Veckans Kulturfyra får mig att längta till kvällens Big Brother. (Jo, den brittiska är fortfarande kul att se!)
1. Vilken TV-serie har du tyckt var mest nyskapande och varför?
Vänner. Det är fortfarande den bästa sitcom som gjorts i mina ögon. De lyckades med det som så många andra misslyckats med, samla sex lika starka karaktärer, göra precis varenda avsnitt roligt, ha en genomgående tråd - varje avsnitt var av hög kvalité!
2. Vilken TV-serie tycker du var mest slöseri med sändningstid?
Vet inte ens vad de heter. Skilda lögner? Vita världar? Den där bestäm-slut-själv? Den där flera-scener-på-samma-gång-på-olika-kanaler? Alla älskar Raymond...
3. Vilken TV-serie från förr skulle du helst vilja se nyproducerad?
Problemet med att nyproducera serier är väl att man upptäcker hur daterade de faktiskt är. Varje serie funkar i princip som en tidskapsel och jag tror inte det är bra att nyproducera någon av dem. Tänk dig Lilla huset på präriern... eller Varuhuset...
4. Om du själv fick göra en TV-serie, vad skulle den handla om och vilken roll skulle du vilja ha?
He, he, vad tror ni... Hela Outlander-serien av Diana Gabaldon. Gerry Butler skulle spela Jamie Fraser och jag skulle spela Claire. Och så tjocka som böckerna är så skulle jag ha jobb resten av livet. Perfekt. :-)
31 July 2008
29 July 2008
Tandplågan över
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara så att ni förstår min lättnad. Men tänk er en utandning som började vid tio-tiden igår morse och som fortfarande pågår så kanske ni får en idé.
Som jag redan sagt så hade jag bestämt mig för att byta tandläkare. Igår hade jag mitt första besök på nya mottagningen och samtidigt som jag tänkte att det inte kunde vara lika illa som jag haft det så behövde ju det där första intrycket vid receptionen inte betyda att jag uppfattat stämningen rätt.
Det hade jag. Receptionisterna var urgulliga, tandläkaren likaså. De erbjöd att utföra undersökningen i ett specialrum på nedervåningen så att jag inte skulle behöva hoppa uppför trapporna med kryckorna, men jag tror jag blev så tagen att jag tackade nej...
Tandläkaren var en ung kvinna som var precis som jag vill ha min tandis! Hon fick mig att känna mig lugn på fem sekunder. Minns att receptionisten rådde mig att nämna för tandis att jag kände mig nervös, men som vanligt är jag för nervös för att komma ihåg det... Vet inte om de gjorde en anteckning i min nya journal redan när jag bokade tiden, eller om det bara är så den här tandisen agerar, men hon var både lugn, vänlig och - höll mig informerad om varje steg!!! (Nu ska jag göra A, sedan gör jag B och det är för att.... Och nu gör jag C och det kan kännas obehagligt....)
Egentligen, det bästa sättet att förklara henne är att säga att hon var raka motsatsen till tandplågaren jag hade förut.
Hon svarade på alla mina frågor, dubbelkollade något hon ville kolla upp, förklarade varför och hur resultatet blev (allt var fint) och informerade om framtiden, när jag om sex månader ska börja bygga krona eller brygga eller vad det är.
Och bäst av allt, jag klarade att gå dit utan fantasifigurer i huvudet! Tror jag såg Oliver som hastigast vid dörren, men han lutade sig bara mot dörrkarmen och verkade vilja se om jag klarade mig ok, och sedan gick han. Så bra gick det.
Jag hade redan bestämt mig för att jag känner större förtroende för den här tandisen när hon liksom la in den avgörande stöten mot tandplågaren. Minns att han muttrade om läsk och kakor och annat som jag inte alls äter så ofta av som han hade bestämt? Den här tandisen menade att jag hade väldigt fina tänder och att de var välskötta och välborstade. Det enda jag skulle tänka på var..... ja, ni vet, den där jäkla tandtråden som de tjatar om varje gång.
Men vet ni vad, för hennes skulle kan jag tänka mig att dra igenom den någon gång då och då.
Som jag redan sagt så hade jag bestämt mig för att byta tandläkare. Igår hade jag mitt första besök på nya mottagningen och samtidigt som jag tänkte att det inte kunde vara lika illa som jag haft det så behövde ju det där första intrycket vid receptionen inte betyda att jag uppfattat stämningen rätt.
Det hade jag. Receptionisterna var urgulliga, tandläkaren likaså. De erbjöd att utföra undersökningen i ett specialrum på nedervåningen så att jag inte skulle behöva hoppa uppför trapporna med kryckorna, men jag tror jag blev så tagen att jag tackade nej...
Tandläkaren var en ung kvinna som var precis som jag vill ha min tandis! Hon fick mig att känna mig lugn på fem sekunder. Minns att receptionisten rådde mig att nämna för tandis att jag kände mig nervös, men som vanligt är jag för nervös för att komma ihåg det... Vet inte om de gjorde en anteckning i min nya journal redan när jag bokade tiden, eller om det bara är så den här tandisen agerar, men hon var både lugn, vänlig och - höll mig informerad om varje steg!!! (Nu ska jag göra A, sedan gör jag B och det är för att.... Och nu gör jag C och det kan kännas obehagligt....)Egentligen, det bästa sättet att förklara henne är att säga att hon var raka motsatsen till tandplågaren jag hade förut.
Hon svarade på alla mina frågor, dubbelkollade något hon ville kolla upp, förklarade varför och hur resultatet blev (allt var fint) och informerade om framtiden, när jag om sex månader ska börja bygga krona eller brygga eller vad det är.
Och bäst av allt, jag klarade att gå dit utan fantasifigurer i huvudet! Tror jag såg Oliver som hastigast vid dörren, men han lutade sig bara mot dörrkarmen och verkade vilja se om jag klarade mig ok, och sedan gick han. Så bra gick det.
Jag hade redan bestämt mig för att jag känner större förtroende för den här tandisen när hon liksom la in den avgörande stöten mot tandplågaren. Minns att han muttrade om läsk och kakor och annat som jag inte alls äter så ofta av som han hade bestämt? Den här tandisen menade att jag hade väldigt fina tänder och att de var välskötta och välborstade. Det enda jag skulle tänka på var..... ja, ni vet, den där jäkla tandtråden som de tjatar om varje gång.
Men vet ni vad, för hennes skulle kan jag tänka mig att dra igenom den någon gång då och då.
25 July 2008
Stolthet och fördom
Dags för årets pridefestival i Stockholm. Och ingen människa kan missa det. Jag ler därför litegrann när jag tänker på Glasgows pridefestival som var "någon helg" tidigare i år. Anledningen till att jag ens visste att det var, var för att det märkligt nog en dag vajade en regnbågsflagga från stadshuset, i stället för den brukliga skotska. I övrigt visste jag ingenting; inte vart det var, vad som erbjöds, hur många som kom, om någon ens visste att det försiggick...När jag pluggade juridik här i Glasgow för ett antal år sedan gick jag nog ständigt runt med hakan i marken över alla, i mina ögon, otroligt konservativa, inskränkta och rent fördomsfulla lagar och förordningar som florerade i Skottland (England var inte bättre, men England och Skottland har olika rättssystem så jag fokuserar på Skottland).
Förutom (vad som borde vara) obsoleta lagar från, typ, 1700-talet, framförallt i relationen mellan gifta makar samt sexbrott, så stod det klart vilket åtskillnad man gjorde mellan hetero- och homosexuella. Vid tidpunkten då jag pluggade här så:
* fanns varken homoäktenskap eller registrerat partnerskap. Termen 'sambo' existerade inte, varken för heteros eller homos.
* kunde homosexuella ej adoptera (gällde i Sverige också f ö)
* var det olika "byxmyndighetsåldrar" för heterosexuella och homosexuella! (Homosexuella fick vänta två extra år, från 16 till 18 års ålder.)
* fanns det en speciell lag som förbjöd homosexuella från att ha sex ifall en tredje person var närvarande. Någon sån restriktion gällde inte heterosexuella.
* i vissa fall gällde detta även kyssar...
* i olika rättsfall visade det sig vara ok för heterosexuella par att utöva S/M (då var det en privat angelägenhet), men för homosexuella par blev det fällande domar i samtliga fall. (poängen är att man enligt skotsk rätt inte kan ge tillstånd till att våld, ens milt, utövas mot en, vilket inte bara innebär att det är förbjudet att slåss "på skoj" utan även att man inte får utöva S/M-lekar. I lagens mening. Fanns undantag för sport...)
* "ensamstående män" får fylla i ett s.k. livsstilsformulär samt lämna HIV-prov när de t ex söker livförsäkring. Vilket är en form av dold diskriminering, för i realiteten i 99% av fallen så drabbade detta homosexuella män. T ex när två män sökte tillsammans så fick båda fylla i, när en man och en kvinna sökte så översåg man med detta kriterium...
Något hände dock när jag åkte tillbaka till Sverige igen. När jag flyttade över 2005, bara några år senare, så hade i princip allt ändrats. (formulären finns iofs fortfarande kvar hos vissa bolag... och jag vet inte hur S/M-attityden har ändrats.) Idag är lagarna mer unisex. Detta behöver inte alltid betyda att samhället blivit det, men jag tror att det är viktigt att markera "uppifrån" hur man ser på medborgarna, för det formar i förlängningen hur medborgarna ser på varandra.
Vi har förstås aktiva kyrkor här borta och alla vet ju hur toleranta, hänsynsfulla och kärleksfulla de institutionerna är... men det är en annan story.
När jag började jobba här så märkte jag hur otroligt noga större företag var med att övervaka diskrimineringslagarna. Det är väldigt vanligt när man söker jobb att man får fylla i en enkät som detaljerar både etnisk, sexuell, religiös och handikapp-tillhörighet. Jag gillar inte dessa formulär av flera skäl och tror inte alls att de undanröjer diskriminering. Men i alla fall. De verkar i hur som helst påminna arbetsgivarna om deras existens. Jag vet inte hur många gånger jag hört om dessa lagar i dagligt arbetsprat. Dessutom får samtliga anställda på mitt företag genomgå en datakurs med test en gång om året, som just behandlar diskriminering av olika slag.
Ingen kan påstå att det inte talas om det.
Min tidiga erfarenhet av skotska samhället var kanske att det var lite lagom homofientligt, men jag måste erkänna att jag fått äta upp min egen - skolbänksbaserade - fördom. Nu tror jag visst att det finns områden där inskränkthet frodas, arbetsplatser som inte alls är toleranta. Jag skakade dock roat på huvudet när jag jobbade som publikvärd här i Glasgow och de där buffriga, inte helt utbildade och världserfarna karlarna (ni vet vilka jag menar...) inte hade några som helst problem med "fags" men nämn att du var katolik... Jag ställde det i kontrast mot erfarenheter från liknande miljö i Sverige. Å andra sidan, den sortens grupperingar har en tendens att hitta sin lilla hackkyckling, i LA hade det säkert varit mexikanare.
Vart jag ville komma är att mina erfarenheter inte alls överensstämde med den första bilden jag skapade mig. Jag jobbar i och för sig på ett stort företag, och det tror jag kan bidra, men faktum är att jag i hela mitt liv - skola och jobb inkluderade - inte jobbat i en mer sexuellt accepterande miljö. Inställningen är i mitt tycke helt rätt - eventuella skillnader i vad man tänder på är så accepterade att man inte ens höjer på ögonbrynen. Vissa tjejer tänder på blonda killar, andra på rödhåriga, en del på andra tjejer. Fast när en kille sa att han tänder på Steve Buscemi, då måste vi så klart reagera, karl är ju urful!
Jag har flertalet homosexuella kollegor, på olika nivåer, både kvinnor och män. Två av kvinnorna är gifta med varandra och har försökt få barn i två år, en kille är en slinka i paritet med Samantha i Sex & the City, en kille är så charmig att ingen fattar att han fortfarande är singel, en tjej blir galen på sin tjejs humörsvängningar och hotar en gång i månaden med att bli straight.
Sexuell läggning är något högst levande på min arbetsplats, så till vida att varje söt nyanställd granskas av båda läger för att avgöra vilka som kan börja flirta. Tyvärr har bästa gaydarn slutat; han var så felinställd att när han var säker på att en hottie var gay så visste du med säkerhet att han inte var det. Precis som vi kan vara säkra på att när tjejkollegan N vänder på huvudet efter någon så vet vi att han är gay.
Vid mitt skrivbord hänger bilder på fina pojkar, vid kvinnliga chefens skrivbord likaså, samma vid Andy, Stewart och Chrisopher's. Carol gillar sommarmodet i Cosmo bäst, de har finare modeller än Marie Claire. Och Gud nåde George om han glömmer dela med sig av gaytidningen han köper varje månad, hans kvinnliga heterogrannar är inte av det förlåtande slaget.
När vi går ut för en öl med jobbet så håller eventuella par om varandra, oavsett läggning. Tom pussar John vid dörrarna, Steve och Greg parlunchar med Pete och Craig och Kirsty undrar om Claire sagt nåt om henne... Heterokillar och homotjejer kommenterar de söta servitriserna, Heterotjejer och homokillar kommenterar läckerbiten i baren. Det är inte svårare än så.
Det är trist, men på tidigare arbetsplatser har det inte varit så avslappnat. Antingen har det inte pratats om 'det' för att folk känner sig obekväma, eller så har det inte pratats om 'det' för att det finns risk för konflikt, eller så har det sagts "det är inget att prata om, punkt" och så låtsas man som om 'det' inte finns och homokollegan har, i princip, handskats varsamt.
Jag tränar nyanställda och märker ju att en del är helt bekväm med sin sexualitet och genast diskuterar flick/pojkvänner, medan andra inte gärna nämner det första tiden. Visst, vissa människor är privata, men man märker vilka som är det och vilka som är osäkra på hur deras "svar" ska emottas. Vilket indikerar att vilka vi finner attraktiva inte alls är lika acceptabelt i alla hörn i vårt samhälle. Fortfarande...
Av det skälet behöver vi Pride.
Vi behöver Pride så att folk redan första dagen på arbetet känner sig bekväma med att säga "Hej, jag heter Peter, jag är gift med John" och inte känner att de behöver smussla med Gay-tidningen i väskan. Vi behöver det ända tills vilket kön vi tänder på inte spelar någon som helst roll i någon som helst del av vårt samhälle. Tills alla människor ingår äktenskap, punkt. Tills det inte blir tyst i kafferummet när Lena kommenterar den snygga tjejen i tidningen. Tills "Mia hjärta Sofia = sant" är ett naturligt inslag i barnbiblioteket.
Hoppas festen blir kul, där i Stockholm!
Läs mer på bl a Aftonbladet och Expressen.
24 July 2008
Kulturfyran om romanfigurer
Fyran hittar du som vanligt på Kulturbloggen.
1. Vilken romanfigur står dig nära?
Det finns ett par... Spontant dyker Jamie & Claire Fraser (Outlander-serien) samt Richard Sharpe och Patrick Harper (Sharpe-serien) upp. Fast jag skulle även vilja nämna Ronja Rövardotter faktiskt.
2. Vilken romanfigur hatar du?
Hm, hata och hata, men jag vill slå dem! Dött lopp mellan Obediah Hakeswill (Sharpe-serien) och Jack Randall (Outlander-serien). Får rysningar och våldsamma tvångstankar bara jag tänker på dem!
Vilket måste innebära att de är suveräna karaktärer, som rör upp såna känslor. Borde kanske säga Black Alec från min (,M och K's) story också. Grr, den skitstöveln t.o.m. gav mig mardrömmar inatt! Det är sant!
3. Vilken romanfigur skulle du vilja skriva ett brev till?
He, he, synd att jag inte läst Lady Chatterley, annars skulle jag säga Oliver Mellors. Men... Tja, Sharpe kan knappt läsa och skriva och verkar inte vara en sån som skulle skriva tillbaka, så jag skriver till Jamie och kollar hur läget är där på 1700-talet, och om han inte tänkt åka tillbaka till Skottland snart. Det är roligare när han är där...
4. Vilken romanfigur skulle du vilja hade en blogg?
Bridget Jones. Undrar vad hon pysslar med nu för tiden...?
50 pure dead giveaways that you are Scottish
Nej, jag tänker inte översätta. De flesta bör kunna engelska i alla fall. Fast är det något ni inte förstår så är det troligen inget fel på er engelska, det var säkert skrivet på skotska... :-)
1. Scattered showers with outbreaks of sunshine and a cold northerly wind, is your idea of good weather.
2. The only sausage you like is square.
3. You were forced to do Scottish country dancing every year at high school.
4. You have a wide knowledge of local words, and know: Numpty is an idiot, Aye is yes, Aye right is No, Auldjin is someone over 40, and Baltic is cold.
5. You have an irrational need to eat anything from the chippy, as long as its deep fried – Haggis, pizza, black pudding, sausage, fish, chicken and battered Mars Bars.
6. You used to love destroying your teeth with – Penny Dainties, Wham Bars, Cola Cubes, and Soor Plooms.
7. You always greet people by talking about the weather.
8. Even if you normally hate the Proclaimers, Runrig, Caledonia, Deacon Blue, Big Country, etc, you still love it when they are played in a club abroad. (in fact you'll probably ask the DJ to play it)
9. You have an enormous feeling of dread, even when Scotland play a diddy team.
10. You are proud that Scotland has the highest number of alcohol and smoking related deaths in Europe.
11. You used to watch Glen Michael's Cartoon Cavalcade on a Sunday Afternoon with his lamp Paladdin.
12. You got Oor Wullie and The Broons books Every Christmas.
13. You only enjoy Weir's Way on the telly, when you are pissed.
14. You are able to recognise the regional dilect; (Glasgow) 'Awright pal, gonie gies a wee swatcha yir paper nat, Cheers, magic pal. (Aberdeen) Fitlike Loon? Furryboots ya bin up tae? fair few quines in the night, min. (Inverness) Ah-eee right enuffff! How's you keeeepeeeen?
15. You know the police are about to arrive when you hear someone shout—Errapolis.
16. You have witnessed a 'Square Go'.
17. You know that when you are asked which School you attended they really mean, 'Are you Catholic or Proddy?'
18. You have eaten the following: Mince and Tatties, Cullen Skink, Tunnock's Teacakes, Snowballs and Caramel Wafers, Porage, Macaroon Bar, Baxters Soup, Scotch Pie, Oatcakes.
19. A Jakey has asked you for 10p for a cuppa tea.
20. You wait at the shop counter for 1p change.
21. You know that the right response to 'you dancing?' is 'you askin?' followed by 'am askin' and finally 'then am dancin'.
22. You associated sawdust with vomit, coz the 'jannie' always used to pour it over sick in school.
23. You lose all respect for a groom who doesn't wear a kilt.
24. You don't do shopping, you 'go for the messages.'
25. You're on a bus and the drunk picks you to sit next to.
26. You are able to conduct a 20 minute phone call using three words only,-- Awright, aye, and naw.
27. When you refuse the offer of a drink, you hear, ' You no well?'
28. You have heard the following:
You canny fling pieces oot a 20 storey flat,
700 hungry weans'll testify to that,
If its butter, cheese or jelly,
If the breed is plain or pan,
The chances o' it reachin earth,
Are ninety nine tae wan.
29. You know that going to a party means bringin a Kerry oot.
30. Your holiday in Benidorm is ruined when you hear there is a heatwave back home.
31. Scotland go 2-0 up against the French, and you immediately think, getting beat 3-2 was 'no a bad result'.
32. You can pronounce: McConnochie, Ecclefechan, Milngavie, and Kirkcaldy.
33. You love deep fried Pizza.
34. You can't pass a Kebab shop after being at the pub.
35. You are used to four seasons in one day. (winter, winter, autumn, winter)
36. You can fall when drunk and not spill your drink.
37. You see people wearing shellsuits with Burberry accessories, and think 'thats class'.
38. You measure distance in minutes.
39. You understand Rab C. Nesbitt.
40. You go to Saltcoats because you think its abroad.
41. You can make a whole sentence using only swear words.
42. You know what haggis is made with, but you still enjoy it.
43. You know someone who planned their wedding around the football fixtures.
44. You have been to a wedding and the football results have been announced in church.
45. You are not surprised to find one shop selling ALL of the following: Pizzas, Nappies, Fags, Curries, Milk, Paint, Shoes etc.
46. Your seaside home has Calor gas under it.
47. You know that Irn-Bru is a good hang over cure.
48. You could swear before you could count.
49. You would 'nut' a terrorist if they tried to bomb your Airport.
50. You are not only Scottish but Glaswegian when you understand the following- How's it hingin', clatty, boggin', cludgie, Ba'heid, bawbag, and double nougat.
1. Scattered showers with outbreaks of sunshine and a cold northerly wind, is your idea of good weather.
2. The only sausage you like is square.
3. You were forced to do Scottish country dancing every year at high school.
4. You have a wide knowledge of local words, and know: Numpty is an idiot, Aye is yes, Aye right is No, Auldjin is someone over 40, and Baltic is cold.
5. You have an irrational need to eat anything from the chippy, as long as its deep fried – Haggis, pizza, black pudding, sausage, fish, chicken and battered Mars Bars.
6. You used to love destroying your teeth with – Penny Dainties, Wham Bars, Cola Cubes, and Soor Plooms.
7. You always greet people by talking about the weather.
8. Even if you normally hate the Proclaimers, Runrig, Caledonia, Deacon Blue, Big Country, etc, you still love it when they are played in a club abroad. (in fact you'll probably ask the DJ to play it)
9. You have an enormous feeling of dread, even when Scotland play a diddy team.
10. You are proud that Scotland has the highest number of alcohol and smoking related deaths in Europe.
11. You used to watch Glen Michael's Cartoon Cavalcade on a Sunday Afternoon with his lamp Paladdin.
12. You got Oor Wullie and The Broons books Every Christmas.
13. You only enjoy Weir's Way on the telly, when you are pissed.
14. You are able to recognise the regional dilect; (Glasgow) 'Awright pal, gonie gies a wee swatcha yir paper nat, Cheers, magic pal. (Aberdeen) Fitlike Loon? Furryboots ya bin up tae? fair few quines in the night, min. (Inverness) Ah-eee right enuffff! How's you keeeepeeeen?
15. You know the police are about to arrive when you hear someone shout—Errapolis.
16. You have witnessed a 'Square Go'.
17. You know that when you are asked which School you attended they really mean, 'Are you Catholic or Proddy?'
18. You have eaten the following: Mince and Tatties, Cullen Skink, Tunnock's Teacakes, Snowballs and Caramel Wafers, Porage, Macaroon Bar, Baxters Soup, Scotch Pie, Oatcakes.
19. A Jakey has asked you for 10p for a cuppa tea.
20. You wait at the shop counter for 1p change.
21. You know that the right response to 'you dancing?' is 'you askin?' followed by 'am askin' and finally 'then am dancin'.
22. You associated sawdust with vomit, coz the 'jannie' always used to pour it over sick in school.
23. You lose all respect for a groom who doesn't wear a kilt.
24. You don't do shopping, you 'go for the messages.'
25. You're on a bus and the drunk picks you to sit next to.
26. You are able to conduct a 20 minute phone call using three words only,-- Awright, aye, and naw.
27. When you refuse the offer of a drink, you hear, ' You no well?'
28. You have heard the following:
You canny fling pieces oot a 20 storey flat,
700 hungry weans'll testify to that,
If its butter, cheese or jelly,
If the breed is plain or pan,
The chances o' it reachin earth,
Are ninety nine tae wan.
29. You know that going to a party means bringin a Kerry oot.
30. Your holiday in Benidorm is ruined when you hear there is a heatwave back home.
31. Scotland go 2-0 up against the French, and you immediately think, getting beat 3-2 was 'no a bad result'.
32. You can pronounce: McConnochie, Ecclefechan, Milngavie, and Kirkcaldy.
33. You love deep fried Pizza.
34. You can't pass a Kebab shop after being at the pub.
35. You are used to four seasons in one day. (winter, winter, autumn, winter)
36. You can fall when drunk and not spill your drink.
37. You see people wearing shellsuits with Burberry accessories, and think 'thats class'.
38. You measure distance in minutes.
39. You understand Rab C. Nesbitt.
40. You go to Saltcoats because you think its abroad.
41. You can make a whole sentence using only swear words.
42. You know what haggis is made with, but you still enjoy it.
43. You know someone who planned their wedding around the football fixtures.
44. You have been to a wedding and the football results have been announced in church.
45. You are not surprised to find one shop selling ALL of the following: Pizzas, Nappies, Fags, Curries, Milk, Paint, Shoes etc.
46. Your seaside home has Calor gas under it.
47. You know that Irn-Bru is a good hang over cure.
48. You could swear before you could count.
49. You would 'nut' a terrorist if they tried to bomb your Airport.
50. You are not only Scottish but Glaswegian when you understand the following- How's it hingin', clatty, boggin', cludgie, Ba'heid, bawbag, and double nougat.
23 July 2008
Desperat Husfru köper ärtor
Det tog 33 år, men nu har jag köpt min första påse med frysta ärtor. Nej, de ska inte ätas, är ni inte kloka! De där små gröna krypen är ju giftiga! Eller så käkar de upp inälvorna inifrån. Eller så är det spionkapslar från yttre rymden. Hur som helst, ärtor är livsfarliga och bör inte ätas. Det får ni gärna lära era barn.
Däremot sparar de mig jobbet att göra is varje kväll, och jag slipper slösa plastpåsar, för sjukgymnasten ordinerade ispåse varje dag efter sjukgymnastik. Dels för att knät gör ont då, men också för att knät fortfarande är svullet och varmt = inflammerat. Inget att oroa sig för, det är en del av läkningsprocessen, men han la på ispåse idag och det var så sköööönt. Ja, fast det kan även ha varit massagen han gav...
Med ärtorna i frysen la jag mig i soffan för att käka lunch framför tv:n. Kanalen jag slog på hade ett program som just skulle till och börja - Desperate Housewives. Se där, ännu en serie jag aldrig följt. Jag har nyss upptäckt Sex & the City, sisådär 10 år efter alla andra (och är nu så fast att jag köper varje årgång på DVD för att se allt!), men jag kunde väl aldrig fastna för en till...?
Det kunde jag. Jag satt fängslad under båda avsnitten och nu måste jag ju se hur det går för alkoholisten, psykopaten, dubbel-bossande paret och den där snygga karln!
Mitt i allt var jag tvungen att öppna dörren dock. ASDA kom med shoppingen. Och in kom... två, jag säger två läckra män! He, he, Tesco bye, bye, fr.o.m nu är det bara ASDA som gäller! Tyvärr stannade de inte länge (inte ens deras fasta rumpor...), trots att jag nästan inte kom på mitt namn när jag signerade den lilla dosan.
Hrm, känns som om jag missade ett tillfälle där. Vad skulle en av de desperata husfruarna göra? Eller Samantha??
Nästa gång ska jag sminka mig och se till att ha eftermiddags-teet färdigt när de knackar på. Nu måste jag nog svalka mig med lite frysta ärtor...
Däremot sparar de mig jobbet att göra is varje kväll, och jag slipper slösa plastpåsar, för sjukgymnasten ordinerade ispåse varje dag efter sjukgymnastik. Dels för att knät gör ont då, men också för att knät fortfarande är svullet och varmt = inflammerat. Inget att oroa sig för, det är en del av läkningsprocessen, men han la på ispåse idag och det var så sköööönt. Ja, fast det kan även ha varit massagen han gav...
Med ärtorna i frysen la jag mig i soffan för att käka lunch framför tv:n. Kanalen jag slog på hade ett program som just skulle till och börja - Desperate Housewives. Se där, ännu en serie jag aldrig följt. Jag har nyss upptäckt Sex & the City, sisådär 10 år efter alla andra (och är nu så fast att jag köper varje årgång på DVD för att se allt!), men jag kunde väl aldrig fastna för en till...?
Det kunde jag. Jag satt fängslad under båda avsnitten och nu måste jag ju se hur det går för alkoholisten, psykopaten, dubbel-bossande paret och den där snygga karln!
Mitt i allt var jag tvungen att öppna dörren dock. ASDA kom med shoppingen. Och in kom... två, jag säger två läckra män! He, he, Tesco bye, bye, fr.o.m nu är det bara ASDA som gäller! Tyvärr stannade de inte länge (inte ens deras fasta rumpor...), trots att jag nästan inte kom på mitt namn när jag signerade den lilla dosan.
Hrm, känns som om jag missade ett tillfälle där. Vad skulle en av de desperata husfruarna göra? Eller Samantha??
Nästa gång ska jag sminka mig och se till att ha eftermiddags-teet färdigt när de knackar på. Nu måste jag nog svalka mig med lite frysta ärtor...
22 July 2008
Swedish Islander
Hoppade in i en taxi för att ta mig från sjukhuset till husläkaren och uppgav destination. Taxichauffören ger mig en blick i backspegeln och säger:
"Ah, jag har lyssnat på din dialekt i tre dagar nu."
Eh?
"Ja, jag var i Oban med frugan över helgen."
Vi börjar småprata om hur det var, och jag väntade på att han skulle ta upp storyn om de där svenskarna han tydligen träffat. Inget kom, han bara pratade om väder och ö-turer.
"Är du från Oban, förresten?" Frågade han till slut. "Eller från ännu längre ut på öarna?"
"Ehrm, jag är från Sverige..."
Chauffören vände på hela huvudet.
"Verkligen? Men jag trodde din dialekt... Ha, ha, a Swedish islander!"
Tja, så vi pratade om Mama Mia och ABBA och Henrik Larsson. När jag klev ur kliade han sig i huvudet:
"Jag kunde ha svurit på att du var från Oban..."
Tja, det börjar närma sig. Oban är trots allt närmare Glasgow än Australien, Sydafrika och Kanada. :o)
"Ah, jag har lyssnat på din dialekt i tre dagar nu."
Eh?
"Ja, jag var i Oban med frugan över helgen."
Vi börjar småprata om hur det var, och jag väntade på att han skulle ta upp storyn om de där svenskarna han tydligen träffat. Inget kom, han bara pratade om väder och ö-turer.
"Är du från Oban, förresten?" Frågade han till slut. "Eller från ännu längre ut på öarna?"
"Ehrm, jag är från Sverige..."
Chauffören vände på hela huvudet.
"Verkligen? Men jag trodde din dialekt... Ha, ha, a Swedish islander!"
Tja, så vi pratade om Mama Mia och ABBA och Henrik Larsson. När jag klev ur kliade han sig i huvudet:
"Jag kunde ha svurit på att du var från Oban..."
Tja, det börjar närma sig. Oban är trots allt närmare Glasgow än Australien, Sydafrika och Kanada. :o)
21 July 2008
Skotska fotnötter till brittisk immigrantmanual
Märkte att Aftonbladet snappat upp "tips för brittiska immigranter", tja, eller engeska då eftersom de hämtat idén från södra England. Det är nog en bra idé, varje land borde nästan ha en liten manual som täcker de där små kulturella trösklarna. De där som verkar så små att man inte ens tänker på dem - och så faller man. Ni vet vad jag menar.
Nu är det i och för sig skillnad mellan skottar och engelsmän (tro mig, det är det!) så jag tänkte lägga till några fotnötter för det fall ni åker till Glasgow istället för Devon.
* Vädret. I Skottland firar man varje solig dag som om det var den sista, så säg gärna vilket underbart väder vi har. Regnar det, säg vilket förfärligt väder vi haft på sistone... Om molnen hänger gråblå-tunga, utbrist att Skottland blir så ofattbart dramatiskt vackert i dåligt väder och du får se en obetalbar min. Jag väntar fortfarande på att träffa en skotte som vet vad jag menar - alla utlänningar vet precis vad jag menar.
* Poängen är - säg nåt! Småprat är Skottlands nationalsport. (Sverige skulle inte ha en chans i en landskamp)
* Om någon i Sverige säger "tja, läget?" så drar du inte upp din depression och värkande fot, det är samma sak med "hi, how you doin'?" Notera dock att medan amerikaner svarar "I'm fine!" och engelsmännen "I'm very well, thank you" så säger skotten "Not to bad". Det betyder "toppen".
* Efter "hej, hur mår du" är nästa fråga "var kommer du ifrån". Det betyder inte att du har en lustig dialekt eller ser konstig ut, det är liksom nästa punkt på agendan. Det kan vara rätt roande att se en grupp okända skottar träffas för första gången, för inom fem minuter så har de rett ut geografi och släktskap tre generationer bakåt - och troligen upptäckt att de har någon systers, kompis, brorsas, flickväns, katts förra matte som gick i samma skola som dem... På detta sätt har ni dessutom säkert småpratat i tjugo minuter redan, så ni har redan passerat väder-stadiet.
* Glasgow har av historiska skäl smittats av Nordirlandkonflikten. Jag har märkt att religion inte längre är en sån het potatis som det varit, eller snarare; det pratas gärna om hur fånigt det är med "bigotry" (religiös inskränkthet, när framförallt katoliker och protestanter kastar ägg på varandra). Och har t o m märkt att det finns fler ateister än vad jag först trott. Samtidigt skulle jag starkt avråda från att ta upp ämnet först.
* För kvinnor: Pet, love, sweetheart, hen, honey... Nej, tanten i affären är inte kär i dig, inte mannen på bensinmacken heller. Du kallas bara för dessa rara saker - av alla.
* För män: Big man, wee man... Försök inte ens lista ut vad som kvalificerar dig, kom bara ihåg att DU inte avgör vilket du är! (och för att slippa göra bort dig, använd inte benämningarna alls, låt skottarna som kan alla kringelikrokiga 'regler' sköta det. Risken är nämligen stor att du använder fel, och därmed förolämpar personen du talar med.) Oavsett vad du kallas, båda är bra saker. På sitt sätt.
* Både kvinnor och män kan vara någons, vem som helsts, pal och mate.
* Svenskar är raka. Inte lika raka som t ex holländare (min åsikt), men jämfört med britter är vi brutalt rättframma. Det är lätt att förolämpa och framstå som oartig (artighet är A och O!) även när man tror att man är jättesnäll, eftersom svensk artighet ligger i rösten istället för i orden. Det finns några tips för att slippa framstå som en buffel dock:
1) Se alltid till att peta in ett Please och Thank You. "Could you please get this for me?" Och när du får det, istället för "Bra, då sätter vi igång", säg "Thanks. Ok, let's go."
2) Använder aldrig ordet "want"! "I want you to finish this by tomorrow", "I want two burgers". Otroligt hårt i brittiska öron. "Could you please", "I'd like" eller i lägen när man verkligen vill pressa hur viktigt det är "I need you to do this".
Hm, jag tror att jag ska knepa ihop min egen manual... :-)
Nåväl, minns också att skottar har sin egen form av Jantelag. Skrävliga skottar är lika populära som skrävliga svenskar. De tror inte heller att de är någon, knappt ens när "alla andra" säger att de är det. Tycker att John Smeaton är ett bra exempel; han verkade knappt bry sig att han tagit fast en terrorist, i alla intervjuer såg han obekväm ut och snarare pratade om det taskiga sommarvädret! Skottarna älskade honom och hissade honom till skyarna. Fast sedan när han fick för mycket medaljer och hyllningar så grymtades det att "så jäkla speciellt var det inte..."
Faktum är; säg att du är bra på något och folk kommer fnysa och rulla på ögonen. Säg inget utan gör det bara så kan du vara säker på att människor kommer gilla dig.
Skottarna har en märklig blandning av dåligt självförtroende och nationell stolthet. Det tillsammans med deras jantelag skapar rätt typiska beteenden. De klagar på sitt land - jämt - men håll med eller säg något negativt och de biter ifrån med näbbar och klor. Själva är de fenomenala på att klaga och hylla i samma andetag... Som:
"Skottland är skit, vi är inte bra på någonting. Vad har vi att vara stolta över; shortbread, haggis och ett taskigt fotbollslag? Vi gav till och med ifrån oss självstyre över vårt eget land! Vi är en samling mesar. Vi kan ingenting. *suck* Och well, nu går vi och festar. Scooooootlaaaaaand!"
* Till sist, det är sant som Aftonbladet återgav, att humorn används i "obehagliga och jobbiga situationer". Här i Skottland har polisen t o m fått snabbkurs i polskt kynne för polacker har tydligen svårt att handskas med skämtande poliser... Fast det är inte bara i laddade situationer som det skämtas (jag har t ex berättat om när jag garvade mig igenom ett besök till akuten) utan jämt!
Lättsamt och trevligt. Ja, det är nog så det är... Konflikträdda svenskar torde älska det här landet!
Nu är det i och för sig skillnad mellan skottar och engelsmän (tro mig, det är det!) så jag tänkte lägga till några fotnötter för det fall ni åker till Glasgow istället för Devon.
* Vädret. I Skottland firar man varje solig dag som om det var den sista, så säg gärna vilket underbart väder vi har. Regnar det, säg vilket förfärligt väder vi haft på sistone... Om molnen hänger gråblå-tunga, utbrist att Skottland blir så ofattbart dramatiskt vackert i dåligt väder och du får se en obetalbar min. Jag väntar fortfarande på att träffa en skotte som vet vad jag menar - alla utlänningar vet precis vad jag menar.
* Poängen är - säg nåt! Småprat är Skottlands nationalsport. (Sverige skulle inte ha en chans i en landskamp)
* Om någon i Sverige säger "tja, läget?" så drar du inte upp din depression och värkande fot, det är samma sak med "hi, how you doin'?" Notera dock att medan amerikaner svarar "I'm fine!" och engelsmännen "I'm very well, thank you" så säger skotten "Not to bad". Det betyder "toppen".
* Efter "hej, hur mår du" är nästa fråga "var kommer du ifrån". Det betyder inte att du har en lustig dialekt eller ser konstig ut, det är liksom nästa punkt på agendan. Det kan vara rätt roande att se en grupp okända skottar träffas för första gången, för inom fem minuter så har de rett ut geografi och släktskap tre generationer bakåt - och troligen upptäckt att de har någon systers, kompis, brorsas, flickväns, katts förra matte som gick i samma skola som dem... På detta sätt har ni dessutom säkert småpratat i tjugo minuter redan, så ni har redan passerat väder-stadiet.
* Glasgow har av historiska skäl smittats av Nordirlandkonflikten. Jag har märkt att religion inte längre är en sån het potatis som det varit, eller snarare; det pratas gärna om hur fånigt det är med "bigotry" (religiös inskränkthet, när framförallt katoliker och protestanter kastar ägg på varandra). Och har t o m märkt att det finns fler ateister än vad jag först trott. Samtidigt skulle jag starkt avråda från att ta upp ämnet först.
* För kvinnor: Pet, love, sweetheart, hen, honey... Nej, tanten i affären är inte kär i dig, inte mannen på bensinmacken heller. Du kallas bara för dessa rara saker - av alla.
* För män: Big man, wee man... Försök inte ens lista ut vad som kvalificerar dig, kom bara ihåg att DU inte avgör vilket du är! (och för att slippa göra bort dig, använd inte benämningarna alls, låt skottarna som kan alla kringelikrokiga 'regler' sköta det. Risken är nämligen stor att du använder fel, och därmed förolämpar personen du talar med.) Oavsett vad du kallas, båda är bra saker. På sitt sätt.
* Både kvinnor och män kan vara någons, vem som helsts, pal och mate.
* Svenskar är raka. Inte lika raka som t ex holländare (min åsikt), men jämfört med britter är vi brutalt rättframma. Det är lätt att förolämpa och framstå som oartig (artighet är A och O!) även när man tror att man är jättesnäll, eftersom svensk artighet ligger i rösten istället för i orden. Det finns några tips för att slippa framstå som en buffel dock:
1) Se alltid till att peta in ett Please och Thank You. "Could you please get this for me?" Och när du får det, istället för "Bra, då sätter vi igång", säg "Thanks. Ok, let's go."
2) Använder aldrig ordet "want"! "I want you to finish this by tomorrow", "I want two burgers". Otroligt hårt i brittiska öron. "Could you please", "I'd like" eller i lägen när man verkligen vill pressa hur viktigt det är "I need you to do this".
Hm, jag tror att jag ska knepa ihop min egen manual... :-)
Nåväl, minns också att skottar har sin egen form av Jantelag. Skrävliga skottar är lika populära som skrävliga svenskar. De tror inte heller att de är någon, knappt ens när "alla andra" säger att de är det. Tycker att John Smeaton är ett bra exempel; han verkade knappt bry sig att han tagit fast en terrorist, i alla intervjuer såg han obekväm ut och snarare pratade om det taskiga sommarvädret! Skottarna älskade honom och hissade honom till skyarna. Fast sedan när han fick för mycket medaljer och hyllningar så grymtades det att "så jäkla speciellt var det inte..."
Faktum är; säg att du är bra på något och folk kommer fnysa och rulla på ögonen. Säg inget utan gör det bara så kan du vara säker på att människor kommer gilla dig.
Skottarna har en märklig blandning av dåligt självförtroende och nationell stolthet. Det tillsammans med deras jantelag skapar rätt typiska beteenden. De klagar på sitt land - jämt - men håll med eller säg något negativt och de biter ifrån med näbbar och klor. Själva är de fenomenala på att klaga och hylla i samma andetag... Som:
"Skottland är skit, vi är inte bra på någonting. Vad har vi att vara stolta över; shortbread, haggis och ett taskigt fotbollslag? Vi gav till och med ifrån oss självstyre över vårt eget land! Vi är en samling mesar. Vi kan ingenting. *suck* Och well, nu går vi och festar. Scooooootlaaaaaand!"
* Till sist, det är sant som Aftonbladet återgav, att humorn används i "obehagliga och jobbiga situationer". Här i Skottland har polisen t o m fått snabbkurs i polskt kynne för polacker har tydligen svårt att handskas med skämtande poliser... Fast det är inte bara i laddade situationer som det skämtas (jag har t ex berättat om när jag garvade mig igenom ett besök till akuten) utan jämt!
Lättsamt och trevligt. Ja, det är nog så det är... Konflikträdda svenskar torde älska det här landet!
Svensk lyxpotatis i Skottland
Börjar nästan bli stamkund hos internethandlarna nu, både när det gäller DVD och mat. Det är så smidigt att få allt hemburet, alla tre trappor upp!
Av någon anledning har jag mest använt Tesco för maten, men den här gången tänker jag testa ASDA. När jag "storshoppar" normalt så brukar det bli ASDA eftersom det ligger bra till med buss, fast jag tror det var internetreglerna som gjorde det lättare att använda Tesco. Hur som helst. Det är ingen direkt skillnad i pris, "problemet" är väl att båda har så bra specialpriser att det slutar med att man slänger i lite grejer man egentligen inte behövde...
Nu tänker jag inte göra det i just det här fallet, men jag måste ändå visa er vad jag hittade på ASDAs internetshop - Hasselbackspotatis! Eller ASDA Extra Special Hassleback potatoes. Bara £1.28.
Hm, fast om man köper 2kg potatis för £0.73 och skär skårorna själv så blir det billigare...
Av någon anledning har jag mest använt Tesco för maten, men den här gången tänker jag testa ASDA. När jag "storshoppar" normalt så brukar det bli ASDA eftersom det ligger bra till med buss, fast jag tror det var internetreglerna som gjorde det lättare att använda Tesco. Hur som helst. Det är ingen direkt skillnad i pris, "problemet" är väl att båda har så bra specialpriser att det slutar med att man slänger i lite grejer man egentligen inte behövde...
Nu tänker jag inte göra det i just det här fallet, men jag måste ändå visa er vad jag hittade på ASDAs internetshop - Hasselbackspotatis! Eller ASDA Extra Special Hassleback potatoes. Bara £1.28.Hm, fast om man köper 2kg potatis för £0.73 och skär skårorna själv så blir det billigare...
16 July 2008
Och jag som trodde jag var bättre än Tiger Woods
Ehrm. Gick till jobbet i måndags. Fast nu är jag hemma igen...
Jisses, kände mig som en stygg sjuåring, men hur sjutton skulle jag veta att det var alldeles för tidigt att gå och jobba när ingen direkt sa hur länge jag skulle vara sjukskriven?!
Jag märkte i och för sig att det inte var någon dans. Funkade normalt i ett par timmar, sedan gjorde knät ont och jag blev trött, och efter lunch ville jag bara lägga benet högt och sova och var till ingen nytta alls. Sedan kom jag hem, sov en timme, åt och gick och la mig före nio. Det var samma procedur både måndag och tisdag, och sedan var knät mycket slitet och gjorde ont hela natten till idag.
Så jag blev faktiskt glad och lättad när två receptionister över telefon, en sjukgymnast och en läkare gav mig onda ögat och skickade hem mig bums. Läkaren spände ögonen i mig och sa:
"Tiger Woods gjorde ett liknande ingrepp och var inte tillbaka förrän efter 4-5 veckor, så vad får dig att tro att du blir frisk på en vecka."
Som sagt, inte vet jag! Men nu när jag vet att Tiger Woods inte klarade det.... :-) Och som läkaren och sjukgymnasten sa, de var ju inte bara inne och tittade, de gjorde faktiskt något, de tog bort ben och hade sig. Det måste få tid att läka...
Så nu är jag sjukskriven månaden ut. Aaaaaah.... Och eftersom alla på jobbet tyckte jag var tokig i vintras när jag jobbade på kryckor så tänker jag utnyttja sjukskrivningen nu. Bara för att man inte "får" vara sjuk på det här företaget, och för att få extrasemester. Nu tänker jag inte ta min riktiga semester förrän i Oktober, ha, ha.
Fast hur kul är det att sitta i en lägenhet inne i stan...? När jag pratade med syrran som ligger långtidssjukskriven ute på landet och käkar hallon (och blåbär! och smultron!) så blev jag mäkta frestad att ta flyget och göra henne sällskap. Men dels tror jag inte det skulle gå ner så väl om det kom till företagets kännedom och dels har jag sjukgymnast en gång i veckan. Fast jag hade mycket hellre legat i shorts och t-shirt på altanen på landet och gjort övningar...
Nu har jag i och för sig en plan för hur jag kan utnyttja de här två veckorna i alla fall... Något som är perfekt att göra med laptopen i knät och benet rakt i sängen/soffan. Något som säkert inte blir bra men som kanske kan godkännas av någon gammal professor... så att jag får min ¤%)&$ examen någon gång. Fast jag börjar inte med det förrän på fredag. Imorgon ska jag vila så att jag kan åka till jobbet på eftermiddagen och gå igenom det där "Development centret" som ska bestämma framtida arbetsuppgifter och lönenivå. Kan lika gärna få det överstökat för jag tror inte att jag dör av en eftermiddag. Men på fredag...
Jisses, kände mig som en stygg sjuåring, men hur sjutton skulle jag veta att det var alldeles för tidigt att gå och jobba när ingen direkt sa hur länge jag skulle vara sjukskriven?!
Jag märkte i och för sig att det inte var någon dans. Funkade normalt i ett par timmar, sedan gjorde knät ont och jag blev trött, och efter lunch ville jag bara lägga benet högt och sova och var till ingen nytta alls. Sedan kom jag hem, sov en timme, åt och gick och la mig före nio. Det var samma procedur både måndag och tisdag, och sedan var knät mycket slitet och gjorde ont hela natten till idag.
Så jag blev faktiskt glad och lättad när två receptionister över telefon, en sjukgymnast och en läkare gav mig onda ögat och skickade hem mig bums. Läkaren spände ögonen i mig och sa:
"Tiger Woods gjorde ett liknande ingrepp och var inte tillbaka förrän efter 4-5 veckor, så vad får dig att tro att du blir frisk på en vecka."
Som sagt, inte vet jag! Men nu när jag vet att Tiger Woods inte klarade det.... :-) Och som läkaren och sjukgymnasten sa, de var ju inte bara inne och tittade, de gjorde faktiskt något, de tog bort ben och hade sig. Det måste få tid att läka...
Så nu är jag sjukskriven månaden ut. Aaaaaah.... Och eftersom alla på jobbet tyckte jag var tokig i vintras när jag jobbade på kryckor så tänker jag utnyttja sjukskrivningen nu. Bara för att man inte "får" vara sjuk på det här företaget, och för att få extrasemester. Nu tänker jag inte ta min riktiga semester förrän i Oktober, ha, ha.
Fast hur kul är det att sitta i en lägenhet inne i stan...? När jag pratade med syrran som ligger långtidssjukskriven ute på landet och käkar hallon (och blåbär! och smultron!) så blev jag mäkta frestad att ta flyget och göra henne sällskap. Men dels tror jag inte det skulle gå ner så väl om det kom till företagets kännedom och dels har jag sjukgymnast en gång i veckan. Fast jag hade mycket hellre legat i shorts och t-shirt på altanen på landet och gjort övningar...
Nu har jag i och för sig en plan för hur jag kan utnyttja de här två veckorna i alla fall... Något som är perfekt att göra med laptopen i knät och benet rakt i sängen/soffan. Något som säkert inte blir bra men som kanske kan godkännas av någon gammal professor... så att jag får min ¤%)&$ examen någon gång. Fast jag börjar inte med det förrän på fredag. Imorgon ska jag vila så att jag kan åka till jobbet på eftermiddagen och gå igenom det där "Development centret" som ska bestämma framtida arbetsuppgifter och lönenivå. Kan lika gärna få det överstökat för jag tror inte att jag dör av en eftermiddag. Men på fredag...
13 July 2008
Man borde ha läkarskräck istället för tandläkarskräck
Såren har förvisso börjat bete sig normalt och droppa lite lagom, men nu är mina förband slut och jag har just börjat hoppa runt litegrann, så jag tänkte att det var lika bra att besöka husläkaren i fredags innan man ska tillbaka till jobbet på måndag.
Ner för trapporna gick ju bra, var lite yr så där, men sedan kom jag inte längre än till hörnet. Det gjorde ont! Så jag flaggade en taxi för en galant åktur - tre kvarter bort... Han fick dricks.
Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men jisses vad jag saknar linoleum-mattor! Och vita rockar. Läkarrummet pryddes av en gråbrun heltäckningsmatta... Läkaren bar kostym... Jag ville helt plötsligt inte alls ta av förbandet. Framför allt inte som läkaren nonchalant tog på sig plasthandskar (utan att tvätta händerna) - och sedan gick ut ur rummet för att hämta nya förband!
Jag behövde inte oroa mig, han skulle inte peta. Läkaren verkade lika rädd för sår som min kompis är rädd för spindlar. Han stod på armlängds avstånd när han tog bort kompresserna, konstaterade kort att det såg bra ut (viftade bort mina frågor med mantrat "det ser bra ut"), struntade i att tvätta bort levrat och/eller torkat blod och satte sedan dit nytt förband utan att knappt röra huden. Han lät mig platta till dem.
Jag slår vad om att han svimmade när jag lämnat mottagningen.
Köpte lite egna förband på apoteket och kände mig sedan skitkaxig, så jag hoppade alla tre kvarter hem själv. Jag var så kaxig att jag t.o.m svängde in och bytte tandläkare!
Jag är fri! Jag har faktiskt bytt tandläkare!
Fick ett lugnt första intryck av nya mottagningen. Det var två receptionister och en hygienist där och de verkade alla vänliga och trevliga. Till skillnad från de två gubbläkarna och ned-receptionisterna på förra stället så är det här en gruppmottagning med både kvinnor och män.
Jag ser faktiskt, faktiskt fram emot första besöket om några veckor. Då när de ska ta en titt på fyllningen tandplågan fixade sist... den som jag varit tveksam till ända från början... den som jag nu misstänker har utvecklats till en tandinflammation. Och eftersom han verkar gilla att dra ut så fort det är inflammerat så kan ni ju förstå att jag inte tänker gå tillbaka dit.
Jag behöver inte det!
Tack och lov.
Ner för trapporna gick ju bra, var lite yr så där, men sedan kom jag inte längre än till hörnet. Det gjorde ont! Så jag flaggade en taxi för en galant åktur - tre kvarter bort... Han fick dricks.
Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men jisses vad jag saknar linoleum-mattor! Och vita rockar. Läkarrummet pryddes av en gråbrun heltäckningsmatta... Läkaren bar kostym... Jag ville helt plötsligt inte alls ta av förbandet. Framför allt inte som läkaren nonchalant tog på sig plasthandskar (utan att tvätta händerna) - och sedan gick ut ur rummet för att hämta nya förband!
Jag behövde inte oroa mig, han skulle inte peta. Läkaren verkade lika rädd för sår som min kompis är rädd för spindlar. Han stod på armlängds avstånd när han tog bort kompresserna, konstaterade kort att det såg bra ut (viftade bort mina frågor med mantrat "det ser bra ut"), struntade i att tvätta bort levrat och/eller torkat blod och satte sedan dit nytt förband utan att knappt röra huden. Han lät mig platta till dem.
Jag slår vad om att han svimmade när jag lämnat mottagningen.
Köpte lite egna förband på apoteket och kände mig sedan skitkaxig, så jag hoppade alla tre kvarter hem själv. Jag var så kaxig att jag t.o.m svängde in och bytte tandläkare!
Jag är fri! Jag har faktiskt bytt tandläkare!
Fick ett lugnt första intryck av nya mottagningen. Det var två receptionister och en hygienist där och de verkade alla vänliga och trevliga. Till skillnad från de två gubbläkarna och ned-receptionisterna på förra stället så är det här en gruppmottagning med både kvinnor och män.
Jag ser faktiskt, faktiskt fram emot första besöket om några veckor. Då när de ska ta en titt på fyllningen tandplågan fixade sist... den som jag varit tveksam till ända från början... den som jag nu misstänker har utvecklats till en tandinflammation. Och eftersom han verkar gilla att dra ut så fort det är inflammerat så kan ni ju förstå att jag inte tänker gå tillbaka dit.
Jag behöver inte det!
Tack och lov.
10 July 2008
Kulturfyra om böcker (igen)
Insåg när jag skrev rubriken att det redan finns en kulturfyra om böcker, men det går inte att få för många, för som tur är finns det MÅNGA böcker. (Synd bara att det ändå är så svårt att hitta något som tilltalar mig... nåväl.)
1. Hur skaffar du de flesta av de böcker du läser? Köper eller lånar? Köper inbundna böcker eller pocket?
Nuförtiden köper jag alltid, på pocket. Tyvärr har de inte Pocketshop här borta så en bok kostar ändå en hundring, men jag gillar inte att släpa runt på tegelstenar i väskan. Ja, jag läser ofta på språng.
2. Hur ofta går du på bibliotek?
Nuförtiden väldigt sällan. Någon gång i halvåret... Under universitetstiden bodde jag där och jag ÄLSKAR att bläddra runt, men biblioteken jag varit på här har faktiskt inte varit lika välfyllda som uni-biblan. Och till dem måste man ha specialtillstånd för att komma in! Bläddrar runt på Waterstones och Borders istället. :-)
3. På bibliotek finns ju ofta nuförtiden datorer att sätta sig vid och surfa och filmer att hyra också och en tidningshörna. Där brukar också arrangeras konstutställningar. Utnyttjar du bibliotek till något mer än låna böcker?
Om igen, inte längre. Har dator hemma, ser all film på bio med biokortet (eller köper om jag verkligen vill ha dem efteråt). Någon gång i halvåret kanske jag sätter mig på biblan på Byres Road och läser tidningar, men oftast har jag köpte dem jag vill ha.
4. Och ja: vilken bok läser du just nu? Tre böcker (som vanligt kan jag inte göra en sak i taget). Rebel av Bernard Cornwell (sådär, Nord-Syd-kriget har inte fångat mig än, men jag vill läsa del 2 och 3 där Sharpe's son figurerar så jag tar mig igenom den...), Growing up in Scotland (antologi som jag använder för research för en story), Sharpe's Christmas av Bernard Cornwell (har fått de tre novellerna med posten nu! Så jag slängde mig över första direkt.)
Så. Avklarat. (första dagen också - tjoho!) Kan jag fortsätta läsa nu?
1. Hur skaffar du de flesta av de böcker du läser? Köper eller lånar? Köper inbundna böcker eller pocket?
Nuförtiden köper jag alltid, på pocket. Tyvärr har de inte Pocketshop här borta så en bok kostar ändå en hundring, men jag gillar inte att släpa runt på tegelstenar i väskan. Ja, jag läser ofta på språng.
2. Hur ofta går du på bibliotek?
Nuförtiden väldigt sällan. Någon gång i halvåret... Under universitetstiden bodde jag där och jag ÄLSKAR att bläddra runt, men biblioteken jag varit på här har faktiskt inte varit lika välfyllda som uni-biblan. Och till dem måste man ha specialtillstånd för att komma in! Bläddrar runt på Waterstones och Borders istället. :-)
3. På bibliotek finns ju ofta nuförtiden datorer att sätta sig vid och surfa och filmer att hyra också och en tidningshörna. Där brukar också arrangeras konstutställningar. Utnyttjar du bibliotek till något mer än låna böcker?
Om igen, inte längre. Har dator hemma, ser all film på bio med biokortet (eller köper om jag verkligen vill ha dem efteråt). Någon gång i halvåret kanske jag sätter mig på biblan på Byres Road och läser tidningar, men oftast har jag köpte dem jag vill ha.
4. Och ja: vilken bok läser du just nu? Tre böcker (som vanligt kan jag inte göra en sak i taget). Rebel av Bernard Cornwell (sådär, Nord-Syd-kriget har inte fångat mig än, men jag vill läsa del 2 och 3 där Sharpe's son figurerar så jag tar mig igenom den...), Growing up in Scotland (antologi som jag använder för research för en story), Sharpe's Christmas av Bernard Cornwell (har fått de tre novellerna med posten nu! Så jag slängde mig över första direkt.)
Så. Avklarat. (första dagen också - tjoho!) Kan jag fortsätta läsa nu?
Grevens sjukhem
Det är en sån där grå och regnig dag som tar livslusten ur vem som helst och brevbäraren har inte kommit än med paketet med alla Sharpe-noveller (japp, nu är jag så desperat på äventyr att jag t.o.m. läser de korta extra-historierna), så jag sitter i sängen och känner mig allmänt uttråkad.
Varför jag tänkte att jag skulle berätta lite hur livet ser ut på Grevens Sjukhem här i Glasgow. Det är väldigt välorganiserat, med allt inom armlängds räckhåll, vilket kanske förklaras av att det drivs av två svenskar. Tillgänglighet är f ö ett måste, för det gör rent ut sagt skitont att sträcka sig över knät! (även kallad varmvattenflaskan, för den är uppsvälld som en ballong och het.)
Sängen är centrum av universum. Den är så bred att, eftersom jag ändå bara kan ligga stilla på rygg, laptopen, diverse tidningar och extra kuddar har en praktisk plats bredvid mig.
På golvet står en "partypåse" med fler tidningar, juice, DVD-spelare, några DVD-filmer, ett kakpaket för eftermiddags-teet, lite choklad om lusten faller på samt en piratmössa i papper med CAPTAIN skrivet i pannan. Om hierarkin på hemmet någonsin skulle betvivlas.
Bredvid står en vattenflaska, en flaska färdigblandad jordgubbssaft (osötad, så att den faktiskt smakar jordgubb!) och en termos med te. Termosen har redan under flertalet bergsvandringar bevisat att den håller värme i kyla och vind, så ni kan ju tänka er hur hett och gott teet är en eftermiddag inomhus - slurp!
Sängbordet är organiserat med tabletter och andra medicinska nödvändigheter samt har en lagom tom yta för att få plats med måltider.
Frukosten på Grevens Sjukhem serveras på sängen 07.30. Beställningen skrivs ner på en post-it lapp kvällen före. Vid frukosten dras även persiennerna upp och efter önskemål öppnas fönstret.
Lunchen gör jag på Dagens Expedition dår jag går på toa samt ut till köket i ett och samma ärende. Oftast vilar jag en stund på stolen i köket efter långpromenaden. Lunchen består endast av sådant jag kan transportera i en plastpåse som jag hänger på ena kryckan. D.v.s. vikta mackor och yoghurt. Kan hända att jag tar lite av det heta teet till lunch redan!
Middagsbeställningen tas upp på kvällen och serveras på sängen eller framför tv:n efter önskemål. Jag är oftast vid den tiden så kaxig att jag drar ner persiennerna själv när det är dags.
Förutom schemalagda aktiviteter är min Personliga Assistent väldigt lyhörd för övriga önskemål; såsom vattna blommorna, hämta saker, skaka sängkläder eller biträda vid bandagebyte.
Det är väldigt.... bekvämt, att vara handikappad. :o)
Även om jag börjar bli heligt trött på det nu.
Varför jag tänkte att jag skulle berätta lite hur livet ser ut på Grevens Sjukhem här i Glasgow. Det är väldigt välorganiserat, med allt inom armlängds räckhåll, vilket kanske förklaras av att det drivs av två svenskar. Tillgänglighet är f ö ett måste, för det gör rent ut sagt skitont att sträcka sig över knät! (även kallad varmvattenflaskan, för den är uppsvälld som en ballong och het.)
Sängen är centrum av universum. Den är så bred att, eftersom jag ändå bara kan ligga stilla på rygg, laptopen, diverse tidningar och extra kuddar har en praktisk plats bredvid mig.
På golvet står en "partypåse" med fler tidningar, juice, DVD-spelare, några DVD-filmer, ett kakpaket för eftermiddags-teet, lite choklad om lusten faller på samt en piratmössa i papper med CAPTAIN skrivet i pannan. Om hierarkin på hemmet någonsin skulle betvivlas.
Bredvid står en vattenflaska, en flaska färdigblandad jordgubbssaft (osötad, så att den faktiskt smakar jordgubb!) och en termos med te. Termosen har redan under flertalet bergsvandringar bevisat att den håller värme i kyla och vind, så ni kan ju tänka er hur hett och gott teet är en eftermiddag inomhus - slurp!
Sängbordet är organiserat med tabletter och andra medicinska nödvändigheter samt har en lagom tom yta för att få plats med måltider.
Frukosten på Grevens Sjukhem serveras på sängen 07.30. Beställningen skrivs ner på en post-it lapp kvällen före. Vid frukosten dras även persiennerna upp och efter önskemål öppnas fönstret.
Lunchen gör jag på Dagens Expedition dår jag går på toa samt ut till köket i ett och samma ärende. Oftast vilar jag en stund på stolen i köket efter långpromenaden. Lunchen består endast av sådant jag kan transportera i en plastpåse som jag hänger på ena kryckan. D.v.s. vikta mackor och yoghurt. Kan hända att jag tar lite av det heta teet till lunch redan!
Middagsbeställningen tas upp på kvällen och serveras på sängen eller framför tv:n efter önskemål. Jag är oftast vid den tiden så kaxig att jag drar ner persiennerna själv när det är dags.
Förutom schemalagda aktiviteter är min Personliga Assistent väldigt lyhörd för övriga önskemål; såsom vattna blommorna, hämta saker, skaka sängkläder eller biträda vid bandagebyte.
Det är väldigt.... bekvämt, att vara handikappad. :o)
Även om jag börjar bli heligt trött på det nu.
8 July 2008
Nästan bättre än polisens fantombild...
Jag vet att en snigel - om än väldigt lik på många sätt - inte ger en riktig bild av mig.Så jag tänkte visa er hur jag ser ut. Egentligen.
Så, om ni ser mig nere på stan, säg gärna Hej!
(foto lånat utan vidare tillstånd från jobbets "morale-o-meter", där teamets warpade ansikten sitter på apkroppar. Hm. Ingen kommentar.)
Vad jag lärt mig senaste tiden
Tja, även sängliggandes typer lär sig nya saker, tro mig. Sedan jag kom hem i fredags har jag t ex lärt mig:
* att trafiken nere på gatan är mer högljudd i veckorna än på helgerna - trots årets stora orange march.
* att någon borde uppfinna glidsäkra trosor för när man hasar sig upp till sittande (otroligt irriterande när man har begränsad rörlighet!).
* att få frukost serverat på sängen är mysigt när man har valet att gå upp, men trist när man ändå måste ligga kvar.
* hur man organiserar säng- och sängbordsområdet så att ALLT är inom räckhåll.
* att det är otroligt mycket damm som fastnar på sängkläderna!
* att det jag först trodde var ett sår som fastnat i förbandet egentligen är ett svullet knä som gör skitont när man reser sig upp.
* att om hela benet är kallt förutom knät som är feberhett, så betyder det att det är inflammerat. (o jag fortsätter snällt knapra mina 400mg starka ibuprofen-tabletter)
* att en rese-DVD-spelare är bästa grejen jag nånsin fått! Lagom stor/liten att lägga på bröstet så att man kan ligga och titta.
* att jag inte gillar att ligga på rygg och sova, jag vill sno mig!
* att man faktiskt saknar jobbet när man inte kan göra så mycket i vilket fall.
* att vara sensibel och faktiskt vara hemma hela veckan såsom doktorn - och chefen när jag ringde igår - sa.
* att Amazon är en räddare i nöden, någon gång i veckan kommer jag få härliga böcker och DVD att roa mig med - rakt ner i brevlådan!
Att jag är uttråkad. Fast för trött för att göra nåt. Typiskt.
* att trafiken nere på gatan är mer högljudd i veckorna än på helgerna - trots årets stora orange march.
* att någon borde uppfinna glidsäkra trosor för när man hasar sig upp till sittande (otroligt irriterande när man har begränsad rörlighet!).
* att få frukost serverat på sängen är mysigt när man har valet att gå upp, men trist när man ändå måste ligga kvar.
* hur man organiserar säng- och sängbordsområdet så att ALLT är inom räckhåll.
* att det är otroligt mycket damm som fastnar på sängkläderna!
* att det jag först trodde var ett sår som fastnat i förbandet egentligen är ett svullet knä som gör skitont när man reser sig upp.
* att om hela benet är kallt förutom knät som är feberhett, så betyder det att det är inflammerat. (o jag fortsätter snällt knapra mina 400mg starka ibuprofen-tabletter)
* att en rese-DVD-spelare är bästa grejen jag nånsin fått! Lagom stor/liten att lägga på bröstet så att man kan ligga och titta.
* att jag inte gillar att ligga på rygg och sova, jag vill sno mig!
* att man faktiskt saknar jobbet när man inte kan göra så mycket i vilket fall.
* att vara sensibel och faktiskt vara hemma hela veckan såsom doktorn - och chefen när jag ringde igår - sa.
* att Amazon är en räddare i nöden, någon gång i veckan kommer jag få härliga böcker och DVD att roa mig med - rakt ner i brevlådan!
Att jag är uttråkad. Fast för trött för att göra nåt. Typiskt.
7 July 2008
Kulturfyran om Batman och Oscars
Nu när jag orkar ligga vaken, men stilla, så kan jag väl svara på en Kulturfyra också. Den hittar du som vanligt på Kulturbloggen.
1. Vem skulle du vilja ge en Oscar postumt?
Errol Flynn, han har trots allt satt sin mustasch på hela swashbuckling genren.
2. Vad tycker du förresten om Oscarpris och Oscarsgalor?
Jag är en cynisk gottegris. Jag ÄLSKAR Oscarsgalan och missar den ogärna (fast de sänder den inte på normala kanaler här så senaste åren har varit tuffa), fast samtidigt tror jag inte för ett ögonblick att den är rättvis eller speglar de faktiska insatserna. Den är helt och hållet till för de stora Mastodontbolagen och deras filmer. Det bevisas gång efter annan. Fast det är lite av charmen också. Man tar den inte allvarligt, men ändå. Dessutom brukar showen vara kul.
3. Batman hette ju Läderlappen när jag var liten och det var min favoritserie. Vilken är eller var din favoritserie?
Bamse, Knasen och Agent X9 i olika åldersklasser. Fast Knasen har kommit tillbaka, den är tidlös!
4. I torsdags spelade Leonard Cohen i Sofiero slott i Helsingborg (missa inte min intervju med Christian Kjellvander som är förband!). Det är jag verkligen ledsen över att jag missar. Den spelningen skulle jag vilja uppleva. Vilken artist har du inte hört live men skulle vilja se och höra?
Bon Jovi. Missade dem just i Glasgow, men kunde inte riktigt försvara £60 för billigaste biljetterna!
1. Vem skulle du vilja ge en Oscar postumt?
Errol Flynn, han har trots allt satt sin mustasch på hela swashbuckling genren.
2. Vad tycker du förresten om Oscarpris och Oscarsgalor?
Jag är en cynisk gottegris. Jag ÄLSKAR Oscarsgalan och missar den ogärna (fast de sänder den inte på normala kanaler här så senaste åren har varit tuffa), fast samtidigt tror jag inte för ett ögonblick att den är rättvis eller speglar de faktiska insatserna. Den är helt och hållet till för de stora Mastodontbolagen och deras filmer. Det bevisas gång efter annan. Fast det är lite av charmen också. Man tar den inte allvarligt, men ändå. Dessutom brukar showen vara kul.
3. Batman hette ju Läderlappen när jag var liten och det var min favoritserie. Vilken är eller var din favoritserie?
Bamse, Knasen och Agent X9 i olika åldersklasser. Fast Knasen har kommit tillbaka, den är tidlös!
4. I torsdags spelade Leonard Cohen i Sofiero slott i Helsingborg (missa inte min intervju med Christian Kjellvander som är förband!). Det är jag verkligen ledsen över att jag missar. Den spelningen skulle jag vilja uppleva. Vilken artist har du inte hört live men skulle vilja se och höra?
Bon Jovi. Missade dem just i Glasgow, men kunde inte riktigt försvara £60 för billigaste biljetterna!
Är du i bättre form än vad du tror?
Frågan är relevant, för när jag fick mig en ordentlig medicinsk genomgång i samband med operationen så visade det sig att jag hade toppenhälsa. Blodtryck, hjärta, lungor, urinprov et c, et c - allt visade toppensiffror och som läkaren sa; "förutom knät så är du i toppform".Det, kan jag säga, kändes det inte som. Inte efter att ha hoppat på kryckor större delen av året hittills och p.g.a knät varit immobil. Jag ska inte ljuga heller, för stillasittandet (och troligen besvikelsen över att få planer spolade) satte spår på dieten också och jag har sedan i vintras gått upp 7kg, även om det är på väg neråt igen.
Men, som läkarna på överviktsenheten på Huddinge sa; "det är bättre med en hälsosam tjockis än en ohälsosam tunnis". Och det är ju lite av mitt signum, att vara både mer sportig och hälsosam än vad mitt BMI och kroppshydda kanske antyder. Jag är trots allt alldeles för kort för min vikt.
Kvittot på att allt inte gått åt skogen - troligen ett resultat av att jag har en bra grundkondition efter många års idrottande - kom när sköterskan tog min puls och spontant sa:
"Du är rätt sportig, va?"
Det kunde jag inte påstå för tillfället, men de tog pulsen vid olika tidpunkter under olika dagar och den låg mellan 45-49 slag i minuten. Fan, det är ju bra!
För att dubbelkolla så kollade jag upp en medicinarsida. MedlinePlus. Här är "typiska" pulser för olika individer;
For resting heart rate:
Newborn infants: 100 - 160 beats per minute
Children 1 to 10 years: 70 - 120 beats per minute
Children over 10 and adults (including seniors): 60 - 100 beats per minute
Well-trained athletes: 40 - 60 beats per minute
Jag minns när vi kollade pulsen på högstadiet en gång. Jag hade runt 45-50 då också och läraren sa att ju lägre man hade desto mer vältränad var man. Gunde Svan hade 35.
Hela den här läkarundersökningen gav mig precis det besked jag behövde höra.
Jag är helt ok!
Trots allt.
6 July 2008
Tydligen på bättringsvägen, för nu orkar jag vara arg.
Jag är arg. I en psykologibok läste jag en gång att ilska bottnar i rädsla, att ilska är utåtagerande rädsla, och det kan ju stämma. Jag är ängslig. Och jag är arg.
Jag är arg för att jag sitter hemma i min säng tre dagar efter artroskopin med blodiga förband - för de tre titthålen varken syddes eller fick sån där modern kirurgi-sy-tejp-typ. Såren lämnades helt öppna!
Inte undra på att jag ideligen drömmer att jag blivit skjuten i benet av franska soldater under Napoleonkrigen - på den tiden syddes man inte heller ihop efteråt utan fick i bästa fall lite bandage.
Jag fick kompress, stor plastfilmstejp och ett tubigrip som rullade ner så det byttes ut mot bandage. Vilket sköterskan instruerade mig att ta bort på natten. E ho helt go i hövve, elle! Första natten på sjukhuset vaknade jag av att sängen vad blöt, det såg ut som om jag kissat i sängen, fast det var blod. "Det är helt normalt", sa sköterskorna krasst och la på ett skydd på madrassen. Plastfilmen gled fram och tillbaka på blodleverkorvarna, bandaget runt om var rött. Visst, jag har rentvättade lakan i sängen hemma, men de är ändå fulla av damm, fjädrar, smuts och annat luftburet oidentifierat. Menar hon verkligen att jag ska ta bort det skyddande bandaget och sova i bara plastfilm så att om det blodar så blodas dels hela sängen ner och dels släpps skit in i de, jag upprepar, öppna såren!
Inte undra på att Storbritannien har så mycket högre sjukhusrelaterad dödlighet än Sverige! (Topp i EU med MRSA och bland top fem på listor där Sverige inte ens är med, orkar inte söka länkar, men googla på WHO och EU-hälsostatistik om ni känner för det.)
Jag har genomgått tre titthålsoperationer i Sverige, varav två artroskopier. Inget av detta har jag upplevt förut! Jag har fått stygn eller tejp; vätska och lite blod har helt naturligt läckt - fast inte så här! Jag har dessutom alltid haft sterilt bandage och snarare instruerats att inte lyfta på det i onödan närmsta tiden.
Är det något lokalt märkligt, eller är det något inom läkarvetenskapen jag missat senaste åren? Är det någon ny fluga att inte sy ihop efter operation? Någon medicinare i Sverige som vet???
Det här kommer ju ta en eeeeviiigheeeet att läka. Och det kommer ta en halv evighet innan jag kan gå tillbaka till jobbet, för nu var jag uppe på toa samt ägnade 45min åt att försöka göra te och en macka. Och nu blodar det. (förutom att jag känner mig groggy och matt och nog måste sova en stund.) Varje gång jag rör på benet ökar ju trycket.
Och de som ville att jag redan för två dagar sedan skulle ha satt igång med sjukgymnastik. Är de inte roliga, så säg. Jag har testat två gånger, med en sorglig ursäkt till övning, och båda gånger har blodfläckarna på kompresserna växt oroväckande mycket. (om det bara var lite prickar hade jag inte brytt mig) Det är dags att byta kompresser ikväll. Igen.
Och hela tiden tänker jag att jag inte borde vara orolig för folk gör det här ingreppet hela tiden, även här, och det verkar gå bra...
Nåväl, ingreppet i sig gick bra. De brände bort benutväxten och la knäskålen tillrätta. De hoppas nu att detta i kombination med "massor med sjukgymnastik" ska kunna skjuta en knäprotes framåt ett par år. Det oroliga i den meningen är att de fortfarande inte pratar om 15-20 år utan "a couple of years".
Och nu över till det positiva;
Sist jag opererades i Sverige kände jag mig som ett nummer. Jag blev verkligen förvånad över utvecklingen och hur man verkligen känner sig som en kugge på ett löpande band. Det var knappt de sa "hej" innan de började joxa och sa man något så svarade de artigt, men undertonen var "var tyst så vi kan gå vidare till nr 35".
Precis som i övriga samhället här i Glasgow så verkade ALLA på sjukhuset ha tid för lite prat! Sköterskor, städare, doktorer, skjutsare, mattanter - alla! De var väldigt, väldigt noga med att man förstod precis vad som skulle hända, in i minsta detalj. Lite för detaljerat kanske, för jag behövde verkligen inte höra av narkosläkaren hur de läser av kroppen och justerar bedövning och smärtlindring. Så länga jag sover och inte vet vad de pysslar med så är jag ok. Det var t.o.m. så att jag efter operationen nästan tyckte det var lite jobbigt med alla snälla människor som ville småprata med en hela tiden. Men ändå. Jag föredrar ändå detta mot löpande bandet.
Jag hade tur och fick ett eget rum med fyra sängar. Dagen efter kom en tant in som skulle opereras, men förutom kort småprat så var jag så drogad och utmattad att jag mest sov.
En anna lite smålustig sak hände förresten;
Jag kunde inte äta efter operationen. Varje gång jag provade så spydde jag. Jag kom ju in på fastande mage på morgonen och vid nio på kvällen hade jag fortfarande inte behållt så mycket som en brödskiva. Lustigt nog så... Lustigt nog så fick jag inte dropp! Jag trodde man fick intravenös näring om man inte lyckades behålla mat och dryck. Jag fick i och för sig någon spruta som skulle stabilisera magen, men det var ändå midnatt innan jag lyckades behålla en kopp vatten.
Nä, blir ingen illustration till den här bloggen. Morbid som jar är tog ett kort med mobilen när sköterskan smått ovilligt ("vi byter helst inte, men i det här fallet tror jag det är bra om vi gör det" Gör du!) gick med på att byta kompresser efter nattens blodbad. Ser ut som blodsniglar ligger och solar runt knät... Vet inte riktigt vad jag ska med de bilderna till egentligen. Jisses, mobilkameran har verkligen skapat oanade fototillfällen...
Nåväl, dags att göra något åt kompresserna nu. Sen ska jag förlika mig med en vecka hemma i sängen. Vi har en utvärderingsdag på tisdag, men även om jag blir piggare för varje dag så kommer jag inte ens kunna göra mig själv halvt rättvisa. Jag kommer säkert bara klara ett moment, sedan måste jag sova middag. En rätt skön livsrytm, om man tänker efter!
Jag är arg för att jag sitter hemma i min säng tre dagar efter artroskopin med blodiga förband - för de tre titthålen varken syddes eller fick sån där modern kirurgi-sy-tejp-typ. Såren lämnades helt öppna!
Inte undra på att jag ideligen drömmer att jag blivit skjuten i benet av franska soldater under Napoleonkrigen - på den tiden syddes man inte heller ihop efteråt utan fick i bästa fall lite bandage.
Jag fick kompress, stor plastfilmstejp och ett tubigrip som rullade ner så det byttes ut mot bandage. Vilket sköterskan instruerade mig att ta bort på natten. E ho helt go i hövve, elle! Första natten på sjukhuset vaknade jag av att sängen vad blöt, det såg ut som om jag kissat i sängen, fast det var blod. "Det är helt normalt", sa sköterskorna krasst och la på ett skydd på madrassen. Plastfilmen gled fram och tillbaka på blodleverkorvarna, bandaget runt om var rött. Visst, jag har rentvättade lakan i sängen hemma, men de är ändå fulla av damm, fjädrar, smuts och annat luftburet oidentifierat. Menar hon verkligen att jag ska ta bort det skyddande bandaget och sova i bara plastfilm så att om det blodar så blodas dels hela sängen ner och dels släpps skit in i de, jag upprepar, öppna såren!
Inte undra på att Storbritannien har så mycket högre sjukhusrelaterad dödlighet än Sverige! (Topp i EU med MRSA och bland top fem på listor där Sverige inte ens är med, orkar inte söka länkar, men googla på WHO och EU-hälsostatistik om ni känner för det.)
Jag har genomgått tre titthålsoperationer i Sverige, varav två artroskopier. Inget av detta har jag upplevt förut! Jag har fått stygn eller tejp; vätska och lite blod har helt naturligt läckt - fast inte så här! Jag har dessutom alltid haft sterilt bandage och snarare instruerats att inte lyfta på det i onödan närmsta tiden.
Är det något lokalt märkligt, eller är det något inom läkarvetenskapen jag missat senaste åren? Är det någon ny fluga att inte sy ihop efter operation? Någon medicinare i Sverige som vet???
Det här kommer ju ta en eeeeviiigheeeet att läka. Och det kommer ta en halv evighet innan jag kan gå tillbaka till jobbet, för nu var jag uppe på toa samt ägnade 45min åt att försöka göra te och en macka. Och nu blodar det. (förutom att jag känner mig groggy och matt och nog måste sova en stund.) Varje gång jag rör på benet ökar ju trycket.
Och de som ville att jag redan för två dagar sedan skulle ha satt igång med sjukgymnastik. Är de inte roliga, så säg. Jag har testat två gånger, med en sorglig ursäkt till övning, och båda gånger har blodfläckarna på kompresserna växt oroväckande mycket. (om det bara var lite prickar hade jag inte brytt mig) Det är dags att byta kompresser ikväll. Igen.
Och hela tiden tänker jag att jag inte borde vara orolig för folk gör det här ingreppet hela tiden, även här, och det verkar gå bra...
Nåväl, ingreppet i sig gick bra. De brände bort benutväxten och la knäskålen tillrätta. De hoppas nu att detta i kombination med "massor med sjukgymnastik" ska kunna skjuta en knäprotes framåt ett par år. Det oroliga i den meningen är att de fortfarande inte pratar om 15-20 år utan "a couple of years".
Och nu över till det positiva;
Sist jag opererades i Sverige kände jag mig som ett nummer. Jag blev verkligen förvånad över utvecklingen och hur man verkligen känner sig som en kugge på ett löpande band. Det var knappt de sa "hej" innan de började joxa och sa man något så svarade de artigt, men undertonen var "var tyst så vi kan gå vidare till nr 35".
Precis som i övriga samhället här i Glasgow så verkade ALLA på sjukhuset ha tid för lite prat! Sköterskor, städare, doktorer, skjutsare, mattanter - alla! De var väldigt, väldigt noga med att man förstod precis vad som skulle hända, in i minsta detalj. Lite för detaljerat kanske, för jag behövde verkligen inte höra av narkosläkaren hur de läser av kroppen och justerar bedövning och smärtlindring. Så länga jag sover och inte vet vad de pysslar med så är jag ok. Det var t.o.m. så att jag efter operationen nästan tyckte det var lite jobbigt med alla snälla människor som ville småprata med en hela tiden. Men ändå. Jag föredrar ändå detta mot löpande bandet.
Jag hade tur och fick ett eget rum med fyra sängar. Dagen efter kom en tant in som skulle opereras, men förutom kort småprat så var jag så drogad och utmattad att jag mest sov.
En anna lite smålustig sak hände förresten;
Jag kunde inte äta efter operationen. Varje gång jag provade så spydde jag. Jag kom ju in på fastande mage på morgonen och vid nio på kvällen hade jag fortfarande inte behållt så mycket som en brödskiva. Lustigt nog så... Lustigt nog så fick jag inte dropp! Jag trodde man fick intravenös näring om man inte lyckades behålla mat och dryck. Jag fick i och för sig någon spruta som skulle stabilisera magen, men det var ändå midnatt innan jag lyckades behålla en kopp vatten.
Nä, blir ingen illustration till den här bloggen. Morbid som jar är tog ett kort med mobilen när sköterskan smått ovilligt ("vi byter helst inte, men i det här fallet tror jag det är bra om vi gör det" Gör du!) gick med på att byta kompresser efter nattens blodbad. Ser ut som blodsniglar ligger och solar runt knät... Vet inte riktigt vad jag ska med de bilderna till egentligen. Jisses, mobilkameran har verkligen skapat oanade fototillfällen...
Nåväl, dags att göra något åt kompresserna nu. Sen ska jag förlika mig med en vecka hemma i sängen. Vi har en utvärderingsdag på tisdag, men även om jag blir piggare för varje dag så kommer jag inte ens kunna göra mig själv halvt rättvisa. Jag kommer säkert bara klara ett moment, sedan måste jag sova middag. En rätt skön livsrytm, om man tänker efter!
3 July 2008
Operation dagsverke
Då var man tio minuter ifrån att åka till sjukhuset. Jag vet att jag har gjort artroskopi två gånger förut så jag borde inte vara nervös, men det är ett nytt land, nytt sjukhus och även om de menade att Gartnavel varit förskonad så är risken för MRSA massor med gånger större här än i Sverige. Så jag har varit lite nervös i alla fall.
Nu känner jag att jag bara vill dit och få det gjort. Jag är otroligt nyfiken på vad läkaren kommer säga efteråt, vad vi kommer göra (eller inte göra) sedan!
Som av en alldeles förträfflig händelse så har jag senaste dagarna känt mindre smärta i tanden jag (till slut) fick lagad i Maj. Imorse vaknade jag två timmar innan klockan ringde och låg sedan dess och småtuggade på den för.... attan om det inte är en till tandröta!! Jag SA ju att den gjorde ont och att det inte kändes normalt! Men tandis viftade ju bara bort det.
Nåväl, DIT går jag inte igen, så jag hoppas att tanden kan hålla sig lugn tills jag hämtat mig efter operationen. Sedan är det dags att hitta ny tandis, skriva upp sig och be honom ta en titt.
Hm, undrar om kirurgen har tandläkarutbildning också? När jag ändå sover, menar jag...
God natt.
Nu känner jag att jag bara vill dit och få det gjort. Jag är otroligt nyfiken på vad läkaren kommer säga efteråt, vad vi kommer göra (eller inte göra) sedan!
Som av en alldeles förträfflig händelse så har jag senaste dagarna känt mindre smärta i tanden jag (till slut) fick lagad i Maj. Imorse vaknade jag två timmar innan klockan ringde och låg sedan dess och småtuggade på den för.... attan om det inte är en till tandröta!! Jag SA ju att den gjorde ont och att det inte kändes normalt! Men tandis viftade ju bara bort det.
Nåväl, DIT går jag inte igen, så jag hoppas att tanden kan hålla sig lugn tills jag hämtat mig efter operationen. Sedan är det dags att hitta ny tandis, skriva upp sig och be honom ta en titt.
Hm, undrar om kirurgen har tandläkarutbildning också? När jag ändå sover, menar jag...
God natt.
Subscribe to:
Posts (Atom)
