Lusseutflykt till Campbeltown

Det finns ställen man vill åka till igen och igen (Kintail!) och så finns det små vita fläckar som inte direkt drar i en men som man tänker att man ändå vill besöka. En gång. Någon gång. En dag.

I lördags var en sådan dag. Eftersom jag spritter av vandringslust men inte kan vandra så ägnar jag mig åt att recognosera. En sak jag undrade över var hur det ser ut bortanför Inveraray, där det på kartan ser ut som om bergen slutar men djupa vikar och öar tar vid. Så... det var dags att göra en bussutflykt till Campbeltown.

Campbeltown ligger allra längst ner på en smal landtunga (Kintyre) väster om Glasgow, på andra sidan ön Arran. Tittar man på kartan kan man lätt tro att Campbelltown också ligger på en ö, men det är faktiskt en lillfingersmal landremsa som binder Argyllområdet med Kintyreområdet vid staden Tarbet.

Fågelvägen är det bara 9 mil mellan Glasgow och Campbeltown, men eftersom det är vatten, öar, berg och djupa vikar i vägen så är kringelikrok-sträckan betydligt längre och eftersom kringelikrokvägarna är smala så tar det ca 4,5 timmar enkel resa. (Som ni säkert redan förstått, om ni följt bloggen, så är det ingen idé att tala km eller mil i Skottland, distanser anges säkrast i timmar, p.g.a. geografi och vägnät...)

Upp till Loch Lomond sov jag, men vaknade lagom för att hinna se molnen lyfta från Loch Lomond och segla mellan bergen runt Arrochar. Morgonen kändes magisk och jag tyckte mig nästan se älvorna dansa när molnen gled förbi oss, nedanför oss, i Glen Croe. Jag tror inte jag andades genom min öppna mun under hela vägen till Inveraray.

Efter Inveraray hade jag svårt att hålla mig vaken närmsta timmen. (Fast eftersom det är vinter och jag bara har dagsljus på ditresan så fick jag vackert anstränga mig.) Det är mest skog och en del skyltar som anger olika slags trädgårdar. Dem som gillar blommor och träd kanske vill åka dit..?

Snart rundade vi dock en böj och svängde runt en vik som bjöd på mysiga små hus och fiskebåtar, och en småstad med det tungvrickande namnet Lochgilphead. Fast det har faktiskt en naturlig förklaring, staden ligger längst inne i viken av Loch Gilp... En handfull vandrare klev av här (jag blev dock inte direkt imponerad av utbudet utan skulle ha åkt längre norrut...), fast har man bil utlovar kartan massor av gamla keltiska stenhögar, skriftstenar och andra lämningar i området.

Bussen följde därefter kusten ända till Tarbert som om igen erbjöd små mysiga hus och fiskebåtar - och en slottsruin på en höjd. Vackert vik-landskap följde tills man kunde se bergen på ön Islay i fjärran (det fanns ett busstopp vid färjan som tar en ut). I den platta omgivningen såg de faktiskt ut som skarpa alper, trots att ingen av dem når över 500m! De skulle försvinna i högländerna, men här gav de en fin touch åt havsutsikten. På tal om havsutsikt, resten av vägen så sköljde vita vågor in över stränderna, som såg ut att vara besmyckade med något slags kusiner till de gotländska raukarna. Coola klippor, minsann! Jag blev sugen på att kliva av för en strandpromenad - även om jag så klart vet att det inbjudande vattnet inte går att toppa tårna i ens om somrarna.

Solen bröt fram genom molnen och gav sista sträckan en lika magisk inramning som morgondimman gjorde i början. Det kändes nästan synd att kliva av när vi kom fram, å andra sidan längtade mina ben efter att sträcka på sig!

Campbeltown hette förresten Kinlochkilkerran tills klanen Campbell (go figure!) döpte om den på 1600-talet, och den har i ärlighetens namn inte så mycket att erbjuda längre. Det brukade finnas massor med whisky-distillerier, men nu finns bara ett kvar; Springbank. Om någon hört talas om det märket? Det tillhör inte dem jag dricker... I övrigt är det en småstad med en livlig hamn, några kyrkor och bara det mest nödvändiga för folk som bor där. Inklusive en charmig minibiograf av det slag man inte ser så ofta nu för tiden! Just nu visar de nya James Bond tre gånger i veckan kl 8. Utanför staden finns förvisso en kulle som kan vara trevlig att knalla upp på för att se havs- och ö-utsikt.

På tal om öar finns det faktiskt en anledning att åka hit - ön Davaar. Den ligger precis utanför staden och nås genom att man inväntar ebb och sedan knallar på havsbotten! Det tar enligt uppgift ca 40-45min att knalla ut och väl där kan man antingen gå åt norr och besöka en fyr eller åt söder och besöka inte mindre än sju grottor! I en av dem finns en skatt - en målning av Jesus korsfästelse. På 1800-talet fick en lärare en uppenbarelse och gav sig ut och målade, sedan blev han bannlyst från staden, men återvände ett par gånger för att förbättra målningen.

Jag hade inte tid att knalla ut den här gången (så jag måste nog tillbaka, med bil, i sommar?) så istället traskade jag längs hamnen, genom staden och åt på en liten familjerestaurang där alla verkade känna alla och även ville lära känna mig. Och där en förvirrad, ung dotter försökte få saker rätt på vad som troligen är hennes första jobb. Personligen fick jag fel dricka, utan glas, fel mat och ett bestick i taget - fast till slut blev allt rätt och hon kunde gå vidare och ge nästa gäst fel beställning.

Busschauffören blev förvånad över att se mig på tillbakaresan igen och förstod inte alls vitsen med att på vintern åka till ett ställe som "inte är något att ha ens på sommaren". Fast jag förstår vitsen, för nu har jag varit i Campbeltown, nu vet jag vad som finns bortom Inveraray och nu vet jag vad jag inte behöver se igen. Så då kunde jag sova gott i mörkret på vägen hem.