Anti-peppmöte på AF

För ett tag sedan, när jag skulle få betyg verifierade, så fick ju Arbetsförmedlingen för sig att köra hela myndighets-racet med mig och därmed var jag inbjuden på Informationsmöte imorse.

Det var precis lika tidsslösande för mig nu som då jag var tvungen att gå 2005 (eh, ett par veckor innan jag ändå skulle flytta till Skottland...) fast med skillnaden förstås att jag nu inte behövde gå. Jag har ju ingen a-kassa som kan kasta ut mig. :-)

Det positiva var att AF verkar ha utvecklat sina attityder lite och nu verkar mer stöttande och coachande än daltande. Det negativa var att snubben ändå inte verkade kunna låta bli att låta så där lätt patroniserande som om han talade med nyfödda lammungar som inte riktigt kan agera eller ta initiativ om man inte säger åt dem att de ska.

Med mig fick jag i alla fall... eh... jo, men jag fick ju veta att... äh, inget nytt förutom att de visst har "massor" med pengar till praktikplatser. Ja, så jag överväger faktiskt att snacka med dem om det utifall jag inte får det här jobbet jag nu går och håller tummarna för att jag får. Skulle t ex vara kul att praktisera på en lokaltidning.... tja, varför inte testa?

Faktum är, att det enda jag fick med mig var ett nedstämt humör. Positivismen, initiativlustan, energin, tron, allt som jag hade innan jag gick dit lyckades snubben successivt pressa ur mig tills jag satt som ett tomt kolli och tänkte "det är ingen idé, det går inte"... och det var väl just det tänket dom tänkt ta ur oss?

Jag menar, han börjar med att tala om hur svårt det är att få jobb och att vi ju bor i Stockholm så trots att a-kasseslavarna måste söka i hela landet så är det ingen idé i alla fall. Och att det nu finns ca 18000 lediga jobb på deras sida men att det brukar finnas 35-40000 på vintern. Att det i vår kommun finns 1000 öppet arbetslösa och 3500 i såna där fuskåtgärder för att få ner statistiken. Att det är en miljon på varje sökt tjänst - och det som tog luften ur mig var när han berättade om tjänsten de haft ute om en AF-handläggare på deras kontor. Den hade legat ute i endast en vecka och de hade fått 239 sökande. Jag var en av dem... Någonstans tror jag inte att jag kommer bli kallad till intervju.

"Det svåra är att hålla humöret och energin uppe och inte ge upp efter två veckor", sa han. Och det var väl det klokaste han sa på hela timmen. Jo tack, jag kände igen mig. Jag har ju sökt intensivt sedan April/Maj... Och megaintensivt sedan början av juni. Energin börjar tryta...

Samtidigt, medan jag kopplade bort hans ovidkommande babbel och drömskt tittade ut på regnet genom fönstret, så funderade jag lite. Jag började ju kolla så smått efter jobb redan i oktober ifjol, men sökte bara såna jag verkligen ville ha. I april fick jag en intervju... Det är ju ingen stor utdelning. Sedan jag flyttade tillbaka så har jag varit på intervju för tre jobb. Inga stora siffror, men tittar man på tidsaxeln så tycker jag man får vara nöjd. Man undrar ju hur siffran sett ut om jag bott i Sverige i vintras... för jag tror nog allt att det har med saken att göra, att de inte kallar folk som bor utomlands.

Så kanske blir det fler intervjuer när hösten kommer igen! Fast vem har råd att vänta tills dess? Usch, ska jag verkligen behöva gå upp till socialtjänsten och få ovett för att jag är så dum att jag flyttar tillbaka till Sverige utan jobb...

Nåväl, har fått konfirmation på att mitt brittiska bankkort är på väg, så snart kommer jag ju åt en månadshyra till! Tjoho, mindre att låna!

Och sen har jag ju jobb. Eller hur. :-)