Var stolt - överallt

Just nu pågår Pridefestivalen i Stockholm. Det syns. Överallt. SL-bussar åker runt med regnbågsflaggor, företag i centrala Stockholm har hissat desamma, ibland hänger flaggorna helt enkelt ut genom fönstret. Taxibilar har dekaler, skyltfönster är dekorerade i regnbågstema, regnbågsflaggor syns viftas under "Allsång på Skansen" och Teknikmagasinets senaste katalog är regnbågsfärgad och går under titeln "Prylbögskatalogen".

Men feststämning och alla sköna inslag till trots så kan jag inte låta bli att undra om Stockholm verkligen är rätt ställe för Pridefestivalen. Numera.

Det är ingen hemlighet att lantishomos flyttar till Stockholm för att kunna komma ut, för att vara sig själva. För storstaden är en storstad, och av tradition är storstaden mer accepterande än landet. Visst, man ska inte sticka under stol med att det finns problem och intolerans i livet i storstan också, men på det stora hela.

Förvisso kan jag därför förstå att man förlägger en Pridefestival i storstaden, där hbt-människor i större grad kan slappna av och vara sig själva. Men samtidigt känns det lite som att förlägga en upplysande miljöfestival i Greenpeace högkvarter.

Nu när Pridefestivalen är så väletablerad så undrar jag därför om det inte vore en idé att hålla den där den troligen skulle ha störst effekt - Sjöbo, Örebro, Hudiksvall och Luleå.

Varför inte flytta runt den varje år? Givetvis medan man behåller samma starka artistuppbåd, vilket leder till mediaintresse både lokalt och nationellt. För det är viktigt, tror jag, att nationella media uppmärksammar händelsen, annars glöms den lätt bort. Faktiskt.

Det är inte så att jag vill få bort den ifrån Stockholm, men jag skulle däremot vilja få den att lämna tryggheten och skaka om landet lite. Eller är det kanske så att den inte alls skulle skaka om utan att det snarare skulle bli Pite Dansar och Ler och Storsjöyran av hela kalaset?

Då har nog Pride nått sitt mål.