En God Jul med livsomvälvande beslut

Det senaste halvåret har jag grubblat mig halvt tokig, tror jag. I ärlighetens namn har jag i vissa fall försummat vad jag pysslat med för att tankarna varit så långt borta. Helt klart har tankarna svävat mellan Skottland och Sverige. Och Sverige och Skottland. Och däremellan har hypotetiska planer, beräkningar, prognoser och kalkyler flugit runt i skallen. Vad skulle hända om... Hur skulle det bli ifall... Skulle det där funka... Går det där att lösa...

När jag var i Sverige i oktober började tankarna ta ordentlig fart. Det var så mycket som hände under den veckan, så många insikter som slog rot. Skulle jag kanske trots allt - positiva och negativa aspekter från båda sidor om pölen inräknade - ändå flytta tillbaka till Sverige?

Ändå har jag svävat mellan besluten, även efter den där resonerande bloggen där embryot till ett beslut växte fram. Varje gång jag pratade med någon från Sverige så ville jag dit, varje gång jag stod på en gata i Glasgow - eller satt på en buss/ett tåg upp i högländerna - så ville jag stanna i Skottland.

När jag låg på sängen i mitt rum här i Glasgow och lekte med tanken att flytta tillbaka så hade jag svårt att verkligen se det. Jag hade svårt att fullt ut se mig i lägenheten i Sollentuna, utan att sitta i soffan där och nästan gråta för att jag ville till Glen Coe till helgen men inte kunde. Jag hade svårt att se mig nöjd att handla på H&M och Lindex när jag är van vid New Look och Evans. När jag såg mig i Sollentuna så såg jag mig som en olycklig själ som bläddrar i fotoalbum och klättrar på väggarna för att jag vill ut - ut i högländerna.

Fast samtidigt såg jag mig mysa i en varm lägenhet, ta en dusch med tryck, fixa mat och frysa in i ordentlig frys, sitta på balkongen i solen, ombona min egen lägenhet, gå på julmarknad på Skansen, inte missa en endaste födelsedag, kunna säga ja till inbjudningar, kunna vara med och inte missa allt det där som familj och vänner berättar om.

Så...

När jag åkte hem över jul så gav jag mig själv i uppdrag att känna efter, på plats. Känna efter om det kändes naturligt att bo där borta. Om jag kunde se mig själv åka 'hem' efter julen, till min lägenhet i Sollentuna. Om jag trodde att det skulle kännas ok att bo där och göra ett par vandringsresor, oavsett sol eller regn, till Skottland varje år. Om jag kunde tänka mig att nöja mig med det; inga "närhelst jag vill, vilken helg som helst" utan "första veckan i Maj".

Jag kunde det.

Men då hade jag träffat familj och vänner i någorlunda lugn och ro. Vi gjorde inget speciellt, men vi var tillsammans. Jag minns att jag satt och slöade i vardagsrummet på juldagen när beslutet slog rot. Efter middag med mormor och morfar och prat om minnen som än en gång fick mig att känna hur tiden rusar ifrån oss, efter snarkfyllda nätter med brorsans stinkande fot i nyllet, efter skämt, tjafs och en god jul med familjen, efter en promenad och spontan friluftscurling med min bror nere vid den isbelagda viken, då kände jag hur lycklig jag var. Där och då. Här och nu. Hemma. Och det kändes konstigt att inte bara åka "hem till Sollentuna" och att inte kunna vara med på den där födelsedagsfikan om några veckor som de andra pratade om. Det var då jag tog beslutet.

Jag vill inte missa fler fikor, middagar, födelsedagar, fester eller sammankomster. Jag kan inte åka till Sverige till alla dessa tillfällen utspridda över året, men två träffar om året väger inte upp de missade tillfällena.

Dessutom. Framtiden bör grundas nu. Och det är faktiskt inte praktiskt möjligt att vara arbetande singelförälder i Skottland! Om jag ska skaffa barn bör jag därför jobba i Sverige i minst ett år för att ha full socialförsäkring och allt det där som berättigar en till allt som hör till. Detta innebär att barn troligen inte kommer förrän tidigast om två år, varför just nu är perfekt för att börja planera. Förvisso känns det kymigt att ge upp den jobbbana jag påbörjat här och som jag faktiskt trivs med, men om jag ska sätta igång en karriär i Sverige så känns det också som att jag bör göra det ungefär nu. Det är förvisso 30 år till pensionen, men ska man få ihop till en pension, så...

Och dessutom. Jag kan bergen utefter Citylink som min egen bakficka. Dem som kräver bil, camping, tågresa eller en kombination - dem kan jag göra på mina vandringssemestrar! :-) Visst kommer jag sakna spontaniteten, och jag vet inte än vad jag ska pyssla med på helgerna i Sverige, men... Trots det. Det känns ok att flytta tillbaka nu faktiskt. Skottland finns här, inte bara i mitt hjärta utan HÄR och jag kommer återvända varje år. Jag är oerhört glad över att jag flyttade hit, känner mig oerhört priviligerad att ha fått utöva min hobby som ohämmat, så glad över att ha fått lära känna Skottland närmare. Men människan är en social varelse och min familj och mina vänner betyder mycket för mig. Det känns helt naturligt att att nu vända på proportionerna och flytta tillbaka till Sverige.

Det känns så naturligt att det nästan kändes onaturligt att åka hem till Glasgow. Det var till och med så att jag satt både på bussen till Skavsta och på flyget och kände att jag inte ville - det är ju helt knäppt, ju! Jag som älskar både Skottland och Glasgow! Precis lika mycket som jag älskar Sverige och Stockholm...

Och precis som när jag tog beslutet 2005 så kan jag nu knappt bärga mig tills jag kan genomföra det. Jag ska bara ha ett jobb först, sedan flyttar jag. Jag tror till och med att jag är beredd att göra det tidigare än vad jag planerat. Så att jag kan börja planera första vandringssemestern! :-) Så, få se nu, hur ser mitt CV ut...