Jobbsökandet är rena Peter och Vargen

Hopp, förtvivlan, hopp, förtvivlan... till slut är det väl inte konstigt om man blir cynisk och inte vågar rida på hoppvågorna utan blir så där lagom likgiltig. Vilket inte heller är bra för det gäller ju ändå att samla de där positiva krafterna till nästa intervju.

I måndags fick jag veta att jag, citat; "föll på mållinjen", slut citat. Det var ett jobb jag verkligen ville ha. Enligt rekryteringsfirman gjorde jag ett jättegott intryck både på deras intervju och när jag träffade företaget, plus att referenserna tydligen var kanon. Men i slutändan fanns en tjej som verkade ha slagit mig med en hårsmån. Ni vet, så där så att man undrar om man vunnit om man räckt ut tungan, typ.

Och så var jag nere i förtvivlan i ett ögonblick. Riktig förtvivlan, för efter det fanns bara ett jobb jag kunde tänka mig att jag kunde gilla, eventuellt. Lite för mycket kundtjänst för min smak, men ändå inom en statlig myndighet så det kändes värt att prova. Fast guu vet hur länge det skulle dröja innan de hörde av sig - om de gjorde det - och de där "inkomstjobben" lös med sin tystnad.

Tills härom dagen då den där statliga myndigheten kallade mig på intervju nr 1. Tjoho! Då var vi uppe på en hopp-våg igen. Fick även ett email angående ett kortsiktigt inkomst-jobb och att jag var med i processen om två platser.

Fast, som sagt, nu börjar jag nästan bli cynisk och blir nästan irriterad över att jag låter mig upprymmas. Samtidigt undrar jag hur länge jag kan säga i de personliga breven att "jag nyss flyttat tillbaka till Sverige". Vi börjar närma oss två månader nu.... Och snart måste väl nästan den där luckan i CV:t börja se illa ut...

Två månader?! Herrejävlar, och jag som tyckte jag var arbetslös länge de där fyra veckorna i Glagsow! Jag som trodde jag kunde reducera det här i Stockholm genom kortsiktiga uppdrag via bemanningsföretag! Och nu sitter jag här, två månader senare... och förutom "karriärjobb" och "inkomst-jobb" så har inte ett jävla bemanningsföretag och inte ett enda extrajobb på affär, café eller inom hemtjänsten (ja vafan...) hört av sig. Och det känns inte bara som slöseri med min tid - utan som samhällsslöseri att jag sitter här och inte gör nåt. Kanske har jag hybris, men jag tycker att jag är för nyttig för att sitta hemma och dega.

Och nu är jag så desperat att jag faktiskt ser fram emot att träffa snubben på AF nästa vecka - för att se om de har något tips, eller om de åtminstone kan tipsa om hur fan jag gör för att inte falla på mållinjen!

Ok, vi avslutar väl med något positivt. De jobb jag har på G är ju faktiskt jobb jag vill ha - alltså måste det betyda att min kompetensnivå passar för dem. För de där inkomst-jobben som jag bara söker för att få pengar, de hör ju inte alls av sig. Som sagt, positivt, för då betyder ju det att mina ambitioner stämmer med jobben jag vill ha! :-)

Fast jag vill ju ha pengar också...