29 July 2008

Tandplågan över

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara så att ni förstår min lättnad. Men tänk er en utandning som började vid tio-tiden igår morse och som fortfarande pågår så kanske ni får en idé.

Som jag redan sagt så hade jag bestämt mig för att byta tandläkare. Igår hade jag mitt första besök på nya mottagningen och samtidigt som jag tänkte att det inte kunde vara lika illa som jag haft det så behövde ju det där första intrycket vid receptionen inte betyda att jag uppfattat stämningen rätt.

Det hade jag. Receptionisterna var urgulliga, tandläkaren likaså. De erbjöd att utföra undersökningen i ett specialrum på nedervåningen så att jag inte skulle behöva hoppa uppför trapporna med kryckorna, men jag tror jag blev så tagen att jag tackade nej...

Tandläkaren var en ung kvinna som var precis som jag vill ha min tandis! Hon fick mig att känna mig lugn på fem sekunder. Minns att receptionisten rådde mig att nämna för tandis att jag kände mig nervös, men som vanligt är jag för nervös för att komma ihåg det... Vet inte om de gjorde en anteckning i min nya journal redan när jag bokade tiden, eller om det bara är så den här tandisen agerar, men hon var både lugn, vänlig och - höll mig informerad om varje steg!!! (Nu ska jag göra A, sedan gör jag B och det är för att.... Och nu gör jag C och det kan kännas obehagligt....)

Egentligen, det bästa sättet att förklara henne är att säga att hon var raka motsatsen till tandplågaren jag hade förut.

Hon svarade på alla mina frågor, dubbelkollade något hon ville kolla upp, förklarade varför och hur resultatet blev (allt var fint) och informerade om framtiden, när jag om sex månader ska börja bygga krona eller brygga eller vad det är.

Och bäst av allt, jag klarade att gå dit utan fantasifigurer i huvudet! Tror jag såg Oliver som hastigast vid dörren, men han lutade sig bara mot dörrkarmen och verkade vilja se om jag klarade mig ok, och sedan gick han. bra gick det.

Jag hade redan bestämt mig för att jag känner större förtroende för den här tandisen när hon liksom la in den avgörande stöten mot tandplågaren. Minns att han muttrade om läsk och kakor och annat som jag inte alls äter så ofta av som han hade bestämt? Den här tandisen menade att jag hade väldigt fina tänder och att de var välskötta och välborstade. Det enda jag skulle tänka på var..... ja, ni vet, den där jäkla tandtråden som de tjatar om varje gång.

Men vet ni vad, för hennes skulle kan jag tänka mig att dra igenom den någon gång då och då.

2 comments:

Kinna said...

Grattis!!!

Så ska det kännas. Jag har gått från att vara så skräckslagen att jag gick med en halv tand i två år till att nästan längta till nästa tandläkarbesök.

Vore det billigare skulle jag ta mig tusan gå en gång i månaden bara för att de är så rara.

Miriam said...

Neeej inga fantasifigurer....ok...om du kan så kan jag!! Får kasta in handduken och gå till tandläkaren också. Bra för dig iallafall.