Stolthet och fördom

Dags för årets pridefestival i Stockholm. Och ingen människa kan missa det. Jag ler därför litegrann när jag tänker på Glasgows pridefestival som var "någon helg" tidigare i år. Anledningen till att jag ens visste att det var, var för att det märkligt nog en dag vajade en regnbågsflagga från stadshuset, i stället för den brukliga skotska. I övrigt visste jag ingenting; inte vart det var, vad som erbjöds, hur många som kom, om någon ens visste att det försiggick...

När jag pluggade juridik här i Glasgow för ett antal år sedan gick jag nog ständigt runt med hakan i marken över alla, i mina ögon, otroligt konservativa, inskränkta och rent fördomsfulla lagar och förordningar som florerade i Skottland (England var inte bättre, men England och Skottland har olika rättssystem så jag fokuserar på Skottland).

Förutom (vad som borde vara) obsoleta lagar från, typ, 1700-talet, framförallt i relationen mellan gifta makar samt sexbrott, så stod det klart vilket åtskillnad man gjorde mellan hetero- och homosexuella. Vid tidpunkten då jag pluggade här så:
* fanns varken homoäktenskap eller registrerat partnerskap. Termen 'sambo' existerade inte, varken för heteros eller homos.
* kunde homosexuella ej adoptera (gällde i Sverige också f ö)
* var det olika "byxmyndighetsåldrar" för heterosexuella och homosexuella! (Homosexuella fick vänta två extra år, från 16 till 18 års ålder.)
* fanns det en speciell lag som förbjöd homosexuella från att ha sex ifall en tredje person var närvarande. Någon sån restriktion gällde inte heterosexuella.
* i vissa fall gällde detta även kyssar...
* i olika rättsfall visade det sig vara ok för heterosexuella par att utöva S/M (då var det en privat angelägenhet), men för homosexuella par blev det fällande domar i samtliga fall. (poängen är att man enligt skotsk rätt inte kan ge tillstånd till att våld, ens milt, utövas mot en, vilket inte bara innebär att det är förbjudet att slåss "på skoj" utan även att man inte får utöva S/M-lekar. I lagens mening. Fanns undantag för sport...)
* "ensamstående män" får fylla i ett s.k. livsstilsformulär samt lämna HIV-prov när de t ex söker livförsäkring. Vilket är en form av dold diskriminering, för i realiteten i 99% av fallen så drabbade detta homosexuella män. T ex när två män sökte tillsammans så fick båda fylla i, när en man och en kvinna sökte så översåg man med detta kriterium...

Något hände dock när jag åkte tillbaka till Sverige igen. När jag flyttade över 2005, bara några år senare, så hade i princip allt ändrats. (formulären finns iofs fortfarande kvar hos vissa bolag... och jag vet inte hur S/M-attityden har ändrats.) Idag är lagarna mer unisex. Detta behöver inte alltid betyda att samhället blivit det, men jag tror att det är viktigt att markera "uppifrån" hur man ser på medborgarna, för det formar i förlängningen hur medborgarna ser på varandra.

Vi har förstås aktiva kyrkor här borta och alla vet ju hur toleranta, hänsynsfulla och kärleksfulla de institutionerna är... men det är en annan story.

När jag började jobba här så märkte jag hur otroligt noga större företag var med att övervaka diskrimineringslagarna. Det är väldigt vanligt när man söker jobb att man får fylla i en enkät som detaljerar både etnisk, sexuell, religiös och handikapp-tillhörighet. Jag gillar inte dessa formulär av flera skäl och tror inte alls att de undanröjer diskriminering. Men i alla fall. De verkar i hur som helst påminna arbetsgivarna om deras existens. Jag vet inte hur många gånger jag hört om dessa lagar i dagligt arbetsprat. Dessutom får samtliga anställda på mitt företag genomgå en datakurs med test en gång om året, som just behandlar diskriminering av olika slag.

Ingen kan påstå att det inte talas om det.

Min tidiga erfarenhet av skotska samhället var kanske att det var lite lagom homofientligt, men jag måste erkänna att jag fått äta upp min egen - skolbänksbaserade - fördom. Nu tror jag visst att det finns områden där inskränkthet frodas, arbetsplatser som inte alls är toleranta. Jag skakade dock roat på huvudet när jag jobbade som publikvärd här i Glasgow och de där buffriga, inte helt utbildade och världserfarna karlarna (ni vet vilka jag menar...) inte hade några som helst problem med "fags" men nämn att du var katolik... Jag ställde det i kontrast mot erfarenheter från liknande miljö i Sverige. Å andra sidan, den sortens grupperingar har en tendens att hitta sin lilla hackkyckling, i LA hade det säkert varit mexikanare.

Vart jag ville komma är att mina erfarenheter inte alls överensstämde med den första bilden jag skapade mig. Jag jobbar i och för sig på ett stort företag, och det tror jag kan bidra, men faktum är att jag i hela mitt liv - skola och jobb inkluderade - inte jobbat i en mer sexuellt accepterande miljö. Inställningen är i mitt tycke helt rätt - eventuella skillnader i vad man tänder på är så accepterade att man inte ens höjer på ögonbrynen. Vissa tjejer tänder på blonda killar, andra på rödhåriga, en del på andra tjejer. Fast när en kille sa att han tänder på Steve Buscemi, då måste vi så klart reagera, karl är ju urful!

Jag har flertalet homosexuella kollegor, på olika nivåer, både kvinnor och män. Två av kvinnorna är gifta med varandra och har försökt få barn i två år, en kille är en slinka i paritet med Samantha i Sex & the City, en kille är så charmig att ingen fattar att han fortfarande är singel, en tjej blir galen på sin tjejs humörsvängningar och hotar en gång i månaden med att bli straight.

Sexuell läggning är något högst levande på min arbetsplats, så till vida att varje söt nyanställd granskas av båda läger för att avgöra vilka som kan börja flirta. Tyvärr har bästa gaydarn slutat; han var så felinställd att när han var säker på att en hottie var gay så visste du med säkerhet att han inte var det. Precis som vi kan vara säkra på att när tjejkollegan N vänder på huvudet efter någon så vet vi att han är gay.

Vid mitt skrivbord hänger bilder på fina pojkar, vid kvinnliga chefens skrivbord likaså, samma vid Andy, Stewart och Chrisopher's. Carol gillar sommarmodet i Cosmo bäst, de har finare modeller än Marie Claire. Och Gud nåde George om han glömmer dela med sig av gaytidningen han köper varje månad, hans kvinnliga heterogrannar är inte av det förlåtande slaget.

När vi går ut för en öl med jobbet så håller eventuella par om varandra, oavsett läggning. Tom pussar John vid dörrarna, Steve och Greg parlunchar med Pete och Craig och Kirsty undrar om Claire sagt nåt om henne... Heterokillar och homotjejer kommenterar de söta servitriserna, Heterotjejer och homokillar kommenterar läckerbiten i baren. Det är inte svårare än så.

Det är trist, men på tidigare arbetsplatser har det inte varit så avslappnat. Antingen har det inte pratats om 'det' för att folk känner sig obekväma, eller så har det inte pratats om 'det' för att det finns risk för konflikt, eller så har det sagts "det är inget att prata om, punkt" och så låtsas man som om 'det' inte finns och homokollegan har, i princip, handskats varsamt.

Jag tränar nyanställda och märker ju att en del är helt bekväm med sin sexualitet och genast diskuterar flick/pojkvänner, medan andra inte gärna nämner det första tiden. Visst, vissa människor är privata, men man märker vilka som är det och vilka som är osäkra på hur deras "svar" ska emottas. Vilket indikerar att vilka vi finner attraktiva inte alls är lika acceptabelt i alla hörn i vårt samhälle. Fortfarande...

Av det skälet behöver vi Pride.

Vi behöver Pride så att folk redan första dagen på arbetet känner sig bekväma med att säga "Hej, jag heter Peter, jag är gift med John" och inte känner att de behöver smussla med Gay-tidningen i väskan. Vi behöver det ända tills vilket kön vi tänder på inte spelar någon som helst roll i någon som helst del av vårt samhälle. Tills alla människor ingår äktenskap, punkt. Tills det inte blir tyst i kafferummet när Lena kommenterar den snygga tjejen i tidningen. Tills "Mia hjärta Sofia = sant" är ett naturligt inslag i barnbiblioteket.

Hoppas festen blir kul, där i Stockholm!

Läs mer på bl a Aftonbladet och Expressen.