Tydligen på bättringsvägen, för nu orkar jag vara arg.

Jag är arg. I en psykologibok läste jag en gång att ilska bottnar i rädsla, att ilska är utåtagerande rädsla, och det kan ju stämma. Jag är ängslig. Och jag är arg.

Jag är arg för att jag sitter hemma i min säng tre dagar efter artroskopin med blodiga förband - för de tre titthålen varken syddes eller fick sån där modern kirurgi-sy-tejp-typ. Såren lämnades helt öppna!

Inte undra på att jag ideligen drömmer att jag blivit skjuten i benet av franska soldater under Napoleonkrigen - på den tiden syddes man inte heller ihop efteråt utan fick i bästa fall lite bandage.

Jag fick kompress, stor plastfilmstejp och ett tubigrip som rullade ner så det byttes ut mot bandage. Vilket sköterskan instruerade mig att ta bort på natten. E ho helt go i hövve, elle! Första natten på sjukhuset vaknade jag av att sängen vad blöt, det såg ut som om jag kissat i sängen, fast det var blod. "Det är helt normalt", sa sköterskorna krasst och la på ett skydd på madrassen. Plastfilmen gled fram och tillbaka på blodleverkorvarna, bandaget runt om var rött. Visst, jag har rentvättade lakan i sängen hemma, men de är ändå fulla av damm, fjädrar, smuts och annat luftburet oidentifierat. Menar hon verkligen att jag ska ta bort det skyddande bandaget och sova i bara plastfilm så att om det blodar så blodas dels hela sängen ner och dels släpps skit in i de, jag upprepar, öppna såren!

Inte undra på att Storbritannien har så mycket högre sjukhusrelaterad dödlighet än Sverige! (Topp i EU med MRSA och bland top fem på listor där Sverige inte ens är med, orkar inte söka länkar, men googla på WHO och EU-hälsostatistik om ni känner för det.)

Jag har genomgått tre titthålsoperationer i Sverige, varav två artroskopier. Inget av detta har jag upplevt förut! Jag har fått stygn eller tejp; vätska och lite blod har helt naturligt läckt - fast inte så här! Jag har dessutom alltid haft sterilt bandage och snarare instruerats att inte lyfta på det i onödan närmsta tiden.

Är det något lokalt märkligt, eller är det något inom läkarvetenskapen jag missat senaste åren? Är det någon ny fluga att inte sy ihop efter operation? Någon medicinare i Sverige som vet???

Det här kommer ju ta en eeeeviiigheeeet att läka. Och det kommer ta en halv evighet innan jag kan gå tillbaka till jobbet, för nu var jag uppe på toa samt ägnade 45min åt att försöka göra te och en macka. Och nu blodar det. (förutom att jag känner mig groggy och matt och nog måste sova en stund.) Varje gång jag rör på benet ökar ju trycket.

Och de som ville att jag redan för två dagar sedan skulle ha satt igång med sjukgymnastik. Är de inte roliga, så säg. Jag har testat två gånger, med en sorglig ursäkt till övning, och båda gånger har blodfläckarna på kompresserna växt oroväckande mycket. (om det bara var lite prickar hade jag inte brytt mig) Det är dags att byta kompresser ikväll. Igen.

Och hela tiden tänker jag att jag inte borde vara orolig för folk gör det här ingreppet hela tiden, även här, och det verkar gå bra...

Nåväl, ingreppet i sig gick bra. De brände bort benutväxten och la knäskålen tillrätta. De hoppas nu att detta i kombination med "massor med sjukgymnastik" ska kunna skjuta en knäprotes framåt ett par år. Det oroliga i den meningen är att de fortfarande inte pratar om 15-20 år utan "a couple of years".

Och nu över till det positiva;
Sist jag opererades i Sverige kände jag mig som ett nummer. Jag blev verkligen förvånad över utvecklingen och hur man verkligen känner sig som en kugge på ett löpande band. Det var knappt de sa "hej" innan de började joxa och sa man något så svarade de artigt, men undertonen var "var tyst så vi kan gå vidare till nr 35".

Precis som i övriga samhället här i Glasgow så verkade ALLA på sjukhuset ha tid för lite prat! Sköterskor, städare, doktorer, skjutsare, mattanter - alla! De var väldigt, väldigt noga med att man förstod precis vad som skulle hända, in i minsta detalj. Lite för detaljerat kanske, för jag behövde verkligen inte höra av narkosläkaren hur de läser av kroppen och justerar bedövning och smärtlindring. Så länga jag sover och inte vet vad de pysslar med så är jag ok. Det var t.o.m. så att jag efter operationen nästan tyckte det var lite jobbigt med alla snälla människor som ville småprata med en hela tiden. Men ändå. Jag föredrar ändå detta mot löpande bandet.

Jag hade tur och fick ett eget rum med fyra sängar. Dagen efter kom en tant in som skulle opereras, men förutom kort småprat så var jag så drogad och utmattad att jag mest sov.

En anna lite smålustig sak hände förresten;
Jag kunde inte äta efter operationen. Varje gång jag provade så spydde jag. Jag kom ju in på fastande mage på morgonen och vid nio på kvällen hade jag fortfarande inte behållt så mycket som en brödskiva. Lustigt nog så... Lustigt nog så fick jag inte dropp! Jag trodde man fick intravenös näring om man inte lyckades behålla mat och dryck. Jag fick i och för sig någon spruta som skulle stabilisera magen, men det var ändå midnatt innan jag lyckades behålla en kopp vatten.

Nä, blir ingen illustration till den här bloggen. Morbid som jar är tog ett kort med mobilen när sköterskan smått ovilligt ("vi byter helst inte, men i det här fallet tror jag det är bra om vi gör det" Gör du!) gick med på att byta kompresser efter nattens blodbad. Ser ut som blodsniglar ligger och solar runt knät... Vet inte riktigt vad jag ska med de bilderna till egentligen. Jisses, mobilkameran har verkligen skapat oanade fototillfällen...

Nåväl, dags att göra något åt kompresserna nu. Sen ska jag förlika mig med en vecka hemma i sängen. Vi har en utvärderingsdag på tisdag, men även om jag blir piggare för varje dag så kommer jag inte ens kunna göra mig själv halvt rättvisa. Jag kommer säkert bara klara ett moment, sedan måste jag sova middag. En rätt skön livsrytm, om man tänker efter!