Bridge of Orchy - Kingshouse; en dag i stillhet

The West Highland Way mellan Glasgow och Fort Williams fungerar utmarkt som guide for dagsutflykter. Man tar bussen till ett stalle, knallar en dagsetapp och tar sedan bussen hem fran nasta stalle. Tyvarr ar de otroligt vackra etapperna langs Loch Lomond exkluderade eftersom bilvagen ligger pa motsatt sida sjon, men langre upp i hoglanderna har man desto fler valmojligheter.

Jag valde att ta med Mia pa strackan Bridge of Orchy - Kingshouse. Det ar en dagsetapp pa drygt 20km som bjuder pa skonsam vandring i omvaxlande terrang och ger ett fint smakprov pa vad man far ut av en bergsvandring; vyerna ar varierande och stundtals magnifika. Dessutom ar det en strackning dar man kommer bort helt fran A82 och far en dos av tyst skotsk vildmark. I detta fall ett enormt odelandskap, Rannoch Moor, flankerat av en rad berg, men mer om det senare. Det fina ar att vandringen i sig tar ca 6 timmar i lugnt tempo, men man har 11 timmar pa sig innan bussen kommer till Kingshouse, sa man kan verkligen ta sin tid och njuta av dagen - och anda hinna med att ata och ta en ol pa hotellet innan man aker hem.

Vi gick upp fore tuppen kl 5 och tog en uppvarmningspromenad till busstationen dar bussen avgick kl 7. Under den tva timmar langa bussresan vaknade vi till, kommenterade stallen vi passerade och som vi besokt tidigare och spekulerade i om molnen rorde tillrackligt fort pa sig for att ge oss den varma, soliga dag vaderprognoserna lovat oss. Vi hade i vart fall laddat upp ordentligt med vatten.

Fran Bridge of Orchy foljer man en zick-zackstig genom skogen upp pa ljungbekladda kullar. Det drojer inte lange forran man kommer sa pass langt bort fran civilisationen - i detta fall en by med ett dussin hus och ett hotell - att till och med ljudet fran bilarna absorberas av den allomfattande tystnaden. Val uppe planar stigen ut och man far en ratt trivsam och slingrande vandring genom gras och ljung tills man kommer till en cairn pa Mam Carrraigh (ca 300m). Promenaden i sig har bara tagit lite mer an en halvtimme men det ar redan dags for en ordentlig rast, for utsikten ar magnifik.

Vi valde ett stalle i la for vinden, lutade oss tillbaka i ljungen, tog ett djupt andetag och njot. Framfor oss hade vi Loch Tulla i forgrunden, Rannoch Moor bredde ut sig i bakgrunden och berg flankerade bilden pa bada sidor. Det var tyst och stilla, solen tittade fram med jamna mellanrum och vi hade latt kunnat ligga kvar resten av dagen och filosofera. Inga namn namnda, men nagon kopplade av sa totalt att hon helt plotsligt nar hon tuggade pa en muslibar utbrast; "jag undrar var russin kommer ifran"...

Till slut var vi anda tvungna att rora pa oss nerfor kullen mot Inveroran Hotell (ett utmarkt stalle att overnatta (£39... men det finns rakt inga andra alternativ forutom att talta) om man tankt utforska bergen i omradet, Stob Ghabar t ex, men som annars nog inte kan ha speciellt manga gaster eftersom det ligger i slutet av en vag som just inte anvands av nagra andra an vandrare) dar man trist nog maste ga en stund langs en asfaltsvag innan man kommer till borjan av Det Stora Ingentinget; Rannoch Moor. I svag uppforslut som knappt marks kommer man snart upp pa mooren som ligger pa ca 300m hojd. Man foljer en militarvag, anlagd for att transportera engelska soldater till hoglanderna for att kontrollera de rebelliska skottarna i mitten av 1700-talet. Vagen rustades i slutet av 1700-talet upp for att passa datidens standardkrav for att klara vagnar och boskap. (Den aldre militarvagen, den som anlades nagra ar efter Culloden, ligger narmare bergen och ar inte mer an en stig idag.) Leden korsar den vastliga kanten av Rannoch Moor sa medan man har berg pa vanster sida sa breder mooren ut sig anda bort till Pitlochry i ost!

Det ar ett ratt frackt odelandskap, boljande med sma kullar och spracklig med smasjoar, vattenansamlingar och backar. Och en ent-gathering. Inte ett trad finns pa flera kilometer - for allihop star ihopkurade tillsammans i en klunga, som om till och med de drar sig undan moorens utsatthet infor naturens element. Nar vadret ar daligt ar mooren inget kul stalle att vara pa, men i fint vader bjuder den pa en tyst kansla av rofylld vildmark.

Naturen har sjalv tagit hand om landskapets utsatthet, for marken ar sapass veckad att det vid behov faktiskt gar att kura ihop sig i la vartan vinden blaser ifran (inget skydd for regn dock). Lunchen intogs i en sadan veckning strax bredvid en av de fyra planterade skogarna, sma fyrkanter planterade omlott och med langa mellanrum langs vagen. De erbjuder visst vindskydd nar man vandrar langs dem, men rakna inte med att kunna soka skydd dar for de ar allihopa inhagnade.

Den torra varen gav ingen brusande Ba Burn, men de vassa, fyrkantiga klippblocken som sticker upp likt kryptonit i an ger anda en spektakular karaktar at den. Fraga mig inte vad stensorten heter... men karaktaren ger coola foton! Langre bort ligger Ba Cottage, en stugruin med egen infart fran vandringsleden. Jag kan inte lata bli att tycka att den ligger ratt fint i skydd av bergen och med lite - ok mycket - upprustning sa...

I slutet av mooren leder leden upp pa en bergsrygg. Man ser uppforsbacken flera timmar i forvag men aven om en uppforsbacke i slutet av dagen kanske inte ar vad man ser fram emot sa ar det inget att oroa sig over, uppforsluten ar skonsam. Pa en liten kulle till vanster syns ett spetsigt stenmonument; det ar en minnessten over Peter Fleming som dog av hjartattack under en vandring i omradet. Du kanner sakert till hans forfattande bror; Ian Fleming...

Pa ca 450m hojd planar stigen ut och langre fram anar man en ny utsikt runt en krok. Nyfikenheten tar over trottheten i slutet av dagen och snart ser man.... mer Rannoch Moor breda ut sig i all oandlighet at oster. A82 skar igenom och man ser bilar kora/svischa fram men det ar fortfarande knappt att man hor dem. Det ar dock bast att inte svischa for fort i gryning och skymning for omradet ar fullt av radjur och kaniner.

Till vanster ser man en spektakular trevagskorsning med Buchaille Etive Mor (ett berg vart en hanford flamtning i sig sjalvt) som vagdelare. Glen Etive, Glen Coe och Rannoch Moor mots och precis vid korsningen ligger helt bekvamt det enda huset pa mils avstand - Kingshouse Hotel. Vrider man nacken annu mer at vanster ser man att det lite langre bort pa bergssidan hanger stolsliftar. P.g.a. vadret har Glencoe Ski Center oppet sa fa dagar om aret att det gar med forlust arligen och standigt hotas av nedlaggning.

Det ar har Mia och jag tar dagens sista langpaus. Om igen lutar vi oss tillbaka i ljungen, tar ett djupt andetag och njuter av utsikten. Och tystnaden. Och livet. Och sedan leker vi med tanken pa att oppna ett cafe i Glasgow. Det ska heta "Fika" och vara inrett som ett Carl Larson-hem och vi ska ha inramade bilder pa kungafamiljen pa toaletterna. Sedan agnade vi sakert tjugo minuter at att rakna upp allt vi skulle baka och salja. Sedan blev vi smatt hungriga.

Det var aven har som nagon, inga namn, fick ta konsekvenserna av det lojligaste misstaget i mannaminne. Nar nagon nagra timmar tidigare fyllde pa de sma vattenflaskorna med hjalp av den stora flaskan i ryggsacken sa, ehrm... glomde... missade jag - jag menar, nagon - att skruva pa korken ordentligt. Sa man kan val saga att ryggsacken fick sig en grundlig rengorning invandigt! Men som visan gar; "vatten, vatten, bara vanligt vatten". Och eftersom solen tittat fram sa hade regnjackan (sic!) torkat lagom tills vi var tvungna att knalla vidare igen - sisadar 45 minuter senare.

Mias stackars fotter, som statt ut en hel dag i hyrda kangor som inte alls erbjod samma komfort som dem hon i vanliga fall brukar hyra, var vid det har laget doa. Jag minns hur mina da ovana fotter och axlar var nar jag fyra ar tidigare vandrade samma stracka som del av en fyradagars vandring, sa jag forstar drivkraften synen av Kingshouse hotell fungerar som sista biten. Ljuset i slutet av tunneln ar ingenting mot den mentala livlina Kingshouse i slutet av Rannoch Moor utgor.

Fyra ar tidigare snubblade jag over ett B&B i ett av de tre husen bredvid hotellet, ett B&B som inte gick att finna i nagon som helst lista nagonstans, och jag kan nu sluta leta - och hoppas pa billig overnattning i omradet - for skylten var borta helt. Det ar synd for alternativen star da mellan £40-hotellrum eller taltning. Jag maste fixa ett talt, sa ar det bara. Jag har funderat pa det i tva ar och det framstar mer och mer som det oundvikliga alternativet for att fa ut sa mycket som mojligt av vandringsmojligheterna. Jag ska ta en serios titt pa utbudet.

Gransamlingen vid hotellet brukar vara ett sakert stalle att se radjur pa och mycket riktigt betade tva figurer i omradet. Vi betraktade dem en stund innan stegen styrde sig sjalva mot puben. Hotell, bar eller Inn; uppe i hoglanderna ar man van vid vandrare och forvantar sig varken vattenkammade, valkladda eller valdoftande gaster. Ibland, som pa Kingshouse eller Inversnaid hotell, sa har den publika puben en egen ingang - garna pa baksidan mellan soptunnorna och hornan dar den rokande kocken tar sig en kort rast - eller till och med en specifik ingang for vandrare. Pa Inversnaid Hotel t ex sa leds man in genom bakdorren och ombeds ta av sig skorna. Men sedan minglar vandrare i strumplasten med hotellgasterna i hogklackat. Pa kingshouse hotel ar puben avskiljd fran restaurangen och faktiskt mysigare. Den ar inredd i tra och stolarna runt det stora bordet i centrum ser ut att vara tillverkade av drivved. Pa vaggarna hanger bilder av berg och bergsbestigare och i en display kan man se gamla redskap och till och med en burk full av knott. Om man nu lyckats missa dem live...

Jag belonade mig sjalv med en Diet Irn Bru (vad annars!) och en Steak & Ale pie med pommes frites. Saltsuget kandes anda ner i tarna och maten smakade kanon. Som alltid. Jag kan inte lata bli att undra hur jag skulle uppskatta maten pa alla dessa krogar uppe i bergen om jag tittat in fran en bilresa. Ar det sa att man ar sa hungrig efter en dag att allt smakar himmelskt eller ar det faktiskt sa att det bor en massa suverana kockar runt om i hoglanderna?

Jag hade inte insett hur hungrig jag var forran jag satte mig ner och borjade ata, och det var ungefar da mina fotter sa att de borjade bli trotta av att ga ocksa. Bra tajming. Mia a sin sida utforde ett akrobatnummer bredvid mig; jag undrar om hon faktiskt inte lyckades ata och sova samtidigt!

En halvtimme innan bussen kom borjade kvallsduggregnet rulla in, sa det var dubbelt skont att komma in i varmen och kura ihop i satet. Jag ar imponerad av Citylink for deras tidtabell ar verkligen perfekt utraknad. Bussen skulle komma 19.57 och banne mig om den inte kom pa klockslaget! Det har slagit mig tidigare att de aldrig kommer vare sig tio minuter tidigare eller fem minuter senare, de kommer alltid nar de ska. Citylink borde ta och halla kurs med First Bus Glasgow. Som for att bevisa min tanke sag Mia och jag, utan minsta forvaning, 41:an lamna busstationen precis nar vi rullade in - tre minuter fore schemat - och nar vi vantade vid ett centralt busstop kom inte buss 40 over huvud taget. Vi saknade genast Citylink - och hoglanderna. Problemet med att komma tillbaka till stan en lordagkvall ar att den plotsliga och markanta skillnaden mellan stad och landsbygd ger en en veritabel chock. A andra sidan fungerar chocken som perfekt inspiration for att genast borja planera for nasta vandring...