En lördag med hemlängtan, endorfiner och bärplock

Det är ju lördag så jag ställde ingen väckarklocka. Istället vaknade jag vid halv nio av att jag och Sharpe stod och skrek åt varandra i hans kök medan hans fru höll för öronen. Tröttsamt att bråka, även om det bara var i drömmen, så jag låg kvar i sängen och fantiserade om mig och någon otydlig karl i en höskulle fram till elva-tiden.

Sedan låg jag och zappade lite mellan kanalerna (d.v.s. 1, 2, 4, 6 och barnkanalen...) och fastnade totalt på Bolibompa. Pingu, någon gul ubåt, Mumin... Medan jag följde den lilla ubåtens äventyr funderade jag på vad jag kände för att göra idag. Först hotade samma orkeslöshet som igår, men så klickade det bara till och helt plötsligt ville jag gå och plocka blåbär!

Faktum är att jag ville plocka blåbär och smultron, knalla i skogen och bestiga... Väsjöbacken. Den lilla slalomkullen där jag bor. Vid midnatt igår lyckades jag nämligen identifiera tomheten. Det var inte bara de där sakerna som virvlade runt i huvudet. Dra på trissor, men jag tror att jag har fått en släng av hemlängtan också! Gator, dofter, smaker, ljud.... jag saknar Glasgow. Och jag saknar att när jag känner så här att kunna ta bussen till ett berg och knalla runt i lugnet. Och samtidigt som jag saknar så försöker jag liksom bekvämt tränga undan allt jag har här. För gör jag inte det så måste jag ju fatta att jag är på rätt ställe - ju! Fast jag har ändå hemlängtan.

Någonstans längs elljusspåret stötte jag på ett blåbärshav. När jag fyllt en halvlitersburk bestämde jag att spara den andra åt smultronen. Men knappt hann jag lämna blåbärshavet förrän jag stötte på blåbärsoceanen. Och snart var 75% av burken full... Då tvingade jag mig att gå därifrån.

Fråga: Vad är det sista du vill träffa på när du är på väg att plocka smultron?
Svar: En tant med en enliterstillbringare nästan full med smultron!

Att vara tvåa på bollen är jobbigt, men att vara tvåa till smultronställena är ännu jobbigare. Jag fick nöja mig med "nästan-röda" och pyttepyttesmå... Tills jag fortsatte grusvägen som slingrar sig upp till backens topp. Där, i dikeskanten, bland stenrösen, där stötte jag på inte mindre än två suveräna smultronställen. Oplockade! Med ett öga på eventuella ormar (det är ju inte bara smultron som trivs bland stenrösen...) så balanserade och akrobatiserade jag mig genom diket och fyllde de resterande 25% i burken.

Det är en konst att plocka smultron! Man kan ju inte bara klampa på, utan det kräver noggrann stegsättning och ibland ser det nästan ut som om man spelar ett osynligt Twister när man sträcker sig efter godsakerna.

Med burken full knallade jag så upp till toppen på berget/kullen/högen. Ja, det är ju en gammal sophög... Utsikten var milsvid, och om igen slås jag av hur mycket träd det finns i det här landet. Jag befinner mig i en förort till Stockholm - men från kullen såg jag skog, skog, skog, sjöar, röda stugor med vita knutar åsså halvt gömda hyreshus som liksom verkade uppätna av ännu mer skog.

Det går inte att jämföra utsikten med Ben Dorain, men... precis som jag i Skottland lärde mig Arrochar Alps utan och innan så lutar det väl nästan åt att jag kommer att få nöta sönder Väsjöbacken här i Sverige. Såvida jag inte utforskar den där nakna klumpen som verkade sticka upp norr om Täby, vad det nu var...

Jag satt uppe på toppen i över en timme och fikade, filosoferade och längtade hem. Fast visst, hur mycket jag än tänker på jobb, berg och gatulukter så finns varken familj eller närmsta vännerna där. Men ibland känns det liksom som om jag passar bättre i Glasgow... som om det är där jag hör hemma... fastän jag känner mig hemma i Stockholm också. Äh, det är svårt att förklara och nu börjar jag svamla igen. Dessutom gillar jag att bo i ett samhälle som jag delar referenspunkter med. Som vet vad jag menar när jag citerar Killing-gänget eller är med på noterna när något är Hujeda Mig. Fast å andra sidan har jag nu referenspunkter som jag önskar att folk här fattade... Äh, som sagt, virrigt är det.

Dessutom förvandlades liksom hemlängtan till ett gott humör i takt med att endorfinerna rusade runt i kroppen. Ja, efter så här lång tid så behövdes det tydligen inget större än en liten slalombacke för att lyckoruset skulle forsa genom blodådrorna. Det är det jag gillar bäst med upptäcksfärder i naturen - endorfinerna.

Så glad och lycklig knallade jag visslande hem, där jag svängde ihop en blåbärs- och smultronsmulpaj. Sommar!!

Och nu ser jag fram emot att leka med kompisar imorgon. Det som jag flyttade hem för! Risken är väl att jag svämmar över av endorfiner efter den här helgen. Äh, nu ska jag nog en bit paj till...