14 August 2010

Bogesundslandet: Stora Slottsrundan (8,5 km)

"De" hotade med regn under lördagen (förra helgen, 7/8). "De" sa att regnet skulle dyka upp vid 6-tiden på kvällen. Jag valde därför en lagom lång runda...

XL-snigel
(Shit. Det slog mig plötsligt att jag nuförtiden betraktar 8.5 km som en lagom lång runda! Lång?! 20km var ju en normal dagstur för inte så länge sedan. Och en dagstur var lagom. En lagom lång runda. 8km... Shit. För inte så länge sedan var det en 2-timmars-sträcka, det var inte ens en runda i sig själv, bara en viss sträcka. Idag är det en lagom lång runda... Shit vad förutsättningarna har förändrats!)

Nåväl. Jag valde Stora Slottsrundan på Bogesundslandet (pdf-karta hittad på Traneving friluftssida) eftersom den erbjöd långa bitar längs vatten, varierande terräng och gav mig gott om tid att både njuta av stillheten, stanna till vid intressanta platser (såsom myrstackar, hallonbuskar och exceptionellt stora sniglar) och ändå hinna runt långt innan regnet beräknades komma. Jag satte av vid 11.15 och beräknade vara tillbaka någonstans mellan 15-16.00.

Herr och Fru Tistel
Bilen parkerades vid vandrarhemmet bakom Bogesunds slott, bara ett av många utgångspunkter för leden. Det börjar med en skogspromenad förbi bikupor och en stor tisteläng (så mycket tistlar som det finns på Bogesundslandet finns det knappt i Skottland!) innan stigen rätt snart blev lerig. Jag rekommenderar därför rejäla skor eller gummistövlar. Själv bar jag bergsvandrarkängor även denna gång, terrängen var kuperad på sina ställen så valet fungerade utmärkt. 

Strax efter en mysig grillplats med vindskydd vid vattnet så kom jag till en sektion med midjehög växtlighet ända inpå stigen. Bland annat brännässlor. Vis efter förra helgens vandring, då det visade sig att brännässlorna inte brändes, så lät jag byxorna fortsätta vara upprullade som shorts och jag brydde mig inte om att höja armarna utan lät dem svinga vid min sida. Sedan satte jag av rätt genom nässelhavet.
Brännässeläng vid regnig äng

"Aaaaaargh!"

De brändes ju visst! Massor! Och där stod jag mitt i havet, med nässlor upp till midjan, utan att kunna vika ner byxorna för då skulle ju armarna brännas. Det var ingen vits att gå tillbaka, för det kändes som att det var lika långt åt båda håll. Det var lika bra att fortsätta. Väsandes skyndade jag mig därför genom resten av grönskan. Sedan lockade det förstås att rulla ner byxbenen, men det var så otroligt kvalmigt och klibbigt i luften och av ansträngningen så jag lät bli. Jag tänkte vänta till nästa nässeläng.

Bäst att hålla en låg profil...
Skogen kändes som en riktig trollskog, en urskog i spektrats alla gröna nyanser, förmultnad och ny på samma gång och alldeles tyst så när som på knäppande och knakande träd. Och en hungrig ekorre. Den pep för varje steg uppför trädet och på färden mellan trädkronorna bortigenom skogen. Eftersom det var så tyst kunde jag höra den försvinna rätt långt bort. Nästa ekorre jag såg var tyst, för den hade en kotte i munnen när den pinade iväg uppför stammen. Det var därför jag fick för mig att den första var hungrig, för den hade ingen mat...

Förutom ekorrar såg jag några gigantiska sniglar och så massor med hallonbuskar. Och vilda hallon inne i skogen smakar smaskens!

Vilande fötter vid regnig sjö
Det gjorde lunchen vid sjön också. Klockan var ungefär 13 och i den kvalmiga värmen var det faktiskt rätt skönt när det började duggregna. Fast det slutade inte. Till slut fick jag faktiskt avbryta lunchen och ta på mig regnjackan. Jag tänkte att jag kunde fortsätta luncha någonstans i skogen längre fram, när regnet avtagit.

Det gjorde det inte. Jag gick genom skog, kom till byn Ellboda, korsade den och kom till en raststuga med grillplats och dass(!) mitt i skogen. Där slog jag mig ner under tak på farstukvisten och intog resten av lunchen. Med regnet smattrandes mot taket. Klockan var inte ens 14, jag var halvvägs, och nu hade det bestämt börjat regna. På riktigt.

En glad vandrare
Regnjackan gjorde livet behagligt på överkroppen, men för närvarande har jag inga regnbyxor. Typiskt, annars hade jag nog inte brytt mig om regnet alls. Det var ok när jag gick genom skogen och när jag korsade golfbanan. Där gick förresten folk omkring som redan gett upp paraplyet och nu helt sonika spelade och förflyttade sig i de dyngsura kläder de bar. I skogsbrynet precis vid golfbanan stod dessutom en klubbstuga som jag allt undrar om det inte är samma stuga som det äldre paret bodde i i filmen "Sällskapsresan - den ofrivilliga golfaren"? Ni vet, det äldre paret som hade huset och trädgården full av fornlämningar?

Hur som helst, strax efteråt behövde jag vila. Det var då jag velat ha regnbyxor för då hade jag ju bara satt mig på en sten, nu försökte jag leta något torrt ställe under något träd. Gick så där. Istället stod jag på ett ställe som liksom bara kändes som om det borde ligga ett torp där. Mycket riktigt, strax efteråt gick jag förbi en skylt som talade om att just så varit fallet. Intressant det där, hur omgivningarna ibland liksom känns beboliga. Troligen för att träden står på ett visst sätt, det är liksom lite plattare och inte lite vilt som i skogen runt omkring.

Snart hittade jag ett tredelat träd som erbjöd lite skydd. Där satt jag ett bra tag och betraktade dyngsura golfare som kom ut till mitt lilla hörn av världen bara för att slå ETT slag tillbaka dit de kom ifrån. Måste kännas betydelsefullt att knalla så långt för tio sekunders action.
Ett vildmarksexemplar av Finlandsbåt (Fullus Raggus)

Jag befann mig nu vid en kustremsa där inte bara segelbåtar och racerbåtar åkte. Även en Finlandsfärja gled majestätiskt förbi. Det kändes nästan lite surrealistiskt, något så stort men tyst som glider förbi på fjärden. Något som inte var tyst var den tätbevuxna ängen jag gick igenom. Den rafsade och smackade mot mina blöta byxlår.

Genomblöt men lika glad ändå!
Om jag rullat ner byxorna? Äh, orka. Dessutom var de dyngsura så de skulle bara smita åt så där otäckt om de täckte hela benen. För övrigt tror jag inte att det fanns några brännässlor, jag kände i alla fall inga. Å andra sidan var jag så trött eftersom jag inte fick vila tillräckligt så jag tror inte jag märkte någonting. Jag bara drack vatten, gick och såg fram emot en varm kopp te och en kanelbulle. Jag hade tänkt fika vid vattnet, men vid det här laget spöregnade det, så jag började se fram emot bilpicknick istället.

Någonstans ungefär vid denna tid dog mobilen som låg i fickan på min vattentäta jacka. Jag hade förvisso svurit över att jag glömt små plastpåsar, jag som alltid brukar ha det med just för regnrisk, men trodde i min enfald att den skulle vara ok i de välventilerade fickorna på insidan av det vattentäta tyget. Jag borde ju förstås ha tänkt på att tyget inte är 100% tätt... och att fukt tränger igenom allt. Så mobilen dog. Knallfall.

Dimmornas kaj
Vid badplatsen började jag så smått tappa lusten. Vid båtbryggan kom den kort tillbaka för stämningen i regndiset kändes lite spöklikt, lite "dimmornas kaj". Vid platsen för en gammal backstuga höll jag humöret uppe med fantasins hjälp. Berättelsen i huvudet spann vidare genom allén längs landsvägen, där inte en bil syntes till så där som sällan sker i Stockholmsområdet, förbi trädet med kvinnohuvudet i barken och ända fram till Bogesunds slott. Det är under renovering, men på baksidan kan man komma rätt nära det färggranna slottet.

Bogesunds slott
Sedan var jag tillbaka till bilen. Det var skönt att byta om till lössittande skor och att byta ut den fuktiga tröjan mot en torr munkjacka. Sedan blötte jag ner sätet när jag körde raka vägen till raststugan vid Ellboda för min efterlängtade fika.

Med en kopp rykande te och en färsk kanelbulle i vardera hand lyssnade jag på regnet, drog in den friska skogsluften i lungorna och tänkte att regnbyxor gör livet behagligare. Men att det inte är så dumt ändå.

2 comments:

slottsträdgårdsmästaren said...

Tack för en härlig beskrivning av din vandring. Jag har en plan att kanske vandra de dör 8 km idag för att fly stan då det är nationaldagen. Alternativt lägga mig på en strand och läsa en bok, Vi får se vad det blir. Som sagt...tack för din vandringsbeskrivning! /Hasse

Carina D said...

Låter som en strålande flyktplan! Och inte skulle det regna heller. Kul att du hittade hit, vi kanske syns i markerna. :)