Så kan man väl sammanfatta både helgen och mina första två dagar på Sverigeresan.
Åkte igenom Sollentuna och kände inte alls igen mig. Centrum hade fått nya bostadshus, ett par våningar parkeringshus och det verkade som om affärerna samsades i en barrack medan hela området byggdes om. Förvirringen var total när jag såg att legendariska korvmojjen "Flasses" flyttat tvärs över parkeringen! Och förvirringen fortsatte med nybyggnader och ombyggnader längs vägen förbi Edsberg. För ett ögonblick undrade om jag buss 607 tagit en ny väg för området såg inte alls ut som när jag lämnade det sist. Tur att 607:an var sig lik i varje fall!
På kvällen sjö... skrålade vi, ett gäng brudar, igenom "Singstar", schlagerversionen. Kände mig som en halv utlänning som inte kände igen alla sånger och aldrig hört talas om några av artisterna. Men jag upptäckte och storgillade Markoolios och [??]s schlagersång som hette... öh... nåväl, det var en parodi på schlager - toppen!! Fast nu undrar jag om det bara är jag i hela Sverige som gillar Brandsta City Släckers...? De är ju coola ju! "Kom och ta mig..."
Efter ett par ljumma, regniga, dimmiga Skottlandshöstar så hade jag glömt hur frisk, klar och lite kyligt varm en svensk höstdag kunde vara! Hela helgen har varit helt underbar och när jag imorse satt med kompisen och drack te och åt scones medan solen sken genom ett orange-gul-rött träd utanför fönstret, ja då kunde man inte riktigt ligga kvar i sängen och såsa. Istället gick vi ut och traskade genom prasslande höstlöv, tittade på en massa gnagare och njöt av solen på en bänk i parken. Utan staket!! (har ni varit i Skottland förstår ni utropstecknen...) Där avnjöt jag också en svensk klassiker - grillad korv och pucko. En lisa för själen. Sedan var det dags att fly fältet och åka till tryggheten norr om stan - bort från gnagarna som flockades inför AIK-matchen. Hemma hos mina föräldrar är färgerna skönt blå-blåa. Jag kommer nog sova gott inatt.
28 September 2008
26 September 2008
Dagens Nyheter
Fredag.
Jag skulle kunna skriva om Sexy (aka Martin), min nya och supersnygga, sexiga, charmiga, roliga, underbara, läckert gråsprängda, småleende, pirrframkallande sjukgymnast. Som ska gifta sig 18/10. (Jag har första tjing på att vara älskarinna!)
Jag skulle också kunna skriva om hur underbart det var att låna tvättmaskin och dusch i tisdags - efter en vecka utan vatten. Och att vi nu åtminstone fått 'ok' flöde av kallvatten.
Jag skulle även kunna skriva om den megastora Superman jag var med och satte upp i fönstret på jobbet och alla Supermangrejer vi dekorerat avdelningen med, inför Superhjältedagen idag. Förutom dekoreringstävling och hemliga utmaningar (som jag är med på!) så måste vi köpa hembakt och godis och fika järnet hela morgonen. Det är ett tufft jobb, men det måste göras. Det är ju trots allt välgörenhet.
Men jag skriver inte om detta. För nu går jag på semester! Väskan är packad och kryckan är med, så senare idag flyger jag till Stockholm. Vi får se vilka nya upptäckter jag får att blogga om sedan; varje gång tenderar jag att se ännu en 'gammal invand syn' med nya ögon. Spännande!
Jag skulle kunna skriva om Sexy (aka Martin), min nya och supersnygga, sexiga, charmiga, roliga, underbara, läckert gråsprängda, småleende, pirrframkallande sjukgymnast. Som ska gifta sig 18/10. (Jag har första tjing på att vara älskarinna!)
Jag skulle också kunna skriva om hur underbart det var att låna tvättmaskin och dusch i tisdags - efter en vecka utan vatten. Och att vi nu åtminstone fått 'ok' flöde av kallvatten.
Jag skulle även kunna skriva om den megastora Superman jag var med och satte upp i fönstret på jobbet och alla Supermangrejer vi dekorerat avdelningen med, inför Superhjältedagen idag. Förutom dekoreringstävling och hemliga utmaningar (som jag är med på!) så måste vi köpa hembakt och godis och fika järnet hela morgonen. Det är ett tufft jobb, men det måste göras. Det är ju trots allt välgörenhet.
Men jag skriver inte om detta. För nu går jag på semester! Väskan är packad och kryckan är med, så senare idag flyger jag till Stockholm. Vi får se vilka nya upptäckter jag får att blogga om sedan; varje gång tenderar jag att se ännu en 'gammal invand syn' med nya ögon. Spännande!
21 September 2008
"Upptagen person sökes"
Snubblade på en websida som presenterar svenska nyheter på engelska, The Local. Snubblade vidare in på platsannonserna - och fick mig ett gott skratt. Ett spelföretag (och jo jag tänker hänga ut det) - King.com söker någon som talar flytande engelska och tyska. Svenska är ett plus... eller som de säger, "on the credit side".Tja, tyckte du det lät lustigt uttryckt så kommer du få en helafton. Efter ett par skratt gav jag upp, och kan väl sammanfatta med att säga att platsannonsen kan ses på två sätt. Antingen vill de anställa någon som är klart bättre på engelska än muppen som skrev annonsen. Eller så är engelskan i annonsen företagets godtagbara nivå, och i så fall kan vem som helst med något slags högstadiebetyg söka.
Glöm bara inte att de söker någon med "great power of initiative" och kom ihåg att "always end ongoing matters".
Jisses. Åsså har företag mage att kräva felfria ansökningshandlingar.
Rörelse är glädje
Eller hur gick den där slogan?
Med håret gömt i en knut var det idag dags att bluffa sig in på något gym/simhus för att få sig en dusch. Ni anar inte hur jag längtade... Hälsocentret var dock inte alls medvetna om att de hade Öppen Hus idag, så det var varken så att säga öppet eller besökt. Den enda människa som var där var receptionisten som gav mig ett formulär och sa att jag var tvungen att få en introduktion till gymmet innan jag fick använda det. Och de introducerade inte på söndagar... Jag vågade inte fråga om jag var tvungen att få duschen introducerad innan jag fick använda den, så jag tog formuläret och gick.
Det positiva från det besöket var att hon knappade in min postkod och jag var berättigad till 50% rabatt! För två år sedan fick jag inte det, då var inte mitt område underpreviligerat nog. Tydligen är vi det nu, så det kostar £3.30 för en introduktion och sedan £2.20 per gång. Medlemskapet är gratis och avsaknaden av tio-kiort, månadskort och annat tilltalar mig. Jag tänker gå tillbaka redan på tisdag - inte bara för att det är dags att duscha igen då...
Men jag behövde fortfarande en dusch idag, så jag gick till Whitehill badhus ett par kvarter från där jag bor. Det visade sig vara både litet och folktomt. Skönt, men lite ledsamt. Jag fick där prov på vad andra svenskar berättat, men som jag liksom inte stött på själv. Omklädningsrummet hade inga bänkar. Istället två väggar med skåp och sedan en stor ö med en massa små bås - ombytesbås! Förvisso besparas dåligt självförtroende när man går dit med gropar i låren och hängbröst, men samtidigt kändes det som höjden av viktoriansk prydhet. Det verkade dessutom inte som att man tog av sig, inte ens vek ner, badkläderna i duschen. Jag fick liksom flashbacks från alla svenska badhus med stora skyltar om att komma ihåg att göra det motsatta...
En hel halvtimme simmade jag längder - och kände livet strömma genom kroppen. Så underbart att röra på sig! (och det utan att ha ont) Jag riktigt kände endorfinerna kicka in. Fri och flytande körde jag frilanssjukgymnastik och sprattlade med benen medan jag tänkte på sköna simstunder och bergsvandring. Om jag börjar simma och gymma (långsam cykling för benen och styrka/smidighet för resten) så bör jag dels hålla humöret uppe nu (mig gillar endorfiner, ha, ha!) och dessutom inte vara i alltför stor o-form när jag förhoppningsvis kan ge mig ut på nåt slags utflykter i vår. Det är ju när jag går som det gör ont i knäet, så kanske kan det här bygga upp på nåt sätt så att det liksom inte gör så ont... förhoppningsvis.
Hur som helst, jag är massor med månader 'efter' och känner mig mer ur form än på länge, så är det bara möjligt att börja röra på sig igen så är jag glad - rörelse är glädje!
Dessutom, en lång varm dusch men ordentligt tryck i strålen - det är alldeles, alldeles underbart!
Med håret gömt i en knut var det idag dags att bluffa sig in på något gym/simhus för att få sig en dusch. Ni anar inte hur jag längtade... Hälsocentret var dock inte alls medvetna om att de hade Öppen Hus idag, så det var varken så att säga öppet eller besökt. Den enda människa som var där var receptionisten som gav mig ett formulär och sa att jag var tvungen att få en introduktion till gymmet innan jag fick använda det. Och de introducerade inte på söndagar... Jag vågade inte fråga om jag var tvungen att få duschen introducerad innan jag fick använda den, så jag tog formuläret och gick.
Det positiva från det besöket var att hon knappade in min postkod och jag var berättigad till 50% rabatt! För två år sedan fick jag inte det, då var inte mitt område underpreviligerat nog. Tydligen är vi det nu, så det kostar £3.30 för en introduktion och sedan £2.20 per gång. Medlemskapet är gratis och avsaknaden av tio-kiort, månadskort och annat tilltalar mig. Jag tänker gå tillbaka redan på tisdag - inte bara för att det är dags att duscha igen då...
Men jag behövde fortfarande en dusch idag, så jag gick till Whitehill badhus ett par kvarter från där jag bor. Det visade sig vara både litet och folktomt. Skönt, men lite ledsamt. Jag fick där prov på vad andra svenskar berättat, men som jag liksom inte stött på själv. Omklädningsrummet hade inga bänkar. Istället två väggar med skåp och sedan en stor ö med en massa små bås - ombytesbås! Förvisso besparas dåligt självförtroende när man går dit med gropar i låren och hängbröst, men samtidigt kändes det som höjden av viktoriansk prydhet. Det verkade dessutom inte som att man tog av sig, inte ens vek ner, badkläderna i duschen. Jag fick liksom flashbacks från alla svenska badhus med stora skyltar om att komma ihåg att göra det motsatta...
En hel halvtimme simmade jag längder - och kände livet strömma genom kroppen. Så underbart att röra på sig! (och det utan att ha ont) Jag riktigt kände endorfinerna kicka in. Fri och flytande körde jag frilanssjukgymnastik och sprattlade med benen medan jag tänkte på sköna simstunder och bergsvandring. Om jag börjar simma och gymma (långsam cykling för benen och styrka/smidighet för resten) så bör jag dels hålla humöret uppe nu (mig gillar endorfiner, ha, ha!) och dessutom inte vara i alltför stor o-form när jag förhoppningsvis kan ge mig ut på nåt slags utflykter i vår. Det är ju när jag går som det gör ont i knäet, så kanske kan det här bygga upp på nåt sätt så att det liksom inte gör så ont... förhoppningsvis.
Hur som helst, jag är massor med månader 'efter' och känner mig mer ur form än på länge, så är det bara möjligt att börja röra på sig igen så är jag glad - rörelse är glädje!
Dessutom, en lång varm dusch men ordentligt tryck i strålen - det är alldeles, alldeles underbart!
Man köper inte en jacka, man investerar i en
Det var helt fel dag att gå och köpa höst/vinterjacka på; indiansommarvarmt så där så att långärmat och sommarjacka känns instängt och ger svettpärlor i pannan. Det tog ju därför bara en halv minut inne på Tiso innan jag såg ut som en glaserad julgris.
Eftersom jag stod där med två lösningar i två olika färger, två olika konstellationer och bara £20 i prisskillnad (när vi pratar över £100 så är det en fjuttsiffra i sammanhanget) så visste jag liksom redan att det skulle bli en lång eftermiddag. För med erfarenhet av mig själv och inköp (läs: investering) så kommer det här ta minst en timme.
Av och på, fram och tillbaka, huva upp och huva ner, böja och bända, sträcka och trixa, fleece in och fleece bort, fickutforskning, ventilationsutforskning, lappläsning. Till slut var jag så säker jag kunde vara på att det inte var någon större skillnad på £150-alternativet (North Face Evolution Triclimate: jacka med löstagbar fleecefoder) och £120-alternativet (North Face Upland Jacket & Coloumbia Microvantage Fleece).
Hela inköpet/investeringen kom därför att hänga på två punkter:
1) Jag föredrog fabrikatet i ärmarna på fleecejackan som hörde till £150-alternativet, det var inte fleece utan nåt svalare. (fånigt skäl att välja jacka på, men ändock.)
2) Jag gillade färgen på £120-alternativet bättre. Jackan var, håll i er nu, "Bittersweet Brown". En varm, snygg variant av, jag vet inte, plommonbrun? £150-alternativet var ljusgrön/mörkgrön och såg därför direkt friluftsaktig ut. Den Bitterljuva Bruna såg ut att gå bra t o m ihop med jobbkläder och, tja, bröllop/begravning/fest i regnväder...
Så, som ni förstår så beslutade jag mig efter en (bra) stund för det billigare alternativet. Och nu har jag en snygg höst/vinterjacka och en sådan tunn fleece som jag behövt så länge men skjutit upp att köpa. Den jag har är förvisso varm, men tjock och otymplig. Eftersom det nuförtiden finns tunnare men fortfarande lika varma och praktiska fleece så känns det bra att ha "bytt upp sig". Dessutom har jag nu en jacka utan slitna sömmar, revor och andra förslitningsskador.
Det här sättet att "bygga sin egen vinterjacka" passar mig utmärkt. Jag bor trots allt i ett klimat där man inte behöver dunjacka, utan snarare smidigt behöver skifta foder ett par gånger om dagen... Jag upptäckte dock för några år sedan, när jag åkte till Sverige över jul, att det inte riktigt håller för kalla, rejäla, 'riktiga' vinterdagar. Men när jag åker utomlands (hi,hi) får jag väl ta med en extratröja!
F ö så må det vara varmt och skönt här i Skottland just nu, men nästa vecka åker jag på semester till Sverige och sedan till Tyskland. Rapporter säger att jag köpte min Bitterljuva Bruna jacka i tid. Och att jag kanske till och med måste överväga fleecen! (Verkligen?)
Eftersom jag stod där med två lösningar i två olika färger, två olika konstellationer och bara £20 i prisskillnad (när vi pratar över £100 så är det en fjuttsiffra i sammanhanget) så visste jag liksom redan att det skulle bli en lång eftermiddag. För med erfarenhet av mig själv och inköp (läs: investering) så kommer det här ta minst en timme.
Av och på, fram och tillbaka, huva upp och huva ner, böja och bända, sträcka och trixa, fleece in och fleece bort, fickutforskning, ventilationsutforskning, lappläsning. Till slut var jag så säker jag kunde vara på att det inte var någon större skillnad på £150-alternativet (North Face Evolution Triclimate: jacka med löstagbar fleecefoder) och £120-alternativet (North Face Upland Jacket & Coloumbia Microvantage Fleece).
Hela inköpet/investeringen kom därför att hänga på två punkter:
1) Jag föredrog fabrikatet i ärmarna på fleecejackan som hörde till £150-alternativet, det var inte fleece utan nåt svalare. (fånigt skäl att välja jacka på, men ändock.)
2) Jag gillade färgen på £120-alternativet bättre. Jackan var, håll i er nu, "Bittersweet Brown". En varm, snygg variant av, jag vet inte, plommonbrun? £150-alternativet var ljusgrön/mörkgrön och såg därför direkt friluftsaktig ut. Den Bitterljuva Bruna såg ut att gå bra t o m ihop med jobbkläder och, tja, bröllop/begravning/fest i regnväder...
Så, som ni förstår så beslutade jag mig efter en (bra) stund för det billigare alternativet. Och nu har jag en snygg höst/vinterjacka och en sådan tunn fleece som jag behövt så länge men skjutit upp att köpa. Den jag har är förvisso varm, men tjock och otymplig. Eftersom det nuförtiden finns tunnare men fortfarande lika varma och praktiska fleece så känns det bra att ha "bytt upp sig". Dessutom har jag nu en jacka utan slitna sömmar, revor och andra förslitningsskador.
Det här sättet att "bygga sin egen vinterjacka" passar mig utmärkt. Jag bor trots allt i ett klimat där man inte behöver dunjacka, utan snarare smidigt behöver skifta foder ett par gånger om dagen... Jag upptäckte dock för några år sedan, när jag åkte till Sverige över jul, att det inte riktigt håller för kalla, rejäla, 'riktiga' vinterdagar. Men när jag åker utomlands (hi,hi) får jag väl ta med en extratröja!
F ö så må det vara varmt och skönt här i Skottland just nu, men nästa vecka åker jag på semester till Sverige och sedan till Tyskland. Rapporter säger att jag köpte min Bitterljuva Bruna jacka i tid. Och att jag kanske till och med måste överväga fleecen! (Verkligen?)
19 September 2008
Vatten.... jag behöver vatten....
Där fick jag för att jag i Sökmotorstoppet nämnde att man nuförtiden tvättar sig innan det är nödvändigt. Jag menade ju så klart inte med detta att det var ok att pajja vattenpumpen i huset!
Eller vad det nu är som får vattnet att komma upp på tredje våningen. Vi har inte haft vatten på två dagar, ingen värmepanna heller. Det verkar, kanske, som om värmepannan kommit tillbaka något litet, men vi får fortfarande borsta tänderna i Evian. Vilket i och för sig känns så där härligt divigt lyxigt. Vi får också tvätta oss med våtservetter, men låta håret bero. Å andra sidan säger de ju att det är bra för håret att bara tvättas någon gång i veckan, så man ska kanske se det här som ett slags inpackning?
Jag har hur som helst inte tänkt gå hela helgen utan en dusch så jag googlade lite löst på "badhus". Nu har jag tre val. Antingen utforskar jag stora badhuset vid Tollcross (som ser ut att ha vattenrutschkana...), eller lilla badhuset Whitehill "runt hörnet", eller så utnyttjar jag Öppet Hus på hälsocentret "tvärs över gatan".
Låter som en plan. Sovmorgon, scones och te framför några avsnitt av Sex & The City åsså en dusch och kanske lite utforskning av ett badhus. Klock-rent.
Eller vad det nu är som får vattnet att komma upp på tredje våningen. Vi har inte haft vatten på två dagar, ingen värmepanna heller. Det verkar, kanske, som om värmepannan kommit tillbaka något litet, men vi får fortfarande borsta tänderna i Evian. Vilket i och för sig känns så där härligt divigt lyxigt. Vi får också tvätta oss med våtservetter, men låta håret bero. Å andra sidan säger de ju att det är bra för håret att bara tvättas någon gång i veckan, så man ska kanske se det här som ett slags inpackning?
Jag har hur som helst inte tänkt gå hela helgen utan en dusch så jag googlade lite löst på "badhus". Nu har jag tre val. Antingen utforskar jag stora badhuset vid Tollcross (som ser ut att ha vattenrutschkana...), eller lilla badhuset Whitehill "runt hörnet", eller så utnyttjar jag Öppet Hus på hälsocentret "tvärs över gatan".
Låter som en plan. Sovmorgon, scones och te framför några avsnitt av Sex & The City åsså en dusch och kanske lite utforskning av ett badhus. Klock-rent.
18 September 2008
Så uttråkad att jag åkte till Stirling
"Jag har inget att gööööra!" Ekar det inne i huvudet, för de senaste veckorna har det bara funnits en sak jag verkligen vill göra, en sak jag behöver, och det är den enda sak jag inte kan göra. Jag behöver få komma ut i bergen, kontrollera andningen under en långsam men stadig uppåtvandring, sitta på en lugn och tyst bergstopp och känna livet i varje friskt andetag, hänföras åt en oslagbar utsikt, utmattat trixa sig ned igen till takterna av I-rn-Bru-I-rn-Bru och slutligen inta en salt men gudomlig måltid på något ställe som luktar vandringskängor och våta regnjackor. Men, som sagt, det kan jag inte göra.Jag är å andra sidan heligt trött på att inte göra någonting heller. Jag vill uuuuuut!
Så när M i lördags föreslog fängelsebesök, turistbuss och Wallace monument i Stirling så hoppade jag genast på tåget. Spelar väl ingen roll att jag varit i fängelsemuseet redan, eller att jag inte kan ta mig uppför ens den lilla Wallacekullen för tillfället. Åka tåg är kul och det är buss också. Dessutom fick jag ju i spray-regnet och vinddraget nytta av friluftsjackan. Den skyddade perfekt där vi satt på den öppna övervåningen. Ja? Man kan väl inte åka sightseeingbuss på nedervången heller!
Jag har varit på Wallacekullen också, för fem år sedan, så medan M knallade upp så kollade jag in varenda liten pryl i turistshopen innan jag tuffade till mig och stapplade tio meter uppför backen til en parkbänk. Tjoho, bergsvandring i minatyr! Dessutom en toppenplats för höstens nya Rysar-block-buster - The Stirling Horror... (Filmen kan ses uppe till höger, ha, ha)Vi åkte sedan lite mer buss, förbi Bannockburn och slottet, innan vi gick direkt i fängelse utan att passera gå. Stirling Prison är ett slags interaktivt museum. Man får kolla in avdelningen som visar "dagens fängelse" själv (och där kan man gå upp på taket och kolla in lite utsikt också) innan man föses ihop med en grupp för en guidad visning. Ledd av en serie mer eller mindre bistra fängelsevakter från olika tidsåldrar, spelad av en och samma man... Lustigt nog var det samma man/skådis/guide som när jag besökte fängelset för fem år sedan! Och lika lustigt, då så var det mig han plockade ut att "visa" saker på och liksom glira längs vägen, nu var det... kompisen M! Vad är oddsen?!
Slutligen gick vi en kort, men för knät smärtsam, promenad till en billig restaurang för en bit mat innan det var dags att åka tuff tuff tåg hem igen. Så där som man gör efter en riktig utflykt. Och nu är jag inte lika uttråkad längre - nu har jag ju GJORT något!
Kulturfyran om Coldplay och så
Dags för en paus och veckans kulturfyra.
1. Gillar du Coldplay?
Ja, det måste jag säga, även om de ibland kan vara mer än lovligt trista. Och lyssnar man på ett helt album i sträck smälter låtarna samman och låter likadant - lika sövande... Plockar man däremot ut favvosarna så är de toppen! Just nu kan jag inte vara tyst när jag hör "Viva la vida" - eller ens när jag tänker på den! "Hear Jerusalem bells are ringing, Roman cavalry choirs are singing...."
2. Om du skulle placeras på en öde ö ett år och det inte fanns Internetuppkoppling och inga mobiler, men du hade en mp-spelare där du fick plats med tre skivor. Vilka skivor skulle du ta med dig?
Tror vi måste täcka in olika behov här. Vi behöver en lugn, en upbeat/bra och en blandad som man kan sjunga med till. Och jag antar att jag inte får fuska och säga "mina 3 blandskivor"? Hm, ok.
1) Tänkte först säga Tubular Bells II - Mike Oldfield, men kom på att Celtic Circle 2 är dubbelskiva! Touché! De blir min lugna skiva.
2) An end has a start - Editors. Inte en dålig låt, lovar!
3) Efter lång betänktetid: Absolute Schlager Classics. Med risk för att göra mig själv galen, men jag tror det var tre skivor (två svenska och en utländsk) och DEN ska man väl kunna sjunga med till!
3. När jag såg REM blev jag positivt överraskad, de var bättre live än på skiva, tyckte jag. När jag såg Van Morrison var det tvärtom. Han är bättre på skiva än live. Har du någon sådan upplevelse, att någon artist var bättre eller sämre live än på skiva?
Athlete var en grupp jag tyckte var "schysst" fast växte till att vara helt suveräna live. När jag lyssnade på skivorna efteråt lät de "platta". Det går över med tiden dock, när man vänjer sig igen... Jag vet inte om jag skulle vilja säga 'bättre' live/skiva men när jag såg Westlife kändes som om det kvittade hur jag lyssnade på dem för de lät likadant. Kanske blir så med stiliserade band.
4. Nästa vecka är Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Tyvärr hinner jag inte åka dit i år. Ska du dit? Om du ska dit: berätta gärna om någon programpunkt du ser fram emot där.
Eh? Ska inte dit. Nästa vecka ska jag till Stockholm! :o)
1. Gillar du Coldplay?
Ja, det måste jag säga, även om de ibland kan vara mer än lovligt trista. Och lyssnar man på ett helt album i sträck smälter låtarna samman och låter likadant - lika sövande... Plockar man däremot ut favvosarna så är de toppen! Just nu kan jag inte vara tyst när jag hör "Viva la vida" - eller ens när jag tänker på den! "Hear Jerusalem bells are ringing, Roman cavalry choirs are singing...."
2. Om du skulle placeras på en öde ö ett år och det inte fanns Internetuppkoppling och inga mobiler, men du hade en mp-spelare där du fick plats med tre skivor. Vilka skivor skulle du ta med dig?
Tror vi måste täcka in olika behov här. Vi behöver en lugn, en upbeat/bra och en blandad som man kan sjunga med till. Och jag antar att jag inte får fuska och säga "mina 3 blandskivor"? Hm, ok.
1) Tänkte först säga Tubular Bells II - Mike Oldfield, men kom på att Celtic Circle 2 är dubbelskiva! Touché! De blir min lugna skiva.
2) An end has a start - Editors. Inte en dålig låt, lovar!
3) Efter lång betänktetid: Absolute Schlager Classics. Med risk för att göra mig själv galen, men jag tror det var tre skivor (två svenska och en utländsk) och DEN ska man väl kunna sjunga med till!
3. När jag såg REM blev jag positivt överraskad, de var bättre live än på skiva, tyckte jag. När jag såg Van Morrison var det tvärtom. Han är bättre på skiva än live. Har du någon sådan upplevelse, att någon artist var bättre eller sämre live än på skiva?
Athlete var en grupp jag tyckte var "schysst" fast växte till att vara helt suveräna live. När jag lyssnade på skivorna efteråt lät de "platta". Det går över med tiden dock, när man vänjer sig igen... Jag vet inte om jag skulle vilja säga 'bättre' live/skiva men när jag såg Westlife kändes som om det kvittade hur jag lyssnade på dem för de lät likadant. Kanske blir så med stiliserade band.
4. Nästa vecka är Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Tyvärr hinner jag inte åka dit i år. Ska du dit? Om du ska dit: berätta gärna om någon programpunkt du ser fram emot där.
Eh? Ska inte dit. Nästa vecka ska jag till Stockholm! :o)
16 September 2008
Dagens i-landsproblem - prylnoja
"Har du använt presentkortet än? Vad har du köpt?"
Minst två gånger i veckan får jag frågan, men tre månader efter att ha fått det så har jag ännu inte shoppat på nätbutiken där mina £250 är giltiga. Och det verkar förvåna folk.
"Men varför inte? Om du inte vill ha något stort så kan du ju shoppa järnet med smågrejer. Gu' vad kul förresten, tänk om jag kunde göra så! Bara gå in och plocka på mig, vem bryr sig om jag behöver det eller inte."
Fast jag gör det faktiskt. Jag har fönstershoppat på sidan några gånger och det är just nu bara en sak jag kan tänka mig. Och det betyder att jag får fylla upp med krafs - för halva summan.
Helt plötsligt slog kommersialismen till mig med en smäll och jag mådde nästan illa. Vad sjukt egentligen, att shoppa för över tusen spänn, saker man varken behöver eller egentligen vill ha, bara 'därför att'.
Helt plötsligt kände jag hucklet växa ut runt huvudet och kunde nästan känna lukten av torpet ute på landet där jag och mina två kor bor för tre hundra år sedan. Och för ett ögonblick lockade det nästan mer än alla de där prylarna som hotade ta plats på hyllor runt om i lägenheten.
Vad sjukt.
Men förstå mig rätt, det är det onödiga överflödshoppandet i storformat som får det att växa i munnen på mig - snacka om i-landsproblem! Splasha ut en hundring eller två på några pryttlar jag inte behöver men vill ha för att de 'är så sööööta' - det är en annan sak. Det är lyx. Det är en skillnad på överflödsshopping och lyxshopping. Den ena får mig att känna mig obehaglig till mods, den andra fyller mig med glädje och en bubblig känsla av att 'vara rik'.
Dessutom, ge mig £250 för Tiso och jag kommer troligen ha beslutsångest istället, för det är så mycket friluftsutrustning jag faktiskt behöver!
Hm. Det är nog dags att köpa en palestinasjal... Undrar vad de kostar?
Minst två gånger i veckan får jag frågan, men tre månader efter att ha fått det så har jag ännu inte shoppat på nätbutiken där mina £250 är giltiga. Och det verkar förvåna folk.
"Men varför inte? Om du inte vill ha något stort så kan du ju shoppa järnet med smågrejer. Gu' vad kul förresten, tänk om jag kunde göra så! Bara gå in och plocka på mig, vem bryr sig om jag behöver det eller inte."
Fast jag gör det faktiskt. Jag har fönstershoppat på sidan några gånger och det är just nu bara en sak jag kan tänka mig. Och det betyder att jag får fylla upp med krafs - för halva summan.Helt plötsligt slog kommersialismen till mig med en smäll och jag mådde nästan illa. Vad sjukt egentligen, att shoppa för över tusen spänn, saker man varken behöver eller egentligen vill ha, bara 'därför att'.
Helt plötsligt kände jag hucklet växa ut runt huvudet och kunde nästan känna lukten av torpet ute på landet där jag och mina två kor bor för tre hundra år sedan. Och för ett ögonblick lockade det nästan mer än alla de där prylarna som hotade ta plats på hyllor runt om i lägenheten.
Vad sjukt.
Men förstå mig rätt, det är det onödiga överflödshoppandet i storformat som får det att växa i munnen på mig - snacka om i-landsproblem! Splasha ut en hundring eller två på några pryttlar jag inte behöver men vill ha för att de 'är så sööööta' - det är en annan sak. Det är lyx. Det är en skillnad på överflödsshopping och lyxshopping. Den ena får mig att känna mig obehaglig till mods, den andra fyller mig med glädje och en bubblig känsla av att 'vara rik'.
Dessutom, ge mig £250 för Tiso och jag kommer troligen ha beslutsångest istället, för det är så mycket friluftsutrustning jag faktiskt behöver!
Hm. Det är nog dags att köpa en palestinasjal... Undrar vad de kostar?
14 September 2008
Don't mention the T word
När knäet hoppade i led i Januari och jag började med sjukgymnastik i Mars så minns jag att sjukgymnasten nästan fnös när jag berättade att jag 'förra' gången höll på med sjukgymnastik i ett halvår. Så länge tänkte minsann inte han behålla mig.
Vi är nu i September och jag är kvar på sjukgymnastiken, medan sjukgymnasten flyttar vidare till nya domäner... Jag måste erkänna att jag börjar bli lite smått utled, men å andra sidan, tanken på böljande berg och solnedgångar vid tältöppningen uppe på bergskammen får mig att fortsätta. Jag hade nämligen tänkt få ordning på eländet innan jul så att jag hinner träna upp styrka och kondition till vandringarna nästa sommar!
Jag träffade knädoktorn i torsdags, för första gången efter operationen. Med hjälp av intensiv sjukgymnastik har jag nu kommit så långt(...) att jag kan böja benet 90 grader och sträcka ut det till 15 grader. Vid operationen böjde de mig till 130 grader och sträckte ut till 10 så jag har fortfarande en bit kvar. Som ni ser lyckades de inte ens, med mig avtuppad, att sträcka ut mig till raka platta 0 grader, men det har jag å andra sidan inte kunnat de senaste 14 åren så jag är inte förvånad och 10 grader funkar bra för mig.
Vad som inte funkar bra dock är mitt fortfarande svullna knä samt smärtan när jag går. Jag vet att jag kastade kryckorna lite olämpligt för två veckor sedan (då när jag åkte till Dublin...) men varje dag sedan dess känner jag styrkan komma tillbaka och jag går allt bättre. Problemet är bara att det gör ont när jag går. Det gjorde det inte före operationen - fast då var jag rädd för att det skulle hoppa ur led istället. Verkar som att jag får antingen eller.
Korta sträckor funkar det bra, men det vänder löjligt fort. När jag går till jobbet på morgonen går jag nerför 3 trappor, korsar vägen till busshållsplatsen, byter senare buss vid ett och samma busstopp och knallar slutligen 60m till jobbentrén. Sedan biter jag ihop och haltar till skrivbordet. Det är ju fånigt ju! Det är ju ingen sträcka alls! Men det gör ont. Och varje kväll sitter jag med frusna ärtor på knät. (Japp, samma påse. Undrar om man kanske ska byta ut den...)
Martiin, den läckre holländske läkaren, läste innantill från min allt växande journal och sa sedan att det ju inte alls var sagt att den här operationen skulle hjälpa. Det var ju ett försök som gjordes eftersom ingen riktigt visste vad som funkade och inte på mitt "lite speciella problem". Han ville ge sjukgymnastiken lite mer tid, och pusha det ännu mer, eftersom jag ju gör framsteg. Men sedan sa han att det var bäst att jag träffade Övertuppen i November, för om jag fortfarande hade ont och knät fortfarande var svullet så... Det var då han nämnde T-ordet.
Transplant. Knäprotes, på svenska. Fast det ville han att jag och Övertuppen skulle diskutera.
Det vill inte jag. Jag vill hellre att de pushar mig till ännu fler tårar och förlöser svullnaden och att jag blir toppenbra till November. Knät ligger ju på plats! Det enda som behövs är att få ned svullnaden och få bort smärtan. Och få kontakt med de där musklerna som just nu ligger i radioskugga och som betyder att jag inte kan sträcka ut benet och lyfta foten...
Jag har inte tid med knäproteser. Jag ska ju köpa tält och campa uppe på bergen och ligga i tältöppningen och kolla på soluppgångar. Nästa år.
Vi är nu i September och jag är kvar på sjukgymnastiken, medan sjukgymnasten flyttar vidare till nya domäner... Jag måste erkänna att jag börjar bli lite smått utled, men å andra sidan, tanken på böljande berg och solnedgångar vid tältöppningen uppe på bergskammen får mig att fortsätta. Jag hade nämligen tänkt få ordning på eländet innan jul så att jag hinner träna upp styrka och kondition till vandringarna nästa sommar!
Jag träffade knädoktorn i torsdags, för första gången efter operationen. Med hjälp av intensiv sjukgymnastik har jag nu kommit så långt(...) att jag kan böja benet 90 grader och sträcka ut det till 15 grader. Vid operationen böjde de mig till 130 grader och sträckte ut till 10 så jag har fortfarande en bit kvar. Som ni ser lyckades de inte ens, med mig avtuppad, att sträcka ut mig till raka platta 0 grader, men det har jag å andra sidan inte kunnat de senaste 14 åren så jag är inte förvånad och 10 grader funkar bra för mig.
Vad som inte funkar bra dock är mitt fortfarande svullna knä samt smärtan när jag går. Jag vet att jag kastade kryckorna lite olämpligt för två veckor sedan (då när jag åkte till Dublin...) men varje dag sedan dess känner jag styrkan komma tillbaka och jag går allt bättre. Problemet är bara att det gör ont när jag går. Det gjorde det inte före operationen - fast då var jag rädd för att det skulle hoppa ur led istället. Verkar som att jag får antingen eller.
Korta sträckor funkar det bra, men det vänder löjligt fort. När jag går till jobbet på morgonen går jag nerför 3 trappor, korsar vägen till busshållsplatsen, byter senare buss vid ett och samma busstopp och knallar slutligen 60m till jobbentrén. Sedan biter jag ihop och haltar till skrivbordet. Det är ju fånigt ju! Det är ju ingen sträcka alls! Men det gör ont. Och varje kväll sitter jag med frusna ärtor på knät. (Japp, samma påse. Undrar om man kanske ska byta ut den...)
Martiin, den läckre holländske läkaren, läste innantill från min allt växande journal och sa sedan att det ju inte alls var sagt att den här operationen skulle hjälpa. Det var ju ett försök som gjordes eftersom ingen riktigt visste vad som funkade och inte på mitt "lite speciella problem". Han ville ge sjukgymnastiken lite mer tid, och pusha det ännu mer, eftersom jag ju gör framsteg. Men sedan sa han att det var bäst att jag träffade Övertuppen i November, för om jag fortfarande hade ont och knät fortfarande var svullet så... Det var då han nämnde T-ordet.
Transplant. Knäprotes, på svenska. Fast det ville han att jag och Övertuppen skulle diskutera.Det vill inte jag. Jag vill hellre att de pushar mig till ännu fler tårar och förlöser svullnaden och att jag blir toppenbra till November. Knät ligger ju på plats! Det enda som behövs är att få ned svullnaden och få bort smärtan. Och få kontakt med de där musklerna som just nu ligger i radioskugga och som betyder att jag inte kan sträcka ut benet och lyfta foten...
Jag har inte tid med knäproteser. Jag ska ju köpa tält och campa uppe på bergen och ligga i tältöppningen och kolla på soluppgångar. Nästa år.
9 September 2008
Sökmotorstopp September 2008
September redan? Ojdå... Tja, eftersom det var tre månader sedan sist så är det väl dags att ta en titt på hur ni (som inte har min blogg högst på surflistan) hittar hit egentligen.
Emot bröllop mellan homosexuell - Håller med. Kalla mig konservativ men jag anser att ett bröllop bör vara mellan 2 homosexuella.
Vaffan culo översättning - Skulle vilja svara Fuck Off, men det kanske jag också bör översätta...
Foten är kall - Tja, så länge huvudet är varmt så!
Gratis marschmusik download - Jag vet inte om det går att ladda ner, men det bjuds på gratis marschmusik varje lördag- och söndagmorgon på gatan nedanför mitt sovrumsfönster. Orange marschmusik...
Gratis korsstygnsmonster - Jag är inte säker på att jag vill ha de monstren, gratis eller inte.
Rekonstruerad brstvrta - I don't wanna be a prick, men det verkar som att något skiljer sig från originalet.
Propp i benet sjukskriven - Skulle jag tro, det!
Fakta om tortyr - Det gör ont. Det får vem som helst att erkänna vad som helst. Det bevisar ingenting. Det fördöms av ohotade stater och ursäktas av instabila stater.
Svullen fot - För foto, klicka här.
Vad kostar en pizza i italien - Pengar?
Skoluppsats mellanstadiet ko - Det är emot mina principer, men ok, här kommer ett förslag att kopiera: Det här är Rosa. Rosa är en ko. Ko ger mjölk. Kor äter gräs. Rosa har fyra magar. Rosa promenerar upp i en lastbil. Ko borta. Ko smakar gott i tacoskal.
Guds tredje strategi - Ssshh... det är hemligt egentligen, men Guds tredje strategi är att locka tillbaka massorna till kyrkan genom att placera puckade statsmän runtom i världen så att folk tappar tron på mänskligheten och börjar be till högre makter.
Loka lingon - Hittar du inte på min blogg heller för den har jag druckit upp! F ö är Persimon&Grape godare.
Skrama - Om du som använde detta sökord hittade vad du letade efter på min blogg, var vänlig emaila mig...
Vad betyder *paraölympics* - Inte en aning. Men para olympics eller paralympics betyder "handikapp-OS". Utförligare beskrivning hittas t ex på Wikipedia.
Skillnad på engelsk och kontinental frukost - Engelsk frukost blir du proppmätt, gasig fet och får hjärtinfarkt av. Kontinental frukost kan i bästa fall vara nyttig och mättande, i värsta fall snarare beskrivas som "fika".
Bibelillustratör italien - Wow, hur hittar ni hit egentligen?!
Vaffan culo betyder? - Nej, det betyder inte frågetecken. Det betyder "Fuck Off" har jag ju sagt!
Egen-gjorda presentkort - Är säkert värda jätte-mycket.
Hygien skillnader förr och nu i sverige - Förr: duschade långt efter att det verkligen behövdes. Nu: duschar långt innan det är nödvändigt.
Skyltar vrdefreml - Jag kan den här leken! Det är... vänta nu... Ä... Ö... och Å som saknas?
North face apex som mellanlager - Jag har sett en kille använda det en kylig vårdag. Tror absolut det går att kombinera med ett vatten- och vindtätt hard shell. Personligen vill jag att mellanlagret har huva, men jag vandrar ju i blåsiga Skottland.
Skotsk mat - Nja, ska du hitta det bör du söka på f-r-i-t-e-r-a-t.
Skillnad på militär och polis - Psst... de bär olika uniformer... och polisens fordon brukar vara något mindre...
Äppelsånger - Den bästa är ju:
"Om du har ett äpple, vill du dela det med mig
i en äppelmelodi?
Eller vill du ha ditt gamla äpple för dig själv
och inte få nån melodi?
Dela med sig, eller snåla
en vanlig fråga får man tåla.
Om du har ett äpple, vill du dela det med mig?
Eller tar du hela själv - VA!"
Antal dagar till jul - 106. Ha, det visste jag!
Marlowe’s resa - Christopher Marlowe? Vart åkte han?
Arbetsfrmedlingen frnedrande - Framförallt när de går så hårt fram i EU-anpassningen att de tvingar folk att skriva utan Å, Ä och Ö.
Pizzeria bergmastaren sala - Sveriges bästa pizzor - utan konkurrens! Fast jag trodde hemligheten var säker.... fan.
Skillnad softshell - Tror Skalman kan förklara det bättre för dig. Ok då, skillnaden är att ett hard shell är lätt att hitta med huva och i min storlek. Soft shell är banne mig omöjligt att hitta med huva och i min storlek!
Som rider på min heroinmissbrukande elefant - Vänta nu lite, hur började meningen???
Nr brjade 30-riga kriget? - Hihi, 30 år innan det slutade. Moahahahahahaha! Ok då, 1618. Se vad snäll jag är! Jag ger svar, bara lite långsammare än Google... F ö slutade det 1648, ifall ni inte räknade ut det.
Skottlands nationaldag - 30 November, kallas även St Andrews day. Och ingen bryr sig. Precis som med 6:e juni med andra ord!
pepparkakstest - Ååååh, det är dags snart igen, va? Hm, fast här i Glasgow står det mellan... Mor Maria från IKEA och Mor Maria från IKEA. Tills vidare hänvisar jag till testet jag gjorde för sisådär fem år sedan.
Emot bröllop mellan homosexuell - Håller med. Kalla mig konservativ men jag anser att ett bröllop bör vara mellan 2 homosexuella.
Vaffan culo översättning - Skulle vilja svara Fuck Off, men det kanske jag också bör översätta...
Foten är kall - Tja, så länge huvudet är varmt så!
Gratis marschmusik download - Jag vet inte om det går att ladda ner, men det bjuds på gratis marschmusik varje lördag- och söndagmorgon på gatan nedanför mitt sovrumsfönster. Orange marschmusik...
Gratis korsstygnsmonster - Jag är inte säker på att jag vill ha de monstren, gratis eller inte.
Rekonstruerad brstvrta - I don't wanna be a prick, men det verkar som att något skiljer sig från originalet.
Propp i benet sjukskriven - Skulle jag tro, det!
Fakta om tortyr - Det gör ont. Det får vem som helst att erkänna vad som helst. Det bevisar ingenting. Det fördöms av ohotade stater och ursäktas av instabila stater.
Svullen fot - För foto, klicka här.
Vad kostar en pizza i italien - Pengar?
Skoluppsats mellanstadiet ko - Det är emot mina principer, men ok, här kommer ett förslag att kopiera: Det här är Rosa. Rosa är en ko. Ko ger mjölk. Kor äter gräs. Rosa har fyra magar. Rosa promenerar upp i en lastbil. Ko borta. Ko smakar gott i tacoskal.
Guds tredje strategi - Ssshh... det är hemligt egentligen, men Guds tredje strategi är att locka tillbaka massorna till kyrkan genom att placera puckade statsmän runtom i världen så att folk tappar tron på mänskligheten och börjar be till högre makter.
Loka lingon - Hittar du inte på min blogg heller för den har jag druckit upp! F ö är Persimon&Grape godare.
Skrama - Om du som använde detta sökord hittade vad du letade efter på min blogg, var vänlig emaila mig...
Vad betyder *paraölympics* - Inte en aning. Men para olympics eller paralympics betyder "handikapp-OS". Utförligare beskrivning hittas t ex på Wikipedia.
Skillnad på engelsk och kontinental frukost - Engelsk frukost blir du proppmätt, gasig fet och får hjärtinfarkt av. Kontinental frukost kan i bästa fall vara nyttig och mättande, i värsta fall snarare beskrivas som "fika".
Bibelillustratör italien - Wow, hur hittar ni hit egentligen?!
Vaffan culo betyder? - Nej, det betyder inte frågetecken. Det betyder "Fuck Off" har jag ju sagt!
Egen-gjorda presentkort - Är säkert värda jätte-mycket.
Hygien skillnader förr och nu i sverige - Förr: duschade långt efter att det verkligen behövdes. Nu: duschar långt innan det är nödvändigt.
Skyltar vrdefreml - Jag kan den här leken! Det är... vänta nu... Ä... Ö... och Å som saknas?
North face apex som mellanlager - Jag har sett en kille använda det en kylig vårdag. Tror absolut det går att kombinera med ett vatten- och vindtätt hard shell. Personligen vill jag att mellanlagret har huva, men jag vandrar ju i blåsiga Skottland.
Skotsk mat - Nja, ska du hitta det bör du söka på f-r-i-t-e-r-a-t.
Skillnad på militär och polis - Psst... de bär olika uniformer... och polisens fordon brukar vara något mindre...
Äppelsånger - Den bästa är ju:
"Om du har ett äpple, vill du dela det med mig
i en äppelmelodi?
Eller vill du ha ditt gamla äpple för dig själv
och inte få nån melodi?
Dela med sig, eller snåla
en vanlig fråga får man tåla.
Om du har ett äpple, vill du dela det med mig?
Eller tar du hela själv - VA!"
Antal dagar till jul - 106. Ha, det visste jag!
Marlowe’s resa - Christopher Marlowe? Vart åkte han?
Arbetsfrmedlingen frnedrande - Framförallt när de går så hårt fram i EU-anpassningen att de tvingar folk att skriva utan Å, Ä och Ö.
Pizzeria bergmastaren sala - Sveriges bästa pizzor - utan konkurrens! Fast jag trodde hemligheten var säker.... fan.
Skillnad softshell - Tror Skalman kan förklara det bättre för dig. Ok då, skillnaden är att ett hard shell är lätt att hitta med huva och i min storlek. Soft shell är banne mig omöjligt att hitta med huva och i min storlek!
Som rider på min heroinmissbrukande elefant - Vänta nu lite, hur började meningen???
Nr brjade 30-riga kriget? - Hihi, 30 år innan det slutade. Moahahahahahaha! Ok då, 1618. Se vad snäll jag är! Jag ger svar, bara lite långsammare än Google... F ö slutade det 1648, ifall ni inte räknade ut det.
Skottlands nationaldag - 30 November, kallas även St Andrews day. Och ingen bryr sig. Precis som med 6:e juni med andra ord!
pepparkakstest - Ååååh, det är dags snart igen, va? Hm, fast här i Glasgow står det mellan... Mor Maria från IKEA och Mor Maria från IKEA. Tills vidare hänvisar jag till testet jag gjorde för sisådär fem år sedan.
5 September 2008
Kulturfyran om religion och mat
Det kanske låter som Köttfärs och Jordgubbssylt, men veckans Kulturfyra har en koppling mellan de två. Faktiskt.
1. Igår intervjuade jag (Kulturbloggen) Patrik Engellau som skrivit boken “Guds tredje strategi”. Det fick mig att fundera kring religion. Om gud skulle komma tillbaka idag, hur skulle han se ut då, tror du? Skulle han vara en människa?
Först undrar jag ju om det menas att 'han' kommer tillbaka, som om han funnits en gång, eller om det menas att den självklara tron på att 'han' finns kommer tillbaka. På A svarar jag att det förutsätter att han funnits och eftersom jag är av övertygelsen att 'han' är ett påhitt av oss människor så finns det inget som kan komma tillbaka. På B svarar jag att jag tror människosläktet blivit för fritänkande och självständigt för att det ska kunna hända, för det kommer från och med nu alltid ifrågasättas, folk kommer välja andra riktningar osv. Det enda sättet för den självklara tron att komma tillbaka skulle vara genom ett maktstyre som tvingar folk att tro på ett visst sätt och att det efter någon/några generationer blir en självklarhet. Och i så fall tror jag faktiskt inte att 'han' är en människa eller ens en 'han' utan ett slags kraft, som gravitationskraften... Men måtte vi aldrig hamna där!
2. Vad betyder religion för dig?
Organiserad religion betyder för mig; Toppstyre, maktfullkomlighet, förenkling, inskränkthet, intolerans, homofobi, rasism, problem, samhörighet. Oorganiserad religion betyder tröst, hopp, onödigt dåligt samvete, styrka, förenkling.
3. Just nu har ju muslimer Ramadan. De äter inte så länge solen är uppe. Har du fastat någon gång?
Bara när jag opererat mig. :-)
4. Mat ja. Vilken är den vackraste maträtten för dig? Ja, vilken både smakar gott, doftar underbart och ser underbart aptitlig ut?
En färgsprakande thai-wok. Sushi doftar inte, annars hade jag nog sagt det... Det beror ju på hur mat är upplagt, med fin komposition av mat, grönsaker och färg så... minns att en kyckling, potatis, sås och grönsaker-rätt jag fick på restaurang doftade himmel, såg så fint ut att jag inte ville förstöra den genom att äta och att varje tugga var en ren njutning. Jag utmanar en kock att göra detta med pölsa dock...
1. Igår intervjuade jag (Kulturbloggen) Patrik Engellau som skrivit boken “Guds tredje strategi”. Det fick mig att fundera kring religion. Om gud skulle komma tillbaka idag, hur skulle han se ut då, tror du? Skulle han vara en människa?
Först undrar jag ju om det menas att 'han' kommer tillbaka, som om han funnits en gång, eller om det menas att den självklara tron på att 'han' finns kommer tillbaka. På A svarar jag att det förutsätter att han funnits och eftersom jag är av övertygelsen att 'han' är ett påhitt av oss människor så finns det inget som kan komma tillbaka. På B svarar jag att jag tror människosläktet blivit för fritänkande och självständigt för att det ska kunna hända, för det kommer från och med nu alltid ifrågasättas, folk kommer välja andra riktningar osv. Det enda sättet för den självklara tron att komma tillbaka skulle vara genom ett maktstyre som tvingar folk att tro på ett visst sätt och att det efter någon/några generationer blir en självklarhet. Och i så fall tror jag faktiskt inte att 'han' är en människa eller ens en 'han' utan ett slags kraft, som gravitationskraften... Men måtte vi aldrig hamna där!
2. Vad betyder religion för dig?
Organiserad religion betyder för mig; Toppstyre, maktfullkomlighet, förenkling, inskränkthet, intolerans, homofobi, rasism, problem, samhörighet. Oorganiserad religion betyder tröst, hopp, onödigt dåligt samvete, styrka, förenkling.
3. Just nu har ju muslimer Ramadan. De äter inte så länge solen är uppe. Har du fastat någon gång?
Bara när jag opererat mig. :-)
4. Mat ja. Vilken är den vackraste maträtten för dig? Ja, vilken både smakar gott, doftar underbart och ser underbart aptitlig ut?
En färgsprakande thai-wok. Sushi doftar inte, annars hade jag nog sagt det... Det beror ju på hur mat är upplagt, med fin komposition av mat, grönsaker och färg så... minns att en kyckling, potatis, sås och grönsaker-rätt jag fick på restaurang doftade himmel, såg så fint ut att jag inte ville förstöra den genom att äta och att varje tugga var en ren njutning. Jag utmanar en kock att göra detta med pölsa dock...
4 September 2008
Dublin del5 - Make my day, pank
Som svensk har jag blivit lite halvimmun mot "det är så himla dyrt där", för det säger skottarna jag känner om Sverige också och jag hävdar att vissa saker faktiskt är billigare i Sverige än här.
Men Dubin var verkligen dyrt!
Eurosarna flög iväg så fort jag bara tittade på en prislapp. Höll på att svälja tungan när jag såg en snabbmatsrestaurang stolt skylta med "Alla Meal 8.95 Eurosar". 8.95! Det får man ju två Big Mac & Co för! Förutom i Dublin, för där kostar de över 6 Eurosar...
Första läxan var att ställa om hjärnan, sätta på skygglapparna och adoptera attityden "jag är på semester, det är bara en gång, jag unnar mig det här". Som, den här läsken för 1.70 Euro....
Puh, jag överlevde, och har till och med lite kvar i plånboken. Men det räcker knappast för ännu ett besök inom närmsta framtiden. Istället ska jag testa Eurosar i Tyskland i oktober. Då får vi se om det stämmer som alla tyskar säger - att det är så billigt där...
Men Dubin var verkligen dyrt!
Eurosarna flög iväg så fort jag bara tittade på en prislapp. Höll på att svälja tungan när jag såg en snabbmatsrestaurang stolt skylta med "Alla Meal 8.95 Eurosar". 8.95! Det får man ju två Big Mac & Co för! Förutom i Dublin, för där kostar de över 6 Eurosar...
Första läxan var att ställa om hjärnan, sätta på skygglapparna och adoptera attityden "jag är på semester, det är bara en gång, jag unnar mig det här". Som, den här läsken för 1.70 Euro....
Puh, jag överlevde, och har till och med lite kvar i plånboken. Men det räcker knappast för ännu ett besök inom närmsta framtiden. Istället ska jag testa Eurosar i Tyskland i oktober. Då får vi se om det stämmer som alla tyskar säger - att det är så billigt där...
2 September 2008
Dublin del4 - En buss kommer lastad direkt i fängelse utan att passera gå
På lördagmorgonen hade knät svullnat upp till handbollsstorlek oc
h det gjorde ont i både knä och fötter att gå. Delvis därför och delvis p.g.a. att jag var nyfiken på Irland utanför Dublin så signade jag upp mig för en liten kort halvdagsbusstur längs kusten. Jag tog inte heldagsturen upp i bergen för jag hade ett Måste-stopp innan hemresan på kvällen. Landsbygden får vänta till nästa gång.
Promenaden till mötesplatsen var nog den längsta jag gjorde den dagen, och det var bara några kvarter uppför O'Connell Street. Jag gjorde dessutom ett stopp halvvägs för att kika lite på kulhålen på väggar och pelare utanför GPO - General Post Office, postkontoret där en grupp män läste upp "Irlands frihetsdeklaration" och sedan barrikaderade sig under påsken 1916. Det berömda Easter Rising. Eller, som en viss välkänd kriminologiprofessor envisades med att
kalla det när jag studerade kriminologi - Postupproret... Som jag muttrade redan då, jag antar att irländarna översatte fel. (Mer om detta längre ner)
För 25 Eurosar fick jag sedan åka buss inklämd bland ett gäng ryssar som tjattrade högt, drack öl och gjorde det halvt omöjligt att höra den roliga guiden/chauffören i högtalarna. Vi åkte förbi Corke Stadium och precis som när jag var i stan med Djurgården så vajade Djurgårdsflaggor vid varje lyktstolpe. Ok då, det var blåblå flaggor för att supporta Dublins lag i Gaelic Football, men fint var det! Guidechauffören pekade ut var några i U2 gick i plugget, en optisk synvilla som såg ut att vara en pyttestuga men som var tre våningar och hade sexton rum, en gammal kyrka och så kom vi fram till Malahide Castle.
De 7 Eurosarna det kostade att gå in var inkluderade i priset, så hela bussen gick på en nästan timmeslång rundvandring. I ärlighetens namn kan jag räkna upp tio mer intressanta slott i Skottland, till och med Pollok House i Glasgow är av flera skäl mer intressant, fast vill man se några rum och sovrum hos en rik Irländsk familj så kan det vara värt ett besök. Huset har varit i familjens ägo i sisådär 800 år och det om något är väl imponerande. Stora salen används fortfarande för middagar och snubbar som Cromwell har varit där.
(Hm, intressant... Jag upptäckte just att i länken ovan så finns foto av vartenda rum utom sovrummen (och någon kanske vill titta på ett par hundra år gamla underkläder...) och det finns faktiskt mer information - framförallt om spökena - än vad rundvandringen bjöd på! Så vid närmare eftertanke, kolla in hemsidan och hoppa besöket...)
Bussen fortsatte sedan längs kusten där man kan se ett antal gamla torn poppa upp när man minst anar det. Många av dem hade byggts in i hus så att det liksom var en villa med jättestentorn. Tornen byggdes i slutet av Napoleontiden när Irländarna var oroliga för en Fransk invasion, som spaningstorn.
Vi åkte igenom Howth, som nog närmast kan förklaras som Djursholm vid havet, och åkte upp på en höjd där guidechauffören lovade finfin utsikt. He, he, fast precis som i Skottland så regnar det på Irland och molnen hänger lågt. Så.... vi fick ta guidechauffören på orden för vi såg inte ett skvatt.
Nästan tillbaka till Dublin harklade sig guidechauffören och menade att han nog måste vara rättvis och väga upp skvallret om U2 med... mer harkel... att peka ut var Ronan Keating gick i plugget... Hela bussen brast ut i skratt. Utom ryssarna. De sov.
Tillbaka i Dublin hoppade jag på stadsturbussen för en andra tur. Jag rekommenderar fa
ktiskt att åka guidade turer åtminstone två gånger, för anekdoterna skiftar med guiderna. Först hade jag en torr gubbe som bitvis lös upp och sjöng, sedan hade jag en ung kille som berättade om sin farfars äventyr i Guinnessfabriken. Jag åkte inte hela varvet dock. Jag hoppade av vid....
Kilmainham Gaol! Jo, jag håller ett fängelsebesök som Dublins nr 1 attraktion. Sån är jag. :-)
Fängelset är intressant av flera skäl. Det öppnade 1796, i samma veva som England tog över styret av Irland. Det stängde 1924, i samma veva som Irland återfick delar av sitt styre. D
äremellan satt en lång rad politiska fångar i Kilmainham Gaol - en del avrättades. Det finns en rätt intressant lista från 1930-talet som visade att de flesta politiker i Irländska parlamentet - kvinnor som män - spenderat tid i Kilmainham. En valaffisch för Sinn Feinn hade även en fånge på bild med slogan "Get him in - to get him out", vilket betyder "rösta in honom i parlamentet så att han kommer ut ur fängelse". Så nära var kopplingen mellan Kilmainham och Irlands politiska frihetskamp.
En annan intressant detalj har med byggnadsdesign att göra. Den äldre västra flygeln är "gammalt klassiskt fängelse" med mörka, trånga celler i mörka, trånga korridorer. (Bilden visar korridoren där postupprorsledarna hölls före avrättningen.) Den nyare östra flygeln byggdes i mitten av 1800-talet och är ett typexemplar av den kriminologiskt intressanta "panopticon-designen". Borta är de trånga mörka cellerna och
korridorerna. Nu förordas ljuset (eftersom man äntligen fattat vilken inverkan mörker har på människor...) och dessutom innebär designen att fängelset är lättövervakat. I princip kan en vakt stå och ensam övervaka 100 celler.
Kilmainham förföll efter att det stängdes och det var tal om att jämna det med marken med tanke på alla mörka minnen det bar. Ett gäng föredetta fångar och anhöriga till fångar ville inte veta av detta dock, så på frivillig basis började de rusta upp stället igen. Nu idag är det uppfixat och ett enda jättestort tomt fängelse, som rymmer museum och håller rundturer. Och står till förfogande när filmer behöver ett fängelse att filma i. Kilmainham Gaol syns både i "I faderns namn", "Michael Collins" och "When the wind shakes the barley" (vet inte svensk översättning).
Påskupproret (inte postupproret!) måste jag röra vid lite närmare. När brittiska armén blåst ut postkontoret och de impopulära ledarna (de hade nämligen inte alls folkets stöd bakom sig) gripits så fick 17 ledare spenderade tid där, i en av de mörka korridorerna i den gamla delen, innan 15 av dem avrättades. En av dem fick domen omvandlad till livstid för att han var född i USA och det inte ansågs politiskt klokt att avrätta honom, den andra var en kvinna som av liknande skäl undkom arkebusering. För de övriga 15 gavs ingen pardon. 14 av dem blev avrättade i ena hörnet av vad som tidigare var "straffarbetesgård"(bilden med lilla dörren), en gård där män t ex krossade stenar. Den sista hade fått kallbrand e
fter att ha blivit skjuten i benet vid posten och var på vippen att dö, men det gick ju inte för staten skulle ju avrätta honom, så han forslades på bår till fängelset. Han kunde inte stå, inte ens sitta, så han bands fast vid en stol i andra änden av straffarbetsgården och sköts han också (bilden med stora dörren). Idag står ett kors i vardera ände och i mitten av gården vajar en Irländsk flagga.
Jag måste ju även nämna den romantiska ministoryn i det hela. En av männen, Plunkett, hade planer på att gifta sig. När han blev dömd till döden skrev han ett brev och bad om tillåtelse att få gifta sig med sin Grace. Det beviljades. Hon togs till fängelset kvällen före. Vid halv elvatiden fördes båda till kapellet. Hans handbojor låstes upp för själva akten, men de var inte tillåtna att prata med varandra förutom att avge löftena. När de var gifta fördes de iväg åt varsitt håll. Grace vädjade om att få en stund med sin man innan han avrättades. Någon timme senare fick de 10 minuter i en hörncell i korridoren där ledarna avvaktade morgonens avrättning. Efter de 10 minuterna uppmanades Grace att gå hem. Det gjorde hon ju inte, hon gick tvärs över vägen och satt i ett dike tills hon vid fyratiden p
å morgonen hörde skottsalvorna och förstod att hennes make nu var död. Grace gifte aldrig om sig. Hon spenderade däremot själv tid i Kilmainham Gaol som politisk fånge, och under sin tid målade hon en Madonnabild på sin cellvägg. Den har nu rustats upp och kan beskådas genom tittögat i celldörren. F ö finns det en låt om denna tragiska kärlekshistoria. Ni kan lyssna på Grace - av The Dubliners på YouTube.
Slutligen måste jag ju nämna varför påskupproret är så viktigt och märkvärdigt när de nu inte ens hade folkets stöd bakom sig utan de inblandade sågs som ett gäng trubbelmakare. Det som gör det så intressant är brittiska statens överreaktion. Hade inte de överreagerat och avrättat hela högen - t.o.m. han som ändå skulle dö vilken dag som helst - så hade inte folket reagerat, männen hade inte blivit martyrer och ilskan gentemot det brittiska styret hade inte stigit så radikalt. Det som hade kunnat vara en bråkig i
ncident blev startskottet på en intensiv frihetskamp som slutade med ett fördrag som gav sydliga delen av Irland visst självstyre, och senare ledde till en självständig Irländsk Republik 1949. (Fast britterna behöll Nordirland och... det är en annan story.)
Museet löper över tre våningar och tar upp både fängelseförhållanden, brottskurva och den viktiga irländska historien, vilket ger nyttig bakgrund och förståelse för vad som skedde under fängelsets tidsperiod - och hur Irland föddes egentligen. I en nästan undangömd liten avdelning finns dessutom lite foton och ägodelar som tillhörde männen som avrättades 1916. Dessutom kan man se några av männens sista brev till familjen före avrättningarna. Kan man utläsa kråkfötterna så har man rätt känslosam läsning. Lite krasst så är det ju inget speciellt med just dessa mäns sista brev hem, men det är sällan man över huvud taget får chans att se något dylikt och av det skälet var det väldigt intressant läsning. Det kröp lite läskigt under huden att läsa någon skriva "när du får det här brevet är jag redan i himlen. Jag dör som en soldat. Misströsta inte, jag kommer träffa X, Y och Z som dödades vid postkontoret. Jag kommer träffa morfar och..." Och sedan var det väl egentligen ett långt kärleksbrev. Jag kan inte ens föreställa mig hur brevskrivaren kände och tänkte i det ögonblicket.
Men besöket är inte alls bara mörkt, dystert och allvarligt. (Inte ens när man står i en av cellerna dit "äldre tiders" dödsdömda fördes sista dygnen så att vakter kan se till att de inte tar livet av sig i förväg och där det finns ett hål i väggen så att bödeln kan bedöma längd och vikt för att välja rätt rep för hängningen...) T ex grafittin ovanför celldörrarna i östra flygeln vittnade om viss humor mitt i allt tråkigt. Ovanför vissa dörrar hade saker som "Boyle's room", "Monaghan Hotel" och andra ägandenamn ristats in. Eller min favorit; "to let".
Det kostar 5.60 Eurosar att gå in, den guidade turen tar ca en timme och såvida du inte hinner rusa igenom museet på 10 minuter före turen så kan du ta din egen tid efteråt. Själv känns det som om jag skulle vilja få en privat visning av allt de inte hann visa, samt någon timme till i museet. Jag köpte i och för sig en bok om fängelset, så jag kanske ska börja med att läsa klart den.
Det enda jag saknade faktiskt var dels att få se tvättrum och källarrummen som omnämndes men inte visades. Och dels en liten sektion i museet där man fick se fängelselivet i ett typiskt irländskt fängelse idag. Jag förstår i och för sig att de valt att inrikta Kilmainham på den politiska frihetskampen för hundra år sedan, men ändå... en liten hörna bara, så att man kan jämföra. Det skiljer säkert inte mycket mellan Skottland och Irland och jag fick detta på Stirlings fängelsemuseum, men ändå.
Tja, sedan var det i princip bara att åka resten av bussturen in till stan igen, tänka efter om det verkligen inte var något mer jag ville göra, och sedan åka ut till flygplatsen. Nä, jag ser ingen vits med att besöka Guinness. Jag bor bredvid Tennents bryggeri i Glasgow - det luktar precis lika illa och den lagern är godare. :-)
h det gjorde ont i både knä och fötter att gå. Delvis därför och delvis p.g.a. att jag var nyfiken på Irland utanför Dublin så signade jag upp mig för en liten kort halvdagsbusstur längs kusten. Jag tog inte heldagsturen upp i bergen för jag hade ett Måste-stopp innan hemresan på kvällen. Landsbygden får vänta till nästa gång.Promenaden till mötesplatsen var nog den längsta jag gjorde den dagen, och det var bara några kvarter uppför O'Connell Street. Jag gjorde dessutom ett stopp halvvägs för att kika lite på kulhålen på väggar och pelare utanför GPO - General Post Office, postkontoret där en grupp män läste upp "Irlands frihetsdeklaration" och sedan barrikaderade sig under påsken 1916. Det berömda Easter Rising. Eller, som en viss välkänd kriminologiprofessor envisades med att
kalla det när jag studerade kriminologi - Postupproret... Som jag muttrade redan då, jag antar att irländarna översatte fel. (Mer om detta längre ner)För 25 Eurosar fick jag sedan åka buss inklämd bland ett gäng ryssar som tjattrade högt, drack öl och gjorde det halvt omöjligt att höra den roliga guiden/chauffören i högtalarna. Vi åkte förbi Corke Stadium och precis som när jag var i stan med Djurgården så vajade Djurgårdsflaggor vid varje lyktstolpe. Ok då, det var blåblå flaggor för att supporta Dublins lag i Gaelic Football, men fint var det! Guidechauffören pekade ut var några i U2 gick i plugget, en optisk synvilla som såg ut att vara en pyttestuga men som var tre våningar och hade sexton rum, en gammal kyrka och så kom vi fram till Malahide Castle.
De 7 Eurosarna det kostade att gå in var inkluderade i priset, så hela bussen gick på en nästan timmeslång rundvandring. I ärlighetens namn kan jag räkna upp tio mer intressanta slott i Skottland, till och med Pollok House i Glasgow är av flera skäl mer intressant, fast vill man se några rum och sovrum hos en rik Irländsk familj så kan det vara värt ett besök. Huset har varit i familjens ägo i sisådär 800 år och det om något är väl imponerande. Stora salen används fortfarande för middagar och snubbar som Cromwell har varit där.(Hm, intressant... Jag upptäckte just att i länken ovan så finns foto av vartenda rum utom sovrummen (och någon kanske vill titta på ett par hundra år gamla underkläder...) och det finns faktiskt mer information - framförallt om spökena - än vad rundvandringen bjöd på! Så vid närmare eftertanke, kolla in hemsidan och hoppa besöket...)
Bussen fortsatte sedan längs kusten där man kan se ett antal gamla torn poppa upp när man minst anar det. Många av dem hade byggts in i hus så att det liksom var en villa med jättestentorn. Tornen byggdes i slutet av Napoleontiden när Irländarna var oroliga för en Fransk invasion, som spaningstorn.Vi åkte igenom Howth, som nog närmast kan förklaras som Djursholm vid havet, och åkte upp på en höjd där guidechauffören lovade finfin utsikt. He, he, fast precis som i Skottland så regnar det på Irland och molnen hänger lågt. Så.... vi fick ta guidechauffören på orden för vi såg inte ett skvatt.
Nästan tillbaka till Dublin harklade sig guidechauffören och menade att han nog måste vara rättvis och väga upp skvallret om U2 med... mer harkel... att peka ut var Ronan Keating gick i plugget... Hela bussen brast ut i skratt. Utom ryssarna. De sov.
Tillbaka i Dublin hoppade jag på stadsturbussen för en andra tur. Jag rekommenderar fa
ktiskt att åka guidade turer åtminstone två gånger, för anekdoterna skiftar med guiderna. Först hade jag en torr gubbe som bitvis lös upp och sjöng, sedan hade jag en ung kille som berättade om sin farfars äventyr i Guinnessfabriken. Jag åkte inte hela varvet dock. Jag hoppade av vid....Kilmainham Gaol! Jo, jag håller ett fängelsebesök som Dublins nr 1 attraktion. Sån är jag. :-)
Fängelset är intressant av flera skäl. Det öppnade 1796, i samma veva som England tog över styret av Irland. Det stängde 1924, i samma veva som Irland återfick delar av sitt styre. D
äremellan satt en lång rad politiska fångar i Kilmainham Gaol - en del avrättades. Det finns en rätt intressant lista från 1930-talet som visade att de flesta politiker i Irländska parlamentet - kvinnor som män - spenderat tid i Kilmainham. En valaffisch för Sinn Feinn hade även en fånge på bild med slogan "Get him in - to get him out", vilket betyder "rösta in honom i parlamentet så att han kommer ut ur fängelse". Så nära var kopplingen mellan Kilmainham och Irlands politiska frihetskamp.En annan intressant detalj har med byggnadsdesign att göra. Den äldre västra flygeln är "gammalt klassiskt fängelse" med mörka, trånga celler i mörka, trånga korridorer. (Bilden visar korridoren där postupprorsledarna hölls före avrättningen.) Den nyare östra flygeln byggdes i mitten av 1800-talet och är ett typexemplar av den kriminologiskt intressanta "panopticon-designen". Borta är de trånga mörka cellerna och
korridorerna. Nu förordas ljuset (eftersom man äntligen fattat vilken inverkan mörker har på människor...) och dessutom innebär designen att fängelset är lättövervakat. I princip kan en vakt stå och ensam övervaka 100 celler.Kilmainham förföll efter att det stängdes och det var tal om att jämna det med marken med tanke på alla mörka minnen det bar. Ett gäng föredetta fångar och anhöriga till fångar ville inte veta av detta dock, så på frivillig basis började de rusta upp stället igen. Nu idag är det uppfixat och ett enda jättestort tomt fängelse, som rymmer museum och håller rundturer. Och står till förfogande när filmer behöver ett fängelse att filma i. Kilmainham Gaol syns både i "I faderns namn", "Michael Collins" och "When the wind shakes the barley" (vet inte svensk översättning).
Påskupproret (inte postupproret!) måste jag röra vid lite närmare. När brittiska armén blåst ut postkontoret och de impopulära ledarna (de hade nämligen inte alls folkets stöd bakom sig) gripits så fick 17 ledare spenderade tid där, i en av de mörka korridorerna i den gamla delen, innan 15 av dem avrättades. En av dem fick domen omvandlad till livstid för att han var född i USA och det inte ansågs politiskt klokt att avrätta honom, den andra var en kvinna som av liknande skäl undkom arkebusering. För de övriga 15 gavs ingen pardon. 14 av dem blev avrättade i ena hörnet av vad som tidigare var "straffarbetesgård"(bilden med lilla dörren), en gård där män t ex krossade stenar. Den sista hade fått kallbrand e
fter att ha blivit skjuten i benet vid posten och var på vippen att dö, men det gick ju inte för staten skulle ju avrätta honom, så han forslades på bår till fängelset. Han kunde inte stå, inte ens sitta, så han bands fast vid en stol i andra änden av straffarbetsgården och sköts han också (bilden med stora dörren). Idag står ett kors i vardera ände och i mitten av gården vajar en Irländsk flagga.Jag måste ju även nämna den romantiska ministoryn i det hela. En av männen, Plunkett, hade planer på att gifta sig. När han blev dömd till döden skrev han ett brev och bad om tillåtelse att få gifta sig med sin Grace. Det beviljades. Hon togs till fängelset kvällen före. Vid halv elvatiden fördes båda till kapellet. Hans handbojor låstes upp för själva akten, men de var inte tillåtna att prata med varandra förutom att avge löftena. När de var gifta fördes de iväg åt varsitt håll. Grace vädjade om att få en stund med sin man innan han avrättades. Någon timme senare fick de 10 minuter i en hörncell i korridoren där ledarna avvaktade morgonens avrättning. Efter de 10 minuterna uppmanades Grace att gå hem. Det gjorde hon ju inte, hon gick tvärs över vägen och satt i ett dike tills hon vid fyratiden p
å morgonen hörde skottsalvorna och förstod att hennes make nu var död. Grace gifte aldrig om sig. Hon spenderade däremot själv tid i Kilmainham Gaol som politisk fånge, och under sin tid målade hon en Madonnabild på sin cellvägg. Den har nu rustats upp och kan beskådas genom tittögat i celldörren. F ö finns det en låt om denna tragiska kärlekshistoria. Ni kan lyssna på Grace - av The Dubliners på YouTube.Slutligen måste jag ju nämna varför påskupproret är så viktigt och märkvärdigt när de nu inte ens hade folkets stöd bakom sig utan de inblandade sågs som ett gäng trubbelmakare. Det som gör det så intressant är brittiska statens överreaktion. Hade inte de överreagerat och avrättat hela högen - t.o.m. han som ändå skulle dö vilken dag som helst - så hade inte folket reagerat, männen hade inte blivit martyrer och ilskan gentemot det brittiska styret hade inte stigit så radikalt. Det som hade kunnat vara en bråkig i
ncident blev startskottet på en intensiv frihetskamp som slutade med ett fördrag som gav sydliga delen av Irland visst självstyre, och senare ledde till en självständig Irländsk Republik 1949. (Fast britterna behöll Nordirland och... det är en annan story.)Museet löper över tre våningar och tar upp både fängelseförhållanden, brottskurva och den viktiga irländska historien, vilket ger nyttig bakgrund och förståelse för vad som skedde under fängelsets tidsperiod - och hur Irland föddes egentligen. I en nästan undangömd liten avdelning finns dessutom lite foton och ägodelar som tillhörde männen som avrättades 1916. Dessutom kan man se några av männens sista brev till familjen före avrättningarna. Kan man utläsa kråkfötterna så har man rätt känslosam läsning. Lite krasst så är det ju inget speciellt med just dessa mäns sista brev hem, men det är sällan man över huvud taget får chans att se något dylikt och av det skälet var det väldigt intressant läsning. Det kröp lite läskigt under huden att läsa någon skriva "när du får det här brevet är jag redan i himlen. Jag dör som en soldat. Misströsta inte, jag kommer träffa X, Y och Z som dödades vid postkontoret. Jag kommer träffa morfar och..." Och sedan var det väl egentligen ett långt kärleksbrev. Jag kan inte ens föreställa mig hur brevskrivaren kände och tänkte i det ögonblicket.
Men besöket är inte alls bara mörkt, dystert och allvarligt. (Inte ens när man står i en av cellerna dit "äldre tiders" dödsdömda fördes sista dygnen så att vakter kan se till att de inte tar livet av sig i förväg och där det finns ett hål i väggen så att bödeln kan bedöma längd och vikt för att välja rätt rep för hängningen...) T ex grafittin ovanför celldörrarna i östra flygeln vittnade om viss humor mitt i allt tråkigt. Ovanför vissa dörrar hade saker som "Boyle's room", "Monaghan Hotel" och andra ägandenamn ristats in. Eller min favorit; "to let".
Det kostar 5.60 Eurosar att gå in, den guidade turen tar ca en timme och såvida du inte hinner rusa igenom museet på 10 minuter före turen så kan du ta din egen tid efteråt. Själv känns det som om jag skulle vilja få en privat visning av allt de inte hann visa, samt någon timme till i museet. Jag köpte i och för sig en bok om fängelset, så jag kanske ska börja med att läsa klart den.
Det enda jag saknade faktiskt var dels att få se tvättrum och källarrummen som omnämndes men inte visades. Och dels en liten sektion i museet där man fick se fängelselivet i ett typiskt irländskt fängelse idag. Jag förstår i och för sig att de valt att inrikta Kilmainham på den politiska frihetskampen för hundra år sedan, men ändå... en liten hörna bara, så att man kan jämföra. Det skiljer säkert inte mycket mellan Skottland och Irland och jag fick detta på Stirlings fängelsemuseum, men ändå.
Tja, sedan var det i princip bara att åka resten av bussturen in till stan igen, tänka efter om det verkligen inte var något mer jag ville göra, och sedan åka ut till flygplatsen. Nä, jag ser ingen vits med att besöka Guinness. Jag bor bredvid Tennents bryggeri i Glasgow - det luktar precis lika illa och den lagern är godare. :-)
1 September 2008
Dublin del3 - En het Torsdag/Fredag
Ni vet hur det är, man läser en reseskildring och första meningen lyder: "När jag klev ur planet slog hettan emot mig som en vägg". Eller nåt liknande. Så även denna reseskildring:
När jag öppnade dörren till vandrarhemmet slog den stillastående, kvalmiga hettan emot mig som en vägg.
Ingen luftkonditionering där inte. Det blir bättre, för när jag checkat in halv ett på natten så gick jag upp på rummet:
När jag öppnade dörren till 18-bäddsrummet, mixade kön, så slog den stillastående, kvalmiga hettan och svettstanken emot mig som en kolsvart vägg.
Sjöblöt, klibbig och hållandes andan så försökte jag med mobilens hjälp lokalisera min säng i den becksvarta natten. Rummet såg inte ut att ha fönster, så svart var det. Rummet var fullbelagt och min säng, den enda lediga sängen, var... en överslaf. Så där ja, krycklös är väl en sak, men att klättra upp i taket? Jo se, det gick, och jag beslutade att skjuta upp nedklättringen till dagen efter för jag var dödstrött.
Därför var det ju underbart att upptäcka att vi hade en nattklubb under oss. Klibb, svett, obäddat (för mörkt) och dunkande golv till trots - jag somnade. Igen. Igen. Igen. Igen... tills det var dags att gå upp.
Hemsidan lovade "Lätt Frukost" och efter en viss besvikelse i London så förväntade jag mig toast med smör och te, men frukosten var en glad överraskning. I ett slags bufféform så fick man flingor, mjölk, toast, marmelad, te/kaffe och juice. Strålande inför en dag på stan!
Om någon förresten blev sugen på vandrarhemmet (40 eurosar för två nätter) så heter det Ashfield House och ligger mitt i smeten på D'Olier Street, precis vid O'Connell St och Temple Bar.
Jag skulle träffa en kompis och hennes kompis på eftermiddagen, så på morgonen tog jag mitt ostödda knä och haltade genom Temple Bar, ett barområde som precis som min arbetskollega beskrev faktiskt var "som Ashton Lane fast större". Ni som inte varit i Glasgow vet i och för sig inte vad jag pratar om, men har ni varit i Dublin så kan ni tänka er att Ashton Lane är som Temple Bar fast mindre. :-) Trånga mysiga gränder fulla av små mysiga pubar.
Jag kom fram till ett ställe som jag faktiskt mindes från mitt 2-timmarsbesök för ett par år sedan. Då när jag åkte över och jobbade när Djurgården mötte, ehrm, Shamrock Rove
rs i UEFA-cupen. Stället jag mindes var en stor kyrka, som visade sig vara den (tydligen) välkända Christchurch. Tvärs över gatan, linkad med en jättefin täckt bro med glasmålningar, så låg något som kallades "Dublinia" och som var en medeltids- och vikingautställning.
Inget av detta lockade järnet, men å andra sidan gjorde inget annat i Dublin det heller. (Förutom något jag redan beslutat att vänta med till lördagen så att jag kunde ta goooood tid på mig.) Jag betalade därför 11 Eurosar för att knalla in på båda ställen. Kyrkan var inte alls lika imponerande so
m Glasgow Cathedral. Kryptan var i och för sig större, fast när man imponerats av att den löpte längs hela kyrkan så var det liksom klart. Förutom den där coola, gamla skamstocken i ena hörnet, den var lite rolig... Kyrkan hade tre höjdpunkter till förresten. Dels ett otroligt fint golv med keltiska mönster.
Dels en sarkofag som tillhörde en medeltida riddare som hette Strongbow (så kallad för att han likt sin far var en bra bågskytt), och jag gillade hans story litegrann. En pojke som inte dög men som blev hjälte och gifte sig med en keltisk prinsessa Aoife (uttalas Eva, tro't eller ej). Ni kan läsa lite här förresten.
Och så dels en monter med en mumifierad katt och råtta. Dessa hittades i en av pip
orna i kyrkorgeln och blev omskrivna av James Joyce i "Finegan's Wake" där någon beskrevs som varande "...As stuck as that cat to that mouse in that tube of that Christchurch organ..."
Dublinia är ett sånt där interaktivt museum där man får lyfta på grejor, peta på saker och printa sina egna avlatsbrev.... Kan vara bra att ha. Som
svensk - och efter att ha rullat på ögonen under ett antal andra vikingamuseumsbesök - så måste jag även säga att Dublinia var synnerligen välresearchat, korrekt och genomtänkt. De hade både fattat att svenskarna åkte österut och att vikingarna inte hade horn på skallen!
Tillbaks till vandrarhemmet upptäckte jag att rummet hade fönster, men trots att dessa stod på vid gavel så luktade det fortfarande svett. Knappt utan att andas mötte jag upp med kompisen och kompisens kompis (Ok, för enkelhets skulle, de heter K och Me).
K, Me och jag tog en promenad tillbaka till Christchurch, för K kände till något Fish&Chips-ställe runt hörnet som skulle vara Gudomligt. Sedan tog vi en tur med en av stadens Bussguideturer, en sån där "Hop on, Hopp off"-buss. Antingen kan man åka den Röd/Gula bussen som heter (det är i alla fall vad som står på bussen) Dublin Tour, eller så tar man den Gröna bussen som heter Dublin Bus Tour och som täcker in både vad den Röda och Gula bussen täcker tillsammans. Biljetten kostar 15 Eurosar oavsett företag och gäller i 24 timmar.
När jag åkt liknande busstur i Edinburgh och York så har kameran åkt upp och ner i fickan mest hela tiden och jag har liksom kryssat för alla ställen jag ska tillbaka till. I Dublin låg kameran stilla i fickan hela tiden och förutom det där stället jag redan sett ut så fanns det inte ett enda ställe jag ville besöka! Märkligt att en stad ska lyckas pricka in så få av mina mångsidiga intressen...
Middag åt vi på ett ställe som fick mig att flyga över 10 år bakåt i tiden, rakt till min AuPair-tid i USA. Eddie Rockets - en genuin, Amerikansk hamburger-diner! Ett sånt där ställe där man får riktig milkshake och så sista slatten i blandaren så att man kan fylla på själv. Där man får Riktig hamburgare som smakar Himmel. Där det finns jukebox vid varje bord. Vilket ställe... nostalginerven fick en liten retning.
Sedan var det dags för Me's överraskning åt K, som jag hakade på - inte för att jag direkt var jätteintresserad (var tvärtom rädd för att bli uttråkad) utan mest för att kunna klämma ut några extra timmar tillsammans med dem. Trots att det var svindyrt (60 Eurosar!). Å andra sidan. Ska man en gång i livet se den beryktade Riverdance så ska man väl göra det i Dublin! (klicka gärna på länken för att se scen för scen hur föreställningen är - det är värt det.)
Det är sällan man ser mig med tappad haka. Min haka var tappad flera gånger under föreställningen. Vil-ken Show. Wow. Jag har helt ändrat uppfattning! De där människorna är ju inte riktigt kloka!! Jisses, jag har svårt att sparka mig i ändan - de gör det på motsatt sida. Dessutom sparkar de sig på sidan av låret - framifrån! HUR gör man det? Och showen var... alldeles, alldeles underbar. Nej, jag ångrar inte mina 60 Eurosar. När jag käkar spagetti i slutet av månaden ska jag minnas de fantastiska dans- och sångnumren i framförallt andra akten.
Efter föreställningen promenderade vi genom sommarkvällen och satte oss i en trappa i Temple Bar. Det var alldeles för varmt och kvalmigt för att gå inomhus.
Visst, det stank lika mycket svett - och dessutom hade jag en snarkande karl i sängen bredvid - men med öronpropparna i så somnade jag nu helt ovaggat. Till tonerna av någon keltisk melodi...
När jag öppnade dörren till vandrarhemmet slog den stillastående, kvalmiga hettan emot mig som en vägg.
Ingen luftkonditionering där inte. Det blir bättre, för när jag checkat in halv ett på natten så gick jag upp på rummet:
När jag öppnade dörren till 18-bäddsrummet, mixade kön, så slog den stillastående, kvalmiga hettan och svettstanken emot mig som en kolsvart vägg.
Sjöblöt, klibbig och hållandes andan så försökte jag med mobilens hjälp lokalisera min säng i den becksvarta natten. Rummet såg inte ut att ha fönster, så svart var det. Rummet var fullbelagt och min säng, den enda lediga sängen, var... en överslaf. Så där ja, krycklös är väl en sak, men att klättra upp i taket? Jo se, det gick, och jag beslutade att skjuta upp nedklättringen till dagen efter för jag var dödstrött.
Därför var det ju underbart att upptäcka att vi hade en nattklubb under oss. Klibb, svett, obäddat (för mörkt) och dunkande golv till trots - jag somnade. Igen. Igen. Igen. Igen... tills det var dags att gå upp.
Hemsidan lovade "Lätt Frukost" och efter en viss besvikelse i London så förväntade jag mig toast med smör och te, men frukosten var en glad överraskning. I ett slags bufféform så fick man flingor, mjölk, toast, marmelad, te/kaffe och juice. Strålande inför en dag på stan!
Om någon förresten blev sugen på vandrarhemmet (40 eurosar för två nätter) så heter det Ashfield House och ligger mitt i smeten på D'Olier Street, precis vid O'Connell St och Temple Bar.
Jag skulle träffa en kompis och hennes kompis på eftermiddagen, så på morgonen tog jag mitt ostödda knä och haltade genom Temple Bar, ett barområde som precis som min arbetskollega beskrev faktiskt var "som Ashton Lane fast större". Ni som inte varit i Glasgow vet i och för sig inte vad jag pratar om, men har ni varit i Dublin så kan ni tänka er att Ashton Lane är som Temple Bar fast mindre. :-) Trånga mysiga gränder fulla av små mysiga pubar.
Jag kom fram till ett ställe som jag faktiskt mindes från mitt 2-timmarsbesök för ett par år sedan. Då när jag åkte över och jobbade när Djurgården mötte, ehrm, Shamrock Rove
rs i UEFA-cupen. Stället jag mindes var en stor kyrka, som visade sig vara den (tydligen) välkända Christchurch. Tvärs över gatan, linkad med en jättefin täckt bro med glasmålningar, så låg något som kallades "Dublinia" och som var en medeltids- och vikingautställning.Inget av detta lockade järnet, men å andra sidan gjorde inget annat i Dublin det heller. (Förutom något jag redan beslutat att vänta med till lördagen så att jag kunde ta goooood tid på mig.) Jag betalade därför 11 Eurosar för att knalla in på båda ställen. Kyrkan var inte alls lika imponerande so
m Glasgow Cathedral. Kryptan var i och för sig större, fast när man imponerats av att den löpte längs hela kyrkan så var det liksom klart. Förutom den där coola, gamla skamstocken i ena hörnet, den var lite rolig... Kyrkan hade tre höjdpunkter till förresten. Dels ett otroligt fint golv med keltiska mönster.Dels en sarkofag som tillhörde en medeltida riddare som hette Strongbow (så kallad för att han likt sin far var en bra bågskytt), och jag gillade hans story litegrann. En pojke som inte dög men som blev hjälte och gifte sig med en keltisk prinsessa Aoife (uttalas Eva, tro't eller ej). Ni kan läsa lite här förresten.
Och så dels en monter med en mumifierad katt och råtta. Dessa hittades i en av pip
orna i kyrkorgeln och blev omskrivna av James Joyce i "Finegan's Wake" där någon beskrevs som varande "...As stuck as that cat to that mouse in that tube of that Christchurch organ..."Dublinia är ett sånt där interaktivt museum där man får lyfta på grejor, peta på saker och printa sina egna avlatsbrev.... Kan vara bra att ha. Som
svensk - och efter att ha rullat på ögonen under ett antal andra vikingamuseumsbesök - så måste jag även säga att Dublinia var synnerligen välresearchat, korrekt och genomtänkt. De hade både fattat att svenskarna åkte österut och att vikingarna inte hade horn på skallen!Tillbaks till vandrarhemmet upptäckte jag att rummet hade fönster, men trots att dessa stod på vid gavel så luktade det fortfarande svett. Knappt utan att andas mötte jag upp med kompisen och kompisens kompis (Ok, för enkelhets skulle, de heter K och Me).
K, Me och jag tog en promenad tillbaka till Christchurch, för K kände till något Fish&Chips-ställe runt hörnet som skulle vara Gudomligt. Sedan tog vi en tur med en av stadens Bussguideturer, en sån där "Hop on, Hopp off"-buss. Antingen kan man åka den Röd/Gula bussen som heter (det är i alla fall vad som står på bussen) Dublin Tour, eller så tar man den Gröna bussen som heter Dublin Bus Tour och som täcker in både vad den Röda och Gula bussen täcker tillsammans. Biljetten kostar 15 Eurosar oavsett företag och gäller i 24 timmar.
När jag åkt liknande busstur i Edinburgh och York så har kameran åkt upp och ner i fickan mest hela tiden och jag har liksom kryssat för alla ställen jag ska tillbaka till. I Dublin låg kameran stilla i fickan hela tiden och förutom det där stället jag redan sett ut så fanns det inte ett enda ställe jag ville besöka! Märkligt att en stad ska lyckas pricka in så få av mina mångsidiga intressen...
Middag åt vi på ett ställe som fick mig att flyga över 10 år bakåt i tiden, rakt till min AuPair-tid i USA. Eddie Rockets - en genuin, Amerikansk hamburger-diner! Ett sånt där ställe där man får riktig milkshake och så sista slatten i blandaren så att man kan fylla på själv. Där man får Riktig hamburgare som smakar Himmel. Där det finns jukebox vid varje bord. Vilket ställe... nostalginerven fick en liten retning.
Sedan var det dags för Me's överraskning åt K, som jag hakade på - inte för att jag direkt var jätteintresserad (var tvärtom rädd för att bli uttråkad) utan mest för att kunna klämma ut några extra timmar tillsammans med dem. Trots att det var svindyrt (60 Eurosar!). Å andra sidan. Ska man en gång i livet se den beryktade Riverdance så ska man väl göra det i Dublin! (klicka gärna på länken för att se scen för scen hur föreställningen är - det är värt det.)
Det är sällan man ser mig med tappad haka. Min haka var tappad flera gånger under föreställningen. Vil-ken Show. Wow. Jag har helt ändrat uppfattning! De där människorna är ju inte riktigt kloka!! Jisses, jag har svårt att sparka mig i ändan - de gör det på motsatt sida. Dessutom sparkar de sig på sidan av låret - framifrån! HUR gör man det? Och showen var... alldeles, alldeles underbar. Nej, jag ångrar inte mina 60 Eurosar. När jag käkar spagetti i slutet av månaden ska jag minnas de fantastiska dans- och sångnumren i framförallt andra akten.
Efter föreställningen promenderade vi genom sommarkvällen och satte oss i en trappa i Temple Bar. Det var alldeles för varmt och kvalmigt för att gå inomhus.
Visst, det stank lika mycket svett - och dessutom hade jag en snarkande karl i sängen bredvid - men med öronpropparna i så somnade jag nu helt ovaggat. Till tonerna av någon keltisk melodi...
Subscribe to:
Posts (Atom)
