Från skattjakt på soptippen till sopig skattjakt

När jag var liten fanns inte återvinningsstationer. Det fanns soptippar. Då och då fick föräldrarna för sig att slänga gamla utemöbler, trätrallar och allmänt bråte. Då åkte hela familjen till soptippen. Det var oerhört spännande. Inte bara för att man kunde ha turen att se en råtta i skräplandskapet. Man fantiserade om att göra Det Perfekta Fyndet. Ni vet, ett fullt möblerat dockhus, en låda proppad med Barbiesar och Barbiekläder eller en cykel. Oftast hittade man sådant man inte fick ta med hem. En gammal rutten rottinghylla, en sån man sett kompisens storasyster ha i sitt rum, fast minus möglet. Ett rött klädskåp med påmålade blommor som bara skulle behövas slipas, spikas och målas om för att vara Perfekt. Eller en kallmangel från 1825.

Drömmarna infriades sällan. Däremot kunde man räkna med att komma hem med en hög annat. Rättare sagt, en hög med serietidningar. Jag vet inte om det går att förklara så att dagens ungdomar förstår vad jag menar, men det var en sjö med tidningar på soptippen. Tänk er att någon vänt upp och ner på fem Pressbyråkiosker. Det var inte bara serietidningar, förresten. Hemmets Journal (som man snodde idolbilder ur), Hemmets Veckotidning och tidningar man inte fick titta i. Eller på.

Det var på soptippen jag och mina syskon hittade nästan hela Finn & Fiffi-serien (minns ni den?), rödvita Kalle Anka-album med tjocka pärmar från 1973 och serieboken Indiana Jones och den försvunna skatten. Jag har fortfarande kvar det albumet.

Idag bor jag i ett höghus i en Stockholmsförort. Vi har sopsortering. I sophuset ute på gården står fyrtioelva kärl och plastvagnar för allt från kompost till tv-kablar. Tre vagnar är vikta för papper.

Jag trodde att jag kommit till himlen. Tre vagnar med tidningar. Under tak! Oanade möjligheter öppnades för mitt inre sinne och jag funderade över att göra till vana att alltid ta med mig en tom kasse när jag gick ut med soporna.

Jag behövde inte anstränga mig. Jag har bott här i jag vet inte hur många år. Jag har inte sett en serietidning. Inte en enda! Jag har inte sett Hemmets Journal, Café eller tidningar jag inte vill titta i, eller på, heller. Det enda som ligger där är morgontidningar, kvällstidningar och reklam.

Jag förstår inte. Köper inte folk tidningar längre? Affärernas tidningshyllor har ju ungefär tio hyllmeter mer tidningar än när jag var liten, så någon måste ju köpa dem. Men om folk ändå köper, sparar de varenda en?! Är det kanske bara jag som har böcker och DVD:s i bokhyllan. De vitmålade designlägenheterna runt om i stan kanske har vita bokhyllor fulla med vita tidningshållare fulla med tidningar istället.

Eller finns det kanske en hemlig soptipp dit alla människor fortfarande kör sina tidningar? Ja, så måste det ju vara. I alla fall i mitt bostadsområde.