En dag i östra högländerna

Lördagens utflykt gav mersmak. Så pass att jag tänkte att jag skulle försöka mig på en landsvägs/stigspromenad någon halvtimme, dricka lite varm choklad bland de snötäckta bergen och så en ta en halvtimmes promenad tillbaka till bilen. Med vandringsstav och försiktigt fotfäste.

Jag tänkte hälsa på bakom Crianlarich-bergen, dalen Inverlochlarig, där Rob Roy bodde sista tiden innan han dog. Han måste väl ändå haft känsla för läckra landskap! Och i det hörnet av världen behöver jag inte gå upp på några höjder för att få fin utsikt. Så jag hyrde bil och gav mig iväg. (och fick dagen första överraskning när jag tankade och priset var nere på 87p, jag minns knappt när det hände sist!)

Höll nästan på att glömma bort att köra när jag såg de låga molnen svepa in bergen i Trossachs. Det var så magiskt. Vid Loch Lubnig fick jag stålsätta mig för att inte stanna och bara sitta på en sten där resten av dagen; de snötäckta bergstopparna, de snöströsslade bergssidorna, det spegelblanka vattnet, de låga molnen som ansträngde sig för att segla ovanför marknivå... aaah!

Vid Kings House Hotel (måste vara det vanligaste hotelnamnet i Skottland...) svängde jag av mot Balquhidder. (Inverlochlarig är inte skyltat, det finns inte ens på kartan, förutom OS Explorer-kartorna. Men det är enkelt att hitta, det är där vägen tar slut.) En singelväg snirklar sig genom Balquhidder-dalen och nu kunde jag faktiskt inte hålla mig utan stannade flera gånger för att ta bilder! Jag stannade dock inte vid kyrkogården i själva byn, där Rob Roy ligger begraven med sin fru och två av sina söner. Jag hade intressantare mål än en gravsten i sikte.

Jag kom så nära Inverlochlarig att Loch Voil just övergick till kanalen som sammanbinder den med pyttelilla Loch Doine - där tog resan slut. Ett par män hade fått för sig att ge sig ut och banka ner telefonstolpar och deras skylift-bil tog upp hela vägen! Jag var alldeles för långt ifrån målet för att parkera och gå sista biten, så eftersom telefonstolpsbankning måste gå före varm choklad i bergen så muttrade jag lite och sedan vände jag bilen.

Det var redan mitt på dagen så p.g.a de korta dagarna så fanns ingen tid att snirkla sig till ett annat platt, lätt promenadställe fast ändå bland bergen, på ett ställe jag inte varit. Jag var däremot sugen på att ta en titt vid Loch Rannoch, som ligger mellan tågstationen mitt ute i ingenting men som har en landsväg till sig och Pitlochry, och beslutade därför att ta mig upp dit, på något sätt. Fast jag var inte sugen på att köra de där vägarna jag kört så många gånger förut, jag ville se något nytt. Så...

Först svängde jag in på en singelväg vid Loch Earn. Ben Vorlich och Stoc a Chroin står på min Att Göra-lista så nu passade jag på att ta en titt på utgångspunkten. Och vyn över sjön. Vid St Fillans vid sjöns ände valde jag att fortsätta österut mot Crieff, en sträcka jag inte kört förut. Tror jag. När jag såg de dramatiska bergen i backspegeln och det halvböljande, öppna och trista landskapet framför mig så undrade jag om jag valt rätt... Östsidan är i mitt tycke inte alls lika fin som västsidan.

Vid Crieff hälsade jag inte på Ewan McGregors föräldrar utan vek snart norrut från den fina, Gröna väg A85 och in på smala, Röda A822 mot Glen Almond. Tanken var att via den och A826 ta mig till Aberfeldy och sedan snedda via ännu smalare Gula vägen B846 upp till Loch Rannoch. Massor med småvägar jag inte varit på!

Som ni märker utgår jag ifrån att ni läser detta med kartboken i knät. Annars vet ni nog inte alls var jag är. Snart visste inte jag det heller riktigt. Bara att snön uppe på bergen helt plötsligt var runt omkring mig - vägen hade lett mig upp i ett högt område där de snötäckta bergen rullade om varandra, sjöarna var täckta av is och vägarna snökantade. Och helt plötsligt var östsidan väldigt, väldigt spännande och vackert.

Någonstans i Glen Almond, på en oerhört blåsig p-ficka, tog jag min varma choklad. Inne i bilen. Det var både kallare och blåsigare här uppe på höjden mot nere i Balquhidder. Men utsikten var alldeles, alldeles underbar.

Lite senare höll jag nästan på att köra av vägen. Inte p.g.a. snöspåren, för taktiken att bemästra dem satt i sedan Sverige, men samtidigt som vägen gick nedåt och snön tunnades ut så uppenbarade sig en otroligt storslagen och vidsträckt utsikt framför mig! Jag är inte riktigt säker på vad jag såg, men bergen låg norr om River Tay, öster om Glen Lyon mot Pitlochry. Det spelade ingen roll egentligen, jag stod i en snöhög intill vägen i säkert tio minuter och njöt. Av utsikten, stillheten, lugnet - allt det där som jag verkar ha ett närmast tvångsmässigt behov av att andas in då och då. Och jag kände endorfinerna rusa genom blodet.

Medan ljuset dunklades allt mer styrde jag ner mot Aberfeldy, förbi slottet Menzies (som såg rätt coolt ut på nära håll, faktiskt!) och sedan uppför singelvägen ut i vildmarken vid Rannoch Moor. Jag spanade efter hjortar och rådjur, men såg bara kossor och får. Och en tjurbagge med kanelbullehorn som vägrade flytta sig ur vägen förrän jag hotade att gå ut och göra baggsylta av honom.

Från den Gula singelvägen såg jag på avstånd det berömda berget Schiehallion. Den berömda pyramidformen ser man i och för sig från andra sidan, där jag befann mig såg berget mest ut som Moby Dick, en vit böljande rygg. Så jag svängde in på den ännu smalare Vita vägen och körde närmare. Det berget SKA jag gå upp på! Nu har jag sett var jag ska parkera bilen också. Medan mörkret lade sig (klockan var ändå 4...) såg jag två röda prickar knalla nedför det snötäckta berget. Själv körde jag vidare mot byn Kinloch Rannoch vid Loch Rannoch. Det var nu så dunkelt att det var lönlöst att ta kort, men jag körde ändå längs sjön tills det var så mörkt att det var lönlöst att se något över huvud taget.

Där parkerade jag bilen och gick till strandkanten. Med det lätta kluckandet från sjön som enda ljud i öronen så satt jag på en sten i mörkret, andades in den klara men numera varma luften och såg på de mörka kullarna på andra sidan vattnet. Det bidde ingen promenad, men jag fick allt annat jag gett mig ut efter. Och medan jag satt där så tänkte jag att jag ska återvända till Loch Rannoch när våren kommer och jag kan utforska resten. Och så tänkte jag att jag måste ta ännu en funderare på om jag verkligen kan lämna det här landet. Jag tror att jag blivit beroende. Av högländerna. Både på västra och östra sidan.