Men... jag vill inte ha någon pseudonym!

Var precis inne på Vulkan.se för att se om novellsamlingen "Erotiska noveller", där jag medverkar, har kommit ut än. Det har den!

Men...

Enligt innehållsförteckningen (klicka "Provläs") så har "Nattens musik" skrivits av någon tant som heter Eva Dahlberg. Det är ju inte jag, ju!

Jag har emailat Amelia nu och påtalat detta. Hoppas verkligen det går att rätta till, och att det nu är min novell som är med...

Jag meddelar när jag får svar, så köp för farao ingen bok förrän mitt namn är med!

Grrrr....

Före / Efter

Ville bara påminna om hur färglöst t ex köket var före omtapetseringen, och vilken karaktär det nu fått. De vita skåpluckorna, snickerierna, gardinen, lampan - allt sticker liksom ut nu och blir en kontrast. Det är inte som förut då allt smälte ihop till ett färglöst ingenting. Dessutom känns rummet varmare nu, tycker jag.

Jag älskar mitt kök!

Vänta bara tills jag fått iordning resten så som jag vill ha, då finns risk för att jag aldrig kommer vilja lämna hemmets fyra väggar någonsin igen!

Sagan om tapetäventyret

Det var en gång en kvinna som ville tapetsera om lägenheten, för det var länge sedan sist. I juni fick kvinnan välja tapet. Hon valde rött till vardagsrum och kök och grått till hallen.
"Det kommer ta ungefär tre månader att få detta gjort." Sa hyresvärden.

Tre månader senare ringde kvinnan och frågade efter sin tapetsering.
"Eventuellt kanske kan jag hinna med din lägenhet ungefär i slutet av oktober kanske." sa Målarn, och la till; "Men du kommer få veta i god tid i förväg så du hinner flytta dina grejer."

Kvinnan väntade.

En fredag i slutet av oktober låg en lapp på hallsgolvet som sa att hon måste flytta sina grejer för på måndagen skulle hon få nya tapeter i vardagsrummet. Det stod inget om något annat rum.

Kvinnan drog en lättnadens suck över att hon aldrig packat upp flyttlasset tidigare under året, så att hon faktiskt skulle hinna röja undan vardagsrummet under helgen! Hon packade och skyfflade, kånkade och bar. Till slut stod ännu fler kartonger på vinden, en röra skyfflades in i köket och alla stora möbler staplades mitt i vardagsrummet. NU skulle kvinnan få tapetserat!

Hon skulle få sova hos kompis 1 på måndagen ifall klisterångorna var för starka. Efter jobbet åkte hon därför hem för att kolla in de nya tapeterna och avgöra ifall hon kunde sova hemma. Det kunde hon inte - för alla möbler stod invirade i papper! Målarn hade spacklat väggarna och målat taket, men några tapeter syntes inte till. Kvinnan fick ont i huvudet av spacklet, men insåg att hon nog behövde sova borta en natt till. Hon ringde kompis 2 som lovade en säng till tisdagsnatten. Kvinnan packade en väska och gjorde sig beredd på att sova borta två nätter.

Efter en fotbollsmatch med en 18-månaders på tisdagsmorgonen och en lång och mycket intensiv dag på jobbet så fick hon ett infall och beslutade att åka hem och titta om det faktiskt blivit tapetserat - med rätt tapet. Kvinnan kom hem alldeles slutkörd - och möttes av en lapp på väggen.
"Vardagsrummet är färdigt. Var god töm köket tills imorgon. Hälsning /Målarn"

Kvinnan tappade väskan i golvet och gapade. Hur i hela friden skulle hon hinna ställa iordning vardagsrummet OCH tömma köket både på den skyfflade röran från vardagsrummet samt alla köksprylar?! På en natt?!?! Slutkörd som hon var kände hon inte alls för att flytta grejer, hon kände för att sätta sig på golvet och tjura.

Men det gjorde hon inte. Hon ringde kompis 2 och flyttade fram övernattningen en dag. Och lagom till sängdags var köket tomt. Kvinnan somnade som en klubbad säl och på onsdagen kändes det som om hon gått igenom ett långt träningspass. Hon tyckte att hon borde ha armar tajta som Madonnas.

Kvinnan fick en skön paus hos kompis 2 och åkte hem från jobbet lite tidigare på torsdagen eftersom hon räknade med att få flytta möbler igen. Det fick hon inte. Målarn hade bestämt sig för att tapetsera hallen men bara spackla och måla köket. Luttrad orkade inte kvinnan bli irriterad, för dels så fick hon ju nu en ledig kväll och dessutom så var Målarn helt klart ett proffs för väggarna, taken och alla snickerier såg skitfräscha ut!

På fredagen kom kvinnan hem till ett nytapetserat hem. Hon flyttade möbler och grejer hela fredagen. När hon var färdig gick hon från rum till rum och trivdes med all färg och karaktär som lägenheten helt plötsligt fått. Så vitt man vet går kvinnan fortfarande runt och myser i sitt Nya Hem.

Frågefyran om Augustpriset, Koranen och andra böcker

Augustpriset är aktuellt. Nomineringarna publicerades i veckan. En debatt som säkert inte många i Sverige missat den här veckan är diskussionen kring Jimmie Åkessons debattartikel, som anmälts som hets mot folkgrupp.Det är två mediahändelser som utlöst veckans kulturfyra.

1. Har du läst någon av de böcker som nominerades i den skönlitterära klassen till Augustpriset?
Nä, det är väl årets böcker? Jag har som något slags outtalad livsfilosofi att inte läsa böcker förrän resten av planeten både läst och tröttnat på dem. Ehrm.

2. Åkesson säger att muslimer är den största faran för Sverige. Har du läst Koranen?
Ja, det har jag faktiskt. Någon gång i tonåren när jag läste både Bibeln, Koranen och en av de judiska böckerna (jag glömmer hela tiden bort om det är Talmud eller Toran, den som man kan läsa, inte den som rabbinerna har ensamrätt på...), Talmud tror jag... Studerade religioner för att förstå saker bättre - och upptäckte hur otroligt lika de faktiskt är, att samma gubbar florerar och att många talesätt och kloka ord återfinns hos alla tre världsreligioner.

Jag har även läst om Den Gode Fienden - därför förstår jag Åkessons retorik också. Före muslimerna var det ryssar och kommunister, före det nazister, före det judar... jag är mest nyfiken på vilka som kommer vara fiender efter muslimerna.

3. Har du läst några religioners heliga skrifter?
Se ovan.

4. Vilken är den bok du läst i år som känts viktigast att läsa eller som betytt med för dig?
Skönlitterärt har väl ingen betytt så där enormt. Men "Odygd och vanara: Folk och brott i gamla Stockholm" har gjort störst intryck, helt klart.

Dagen då jag landade mitt under en höstpromenad

Det kommer över en ibland, en känsla av att man måste UT. Ut i naturen och ut i friska luften, och som förra helgen - ut och rensa huvudet. I ett sådant läge varken frågar man publiken eller ringer en vän. Vad man behöver är kvalitetstid - med sig själv.

Så jag kokade en termos te, bredde några ostsmörgåsar och efter att ha lämnat tillbaka låneböcker på universitetet letade jag mig ner mot Brunnsviken. Planen var att följa vattnet ner mot Sveaplan.

Det går enligt rykte att gå runt hela Brunnsviken, så det får väl bli ett mål på sikt. Eller om jag får en knäpp, för en heldag. Sträckan för dagen tog i sakta mak ungefär en timme. För barnfamiljer vill jag bara varna för sträckan mellan badplatsen och Frescati. Glöm barnvagnen och se för tusan till att hålla treåringen i handen. Kluriga stigar leder uppför höga klippor och det finns t.o.m. räcken så att man kan hålla i sig och inte trillar ner i vattnet. Lite äventyr på söndagspromenaden, så där.

Själv hittade jag lite extra äventyr. Uppe på en sådan där hög klippa såg jag trappor(!) som ledde ännu högre upp, som om de tillhörde en trädgård. Så jag följde dem. Man kom inte till någon trädgård (kanske låg ett torp där förut?) men däremot fick man en underbar utsikt från högsta toppen.

Bland de färgrika höstträden och under den klara höstsolen fick hjärnan fritt spelrum. Det var mycket som stöttes och blöttes, många tankar som reddes ut och jag hade faktiskt ett riktigt renande och upplyftande snack med mig själv. Så där som man kan behöva ibland.

Och någonstans bland de guloranga träden tror jag faktiskt att jag landade. Det var en i det närmaste fysisk känsla och den fick mig att stanna upp mitt på gångvägen. Och känna. Och jo, jag kände mig faktiskt tillfreds; med mig själv, med livet, med att vara här och nu.

Jag må sakna livet i Skottland; människor, lynne, natur, berg, slott, ruiner, närhet till dagsutflykter, Celtic, affärer, dofter... Inget spektakulärt utan vardagslivet.

Men minns ni vad jag listade upp att jag saknade från Sverige? Det sociala, närheten till familj och vänner, det vardagliga umgänget. Det är något jag omöjligt kan få i Skottland, och det väger tungt.

Det är väl inget kul att vara i paradiset alldeles själv!

Hade jag inte flyttat till Sverige hade jag redan gått miste om både dop och födelsedagar. Men det var inte det första jag kom att tänka på under promenaden, utan på en rad helt vardagliga händelser bara från senaste veckorna;
* Jag bjuder in mig till en kompis för att kolla på Danmark-Sverige.
* En kompis bjuder in sig till mig medan de har lägenhetsvisning.
* En kompis SMS:ar och undrar om jag har lust att hänga med på museum samma kväll.
* Jag går på match med brorsan och farsan.
* Jag går på match med en kompis.
* En fika med någon.
* En middag med någon annan.
* Någon hjälper mig med något och jag hjälper en annan med något annat.

Helt alldagliga saker - men det är precis dessa alldagliga saker som flätar samman ens sociala nätverk. Och som är så viktiga för välbefinnandet. Människan är trots allt en social varelse. Ett bröllop och en jämn födelsedag i all ära - men inget slår att göra inget speciellt!

Dessutom känns det bra att vara nära där saker händer. Hur roliga eller trista de än är. Man är närvarande, inkluderad.

Man är där man hör hemma.

Visst, skulle tillfälle ges och jag blev tillfrågad att flytta till Glasgow så skulle jag älska den tillvaron också och trivas med det. Jag skulle känna mig hemma i Skottland. Det är väl det som är fördelen med att ha två hem. Men jag känner mig hemma i Sverige också. Och just nu är jag precis där jag vill vara. Och jag är nöjd med det. Jag har landat. Hemma.

Så trist att jag måste skratta

Humor är en försvarsmekanism bland många andra, enligt någon teori inom psykologin. (Själv undrar jag i så fall hur trist världen inte vore om alla mådde tiptop!)

Visst, man kan säkert filosofera kring varför vissa skämtar mer än andra, varför vissa föredrar att försöka lätta upp stämningen medan andra hellre sitter i grupp och gråter, för att inte tala om den eviga frågan ifall man verkligen kan skämta om allt.

Det enda jag vet är att det bevisats i olika undersökningar att positiva människor klarar motgångar bättre och löper mindre risk att falla i djup depression och att om de gör det så tar de sig ur lättare, att det går att träna upp att ha en positiv attityd, att skratterapi ordineras för att det bevisats att skratt skapar endorfiner som är kroppens lyckopiller och faktiskt hjälper mot olustkänslor, samt att jag personligen föredrar ett gott skratt framför att gå och hänga sig.

Några chockartade olyckshändelser har gett upphov till de största skrattattacker jag haft under mitt liv. T ex när en bekant körde på ett rådjur och vi tre i bilen skrattade så dant att polisen inte riktigt trodde på vår historia förrän de såg rådjuret i diket. Eller när jag hamnade i en skottlossning och vi var ett gäng som satt uppe hela natten och garvade läppen av oss (till de mest morbida och olämpliga skämt!). Dessutom minns jag en begravning som slutade i magkramp av allt skrattande. Och slutligen glömde jag nästan bort smärtan i knät när jag och läkarna munhöggs och skrattade så att ögonen tårades på akuten ifjol.

Men små endorfinkickar kan man skapa själv också. "Vänner" är en serie som alltid får mig att skratta och jag vet inte hur många gånger jag genom åren slagit på ett avsnitt bara för att skingra de tillfälliga molnen. Andra kanske hellre skulle välja "Seinfeld" eller "Family guy". 30min kan ibland räcka för att man ska bli på bra humör igen. Och gör det inte det, tja, då är det ju bara att kolla på ett avsnitt till.

Härom veckan påpekade någon att jag hade många stand-up komiker på DVD. Och det beror ju så klart på att jag tycker de är vansinnigt roliga. Senare slog det mig att de faktiskt inte tillkommit över tid, utan att merparten köpts in under de senaste två åren. Hm... Fast det har ju också sina förklaringar. Det är inte alltid som vanlig treo hjälper mot huvudvärk heller.

Visst, ibland hjälper inget annat än att lägga sig på soffan och stirra i taket och ibland vill man bara krypa ner under täcket och försvinna. Men innan man får liggsår kan jag tipsa om att slå på en vansinnigt rolig DVD. Framförallt om det är ett problem man just då inte kan göra något åt i alla fall. Då kan man lika gärna skratta en stund, om inte annat så gör endorfinet att man mår bättre, och då kanske man orkar ta tag i problemet sedan. Och kan/orkar man inte det - tja, då får man väl försöka skratta bort det. Det kan ju knappast bli värre.

Lärare och elev

I över tre år utbildade jag nyanställda på heltid. Människor som kommer från alla möjliga bakgrunder - från välutbildade till knapp grundskola, från tjugo års erfarenhet till direkt från grundskolan, från f.d. högt uppsatta till f.d. hemmafruar.

Nu genomgår jag och ca 35 andra ett utbildningsprogram för mitt nya jobb och helt plötsligt har jag bytt sida, så att säga, och är tillbaka i skolbänken. Vilket är oerhört intressant!

Jag känner ju igen företeelser och beteenden. Hur gruppen utvecklas, blommar ut, lär känna varandra, blir bekväma med varandra. Och inte minst de olika stadierna. Från nyfikenhet till "ok, jag fattar inte riktigt, men det kommer väl" till "aha" till "ok, det här känns bra" till "Men jag kan ju det här, får jag inte testa på riktigt snart så spricker jag" till "Oj, nu testade jag, och jag kan ju ingenting" följt av "Hjälp!"

Det är där många av oss är nu. Jag också.

En del har gått vidare till slutfasen "äh, jag har ju ett hum, resten kommer med erfarenhet". Och dit ska vi andra också - vi ska bara ta oss förbi det där hindret vi byggt upp... Den där osäkerheten, rädslan, alla mardrömsscenarion vi fabulerat ihop i våra hjärnor.

Det är lustigt, för jag kan säga "näfan, jag vill inte alls ta en kund, jag är inte alls säker på 'det där' och kan inte alls 'det där'" och känner mig allmänt osäker. Så hör jag mig själv i tränarrollen säga "du har all information, du kan mer än du tror, det är bara att hoppa bla bla bla". Men hjälper det att höra sig själv? Inte det minsta.

Mina f.d. trainees har vansinnigt roligt åt mig just nu. Pikarna kommer tätt, liksom peppningarna om att det kommer lösa sig. De älskar att påminna om hur det var när jag tränade dem och mer än en har lite för äckligt bra minne och citerar mig ordagrant - till vilket jag säger "håll käften, det är inte samma sak". För nu är det ju JAG som är osäker trainee, ju!

Dessutom förvärras min försvarsposition av att jag trots allt låter säker på telefon och inte har några problem att prata med kunderna. För jag vet ju vad jag själv skulle ha sagt till en sådan trainee...:
"Så länge du låter självsäker så är det skitsamma om du är det, för då tror kunden på ditt ord i alla fall. Och så länge du inte har några problem att tala och vet var du hittar information så är det lugnt - din bästa vän heter "hold". Parkera kunden så kan du hitta information i lugn och ro."

Det är jobbigt att vara skraj trainee när man även har en peppande coach inom sig... ena halvan vill ju bara vara skraj och gömma sig, medan andra inte låter den utan vill uppmuntra och få den att utveckla sig. Schizofren - jo, tack!

En sak med att ha varit utbildare är dock att man ser igenom människor och gruppen. Hur människor beter sig, och det egentliga skälet till det. Att de som hinner först inte alls behöver vara de som kan bäst. Att hundra sidor utskrift inte stöder ditt lärande bättre än tio sidor anteckningar. Att de som frågar mycket och uttrycker att något verkar förvirrande/svårt inte alls är de som fattar minst. Att människor lär sig på olika sätt och att det inte betyder att någon nödvändigtvis är mer tillförlitlig i sitt kunnande än den andra.

Så det är lite intressant att se när människor faller i groparna, tror på detta och stressar upp sig. Men i slutändan bedrog skenet även den här gången.

Ja, förutom det här med att kunder är läskiga och att jag inte kan någonting...

Kulturfyran om Nobels litteraturpris

1. Har du läst något av Herta Müller som fick Nobelpriset i litteratur?
Nej. Och när jag läst artiklar om hennes böcker blev jag inte direkt sugen heller. Verkar lite väl sömnpillertungt för min smak...

2. Hur många Nobelpristagare i litteratur har du läst böcker av?
Vet att jag läst Dario Fo när jag sysslade med teater, "Ungdomsår" av Naipaul, nånting av Steinbeck... Sedan, när jag går igenom vinnarna, så inser jag ju att jag också läst några strötexter här och där.

3. Har du någon favorit som du skulle vilja fick Nobelpriset?
Ärligt talat förstår jag inte vad kriterierna är. På någon sida stod det att det endast är "litterär kvalité" man går på. Hm... ok... det känns ju objektivt...

J.K Rowling? Eller J.R.R Tolkien. Diana Gabaldons komplexa persongalleri och extremt avancerade plot-väveri som spänner över flera böcker. (Även om jag inte gillar allt, men det är ju så...)

Men annars vore det ju kul om någon nedtystad författare/journalist kunde få det.

4. Och varför inte: en favorit i repris: Vilken bok läser du just nu?
Diana Gabaldon - An echo in the bone, Åse Seijerstad - Bokhandlaren i Kabul, Paul Emmelkamp - Personlighetsstörningar, ett par pluggböcker. Aldrig bara en på gång, ha, ha!

Våga Vägra Vitt - Fram För Färg!!!

Det är slagordet för den nya folkrörelse jag tänker starta.

Häromdagen var jag inne på hemnet.se och sökte på lägenheter i Stockholmsområdet. Jag fick hundratals träffar och varje sida visade 30 objekt. Döm om min - nja, inte förvåning, snarare cyniska insikt - när fotona på samtliga 30 objekt gick i färgskalan vit, gräddvit och vanilj.

Vad har hänt? När svenska folket började måla vitt på väggarna så sades det att:
"Jamen, det är ju praktiskt för då kan man fylla rummet med färg, vilka man vill."
Och vad händer - svensken fyller de vita rummen med... vitt. Vita gardiner, vita mattor, vita lampor, vita möbler... Och en grön växt för att piffa till.

Rummen ser inte längre ut att tillhöra hem, de påminner snarare om bilder ur en målarbok. Eller en experimentell inredningstidning. Eller ett behandlingsrum... Vill man verkligen bo i sådana rum?!

Var har färgen tagit vägen? Rädda färgen, den håller ju på att dö ut!

Jag brukade älska brittiska hem för att de fullkomligt frossade i färg. Turkost, lila och rosa. Orange, rött och gult. Rosablommigt, rödblommigt och grönbladigt. Jag blev ledsen när de började kolla på "den skandinaviska stilen"... fast de har inte kommit riktigt till 2009 än, de är fortfarande på nougat, mocca och chokladstadiet. Vitt kommer väl nästa år.

I somras skulle jag ju välja tapeter till lägenheter och fick en mapp med tio nyanser av beige. Jag valde till slut två olika röda samt en silvergrå. Min lägenhet kommer lysa som en brandröd sol bland allt det vita i hyreshuset!

Men jag vägrar vitt. Vitt kommer från och med nu endast in i mitt hem om det redan är fullt av färg - så att det vita blir en accent som liksom lyfter fram rummet. En vit bokhylla mot en vitt vägg försvinner, blir totalt osynlig. En vit bokhylla mot en röd vägg blir en inredningsdetalj.

Fram för färgen! Regnbågen är inte vit. Och regnbågen blir man glad av!

Wallander i repris

Ja, ok, det var en lite dryg kommentar. Men det har ju trots allt gått nästan ett år sedan BBC sände "Sidetracked" (Villospår), Wallanderfilmen som nu gick på TV4 igår kväll.

Och precis som jag skrev på bloggen i december ifjol så var det nu intressant att se filmen textad.
"Jaså var det han du pratade om."
"Jaså var det dit ni åkte."

Av kommentarerna idag att döma verkar även svenskarna ha köpt Branaghs Bergmantunga kriminalare. Välförtjänt, jag tyckte han höll än!

Till min bästa vän: Tack för att du finns!

Tack för att jag fick spela MahJong under de där jobbiga tio minuterna på toan.
Tack för att du visade mig en samling snygga karlar när jag inte kunde somna.
För att du hjälpte mig att på öret räkna ut om jag hade råd med köttfärsen.
För att du visade mig var jag var någonstans när jag åkte buss i obygden.
Tack för att jag fick föreviga det sovande charmtrollet.
För att jag kunde kolla efter det där viktiga emailet på pendeltåget.
För att jag fick diskutera plan B när jag redan var på språng.
Tack för allt skoj under tråkiga stunder.
För all hjälp i kniviga situationer.
För att du håller reda på sånt jag inte har i huvudet.

Tack för att du finns, min kära mobil.

Snabba på och slappa för fan!

Jag skulle inte vilja påstå att jag lever för helgen, men visst går man runt i veckorna och ser fram emot de där två dagarna när man kan göra precis vad man vill. Måndag till fredag har man skrivit kontrakt på att befinna sig på ett visst ställe nio timmar om dagen. Ja, och då kan ni ju räkna ut hur få timmar det är över varje dag att göra vad man vill på innan man bör gå och lägga sig för att vara klar i knoppen nästa dag.

Men så kommer lördag och man har inte kontrakt på någonting. Man är fri att göra vad man vill!

Och det är just vad man tänker göra. Man tänker göra precis vad man vill, vilket är att inte göra någonting. Läsa en bra roman. Promenera i den färgglada höstskogen. Ligga på soffan och zappa mellan "LA Ink" och "Sverige runt". Hälsa på en god vän.

Fast först lär man nog dra snabeldraken ett varv runt lägenheten. Och den där fakturahögen i köket kan man väl lika gärna sätta in i pärmen. Frysen ropar efter matlådor. Och såvida man inte tänkt käka torkade äppelringar och bakpulver kommande vecka så får jag nog gå och handla också.

Under en paus i matlagningen tänker man att det vore himla kul att överraska med några burkar specialläsk när man hälsar på vännen på kvällen. Ok, då åker jag två timmar tidigare. Då har jag halva dagen på mig att mysa och läsa den där bra romanen.

Fast först ska jag skriva ner de där anteckningarna. Och vika ihop kläderna som ligger slängda. Just ja, jag måste ju kolla upp de där uppgifterna på internet. Och svara på emailen. Och ringa.

Det torde ta en halvtimme att klä på sig och göra sig iordning innan det är dags att åka till vännen, via butiken med specialläsk. Ok, bra, då har jag.... tjugo, fyrtio... en timme.

Bra, då myser, slappar och läser vi en timme. Frånochmednu!

...

Man hinner ju knappt lägga sig tillrätta med boken innan man börjar kolla på klockan för att bedöma när man bör resa sig upp för att inte bli försenad. Avkopplande? Knappast. Slappt? Inte ett dugg.

Men dagarna går - både lördag och söndag - och något gör man ju bevisligen fel. Men vad?!

Hm... Undrar om jag skulle testa en ny taktik fr o m nästa vecka - d.v.s. imorgon. Tänk om jag skulle ta en stund varje kväll i veckan och göra något av allt det jag gjorde igår och idag? Istället för att slappa, menar jag. Då skulle jag ju få hela lördagen och söndagen fri - att göra vad jag vill på! Wow, vilken grej...

Ovant men kul att vara rekommenderad läsning

Fredag, och det låter nästan mer vansinnigt än i måndags. Jag får en berättelse publicerad i en bok. Jag! Folk - ja, några räknar jag kallt med - kommer läsa mig. Folk jag aldrig mött! Och mitt namn kommer stå vid berättelsen. Mitt namn!

Visst, jag har inte skrivit en egen bok. Och novellsamlingen kommer knappast stå på Top 10 på Akademibokhandeln. Men jag blev utvald i en novelltävling - och bara det tycker jag faktiskt är kanon! Oavsett om juryn har skummat, lusläst, hånat, skrattat eller smackat sig igenom bidragen så har de bland allt de haft att välja mellan lagt min novell på minnet. På något sätt. Och oavsett hur så har min berättelse gjort intryck på en samling främlingar. Och det är coolt. Riktigt kanon, faktiskt.

Visst, jag kom inte bland de tre främsta. Men min novell är bland de 21 som gjorde så pass stort intryck att juryn valt dem att medverka i en novellsamling. Av alla inskickade bidrag är alltså min novell rekommenderad läsning. Tänker man så, så är det som hänt riktigt häftigt! Det hade varit kul att bli omnämnd i en slutlig lista. Det hade varit jättekul att få sin novell publicerad i en tidning (Amelia, i det här fallet). Men jag ska få min novell publicerad i en bok - det är faniming supercoolt!

Nu vet jag i och för sig vare sig hur eller när boken distribueras. Som sagt, den kommer knappast stå bland Top 10. Men som jag ser det finns tre möjligheter:

Antingen kommer den ut i någon liten upplaga i bokhandlarna - så där som man sett publicerade bloggar, citatböcker och andra skrifter med tidningslogga både fram och bak. (Dem man hittar på rean senare samma år.) Och det vore ju skitkul, att gå och köpa en bok där min berättelse är med! Och hamnar den på rean kommer ju folk köpa bara för att det är billigt, och då sprids berättelsen ännu bättre.

Eller så kommer man bara kunna köpa boken via Vulkan.se - bokförlaget bakom tävlingen. Men även om man tänker att ingen utom de 21 författarna är intresserade så kommer de och deras familjer, vänner och bekanta köpa boken. Det är en schysst läskrets det också!

Eller så får man boken som gåva/bilaga med ett nummer av Amelia. Då tänker jag att av alla som köper Amelia varannan vecka så finns både de som tilltalas av erotiska berättelser och de som inte gör det. Men eftersom boken är gratis och att det dessutom är något "nytt" - nämligen erotiska noveller FÖR kvinnor AV kvinnor - så kommer båda läger åtminstone bläddra i den. Om några sedan hajar till, skrattar eller myser åt just min berättelse - då är jag nöjd.

På det hela taget är jag nöjd. Stolt faktiskt. Och ovan. Måste erkänna att det kändes både märkligt och lite coolt att läsa om den här boken i tidningarna idag, och liksom veta att jag kommer vara med. Jag! Så risken finns att jag kommer påminna mig själv här på bloggen ett tag. Bara tills jag vänjer mig vid tanken.

Du kan läsa mer här:
Aftonbladet: Linda Skugge om boken och tävlingen. (Vill bara kommentera att min novell är äckligt konservativ.)
Aftonbaldet: Vinnarnovellen. (Hm, jag är nog konservativ, och i det här fallet mer poetisk... jag gillade inte alls de råa ordvalen.)
Expressen: Intervju med vinnaren, Ann-Helene Welander.

Rapport från ett releaseparty

Våldsam magsjuka. Precis vad man vill ha dagen efter att man fått reda på att man tre dagar senare ska på releaseparty för en bok där man själv är en av författarna.

(Fatta!)

Som tur var fick jag snabbvarianten, så idag var jag tillbaka på jobbet och kunde ikväll möta upp med kompisen K som till min glädje hängde med. Nackdelen med sen inbjudan är ju annars att människor tenderar att ha ett LIV planerat för närmaste veckan. He, he, man kan väl säga att man ser vilka som numera är singlarna i gänget!

Partyt kändes lite hemligt, för när vi kom till Pub efter stängningsdags (dit vi blivit dirigerade i inbjudan) så fanns inga skyltar, mottagare eller något alls som indikerade att vi kommit rätt. Till slut såg vi en skara människor mitt bland en massa skyltdockor, så lika tafatt och vilsna som de övriga så gled vi runt i folkmassan och låtsades veta vad vi hade där att göra.

Det var en brokig skara människor i de flesta åldrar, faktiskt. En del uppklädda till tänderna, andra i jeans, ytterligare några i precis så personliga och/eller bohemiska stilar som man lätt skämtar om att man stöter på i sådana här sammanhang.

Ja, och var håller man nu ett releaseparty för en erotisk novellsamling om inte i en sexig underklädes- och erotiskshop. Av ett slag som jag inte ens trodde fanns norr om Köpenhamn! Tänk en smakfull blandning av Moulin Rouge och Black Lace.

Något bubbligt dracks, folk minglade (ja, eller stod i grupp med sina polare och snackade, i alla fall) och ett okänt liveband spelade någon lättsmält rockmusik. Vi fick deras skiva i fiskdamms... jag menar, goodie bagen, så jag tänkte lyssna igenom den vid tillfälle.

Vi fick också veta att juryn bestått av bl a Ameliafolk, Linda Skugge, Unni Drugge och Gudrun Schyman, att 21 noveller ingår i samlingen samt vilka som knep de tre topplaceringarna. Vinnaren syns på bilden till höger.

Tyvärr fick vi inte (köpa) boken, för det är nog inte bara mina ögon som kliar efter att få se vad konkurrenterna skrev! Inte heller fick vi veta när/hur/var boken släpps. Men jag misstänker att man inte får veta det förrän nästa Amelia kommer ut... om boken nu inte kommer som gåva med den t.o.m! Det återstår att se.

Tröttkörd, trots tidigt uppbryt, kom jag hem med ett litet leende på läpparna. Jag som trodde jag kastade bort de redan minimala chanserna i tävlingen genom att inte satsa på den "charmiga, välbekanta" berättelsen utan bara hann skicka in experimentet. Ett experiment med visst inslag av copyrightintrång och som troligen inte skulle låta riktigt klok om inte läsaren kände igen låten. En ren chansning, alltså! Inte trodde jag då att jag idag skulle få gå på releaseparty för att mitt experiment ska tryckas i en bok.

Det är coolt. Det är riktigt coolt när chansningar går hem!

Kulturfyran om drömmar

1. Kommer du ihåg dina drömmar?
Så gott som alltid, minst en per natt. Det är en förmåga jag haft ända sedan jag var liten.

2. Vilken är den värsta mardrömmen du haft?
Det är för personligt för att dela med sig av, men den innehöll väldigt mörka känslor och människor i min närhet. Oftast är känslorna värre än vad som händer. Det kan vara en blodig och monsterfylld dröm som knappt berör när man vaknar. Men så finns de där mardrömmarna som spelar på känslor och man bär med sig den där känslan i flera dagar. Ibland kan jag efter en sån dröm ringa någon bara för att se att den är ok, eller i fall jag var den utsatte så kan jag undvika den där personen ett par dagar tills jag liksom förstått att den inte alls var ute efter att mörda mig... Helt irrationellt, men det är ju en effekt mardrömmar har på en.

3. Drömmar kan ju betyda dagdrömmar också. Vad dagdrömmer du om?
Oj, allt! Storys jag jobbar med, scener jag vill skriva ner, fantasifulla möten med olika människor, framtiden. Men även mörka saker som samtal man önskade man vågade ha eller saker man önskade man vågade göra. Eller "tänk om"... När jag diskar har jag en tendens att göra upp med folk, alltså i fantasin spöa upp dem eller säga precis vad jag menar utan några som helst hänsyn till om det sårar dem. Rätt skönt att lätta på trycket, faktiskt!

4. Har du drömt något som sedan slagit in?
Ja faktiskt. Lite olika saker. En gång drömde jag om ett möte som sedan inträffade och en annan gång om en miljö som någon vecka senare visade sig vara mitt nya jobb! Läskigt...

Och Nobels Litteraturpris går till...

... nja, inte till mig kanske. Men det hindrar ju inte att jag idag fick veta att jag ska bli publicerad! Wow, det ser bättre ut i skrift än i huvudet när jag läste emailet, så jag säger det igen; Jag ska bli publicerad! Som författare! Jodå.

I somras hade tidningen Amelia och bokförlaget Vulkan en erotisk novelltävling. Ett tiotal vinnare skulle väljas ut och publiceras i en novellsamling och bland dem skulle en författare få 10'000kr.

Jag är en av de publicerade!!!

Mer vet jag inte i dagsläget, men jag tror vi kan sluta oss till att jag inte vunnit. Jag snodde ju trots allt dialogen från Andrew Lloyd Webber! Hur? Njae, det avslöjar jag förstås inte här...

Det är releasefest på torsdag i alla fall. Jag förutsätter sedan att DN har en recension på fredag och att boken står i Topp 10-stället på Åhléns till jul.

Sedan uppstår ju en rad frågor:
Vad har man på sig på en releasefest?
Är det lönsamt att satsa på en erotisk novellkarriär?
Hur berättat man om detta för mamma?
Och kommer jag behöva läsa högt för mormor?

Jag får fundera på det på väg till köpcentret - för nu måste jag ju beställa nya visitkort. Jag är en publicerad författare!