Bogesundslandet: Frösviksrundan 7,1km (12km modifierat)

Som ett bihang till vägen mot Vaxholm ligger Bogesundslandet (läs mer här och här). Ett stort, grönt  och nästan hemligt skogs-, ängs- och vikområde med ungefär en stycken asfaltsväg och några krokiga grusvägar. Landet. Ödsligt skogslandskap med rådjur som fortfarande är rädda för människor, myrstackar som får växa ifred och kustremsor utan en själ i sikte. Ett paradis för en lugn-, stillhets- och vildmarkstörstande människa som jag.

Buss 670 till Vaxholm och buss 681 längs den enda asfaltsvägen tar dig ut i vildmarken. Där finns ett flertal vandringsleder, långa som korta. En av få leder som inte nås med buss (såvida man inte vill lägga till 5km i vardera riktning mellan buss och startpunkt) är Frösviksrundan (7,1km). Den delar till stora delar sträckning med Stortallsrundan (9,9km). Jag valde att gå en modifierad version av Frösviksrundan där jag lade till en längre sträcka längs vattnet fram till Västerhaga fyr, vilket i slutändan gjorde leden ca 12km lång.

Terrängen består av skog, hagar och klipphällar och bjuder på både plan mark och kuperade, t.o.m. branta, partier. Underlaget växlar mellan skogsstig (inklusive partier med hala krokbensrötter), gräs, klippor och mer eller mindre leriga marker beroende på väderlek. Den här sommaren har ju varit otroligt torr, med undantag av en regndag häromdagen, ändå var vissa partier rätt blöta. Rejäla skor med bra fäste är därför att rekommendera. Själv bar jag bergsvandrarkängor, vilket i efterhand kändes som ett klokt val.

Leden börjar med fördel vid den halvt gömda parkeringsplatsen i skogen mitt emot en åker nästan framme vid Frösviks gård. Jag följde leden moturs och började därför med en underbart stilla skogspromenad. Så nära Stockholm, ändå var det största. Möjliga. Tysssstnad. Under långa stunder hördes endast mina andetag, kvistar som knäcktes under mina fötter, susen i träden och de magiska ljuden när träden knarrar, knakar och knäpper. Jag kunde förstå hur dessa ljud kunde få äldre tiders människor att tro sig höra älvor, troll och småknytt. Ett tag fick jag för mig att en varg smög på mig på avstånd. Jag började till och med fantisera om hur jag tog fram fällkniven och dödade honom med en massa hugg när han anföll mig och jag fick för mig att om jag tog fram kniven skulle fantasin bli sann, så jag lät kniven ligga kvar i ryggsäcken. Jag tror även att jag vid ett tillfälle hörde ett träd falla längre bort i skogen. Det kändes magiskt att få uppleva det, som om skogen släppte in mig i dess hemligheter.

Leden är välmarkerad. Jag anar att lederna är rätt gamla för träden har på sina håll börjat äta upp ledmarkeringarna! På sina håll såg det nästan ut som om träden hade organga/röda ögon.

Längs vägen passerar man genom grindar och över hagar. Efter ett tag började jag undra om jag någonstans vid någon grind passerat genom en portal. Naturen var tveklöst svensk med typiskt svenska träd och buskar. Men i hagen växte massor med typiskt skotsk tistel (Cirsium vulgare; på engelska Scottish thistle eller bull thistle, på svenska vägtistel.) och fåren som låg och slöade i skuggen under en ek hade svarta huvuden, precis som fåren i Skottland. Ok för att jag just gått omkring och tänkt att jag mådde just så bra som jag egentligen bara trodde att jag kunde må under vandringar i Skottland, men betydde det att det var för att jag var i Skottland?! Det tog några förvirrade minuter innan jag med ett brett flin accepterade märkligheten. Sedan började jag osökt tralla på ”I’m on my way”, min vandringssignaturmelodi.

Sedan var det dags att klättra uppför till dagens första delmål. Kvarnberget. Från ca 300 meters höjd brer Stora Värtan ut sig, fläckvis smyckad av små öar och segelbåtar. I horisonten syns Täby, Djursholm och Lidingö och fjärran tornar Kaknästornet upp sig. Jag satt en hel halvtimme och njöt av lugnet där uppe på toppen. Dessutom smakar te och ostsmörgås allt bättre ju högre upp man sitter, är min devis.

Efter Kvarnberget väntade först ett hav av treklöver (nej, jag stannade inte länge nog för att hitta en fyrklöver) och sedan djungeln. Vi talar belövad vildmark ända in på stigen. Ja, över egentligen, för ibland gick man som i en tunnel av bladväxter. Jag gillade den här sektionen starkt. Det kändes väldigt exotiskt att knappt se något för all växtlighet. Till slut såg jag dock en skylt. Mitt i vildmarken, just när underlaget gått från stampat jordgolv till något blötare lergolv. Stället hette Tegelbrukshagen men var ingen hage alls utan såg ut som ett nästan uttorkat träsk. Enligt skylten var området väldigt lerigt (nähä!) och leran var av så pass bra kvalitet att det förr i tiden låg ett tegelbruk i närheten. Det som nu såg ut som nästan uttorkad träskmark var urgröpningarna där leran tagits.

Skylten berättade även att det växte hassel i området och visade för säkerhets skull en bild på hasselnötter. Wow, tänk att plocka hasselnötter i skogen! Tänkte jag och stegade vidare med blicken uppe i trädkronorna. Men jag måste erkänna, jag vet inte hur en hassel ser ut… så när jag kom hem och googlade så visade det sig ju att jag gått och stirrat sisådär tio meter för högt. Hasseln är mer som en storväxt buske. Dessutom faller inte nötterna till marken förrän sent i höst.

Ungefär när jag nådde vattenbrynet vid Frösviken stötte jag på dagens första människa, ett äldre par som var inne i skogen och plockade kvistar. Totalt under mina 6,5 timmar i skogen så stötte jag på människor vid tre tillfällen. Kanon, det bevisar att jag hittat just den vildmark jag sökt.

Med lite tur betyder det också att de där små undangömda badvikarna längs nästa etapp av vandringen inte har så värst många besökare. Förvisso kräver de en liten promenad för att nås, å andra sidan har man då sin egen lilla vrå av världen. En vik var alldeles särskilt undangömd och jag skulle inte bli förvånad om mer än ett par gömt sig där genom åren…

När leden vid Snäckviken kommer fram till en åker och gör en tvär vänstersväng, där modifierade slingan lite och tog av till höger istället. Stigen anades knappt i den oländiga terrängen men jag brottades med växtligheten och följde den ca hundra meter innan jag tog vänster vid golfbollen. Ja, i den oländiga terrängen syns knappt att det är två stigar men det står ett träd till vänster om stigen man kommer på och ifall ingen städat sedan jag var där så ligger det en golfboll bakom trädet. Snacka om att ha slagit i ruffen, Vaxholms golfbana måste ligga minst en halvmil bort!

Om det var ett smart drag eller inte ska jag låta vara osagt. Terrängen var oländig och så länge jag hade åkern på vänster sida kom jag inte heller nära vattnet p.g.a. täta vassruggar. Framkomligheten var svår och långsam på grund av allt skräp (läs grenar, nedfallna träd och buskar) jag var tvungen att forcera. Å andra sidan, hade jag inte vikt av från leden så hade jag inte mött rådjuret i skogsbrynet – och skrämt iväg den med min prutt (Det är sant!) – och jag hade inte sett vikingaskeppet glida förbi på fjärden (Det är också sant!). Hade jag läst kartan lite bättre hade jag dock sluppit klättra (nåja, i vart fall scrambla) uppför ett berg. Väl på toppen, när jag läste kartan igen som ursäkt för att få tid att flämta, så upptäckte jag ju att de två stigarna på kartan följde en bra mycket bättre sträckning än min freestyleklättring gjort.

Efter berget var det kustlinjevandring som gällde. Mycket behagligt. Ben, fötter och jag började dock bli trötta nu så det blev många pauser. Dels spanade jag in myrornas arbete vid kanske den största myrstack jag sett. Dels sov jag middag en stund vid Västerhaga fyr. Jo tack, man somnar rätt gott när solen värmer mellan molnen och vattnet kluckar mot klipphällarna.

En promenad mellan hästhagar och en omväg förbi Lindskogen, vilken jag hade passerat om jag följt den ordinarie sträckningen och vilken var luftig och fin och full av höga lindar, så tog leden mig till riktig bergsvandring. Visst var jag beredd eftersom jag sett höjdlinjerna på kartan, men kartan angav inga siffror så jag fick inte riktigt veta exakt hur högt eller brant det skulle bli. Det var högt. Och brant. Och det jävliga är att det växte skog hela vägen upp så på toppen fick man inte ens belöningen av en utsikt! Däremot fick problemlösardelen av hjärnan jobba eftersom nedfärden också var brant, lerig och bergig. Sånt tycker inte jag och mitt knä om. Så vi tog en lång omväg genom mossbeväxt skog där vi brottade oss förbi riviga gamla döda granar och annat bråte. Längre och besvärligare kanske, men mindre brant.

Korn har långa horn...

Precis när fötterna började ömma och jag började motivera mig med påsen med Hola Hoops som väntade i bilen så kom jag fram till vandringens sista etapp – ett sädesfält. Ett enormt sädesfält, från mitt perspektiv. Genast dök ramsan från skolan upp i huvudet. ”Korn har långa horn, vete - den tjocke och den fete”, havre visste man ändå vilket det var men… hur gick minnesramsan för råg? Och vad hade jag framför mig? Jag skyller på vätskebrist men jag fick för mig att jag skulle kunna tala om det genom att plocka av ett frö, skala det och smaka. Det kunde jag så klart inte! Däremot hade sädet långa horn. Så visst var det korn?

Mitt i fältet passerar man en liten grön dunge, som även är en gravkulle från järnåldern. Väl ute längs det enorma kornfältet igen så såg jag dagens andra rådjur. Vinden låg från sidan, så filmandes med digitalkameran så smög jag. Sakta. Framåt. Jag var inom tio meter från djuret när det till sist fick korn på mig och kvickt skuttade in i skogen. Bara för att några sekunder senare bli skälld på av okända hundar. Jag å min sidan fortsatte stigen fram förbi sädesfältet, förbi tistlar högre än mig själv(!), en kort bit längs grusvägen och tillbaka till bilen.

Mina fötter ömmade, lår- och rumpmusklerna likaså. Huvudet hade som alltid trots allt (trots ständigt sippande från camelpaken) fått lite för lite vatten och snurrade smått. Jag var varm, lungorna var fyllda av klar luft och jag log av ett välmående bara tröttheten efter en dags lyckad vandring kan frammana. Jag var trött i hela kroppen på ett sätt som vardagslivet aldrig kan åstadkomma. Och min enda tanke var:
”Får jag åka och leka igen nästa helg? Snäääällla?”