overskattad, det ar coolare pa avstand och det ar trist att knalla uppfor trappor!). Jag har forsokt gora Beinn Ime tva ganger forut; ena gangen var det sa dimmigt att det inte gick att se var man gick och andra gangen protesterade knat innan jag ens natt... vad heter det pa svenska? Bealach? Som en dal hogre upp nar du redan vandrat halvvags upp i bergen? Ah, bergspass!!! (Note to self: jag maste lasa nagon svensk vandringstidning/bok sa att jag lar mig bergsterminologin pa svenska ocksa!)

Hur som helst, nu bor inga hinder sta ivagen. Fint vader, gott om tid och knat ar starkare an nagonsin - aven om jag kallt raknar med sjudjavulsk smarta pa nervagen for det hatar, hatar, hatar landsvag i nerforsbacke och det ar en lang sadan zick-zackvag upp/ner till/fran bergspasset...

Jag kan inte nog understryka hur mycket jag langtar ut i naturen, friska luften, vyerna, bergen, lugnet... Och efter att ha tagit in bergslandskapet fran toppen sa ser jag fram emot den goda kottpajen nere pa puben ocksa. Jag kommer inte ihag vad den heter, men pa sondag ska jag kolla upp det for de har kanonmat! (Eller sa ar det sa att allt smakar himmelskt efter en dag i bergen...)

Arrochar ligger vackert vid en havsvik runt vilken vagen till Oban och Campbelltown svanger. Det ar en lagom dagsutflykt fran Glasgow, bussen ar billig och tar bara nagon timme. Forutom de omnamnda bergen sa finns skogsstigar att folja och lite andra smakullar att ta sig uppfor. Man behover inte ga sarskilt langt upp for att fa en smak av utsikten. Vagen upp till bergspasset vid The Cobbler, Beinn Ime och Beinn Narnain t ex, ar en zick-zackig landsvag och passar vem som helst - aven barnvagn! Jag har inte gatt skogsslingan pa "bysidan", men Arrochar Alps ligger pa motsatt sida av viken sa jag kan tanka mig att utsikten over dem maste vara ratt fin. Dessutom kan man nog se Loch Lomond dar uppifran.

Byn i sig har ett par pubar, ett hotel och en butik men ar inget i ovrigt att se. Men vad ska du i byn och gora nar det finns sa mycket skoj att se i bergen runt omkring?!

Jag ska ta mig (annu) en titt pa sondag. Fortsattning foljer...

Paskplanering

NU har jag blundat och bokat bil for nasta helg. Och efter att ha spridit ut kartor och bocker over hela sangen sa ar jag ocksa klar med planeringen. I ett land dar vader och bergsvandrarforutsattningar vaxlar var femte minut sa innebar det i princip att INTE planera, atminstone inte i detalj, utan istallet se till att man har A, B, C och garna D-planer...

Jag tror att jag lyckats garantera en lyckad helg.

For det forsta sa vet jag av erfarenhet att man inte ar sa himla taggad att gora Munroer flera dagar i rad. Sa jag tanker gora en Munrovandring pa fredagen, ta en lugnare och kortare vandring pa lordagen, ta en andra Munrovandring pa sondagen och sedan kommer jag troligen sova och stapla runt pa omma ben pa mandagen. Da bor jag vara lagom utvilad nar jag gar till jobbet pa tisdagen.

Jag har sett ut 2 Munro... eh, jag kan inte saga munroer for jag har forsokt baka in fler an en topp i varje vandring, sa jag far nog saga 2 Munropaket i Vastra hoglanderna och sa 2 paket i Ostra hoglanderna. Det ar sallan bada sidor har samma vader sa dar vadret ar bast - dit aker jag.

Pa vastsidan har jag sett ut:
1. Ben Lui & Beinn a Chleibh. De ligger vaster om Crianlarich, bortanfor Tyndrum, och faktiskt inte langt fran Kilchurn castle. Kanske ser jag t.o.m ruinen fran toppen! Pa kartan ser bergen lagom aventyrliga ut med en del branta klippor som jag bor kunna undvika, aven om det verkar som att jag far tillampa "Trepunktskontakt" (for stabilitet och sakerhet se till att ha kontakt med berget med minst tre kroppsdelar samtidigt) vid vissa partier nara toppen. Jag ser fram emot utsikten!!!
2. Ben Vorlich & Stuc a' Chroin. De ligger vid Loch Earn norr om Callander och oster om Crianlarich. Forvirrande nog finns det annu ett munro som heter Ben Vorlich och ligger nara Loch Lomond, men det som jag ska vandra omnamns ofta tillsammans med grannen - vilken jag ocksa ska bemastra. Vandringen ar ratt lang sa den har far jag ta pa sondagen da jag kan ge mig ut tidigare pa morgonen. Fran toppen ska jag spana in Ben Lawers och topparna i Trossachs.

Pa ostsidan har jag sett ut:
1. Glas Maol & Creag Leacach. I arlighetens namn brinner jag inte for ostsidans ljungbekladda men ack sa svepande kullar. Jag har fatt for mig att jag foredrar vastsidans branta och dramatiska berg istallet. Men, jag har aldrig vandrat pa ostsidan sa kanske andrar jag installning. Den har turen ar inte faststalld, den verkar lite val handelsefattig... men den ligger bra till i Glen Shee sa tills vidare sa ar det har min korta tur. Utsikten blir en ren overraskning!
2. Carin Liath, Braigh Coire Chruinn-bhalgain & Carn nan Gabhar. Fast den sistnamnde ar ett fragetecken, det beror pa om den hinns med for vandringen ar ratt lang. Bergsmassivet ligger vid Blair Atholl, norr om Pitlochry. Jag har lange velat gora den, for det ser ut som en skonsam vandring anda upp pa munrohojd och utformningen av massivet ser omvaxlande och, faktiskt, kul ut! Och det vore inte fel att pricka in 3 munroer i ett svep. Forresten; hur allvarligt bor jag ta det, att mellanbergets namn betyder "height of the corrie of round blisters"?! (Btw, ni kan se ungefar vart jag ska pa de har bilderna.)

Pa lordagen tankte jag mig nagot skonsamt. Eventuellt Ben Venue, Dumgoyne (huvudet pa den sovande jatten, bergskedjan (kullkedjan) norr om Glasgow), Cone hill eller nagon spannande rutt pa en lagre niva i Trossachs.

Sa dar ja. Nu vantar vi bara pa pasken. Sedan far vi se vilka rutter ni far lasa om... Spannanade va? Nastan lika spannande som att fa paskagg!

Forlustparty - eller; "sa festar riktiga loosers"

For tio ar sedan, nej, andra det, for fem ar sedan sa hade jag struntat i att jag skulle jobba dagen efter och fortsatt festa jarnet med skottarna igar. Nu var jag trakigt vuxen och gick hem redan en halvtimme efter matchen.

Men vi tar det fran borjan.

Nordirland - Sverige kollade jag pa Sports Cafe. Det ar en sportbar i tva plan - fullsmockat - och igar kunde man pa diverse tv-rutor se Italien-Skottland (2-0), Andorra-England (0-3), Nordirland-Sverige (2-1) och Irland-Slovakien (1-0). Skottarna var i majoritet forstas, men snart skulle vi fa veta hur ovriga klientelet fordelade sig.

Forsta nation att gora mal var Sverige - jag och ett par i 20-arsaldern tjoade. Sa dar ja, Tre Kronor narvarande. Bokstavligt talat. Nasta nation att gora mal var Nordirland - samtliga grabbar i min omedelbara narhet jublande. Sa dar ja, da star jag mitt i fiendeland. Nasta malgorare var England - men jublet av halvdussinet manniskor drunknade da hela stallet buade!! He, he, he...

'Var' match var dotrist, sa jag kastade ett getoga pa Englandsmatchen och sneglade mer eller mindre konstant pa Skottlandsmatchen, som var riktigt underhallande. Sa arrogant och tamt som de svenska spelarna upptradde sa kunde jag inte ens bli besviken nar vi torskade. Jag och min gula troja hade inga problem att lata Ulsterkillarna och deras grona trojor gladjas och flina at oss. Jag var bara glad att jag inte kastade ut pengar pa att aka till Belfast.

Discjockeyn i hogtalarna: "...Andorra 0, The bastards 3..."

Skottarna torskade ocksa. Tror jag. Fast det kanske det bara var jag som upptackte. Matchen hann knappt sluta innan hela stallet exploderade i ett "Du-dudedu-du-du-du-dudedu" (Det dar var Chelsea Dagger med The Fratellis om ni inte visste det, Arets Hit och Partysang) och snart skralade tva vaningar - inklusive en svensk kvinna som helt plotsligt fatt en skotsk arm om axeln ("cheer up, love, there's beer left. Who cares about the game, it's over a minute old!") - i ett dundrande "I take the high road and you take the low road, and I'll be in Scoooootland afooooore ye" (och det dar var Loch Lomond, en skotsk folkvisa man kan fa hora i precis vartenda sammanhang). Och jo da, innan jag lamnat stallet hade jag vralat att jag skulle vandra 500 miles ocksa.

Men sedan gick jag hem. Och bestamde mig for att jag fran och men nu ska fira varenda forlust pa skotskt vis. Med ett sjujakla party!!!

...och sa foll hon for frestelsen till slut.

Jag vill ha den pa pocket, jag vill ha den pa pocket, jag vill ha den pa pocket.

Anda sedan boken slapptes i somras har jag repeterat mantrat till forbannelse. Jag tanker inte kopa Sharpe's Fury av Bernard Cornwell inbunden! Alla andra tjugo bocker jag har ar pa pocket och dessutom ar inbundna bocker otympliga att ta med till jobbet.

Den slapps pa pocket i maj.

Idag sag jag den inbundna i ett utforsaljningsstand. £5.

Japp. Jag har svag karaktar. Eller, nej. Det finns en grans for hur lange jag talmodigt kan vanta pa att fa lasa en bok jag haller pa att krevera av att inte fa lasa. Det kommer bara ta ett par dagar, sa tank pa hur manga ganger jag hade kunnat lasa om den om jag kopt den fran borjan... dessutom har jag en kansla av att jag kommer kopa den pa pocket sedan - ocksa, for att ha i samlingen. Da har jag lagt ut 12 av de £15 som den inbundna boken kostade...

Ah. Vi tar det sedan. Nu ska jag kasta mig pa sangen och halsa pa mina gamla vanner igen!

Livet ar underbart!

Kanske ar det for att solen skiner, jag bara jobbar halvdag idag och for att jag har upptackt att Nordirland-Sverige visas pa Sports bar pa Sauchiehall Street ikvall. Eller sa ar det for att jag igar somnade fornojt fnittrande efter att de senaste tva kvallarna ha pratat med syskon och vanner jag inte pratat med pa alldeles for lang tid. Det kan ocksa vara for att jag p.g.a. halvdagen kunde ga till jobbet i linser, fick for mig att sminka mig och fick en del uppskattande kommentarer om bada detaljerna. Eller sa ar det helt enkelt sa att det ar pask nasta helg, jag har fyra dagar ledigt och det upprymda sprittet i bergsvandrarbenen har smittat av sig till resten av kroppen.

Hur som helst, idag vaknade jag pa stralande humor. Varlden ar lika ljusbla som himlen bakom soldiset och livet ar jatteenkelt. En veckas magknip lostes pa fem minuter nar jag bestamde mig for att det fick vara slutraknat pa pengar till pask; i tva ar har det dar tillfallet att hyra bil i flera dagar sa att jag kan besoka avlagsna berg jag dooor om jag inte far vandra liksom inte infunnit sig. Jag inser att det inte kommer gora det heller, om jag inte struntar i sensibel ekonomi och "bara gor det". Sa nu gor jag det. Nar jag sedan inte har nagra pengar kvar resten av manaden sa kommer jag i alla fall ha underbara minnen och forhoppningsvis fantastiska foton.

Det enda som ar roligare an att aterminnas oslagbara ogonblick ar att vara med nar de sker.

Sa, varken menskramper, en kraschande dator och X antal forlorade sidor storys eller tanken pa saldobeskedet efter pask kan rubba mitt fantastiska humor! Dessutom hittade jag dammsugarpasar idag. Man kunde ju tro att de skulle finnas i varenda butik, men efter tva veckors intensivt sokande kan jag meddela att de inte gor det.

Men det spelar ingen roll, for nu ar lagenheten nysugen och jag ska hugga in pa min valfortjanta, naja val efterlangtade, te och sylt-och-gradd-scones.

Officiell emmigrant

Fick ett brev fran Skatteverket idag. Jag ar nu officiellt avskriven fran folkbokforingen, med andra ord, jag ar nu officiellt utskriven fran svenska samhallet. Saken ar helt i sin ordning, det ar en anmalan jag skulle ha gjort for tva ar sedan egentligen, men att halla dokumentet i handen kandes anda sa... definitivt.

Nu innebar detta i och for sig bara att jag forlorat tillgang till faciliteterna, jag ar fortfarande medlem i klubben! Det medlemsskapet kommer endast kunna atertas under tortyr...

Det kanske ar ett vanligt problem att folk av misstag anmaler sig som emmigranter (vad vet jag) men sa som brevet var formulerat, hela snacket om hur beslutet kunde overklagas, fick det hela att snarare lata som en dom an en bekraftelse pa en onskan.

Men jag kan lova att onskan var genuin. Det har inte skett nagot misstag. Jag har faktiskt flyttat till Skottland.

Dikt och verklighet

I sondags skrev jag pa en story om Eileen. Flickan fick hjarnskakning under en raid och borjade krakas. I arlighetens namn, nar jag laste igenom scenen borjade jag ma lite illa sjalv.

I mandags madde jag tjyvens och agnade storre delen av morgonen at att springa pa toa och kasta upp. Forvirrat undrade jag om jag bara inbillade mig det hela, med sondagen i farskt minne. Men nar jag inte heller fick behalla lunchen sa borjade jag misstanka att allt inte stod ratt till. Jag har nu varit hemma med magsjuka i tva dagar och aven om en annan tjej pa jobbet ocksa verkar ha drabbats sa kan jag inte lata bli att undra om det ar over huvud taget mojligt att fa en psyko-somatisk reaktion pa nagot man skriver...

Det ar bast att jag ser upp med vad jag utsatter den tjejen for!

Festligt jobb for en ung beskyddare

En kort scen, en ogonblicksbild av livet pa Dunstaff.

Joanna hade redan bytt klänning fem gånger när Jamie satte tioåringen på en stol i stora salen och sa strängt att nu var det färdigbytt. Joanna rynkade pannan åt hans ton för hon hade inte tänkt byta något mer, den röda klänningen var den hon ville bära. Fadern såg på åttaåriga Fiona som sedan länge satt på sin stol och hummade lågt medan hon snurrade på sidenbandet i midjan. Han tänkte fälla en uppskattande kommentar om hennes stillhet men råkade slå ett getöga ut genom fönstret och var tvungen att störta efter Eileen innan femåringen hunnit fram till grisarna borta vid muren.

”Bara en gång, snääällaa?” Bönade Eileen när Jamie skopade upp henne med armen runt midjan och lyfte bort henne från kanten av lerpölen som var ständigt närvarande där marken sluttade lätt mot muren.
”Här ska inte ridas,” menade Jamie och justerade Eileen så att hon satt på hans arm, ”här ska gås på fest!”
”Ja!” Utbrast Eileen. ”Med Camels!”
”Med Campbells.” Bekräftade Jamie och steg in i salen bara för att genast stanna upp.
”Byter om.” Förklarade Fiona lugnt och dinglade med benen.
Jamie satte med en suck ner Eileen på stolen bredvid Fiona. Han såg ut mot droskan som stod framkörd och gick sedan till trapphuset för att ropa på Joanna.
”Far,” sa Fiona, ”får jag kissa?”
Jamie vände sig om och verkade för en sekund mena att flickorna skulle sitta stilla där de var, men suckade sedan uppgivet och sa att det fick hon naturligtvis.
”Men ta med dig Eileen!” Uppmanade han och ropade än en gång, lite strängare, efter Jo.

Sent om sider stod tre välkammade, finklädda och nykissade flickor framför Jamie i salen, redo att bege sig till Campbells på middag. Han skyndade sig att fösa ut dem till droskan innan Joanna fick tid att upptäcka att hon fortfarande bar sitt röda hårband trots att klänningen numera var grön. Eileen stannade plötsligt till framför dörren till vagnen och flämtade förskräckt. Jamie, som kom efter henne, lyfte upp henne med ett ”hoppla” men Eileen började frenetiskt sparka med benen.
”Jag glömde, jag glömde!” Ropade hon och vände sig om så fort Jamie ställt ner henne på vagnsgolvet, men dörren blockerades av hennes far.
”Inget är glömt.” Avgjorde Jamie och hukade sig för att inte slå i huvudet när han klev upp.
”Jag glömde!” Insisterade Eileen med panik i rösten och försökte tränga sig förbi honom.
”Kom här.” Sa Jamie och fångade in Eileen för att sätta henne i knät.
Eileen sprattlade och två sekunder senare hade hon hoppat ner från vagnen. Hon snubblade nästan på klänningen när hon sprang uppför trappan och ignorerade att det ropades efter henne.

Fiona och Joanna kvävde varsin fnissning när Eileen med stort lugn och lättnad, nu när allt var som det skulle, skuttade fram till droskan igen.
”Eileen…” suckade Jamie och stödde pannan i handflatan. ”Du kan inte ta med dig svärdet.”
”Johodå.” Sa Eileen bestämt och klev mödosamt upp. Hon var tvungen att justera träsvärdet, som var instucket innanför sidenbandet i midjan, för att kunna sätta sig ner bredvid sin far.
”Man har inte svärd när man går på fest,” menade Jamie, ”se, jag har inget.”
”Då måste jag ha det.” Flämtade Eileen bestört.
Hennes far bad, beordrade, hotade och lirkade under hela färden, men när familjen Fraser hälsade på paret Campbell i deras stora sal neg Eileen med högerhanden stadigt om svärdskaftet som stack upp innanför sidenbandet.

Sidenbandet var den finaste detaljen på linneklänningen. Deras far hade kommit över en rulle krämfärgat band, så med detta enkla medel förvandlades flickornas linne- och ylleklänningar till festkreationer på ett ögonblick. Joanna fick beröm för sin utstyrsel som vanligt och Fiona blev smekt på kinden av tanter som inte kunde hålla fingrarna borta från den gulliga ungen. Eileen gäspade stort på sin stol vid väggen. Andra barn satt stilla på andra ställen i salen och liksom Eileen väntade de på då alla gäster dykt upp och de blev frisläppta ut på gården. Eileen blängde på en pojke som såg lystmätet på Joanna och Fiona fick dra henne i armen när Eileen var halvvägs på väg ner från stolen för att visa vad hon tyckte om pojken som just räckt ut tungan åt Fiona.

Det var svårt att säga var tecknet kom ifrån men i en handvändning hördes trampet av säkert tre dussin ungar som tysta skyndade sig ut från stora salen och ut på gården där de kunde leka och kivas med dem de redan sett ut som sina partners. Pojken som Joanna suttit och lett åt kom fram och drog henne i ena flätan, men vek sig dubbel när Eileen körde huvudet i veka livet på honom. Joanna ryckte henne hårdhänt i armen och sa åt henne att lämna dem ifred, och trodde först att Eileens hopskrynklade ansikte betydde att hon skulle börja tjura, men så vred Eileen på huvudet och satte fart mot pojken som förut räckt ut tungan åt Fiona, men nu övergått till betydligt fulare grimaser.

Eileen knuffade pojken i magen med båda händerna och såg ilsket på honom.
”Det är min syster.” Upplyste hon viktigt. ”Du får inte vara dum mot min syster.”
Pojken såg förvånat på henne men skrattade sedan och pekade på träsvärdet.
”Och vad är det där för pinne, då?”
Eileen drog genast upp det och hötte med det framför honom.
”Det är bäst att du är snäll mot Fiona, Colin, annars...!” Hotade hon.
Pojken, uppbackad av en handfull andra pojkar, skrattade åt henne och sträckte fram armen för att ta svärdet ifrån henne. Hon rappade till honom och han drog förvånat tillbaka handen igen. Omigen sträckte han fram handen och omigen slog Eileen efter honom. Den gången var han beredd dock, så han tog lätt ett steg bakåt. Skrattande fortsatte pojken att retas med Eileen, men när hon fick in ett hugg över handleden så tröttnade han och väste åt Fiona att ta hand om sin vilda lillasyster, innan han drog med sig pojkarna på andra sidan ladan.

Fiona drog med sig lillasystern åt motsatt håll och försökte få henne att hjälpa till att plocka blommor, något Eileen var måttligt road av. Hon sökte Joanna med blicken och först när hon var förvissad om att både Fiona och Joanna var utom fara så tillät hon Fiona att testa blomsterarmband runt hennes handled.

Tanterna i stora salen beundrade blomsterkreationerna och klappade Fiona uppskattande på kinden. De var inte lika säkra på hur de skulle bemöta Eileens blomsterdekorerade svärd och den flätade skölden men log artigt. Då hade ändå Fiona diskret förvandlat Eileens snara, den med vilken hon skulle hänga pojken som jagade Joanna, till ett oskyldigt halsband. Halsbandet räckte inte ens halvvägs genom middagen, då Eileen uttråkat utforskade vilka blommor som var ätbara.
”Sitt still och uppför dig.” Väste Joanna i hennes öra när Eileen ännu en gång grimaserade våldsamt och sträckte sig efter vattenkaraffen. Det var förvånansvärt få av blommorna som smakade lika gott som de såg ut.

Efter middagen stökade de vuxna runt i stora salen tills ett jättelikt dansgolv uppstod och musikerna funnit en bekväm plats i en vrå. Sedan tog festen fart på allvar. Joanna blev genast uppdragen i en våldsam reel och snart försvann Fiona också ur sikte. Eileen satt kvar på bordskanten och vred förtvivlat på huvudet. Hon skymtade Joannas huvud i andra änden av salen och Fionas mitt på dansgolvet. Hennes far virvlade runt med änkan McRae. Eileen rynkade ögonbrynen och bestämde sig för att hon inte tyckte om att dansa. Det var förskräckligt svårt att hålla koll på familjen när alla flög runt som yra höns.

En av Campbells män lutade sig utmattat mot bordet och tog en stor klunk ur närmsta bägare innan han kommenterade Eileens fina utstyrsel.
”Förväntar du dig bråk, tösen?”
”Man vet aldrig med Camels.” Svarade Eileen frankt.
Mannen såg förvånat på henne och brast sedan ut i gapskratt innan han ostadigt försvann ut i folkhavet igen.

Har du roligt?” Frågade hennes far något senare och lutade sig mot bordet medan han drog skjortärmen över sin svettiga panna.
Eileen bet ihop läpparna och svepte med blicken runt rummet innan hon ärligt svarade:
”Nej, det är stört omöjligt att hålla rätt på Jo och Fiona. Först är de här, sen är de där, sen är de överallt.”
Jamie skrattade till.
”Du kanske kan låta dem vara överallt för en kväll, Eileen. Jag lovar, de är säkra här.”
”Hos Camels?” Invände Eileen förfärat.
”Hörru du,” invände hennes far barskt och vände sig mot henne så att hon kunde se att ögonen matchade tonfallet, ”vad än morfar har tutat i dig, de här Campbells är snälla, förstår du det?”
Eileen nickade pliktskyldigt men vågade ändå inte helt bortse från morfars varningar. T ex så verkade pojken som svingade runt Joanna lite mer än lovligt närgången. Hade de inte redan dansat flera danser kanske?

Hon fick inte möjlighet att övervaka systern vidare för med ett ”tjohej” lyfte hennes far upp henne och bar med henne ut i en otroligt Gay Gordon. Eileen tjöt av skratt när hon svingades runt så att hon blev alldeles yr och det var som om fadern startat en ostoppbar lavin för snart snurrade Eileen runt med en fjärde man på lika många danser. Hon var alldeles utschasad när hon äntligen fick möjlighet att smita iväg.

Och då fick hon genast händerna fulla. Först ångade hon genom salen och körde huvudet i magen på en pojke som retfullt jonglerade med en av Fionas blomsterkransar och sedan hann hon inte mer än resa sig från golvet förrän hon genom dörren fångade en skymt av Joanna som blev knuffad runt i en ring ute i trädgården. Hon satte av efter henne då fötterna plötsligt sprang genom luften när en stark arm skopade upp henne och vant satte henne på plats på ena armen.

”Jag tror det är bäst vi låter Joanna leka med de andra barnen.” Sa hennes far och höjde menande på ögonbrynen. ”Vi stannar här inne och mumsar körsbär.”
Eileen öppnade munnen för att protestera, men när hon kände de saftiga körsbären mellan tänderna så beslöt hon att göra som far. Hon satt i hans knä och smaskade medan fiolerna och faderns guppande lår vaggade in henne i en svepande trötthet. Eileen gäspade stort och lutade sig tillbaka i hans famn. Det var jättejobbigt att gå på fest, tyckte hon. Och imorgon skulle hon tala om för morfar att inte ens en hel armé skulle klara att hålla ordning på familjen, framförallt inte när de inte själva insåg att de dansade i fiendeland. Nästa gång, bestämde hon och slöt ögonen, så kunde de gott få klara sig själva, för Eileen skulle minsann inte vaka över dem igen.

Kort om en kort dejt

En kort resume av lordagens dejt med B. Den var kort.

Han skulle ga ut med polare pa St Patricks Day sa vi motte upp for tva timmar bowling. Ska jag vara riktigt arlig sa ar han ratt... trakig. Vi delar definitivt inte samma typ av humor for hur jag an forsokte skoja med honom - i SMS och i tal - sa plockade han liksom aldrig upp det och jag kan inte pasta att han ar ratt rolig sjalv. Humor ar viktigt!

Men det ar val just darfor man dejtar, for att luska ut sadana saker. Maste erkanna att det inte direkt finns nagon attraktion och jag tanker inte insistera pa en fortsattning. Men det var trevligt att traffas och se hur han var "pa riktigt". Sa kan jag sluta dromma...

Vad var nasta namn pa listan?

Fredagsfyran om Tid att..?

1) Är det något du ville göra i ditt liv som du tycker är för sent att göra nu?
Det ar definitivt for sent att ga i Mulleskolan.

2) Är det något som ännu är för tidigt att göra?
Ta pa sig harnat, rosa kappan, grona handvaskan och ge sig ut pa stan och slanga kaft med ungdomarna.

3) Vad i ditt liv har hittills tagit längst tid att göra?
Hugga tag i en pojkvan.

4) Vad har varit alldeles för kort?
Ogonblicken man aldrig ville skulle ga over.

Ta en ol och snacka 'lite'...

Som ni kanske ser har de borttagna inlaggen ateruppstatt. Jag glomde forvisso kolla hur mycket svenska B kunde, men efter lite konfererande med palitliga vanner ar vi ratt sakra pa att han klippt fraser fran nagon online turistparlor. Han har inte gett nagot sken av att kunna nagot mer, han har inte ens varit i Sverige.

Detta fick jag reda pa under daten igar, men sprakkunskaperna glomde jag fraga om. Man kunde ju tro att jag borde lyckats luska ut det nagon gang mellan 18-22.30, men vi hade sa mycket annat att prata om, sa mycket att vi faktiskt glomde bort att ata!

Tro mig nar jag sager att vi pratade om allt; resor, berg- och dalbanor, varma bad, fotboll (han ar ocksa Celtic!), bergsvandring, familj, flygplatssakerhet, konflikten i Nordirland(!), idrottsskador(!!), rallybanor(!!!), paintball... till sist undrade jag om jag kanske skulle sticka in en kommentar om broderi for att liksom visa lite mer kvinnlighet. A andra sidan kan jag bara vara mig sjalv.

Det var inget dosnack och inte en enda tyst paus, tvartom kandes det som att vi hade sa mycket mer att tala om nar vi var tvungna att skiljas at. Han var lattsam att vara med, det kandes bekvamt och avslappnat och han forlorade min uppmarksamhet endast vid ett tillfalle... Det var nar han berattade om nar han akte fast i sakerhetskontrollen i osteuropa for att han glomt bort fickkniven han alltid bar sasom scoutledare. "Vi reste ju i uniform och jag bar ju kilt och naturligtvis glomde jag bort att jag alltid brukar ha kniven i sporran." Ja, naturligtvis... och nagonstans dar borjade jag se mig och honom campandes bland ljungen i bergen, han i kilt och vit skjorta och... ehrm... naval, fem minuter senare var jag tillbaka igen.

Vi skiljdes at med en puss pa kinden och det lat som att bada ville ses igen. Han namnde att han "nu skulle beratta for folk pa jobbet", vilket jag valde att tolka som att han nog inte sag detta som en engangsgrej...

Vi pratade en gang pa jobbet idag, men det var mest jobbsnack. Jag fick senare ett SMS dar han typ bad om ursakt for att han inte kunde prata tidigare (jisses...) och mycket riktigt vill han ses igen! Bra, det vill jag ocksa!

Vi har bara setts en gang, sa det ar for tidigt att dra nagra vaxlar. Anda, ett forsta intryck...:
I arlighetens namn ar det inga fjarilar och snurrande stjarnor, men han ar helt klart nagon jag vill lara kanna battre och kan tanka mig att spendera mycket tid med... Han ar ingen hunk, men det ar inget fel pa honom, han ar sot och har potential. Och sanningen att saga, om ska jag krava att mannen nar upp till Gerard Butler-niva sa kan jag lika garna ga i kloster! Lustigt nog sager jag att det inte ar nagra fjarilar inblandade, men det ar nar jag sitter ensam och reflekterar. Nar SMSet kom var inte magen lika lugn...

Nu ska jag kolla upp vad vi kan hitta pa harnast.

2 ar.

Idag for exakt tva ar sedan klev jag pa flyget och flyttade fran Sverige till Skottland. Fast de som kanner mig skulle nog saga att jag borjade flytta redan 18 mander tidigare, nar jag kom tillbaka till Stockholm efter att ha varit Erasmus-student i Glasgow under ett ar. Det ar nog sant. Redan under utbytesaret kande jag mig hemma har. Jag vantrivdes katastrofalt med boendet (delade rum(!) med en tio ar yngre spanjorska) men det var nagot med stan, landet, stamningen, folket, som gjorde att jag helt enkelt kande mig... hemma.

Jo, jag minns att jag inte pratade om mycket mer an Skottland under de dar 18 manaderna nar jag var hemma. I Sverige. Fragan var inte om utan nar jag skulle flytta hem. Till Skottland.

Och nu har jag tva hem.

Och det kanns sa bra. Sa ratt. Sverige och Skottland har delad vardnad om mig. Det ena kommer aldrig ta prioritet over det andra, men nagonstans maste jag bo och just nu vill jag bo hos pappa. Moderlandet far jag traffa pa loven. Och hon ar aldrig langt borta. Bara en www-adress, ett @ eller en telefonsignal ifran.

Vi syns snart.

Bokat

Hade tankt skriva om minisemestern, men det far bli en annan gang for nu maste jag...
STOPPA PRESSARNA - Senaste nytt pa B-fronten!

Minns ni i torsdags, da A sa att hon skulle skicka foto pa karln? Eftersom vi har sakerhetsprylar pa jobbmailen sa gav jag henne hemadressen om utifall att. Inget email dok upp under helgen.

Idag pa jobbet lag det ett och vantade i inkorgen! Som jag anade hade jag problem att oppna filerna, men chefen mer eller mindre beordrade mig att losa problemet eftersom hela avdelningen vantade med spanning. Joda, de har inte legat pa latsidan medan jag varit borta.

Det forsta som hande imorse var att en chef fran en annan avdelning kom fram och ville hora senaste nytt! Det ar tydligt att foretaget ar svaltfott pa interna nyheter for jobbet har forvandlats till ett veritabelt mellanstadium. "C + B = Sant" stod det helt plotsligt pa mitt anteckningsblock och det var inte mycket annat som ventilerades i "reply all-mailen". Jag hann inte ens ta av mig jackan innan folk fragade om jag var i Glencoe under helgen och nar jag svarade att jag var vid Rob Roy's cave i Inversnaid sa de besviket "ah, sa du var inte i Glencoe da"... Eh, nej. Men dar var tydligen B. Det hade de tagit reda pa. Och tydligen hade han ringt "flera ganger" igar, vilket naturligtvis tolkades som att han sokte efter mig. Idag ringde han inte en enda gang. Vilket jag tolkar som att han kanske ar lite generad och helt uppenbart fatt reda pa just det som A loooovade att hon inte skulle fora vidare.

Joda, jag har fatt bekraftat att han har full koll. Tydligen antyddes nagot under nagot (nagra) samtal medan jag var borta men mina supersnalla kollegor (%&#£$) behovde ingen ens namnge vem som var intresserad utan han "visste"/hade pa kann vem det var i vilket fall.... hm. Och enligt vissa kallor har han inget emot det utan njuter av uppmarksamheten. Tror jag det.

Naval, under eftermiddagen lyckades jag oppna filerna och.... han ar helt klart godkand! Tank John Hartson (f.d. Celtic-spelare) fast med mer har. Han ar inte perfekt - och just darfor ar han perfekt! Jag var radd att han skulle vara en superfit friluftskille och blev jatteglad nar jag sag ett runt ansikte med rott har och glada ogon.

F o ar G jattesot och dessutom pratade jag flera ganger med AN&P idag och han ar alltid pratglad och... hur manga man far man ha i det har landet nu igen?

Lyckades tajma detta med ett samtal till A. Hon var riktigt bubblig i atta minuter, innan vi rev av arendet pa under minuten och sedan paminde hon mig om att hon och Jackie Fish&chips paxat rollerna som brudtarnor. Jag lovade att hedersuppdraget var deras och att jag skulle kla dem i riktigt stora, puffiga, rosa klanningar. De kommer se ut som tva bakelser. (Sa jag hoppas ingen blir avundsjuk nu...) Hon skrattade fortfarande nar hon la pa luren.

Fotona inspekterades av hela avdelningen och de sitter nu uppe pa Vita Tavlan. Chefen satte upp dem... I slutet av dagen hade nagon ritat ett rott hjarta och skrivit mitt namn efter honom - jag sa ju att jobbet forvandlats till mellanstadiet!

Sa jag inser nu att jag maste bjuda ut karln innan det slutar i katastrof. Saken ar bara... jag har aldrig bjudit ut nagon. Men i arlighetens namn, hela arbetsplatsen ar knas och upp och ner sa sista timmen idag hoppades jag nastan att jag skulle fa B pa traden sa jag kunde fa saken overstokad. Risken ar att nagon annan tar tag i saken annars... De ar ratt otaliga och det talades t.o.m. om att arrangera gemensamma foretagsfester.
"Fast da kommer vi forstas allihopa sitta och spana in er tva hela tiden." Som en kollega sa.
"Jo tack," menade jag, "det blir ingen foretagsfest, det blir en dejt med hundra forkladen."

Well..... och nu till slutklammen.

Kom hem. Loggade in mig pa natet. Tva email i inboxen. Ett fran mig med fotona fran jobbet. Ett fran... B. Trodde forst att nagon satt upp ett plojkonto pa hotmail, men det var fran hans jobbadress. Sa... vi kan vara ratt 100% sakra pa att A ar tjallaren.

B bjod ut mig.

Och nu sitter jag med fjarilar i hela kroppen for jag kan inte minnas att jag nagonsin varit pa en dejt med nagon jag faktiskt, uppriktigt, vill ga pa dejt med. Och jag inser att det ar bast att skicka ett foto i svarsmailet sa att han ser hur jag ser ut ocksa - det ar inte mer an ratt. Nu ska jag bara hitta ett dar jag bara har en haka...

My God, hur gick detta till?!

Arbetskarlek - karlek ar arbetssamt

Snobollen eskalerar - och jag hoppas det inte slutar med en crash!

Haromdagen lyckades jag genom smidig konversation fa veta att B ar 31 ar gammal och ocksa gillar bergsvandring, han ar t.o.m. instruktor. (Han kan fa trana mig i scrambling!) Jag missforstod sedan litegrann och trodde att han hade tva soner, 11 och 16 ar gamla, vilket skapade tva dagars samtalsamne pa kontoret eftersom han da skulle ha varit 15 nar han fick sitt forsta barn...

Som sagt, det var ett missforstand. Killarna tillhorde ungdomsgruppen han brukar vandra med. Han har inga barn men ar djupt involverad i scouterna. Dessutom ar han singel.

Detta ar nagot JAG inte tagit reda pa, utan Jackie Fish&Chips som sitter bakom mig och som gjorde en "deal" med Bs kollega A imorse. Jackie avslojade vem som var intresserad av B och A avslojade glatt detaljer - dessutom gav hon sin emailadress och bad mig emaila henne och hon skulle skicka ett foto pa karln! Hon loooovade att inte beratta nagot for B... yeah, right.

Jag pratade senare sjalv med A (tyvarr hade jag ett arende jag var tvungen att genomfora, aven om jag efter Jackies tilltag bara ville forsvinna resten av dagen). Hon fnissade genom hela samtalet, redde ut begreppen om honom och gav mig om igen emailadressen. Jag har nu emailat och vantar pa svar... Jag kommer fa ett foto pa bade B, G och henne sjalv. He, he, da kan jag jamfora spanen!

Resten av dagen har kollegorna pa jobbet planerat var date (vi ska tydligen aka racerbat och water-ski i Strathclyde park medan teamen har picknick pa stranden...) och chefen forvantar sig ett utskrift av fotot pa sitt skrivbord. De har aven planerat vilka som ska vara "maids of honour" (Jackie och A) och beslutat att Mrs Carina XXX later bra...

Jisses, nu rullar det lite for fort, va!
Och jag ar fortfarande for feg for att bjuda ut honom. Men med lite tur kanske jag lyckas hinta tillrackligt sa att han tar tag i saken. I varsta fall ser sakert kollegorna till att saker hander. Ehrm.