30 November 2008

Konsten att åka tåg mellan Glasgow och Mallaig

Det finns en tågsträcka i Skottland som redan på papperet lovar utsikter så storslagna att andningen bara av att läsa tidtabellen blir aningen djupare, aningen ljudligare... Kanske är det därför sträckan marknadsförs som "Världens vackraste?" och kanske är det därför folk gärna betalar dyra pengar för att skumpa tåg i 5,5 timmar - tur och retur. Framförallt sommartid (då man även kan åka med gammalt hederligt ånglok, kallad "Jacobite Steamer") packar folk gärna in sig och sina kameror i fulla vagnar.

Jag talar om Glasgow - Mallaig. En tågresa som tar en tvärs genom högländerna och ut till kusten via Arrochar Alps, Crianlarich, Rannoch Moor, Ben Nevis och Glenfinnan (aka Harry Potter-land...).

På vintern är tåget inte lika välpackat, fast folk sitter ändå med kameror och kameramobiler i högsta hugg, även folk som ska kliva av längs vägen. Det är inte heller lika dyrt, fast en t.o.r. Glasgow-Mallaig kostar ändå strax under £30. F ö så gäller det att vara smart med var man sätter sig. För bästa njutbara åktur bör man faktiskt byta säte ett par gånger, framförallt vintertid då man bara har dagsljus på utresan.

Första biten till Helensburgh, en förort till Glasgow, känns som att åka pendeltåg, men sedan... En havsvik omringad av kullar är ett fint smakprov och när man åker på höjden jäms Loch Long och har Arrochar Alps - framförallt The Cobbler och Ben Narnain - i ögonhöjd, då börjar det där fånleendet sprida sig. Man får en väldigt fin helheltsbild av bergen och jag kunde med egna ögon se att Ben Narnain var så upp-och-nerig som den kändes när jag gick... Det var också nu som jag helt egoistiskt svor och muttrade att träden borde huggas ner så att man kan ta kort, fast jag var samtidigt glad att jag åkte på vintern då träden inte har några löv! Denna bit bör man sitta på vänster sida i färdriktningen.

En sväng och sedan följer tåget Loch Lomond och en dal till Crianlarich. Här gäller det att sitta i rätt vagn, för halva tåget svänger av åt Oban och halva fortsätter till Mallaig. Medan tåget står stilla på stationen kan man spana in Ben More som tornar upp sig till höger om tåget likt en jättestor vägkon. Man fortsätter sedan mot Tyndrym. Håll utkik efter ett tudelat berg på vänster sida som i princip året runt har en snöfylld svacka strax under toppen. Det är Ben Lui. Tåget fortsätter sedan genom en lång dal och man kan se tre stora berg torna upp sig på högersidan. Tågrälsen gör en hästskosväng längs bergen och till skillnad från när man åker bil så kan man nu kika in och se hur det ser ut emellan dem! Dessutom får man ett slags blåtågetkänsla när tåget tycks köra rakt emot enorma Ben Dorains branta sida! Det var nästan att jag uppgav ett gällt "iiii" innan tåget svängde undan. Efter hästskon är det raka spåret till Bridge of Orchy. Denna bit bör man sitta på höger sida i färdriktningen.

Mellan Bridge of Orchy och Corrour vete sjutton vilken sida man bör sitta på. Risken är väl att det, som i min vagn, utbryter ett slags kina-schack när folk byter fönster för att hinna se och ta kort på allt. Precis efter Bridge of Orchy tar Rannoch Moor vid. För dem som inte redan läst om mina besök där så kan det bäst beskrivas som - ett stort ingenting. Ett enormt ödelandskap. Till vänster i färdriktningen ser man var Rannoch Moor tar slut i väster och en serie berg tar vid, infarten till Glen Coe kan man säga. Man ser till och med Buchaille Etive Mor i fjärran. Till höger har man Beinn an Dothaidh mfl och när tåget svänger österut får man liksom se fortsättningen på bergsmassivet. Till och med baksidan av de nordliga bergen i Glen Lyon! Tågresan är om inte annat ett bra sätt att se hur Skottland liksom hänger ihop. Med tanke på vilka omvägar landsvägarna tar så är det lätt att tro att saker ligger längre ifrån varandra än vad de egentligen gör.

Väl ute på Rannoch Moor har man vidsträckt utsikt åt båda håll. Böljande ödelandskap (fullt med hjortar!) med sjöar, vattenpölar, kullar och i fjärran berg. Som sagt, var beredd att hoppa mellan sätena för det är fint åt båda håll. Tåget stannar två gånger mitt ute i detta ingenting. Hållplatsen "Rannoch Station" har ett par hus, ett hotell och en väg (från Pitlochry). Jag kan tänka mig tre anledningar att hoppa av här. 1) Man har en bil att hämta. 2) Man vill få ett par tysta och stilla timmar mitt ute i ödemarken. 3) Man ämnar starta en vandring; antingen längs den smala och i princip bilfria vägen (eftersom den går från Pitlochry till världens ände, vilket inte är ett megapopulärt resmål), eller till Glen Coe (det går att snitsla sig till Kingshouse, en vandring på ca 25km) eller följa den skyltade vägen "The road to the isles" vilket inte är en väg så mycket som en stig, men den leder till Corrour (ca 15km).

"Corrour" är det andra stoppet ute på Rannoch Moor och om möjligt ännu ödsligare! Det finns ett hus där - men ingen väg. Från Corrour kan man 1) gå tillbaka till Rannoch Station... 2) Gå vidare nordväst tills man kommer till Glen Nevis. Fast då bör man ta med ett tält eller förlita sig på att det finns plats i "bothyn" på hemlig plats... 3) Bestiga Beinn na Lap - ett munro mitt ute i ingenting! 4) Promenera runt eller en bit längs Loch Ossian. 5) Knalla uppför den lilla kullen/knölen till vänster om spåret. Jag skulle lätt kunna tillbringa en solig dag där. Sola, läsa, picknicka, titta på utsikten... 6) Just ja, man kan också leka "Trainspotting" eftersom en berömd scen var inspelad här (den där de klagar på att Skottland är skit för att de låter England bestämma, typ).

Nr 2) är något som framförallt kittlar min fantasi. Det var så många berg i fjärran... tänk att tillbringa ett par nätter emellan dem.

Efter Corrour är nog alla blickar riktade åt vänster där bergen böljar om varandra (till höger ser man skog och enstaka bostadshus...). Strax efter Roy Bridge "krockar" två floder med varandra och skapar ett riktigt coolt vattenfall precis bredvid tågrälsen. Man följer sedan en djup skreva där floden forsar fram mellan rockformationer - värt att stirra ut genom rutan för. Slutligen följer man en lång avlång sjö kantad av berg innan man svänger, har höga berg till vänster om sig och slutligen ser kraftstationen vid foten av Ben Nevis. Man är nu framme i Fort William. Denna bit bör man sitta på vänster sida i färdriktningen.

I Fort William måste man tänka. Tågstationen är en "ändstation" så tåget kommer köra tillbaka för att fortsätta, liksom. Resten av resan vill man sitta på vänster sida, så vill man sitta i färdriktningen så måste man nu 1) byta sida om mittgången och 2) byta till sätet mitt emot. Hängde ni med?

I Fort William bytte vi dessutom konduktör. Vår nye var klädd i kortärmad skjorta och toppluva. Bokstavligt talat toppluva, den satt så högt att den knappt satt på huvudet. En polare till honom satt i min vagn så eftersom knappt någon klev på resten av resan så satt han mest och snackade med polaren tävrs över gången. Hippiekonduktören.

Efter Fort William följer tåget en lång sjö, Loch Arkaig, och tittar man tillbaka så ser man den stora och i ärlighetens namn fula klumpen som är Ben Nevis, Storbritanniens högsta berg på 1344m. Bortom sjön framför sig så böljar fler berg och så kommer det fortsätta nu - sjö och berg omvartannat. När man närmar sig Glenfinnan kommer ni märka två saker. 1) Alla ungar blir spattiga för nu kommer vi till Harry Potter-land (skolan "ligger" på kullen till höger om havsviken och Hogwart Express åker över samma långa, svängda betongbro som vi själva strax åker över). 2) Det blir övervikt på vänster sida om tåget eftersom 'alla' vill ta kort på den rent storslagna utsikten vid Glenfinnan.

Själv fick jag en knack på axeln av hippiekonduktören.
"Kom med." Sa han kort. "Och ta mobilen med dig."
Det kom så plötsligt att jag för ett ögonblick undrade om jag gjort något fel, fick man inte använda mobilkamera kanske? Tanken slog mig faktiskt att fråga vad han ville, men han hade redan börjat gå nerför gången, som om han antog att jag självklart skulle följa med en okänd man till hemligt mål. Jag måste erkänna att det kittlade fantasin lite, för var skulle han ta mig på detta två vagnar korta och halvtomma tåg? Han kunde väl knappast slänga av mig i farten?

Det gjorde han inte heller, han tog mig till en pytteliten hytt. Där öppnade han fönstret, klev åt sidan och gjorde en gest. Jag var helt paff, men hade inte tid att fråga varför han gjorde just mig den tjänsten, för tåg rullar på så det var bäst jag tog tillfället - att ta kort utan en störande fönsterruta i vägen.

Tyvärr är mobilkameror tröga att ladda om så det blev inte så många. Men jag fick ett fint kort av "den berömda utsikten". När jag hänfört bara stod och njöt så knackade hippiekonduktören mig på axeln och påminde mig att titta bakåt, för vi hade snart åkt över bron. Så jag tog kort på den böjda bron också, innan jag stal ännu några sekunder av att hänfört beundra sceneriet utanför tågfönstret, med vinden i håret.

Sedan följde hippiekonduktören mig tillbaka, satte sig med polaren tvärs över gången och så var vi tillbaka i verkligheten igen.

Verkligheten som bjöd på kullar och sjöar om vartannat. Till slut kom vi till kusten. Den anades vid Arisaig, bjöd på kanonfin havsviksutsikt vid Morar och efter att ha följt ett närmast turkost vatten så kunde vi slutligen kliva av i Mallaig och känna havslukten i varje andetag.

Vi fick också se solen bryta igenom molntäcket och det verkade nästan menat när strålarna belös de avlägsna öarna Rum och Eigg. Man kunde se den skarpa bergskedjan på Rum, den som närmast kan liknas vid Black Cuillins på Isle of Skye. Eigg är också lätt urskiljbar med sina distinkta klippkanter. Den stora landmassan tvärs över havet från Mallaig är Isle of Skye. Det går båtar till alla tre, fast inte speciellt frekvent vintertid - när vädret ens tillåter.

Två timmar i Mallaig räckte gott en kylig vinterdag då målet med resan var själva resan. Jag strosade runt i den lilla fiskebyn och tänkte att det vore trevligt att återvända på sommaren, för det fanns en del intressanta vandringsstigar i krokarna. En stor tavla nere vid hamnen beskriver åtta av dem. En av dem går upp på höjden precis vid byn och jag kan tänka mig hur fin utsikten är där uppifrån en klar sommardag.

Fast nu var det inte sommar och två timmar senare gick tåget tillbaka. Ett kyligt tåg som stått stilla och kallnat, och en mörk resa eftersom solen redan gått ner.

Men det gjorde inget. Jag hade redan fullt med idéer om kommande resor, och dessa finslipade jag tillbakalutad i tågsätet, med ett fånleende reflekterande i fönsterrutan.

1 comment:

Anonymous said...

Wow! Som alltid en fröjd att få följa med på dina utflykter. Och plötsligt mindes jag en massa saker från min tågresa från Inverness till Thurso. Jag tror jag måste komma och hälsa på till sommaren och åka lite tåg...