Skotska fotnötter till brittisk immigrantmanual

Märkte att Aftonbladet snappat upp "tips för brittiska immigranter", tja, eller engeska då eftersom de hämtat idén från södra England. Det är nog en bra idé, varje land borde nästan ha en liten manual som täcker de där små kulturella trösklarna. De där som verkar så små att man inte ens tänker på dem - och så faller man. Ni vet vad jag menar.

Nu är det i och för sig skillnad mellan skottar och engelsmän (tro mig, det är det!) så jag tänkte lägga till några fotnötter för det fall ni åker till Glasgow istället för Devon.

* Vädret. I Skottland firar man varje solig dag som om det var den sista, så säg gärna vilket underbart väder vi har. Regnar det, säg vilket förfärligt väder vi haft på sistone... Om molnen hänger gråblå-tunga, utbrist att Skottland blir så ofattbart dramatiskt vackert i dåligt väder och du får se en obetalbar min. Jag väntar fortfarande på att träffa en skotte som vet vad jag menar - alla utlänningar vet precis vad jag menar.

* Poängen är - säg nåt! Småprat är Skottlands nationalsport. (Sverige skulle inte ha en chans i en landskamp)

* Om någon i Sverige säger "tja, läget?" så drar du inte upp din depression och värkande fot, det är samma sak med "hi, how you doin'?" Notera dock att medan amerikaner svarar "I'm fine!" och engelsmännen "I'm very well, thank you" så säger skotten "Not to bad". Det betyder "toppen".

* Efter "hej, hur mår du" är nästa fråga "var kommer du ifrån". Det betyder inte att du har en lustig dialekt eller ser konstig ut, det är liksom nästa punkt på agendan. Det kan vara rätt roande att se en grupp okända skottar träffas för första gången, för inom fem minuter så har de rett ut geografi och släktskap tre generationer bakåt - och troligen upptäckt att de har någon systers, kompis, brorsas, flickväns, katts förra matte som gick i samma skola som dem... På detta sätt har ni dessutom säkert småpratat i tjugo minuter redan, så ni har redan passerat väder-stadiet.

* Glasgow har av historiska skäl smittats av Nordirlandkonflikten. Jag har märkt att religion inte längre är en sån het potatis som det varit, eller snarare; det pratas gärna om hur fånigt det är med "bigotry" (religiös inskränkthet, när framförallt katoliker och protestanter kastar ägg på varandra). Och har t o m märkt att det finns fler ateister än vad jag först trott. Samtidigt skulle jag starkt avråda från att ta upp ämnet först.

* För kvinnor: Pet, love, sweetheart, hen, honey... Nej, tanten i affären är inte kär i dig, inte mannen på bensinmacken heller. Du kallas bara för dessa rara saker - av alla.

* För män: Big man, wee man... Försök inte ens lista ut vad som kvalificerar dig, kom bara ihåg att DU inte avgör vilket du är! (och för att slippa göra bort dig, använd inte benämningarna alls, låt skottarna som kan alla kringelikrokiga 'regler' sköta det. Risken är nämligen stor att du använder fel, och därmed förolämpar personen du talar med.) Oavsett vad du kallas, båda är bra saker. På sitt sätt.

* Både kvinnor och män kan vara någons, vem som helsts, pal och mate.

* Svenskar är raka. Inte lika raka som t ex holländare (min åsikt), men jämfört med britter är vi brutalt rättframma. Det är lätt att förolämpa och framstå som oartig (artighet är A och O!) även när man tror att man är jättesnäll, eftersom svensk artighet ligger i rösten istället för i orden. Det finns några tips för att slippa framstå som en buffel dock:
1) Se alltid till att peta in ett Please och Thank You. "Could you please get this for me?" Och när du får det, istället för "Bra, då sätter vi igång", säg "Thanks. Ok, let's go."
2) Använder aldrig ordet "want"! "I want you to finish this by tomorrow", "I want two burgers". Otroligt hårt i brittiska öron. "Could you please", "I'd like" eller i lägen när man verkligen vill pressa hur viktigt det är "I need you to do this".

Hm, jag tror att jag ska knepa ihop min egen manual... :-)

Nåväl, minns också att skottar har sin egen form av Jantelag. Skrävliga skottar är lika populära som skrävliga svenskar. De tror inte heller att de är någon, knappt ens när "alla andra" säger att de är det. Tycker att John Smeaton är ett bra exempel; han verkade knappt bry sig att han tagit fast en terrorist, i alla intervjuer såg han obekväm ut och snarare pratade om det taskiga sommarvädret! Skottarna älskade honom och hissade honom till skyarna. Fast sedan när han fick för mycket medaljer och hyllningar så grymtades det att "så jäkla speciellt var det inte..."

Faktum är; säg att du är bra på något och folk kommer fnysa och rulla på ögonen. Säg inget utan gör det bara så kan du vara säker på att människor kommer gilla dig.

Skottarna har en märklig blandning av dåligt självförtroende och nationell stolthet. Det tillsammans med deras jantelag skapar rätt typiska beteenden. De klagar på sitt land - jämt - men håll med eller säg något negativt och de biter ifrån med näbbar och klor. Själva är de fenomenala på att klaga och hylla i samma andetag... Som:
"Skottland är skit, vi är inte bra på någonting. Vad har vi att vara stolta över; shortbread, haggis och ett taskigt fotbollslag? Vi gav till och med ifrån oss självstyre över vårt eget land! Vi är en samling mesar. Vi kan ingenting. *suck* Och well, nu går vi och festar. Scooooootlaaaaaand!"

* Till sist, det är sant som Aftonbladet återgav, att humorn används i "obehagliga och jobbiga situationer". Här i Skottland har polisen t o m fått snabbkurs i polskt kynne för polacker har tydligen svårt att handskas med skämtande poliser... Fast det är inte bara i laddade situationer som det skämtas (jag har t ex berättat om när jag garvade mig igenom ett besök till akuten) utan jämt!

Lättsamt och trevligt. Ja, det är nog så det är... Konflikträdda svenskar torde älska det här landet!