Så gick det till när brorsan blev gängad

Vet inte hur ni normalt firar bröllop, men i vår familj firar man i dagarna tre. :-) Ja, det bidde i vart fall nästan så när brorsan gifte sig förra helgen.

Eftersom det inte är min dag så tänker jag inte utelämna en massa privata detaljer, men min story av helgen kommer här:

På fredagen åkte hela gänget till Sala där kalaset skulle hållas. Jag och syrran delade bil och på vägen fick jag lära mig tre saker:
1) Man har byggt om och till motorväg vid Uppsala så det är hart när omöjligt att hitta till Sala - om man inte vet att man ska svänga av mot Strängnäs...
2) Puckons vagga ligger i Järlåsa, en by mellan Uppsala och Sala. Det är sant! Syrran pekade ut fabriken där första Puckona gjordes (den är nedlaggd och tillbommad nu, se till vänster i bild). Ett sånt klassiskt landmärke måste ju fotas. Och någon borde märka ut det på kartan med en sån där lussekringla!
3) Korven på korvkiosken i Järlåsa är ur-äcklig.

Fredag eftermiddag förbereddes logen inför bröllopsfesten. Och under en paus då några av oss satt och skvallrade roliga historier om bröllopsparet (som man gör) så lyckades jag nästla in mig så att jag till slut anmodades hålla tal under middagen. Shit. Visst, precis som vid tre av mina vänners bröllop så hade jag tänkt hålla tal, men precis som tidigare så fick jag allt kallare fötter ju närmare vi kom datumet så några dagar innan lade jag ner hela projektet. Precis som vid tidigare bröllop. (Jag undrar nu om det kanske är så att jag tänker för många varv och gör det mer komplicerat än vad det behöver vara.... hm, ska minnas det till nästa bröllop!) Toastmadamen gillade dock en historia så bra att hon i princip sa:
"Bäst du förbereder nåt, för om du inte gör det så kommer jag i alla fall ropa upp dig så att du får berätta det där!"
Shit, som sagt.

Fredag kväll grillade vi hos brorsans blivande svärföräldrar innan vi fick all tid i världen att göra stan. Ja, nu gör man i och för sig Sala rätt snabbt, men det var tretton år sedan vi flyttade därifrån och även om syskonen rört sig i kretsarna så har jag bara varit där en gång sedan dess. Och nu kändes det som att det kanske runnit tillräckligt mycket vatten under de vita broarna för att det skulle vara intressant att ta en titt runt omkring. Jag och syrran "cruisade" därför förbi några områden av intresse och konstaterade att hälften var sig likt och hälften ändrats. Så där som det gör.

Medan syrran trotsade kvalmigheten i lägenheten som vi fått låna under helgen så tog jag sedan en promenad i de centrala delarna. Och gjorde en rätt... intressant... men samtidigt lite läskig upptäckt.

Jag noterade det inte först, men efter att ha knallat ett antal kvarter och närmade mig den andra uteserveringen på kort tid så slog det mig. Och jag stannade förvånat till för att liksom känna efter om jag uppfattat rätt. Det hade jag. Och jag noterade vilka spår ett ställe kan lämna hos en, och hur dessa spår med tidens gång kan koncentreras till just detta ställe. Denna insikt var på samma gång läskig men tröstrik.

Vad var det då jag noterade? Jo, att jag gick runt med en orolig och lätt illamående knut i magen. En känsla jag först inte kunde förstå förrän jag stannade till och kände efter, och snart slog den ner som ett åsknedslag när jag insåg hur jag betett mig senaste halvtimmen. Jag var medveten om att jag kanske kunde träffa på någon som jag en gång växt upp med, men tanken gjorde mig inte nyfiken och förväntansfull utan fyllde mig med oro och avvaktan. Vem kunde det vara? Good or bad? Och jag visste inte vad som vore värst, att känna igen dem eller att inte göra det. Jag hade liksom gått runt och varit beredd, omedvetet spänt musklerna och örona. Varje gång jag mötte, på avstånd såg eller passerade grupper av människor så var jag beredd. På glåpord, gliringar, kommentarer. Som inte kom, och just ovissheten blev värre för varje kvarter. Precis så som det var när jag bodde där.

När jag närmade mig den andra uteserveringen insåg jag att jag närmade mig den med tillförsikt. Jag hade inte kollat in den förra, slog det mig, jag hade stint tittat ner i gatan och skyndat förbi. Nu när jag identifierat obehagskänslorna tvingade jag mig att kolla in den nya uteserveringen. Jag svepte med blicken, men insåg efteråt att jag skyndat mig, rädd för att få ögonkontakt med någon - som jag kanske kände, som kunde använda det som ursäkt att kasta glåpord... En totalt irrationell reaktion!

Jag förvånades över min egen reaktion och mitt eget beteende. Det var ju tretton år sedan! Och så här känner jag ju aldrig, aldrig i Stockholm! Eller någonstans heller, för den delen. Här känner jag aldrig obehag i folksamlingar, jag oroar mig inte för att passera folk, och uteserveringar spanar jag in både två och tre gånger - ifall jag känner någon, eller ser någon som ser trevlig ut.

Jag förvånades över vilka spår stan satt i mig - även efter så lång tid. Men jag gladdes samtidigt åt insikten att dessa spår nu tydligen koncentrerat sig till just den staden. Och där kan de gott stanna. Medan jag fortsätter leva på betydligt trivsammare ställen. En skön känsla. Kanske är det det som kallas "closure"?

Fast först skulle jag elddopas genom att gå ut med syskonen och brorsans polare och lugna bröllopsnerverna på en tredje uteservering i stan. Där upptäckte jag en god hjortroncider(!) och sedan skrattade vi ikapp åt brorsan som fått en lapp på ryggen som uppmanade folk att köpa kyssar av honom. Med tanke på vilken, ehrm, dambortstötare till tröja han bar så fick han rätt många napp av gamla tanter, tycker jag! :-) I slutändan lämnade jag och syrran killarna och gick hem, medan bilen fick sussa på parkeringen... Två cider gör ju så att man inte bör köra - dessutom visade de sig göra så att jag blev himla sugen på "chips 'n' cheese"! Och den tiden på natten tyckte jag det verkade en kanonidé att få en stackars pizzabagare att tillverka det åt mig... tja, det är inte gott med hamburgerost, men å andra sidan räckte flottet i pommes fritten för att stilla fyllehungern.

Lördagen var bröllopsdag och alldeles, alldeles underbar! Och jag som trodde att jag var immun mot att gråta på bröllop - Jösses Amalia men jag bölade tamejtusan tre gånger! Gick kanon när brudparet kom uppför gången, kanske för att jag var upptagen med att filma... Men så satte jag mig och såg brorsan och hans kärlek där framme vid altaret och min andra bror som bestman snett bakom - och det var kört. Det var som om det plötsligt slog mig att det faktiskt hände! Åsså vare ju lillebrorsan...

Och kranen vreds på så att jag inte kunde sjunga med i första psalmen. Den enda jag kunde...

Kvällen blev lång och även den alldeles, alldeles underbar. Fick ordning på det hemska talet under middagen, när bestman-brorsan tacknämligt tog upp saker som jag kunde spinna vidare på i en naturlig övergång. Och dessutom var jag med i ett vinnande tipspromenadlag. Så bra kände jag tydligen brorsan, ha, ha!

Hemma vid två på natten, och upp för en stressig söndag. Var saker som skulle hinnas med innan vi var tvungna att åka en viss tid för att hinna till DIF-Elfsborg på kvällen. Jodå, men hjärtat i halsgropen hanns allt med - fast på kvällen gick luften ur och jag somnade som en klubbad säl.

Fast med ett leende på läpparna. Det här var kul! Det här gör vi om! Och nu har jag en svägerska! Coolt!