Beinn Chabhar; Vi går över daggstänkta träsk fallera

Det är väl ungefär så man kan sammanfatta vandringen till Beinn Chabhar (933m). Jag säger ’till’ för toppen nådde jag aldrig. Jag är äventyrlig, men inte dumdristig.

Citylink släppte snällt av mig vid Drovers Inn i Inverarnan trots att jag bara köpt biljett till Ardlui. Tidtabellen jag konsulterat hade nämligen missat att sätta ut alla hållplatser… Glasgows uppehållsväder förbyttes till det utlovade regnet samtidigt som bussen saktade in för att släppa av mig. I skydd av ett träd tog jag på mig knähöga gaiters, funderade i tre sekunder och bestämde mig sedan för att bära regnbyxor också. Hängslen och livrem och allt det där.

Med den nyinköpta regnjackan på och luvan uppdragen så knallade jag de ca 200 metrarna längs A82 tills man korsar en träbro och kommer in på Beinglas Farm. Det är en enkel men välplacerad campingplats jag minns bäst för sina toaletter när jag vandrade West Highland Way för fyra år sedan. Bakom campingen reser sig en brant grässlänt och redan utifrån vägen ser man det stora vattenfallet en bit upp. Jag vet inte hur många foton jag har av Drovers Inn med vattenfallet i bakgrunden, det är en vy som är alltför svår att motstå.

En timmes obarmhärtig vandring i vad som känns som 90 graders lutning och två rådjursstaket (med milt sagt hisnade klätterstegar) senare stod jag mitt i vattenfallet. Inte i, i jämnhöjd. Man ser inte hela vattenfallet från den positionen, men det man ser… wow. När jag passerade med bussen för ett par veckor sedan så var fallet bara en liten tricklande rännil, men nu har det regnat och vattenmassorna som forsade fram fick mig att ängsligt se mig om så att ingen smög upp och puttade i mig. (En kort film av utsikten och vattenfallet finns högst upp i högermarginalen.)

Den branta klättringen följer en stenig stig som för dagen förvandlats till en porlande bäck. Som tur var visste jag att jag kunde lita på de vaxinsmorda läderkängorna. Det finns textilboots också men de är inget alternativ för mig för de står – naturligt nog – inte emot vatten på samma sätt och lämpar sig bäst för sommarvandringar på fina stigar/leder.

Strax ovanför vattenfallet slutade det regna, samtidigt som stigen planade ut. Jag tänker från och med nu inte indikera varje väderbyte för i sann skotsk anda växlade det precis hela tiden och under dagen fick jag prov på allt utom hagel och snö. Jag tänker istället nämna vilken vacker omgivning jag just hamnat i. Förutom Glas Burn som forsade fram genom ravinen jag just skulle till att följa så bröt små porlade bäckar genom gräset. Krokiga små björkar (skotsk motsvarighet till fjällbjörk?), andra lövträd och något som såg ut som blommande äppelträd stod utspridda och i gräset bredde stora täcken av blåklockor ut sig. Jag hade lätt kunnat stanna i paradiset resten av dagen, och valde där en lämplig sten för dagens första rast, men nyfikenheten manade mig att fortsätta.

Stigen längs ravinen är smal, på sina ställen rymdes bara två fötter i bredd, och i det läget gäller det att inte tänka på ravinen som stupar bredvid en och inte på att om jag snavar så är chansen att hindra fallet nerför gräsväggen mycket liten och inte på att forsen skulle spola iväg mig som en trasdocka och inte på att vattenfallet bara är en liten bit bort. (Och inte på vilken sång som bör spelas på min begravning, men tanken vandrade osökt dit och jag tror att ”Always look on the bright side of life” vore passande…) Så istället tänkte jag på vad som kunde tänkas komma runt kröken uppe på bergskammen…

Över horisontens kant bredde ett nytt och gapande vackert landskap ut sig. Glas Burn forsade slingrande genom ljung- och gräsklädda kullar och dess dova muller överröstade naturens annars fysiska tystnad. Fåren syntes snarare än hördes och i fjärran reste sig klippiga kullar som en samling trygga beskyddare och omfamnade heden. När jag slutat gapa och börjat andas igen så följde jag den leriga stigen som ledde vidare ut och försvann bland böljningarna.

Stigen var väldefinierad, även om den gärna försvann i utsmetade lerfält eller övergick i något som bäst liknas vid en igenväxt mindre insjö. Men trots att man (åtminstone under dagens förhållanden) gärna lämnar stigen så är vägen till Beinn Chabhar lättnavigerad; man ser bara till att ha ån på höger sida. Även om ån ibland hamnar väldigt mycket åt höger…

Stigen verkade kunna vara lättgången under torrare förhållanden, även om marken antydde att trakten nog är mer eller mindre kroniskt blöt. Som det var så fick jag under dagen istället prov på säkert varenda myrtyp som finns. Sträckan är utmärkt om man känner för att öva ”blötmarksnavigering”! Man fick tänka till hela tiden för att avgöra vilken rutt som verkade bäst över leran/vattnet och ibland lönade det sig att gå bakåt för att gå framåt... Den enda omväxlingen var en oväntad scramble (klättra på bergsvägg/klippa) som dök upp när jag skulle korsa en bäck. En brant stenvägg ledde ner mot bäcken och direkt på andra sidan behövde man klättra uppför en annan. Jag hatar scrambling och det såg knappt ut att finnas fästen så jag var ett tag övertygad om att jag skulle hamna i vattnet. Men sedan bet jag som vanligt ihop, tog tag i saken och som vanligt gick det galant. Det är alltid lönlöst att oroa sig för det finns alltid en lösning.

Det finns några tricks för att ta sig genom träskmark utan att fastna med lera upp till låret eller drunkna i en vattensamling. Grästuvor är bra; de ger fotfäste. Likaså stenar. Torv (’peat’ på engelska, skotska hedar är fulla av det) är också bra för den är kompaktare än lera. Fast båda är svart så det kan vara svårt att se skillnad. Är leran grumlig kan det gå att passera, ju grötaktigare desto bättre, men man gör bäst i att prova med pinne eller steg för steg. Är lerpölen/fältet slätt som en spegel – gå runt! Det kan bäst beskrivas som kvicksandslera och jo, jag har klafsat i en gång. Jag nästan försvann. Mossa är lurig för den går helt enkelt inte att lita på. Ibland ligger den som ett täcke över ett avgrundshål, ibland är underlaget som en mjuk tvättsvamp. Vattensamlingar med ett glest gräs som liknar gräslök är oftast djupa medan vattensamlingar med mycket gräs oftast går att klafsa igenom om man bär gaiters. Allt detta och lite till får man prov på där jag klafsade runt.

Jag behöver inte nämna att vandringen var oerhört slitsam, va? När jag efter 3,5 timmars klafsande äntligen kom fram till Lochan an Beinn Chabhar var jag helt färdig. Den lilla sjön ligger vid foten av Beinn Chabhar (där sista etappen uppför berget börjar, ska jag väl förtydliga) och är källan till Glas Burn som i sin tur pumpar vatten utför det stora vattenfallet i Inverarnan. Den lilla sjön matas i sin tur av miljoner småbäckar som rinner nerför kullarna runtomkring. Jag har aldrig besökt ett vattendrags urkälla uppe bland bergen förr så det kändes faktiskt rätt coolt. Dessutom låg lochan riktigt fint! Jag kunde lätt se en liten stenstuga vid sidan om (tomten starkt dränerad förstås), men så ska man ju släpa hem matkassarna också…

Efter allt detta klafsande kändes benen som gelé, huvudet som potatismos och orken som en punkterad sufflé. Men trots att jag själv var lika fräsch som en skämd måltid så ignorerade jag ett bräkande fårs ifrågasättande blickar och tvingade fötterna mödosamt uppför kullen som utgjorde sista etappen före bergsryggen och toppen. Höjdmässigt hade jag bara kommit 550m upp och skulle nästan 400 till, men första etappen är en utdragen historia längdmässigt och sista etappen är ren och kompakt kulle. Det kändes underbart att ha fast gräs under fötterna igen så lättnaden tog över tröttheten och snart såg jag bergskammen.

Det var det sista jag såg. Molnet som legat parkerat över berget flyttade sig inte en millimeter utan slöt in mig i sin vita fuktighet. Jag såg inte handen om jag sträckte ut armen. Kartan visade att toppen var klippig med massor av förrädiska utväxter och jag minns att någon varnat mig för att toppen var svårnavigerad i dålig sikt. Jo tack. Och sikten var obefintlig. Jag provade att följa något som liknade en stig, men fann mig snart på ett ställe där jag inte visste vad som väntade i någon som helst riktning. Jag måste erkänna att jag tvekade ett tag för jag hade ju faktiskt kommit ända hit…

Men till slut vann förnuftet och jag sökte mig neråt igen. Butterheten över den avbrutna vandringen förbyttes i hopp om ett långt bad och tidig kväll när jag insåg att jag nu nog faktiskt skulle hinna med den tidigare bussen hem.

Tillbakavägen kändes smidigare för eftersom du kommer uppifrån höjden, ser hur ån ringlar sig snett åt höger över heden och vet att stigen följer ån hela vägen så kan du med lätthet fästa siktet långt borta i horisonten och korsa diagonalt. Jag inbillar mig att jag sparade tid på det. Dessutom upptäckte jag då att det ca 100 meter ovanför scrambleövergången faktiskt fanns ett normalt vadställe…

En varning kan utfärdas om att när man kommer tillbaka till ett ställe där en stig leder neråt ravinen och en fortsätter på samma höjd så ska man välja den lägre stigen för att komma till Beinglas Farm. Den övre stigen leder längs bergssidan och mynnar ut i Glen Falloch.

På tillbakavägen tog jag en fruktstund bland blåklockorna medan regnet smattrade mot luvan. Sedan klättrade jag över det övre rådjursstängslet. Den ligger på toppen av den branta backen med en brant och stenig bit allra närmast. Stegen i sig är 2,5-3 meter och när jag stod där på toppen, på toppen av den branta backen och hade hela dalen framför mig så var det inte utan att jag kände mig lite utsatt. Gratis sug i magen, varsågod!

Väl nere vid campingen så var det dags att inspektera utrustningen. De ständigt växlande väderförhållandena var perfekt för att ge den en grundlig testomgång! Den relativt nya ryggsäcken visade sig precis så rymlig som jag räknade med och svalde både ombyteskläder, regnkläder, matsäck och den vanliga nödpackningen - och hade plats över, och regnskyddet som följde med fungerade utmärkt. Regnbyxorna som jag för två år sedan tog av mig för att de kändes för varma var vattenfasta – åt båda håll… Förvisso kände jag det rätt snabbt, men bestämde mig ändå för att behålla dem på utifall jag trillade i plurret… som tur är är friluftsbyxorna så finurliga att de torkade på tio minuter. Underkläderna var fortfarande fuktiga dock så nu undrar jag naturligtvis om det finns underkläder i samma fuktavledande material som det mina baströjor är gjorda av? Annars ska jag uppfinna det. Bas-t-shirten var förresten snustorr. Likaså polotröjan som agerade mellanlager. Trots regn, värmande sol och minst sagt svettig vandring så var både mellantröjan och insidan av jackan torr! Dagens överraskning. Jackan stod emot regn och vind och andades! Toppbetyg åt tomtejackan – det är mitt nya favoritplagg! Mina nya gaiters gjorde sitt jobb och höll fötterna torra och vattenblåsan var precis så smidig som jag trott. Jag slapp inte huvudvärken dock för även om jag drack mycket oftare (och vad skönt det var att slippa stanna till!) så tog jag mindre sippar vid varje tillfälle. Det måste jag ändra på.