Nackareservatet: Källtorpssjön runt (ca 4,5km)

Förra året promenerade jag och Kaffekompisens familj vid Hellasgården i Nackareservatet. Vi kom till en badplats och såg en spännande stig sticka iväg bortåt skogen. Tre meter in på stigen var vi dock tvungna att acceptera att stigen inte var barnvagnsvänlig.

En lördag nyligen så lämnade vi därför familj och barnvagn hemma och beslöt att damerna skulle utforska stigen runt sjön på egen hand. Målet för dagen var därför att knalla runt Källtorpssjön (se rutt här), en sträcka som varierar mellan 4-5 km beroende på vilka stigar man följer - och hur mycket man går off pist. Underlaget varierar mellan skogsstig och klipphällar, med bitvis mycket branta partier. Både Kaffekompisen och jag bar bergsvandrarkängor och tyckte båda att de kom väl till pass. Skor med bra fäste och som samtidigt tål lera rekommenderas.

Stigen är markerad med gula prickar. Fram till badplatsen följer man en preparerad elljusslinga, sedan börjar äventyret. För oss började det lite extra för vi hann knappt komma in på skogsstigen förrän vi avvek från den och beslöt att utforska den branta sluttningen längs vattnet. Omväxlande off pist och längs mindre skogsstigar följde vi vattenbrynet till en skyhög och imponerande lodrät bergsvägg. Vi stötte där på två kvinnor som liksom oss hoppades kunna fortsätta. Förvisso visade kartan att stigen tog slut just där och att stup rakt ner i vattnet tog vid, men man vet aldrig... En titt runt hörnet övertygade oss dock om att vi inte borde fortsätta - inte utan linor, hakar och en stark dödslängtan.

Alternativ 1 var att knalla tillbaka ett par hundra meter och följa den markerade slingan uppför berget. Alternativ 2, som vi såg det, var att helt sonika scrambla upp på stället. Så det gjorde vi. Med hjärtat i halsgropen och med goda råd från Kaffekompisen som bergsgetade iväg före mig så kom vi snart upp på vågrät mark uppe på höjden.

Utsikten var underbar. Än bättre blev det när vi följt klipporna både bortåt och uppåt. Hellasgården, skog, avlägsna hyreshus och Globen anades bortom sjön. En onaturlig kombination av vildmark och storstad, en påminnelse om hur nära ytterligheterna existerar i Stockholmsområdet. Storstaden ute på landet.

Där uppe på klippan fikade vi. Medan vi sörplade te och kaffe suktade vi efter en pittoresk stuga på stranden mitt emot. Enligt en info-ruta på kartan så omnämndes stugan som torp redan i början av 1600-talet och var mellan 1726-1899 prästboställe. Idag är stugan rödmålad med gröna detaljer och privatbostad. Kaffekompisen och jag planerade för vad vi själva skulle göra med stället när vi snott/ockuperat/tagit över det.

För ett antal år sedan brann det i området mellan Källtorpssjön och Nackamasterna. Idag bildar de brända träden en makaber skelettskog. Tydligen är området utmärkt för viss flora och fauna, varför man låtit det vara och låter naturen ha sin gång. Jag tyckte nästan man kunde känna dödens närvaro i denna onaturligt tysta skog. Samtidigt som livet syntes i form av små färgglada blommor och gröna grässtrån som reste sig ur askan. Kaffekompisen och jag betraktade detta naturliga fenomen ett tag, innan vi fortsatte jaga gula prickar.

Det kändes nästan som om vi var på skattjakt! Eller som om våra liv hängde på att vi följde de gula prickarna och inte gick vilse.
"Jag ser ingen gul prick, var är den gula pricken?!"
"Där!"
"Puh."

I slutet av Källtorpssjön såg Kaffekompisen en stig som försvann genom trädtopparna ner i en mörk skog. Istället för att fortsätta följa de gula prickarna uppe på kalhygget så drog vi off pist igen.

Rakt ner i Gröna Rummet. Klippsidan var täckt av grön mossa, lövträden skiftade i olika gröna nyanser - ja både omgivningen och ljuset var grönt! Helt magiskt. Kaffekompisen jämförde omgivningen med landskapen under ytan.
"Tänk dig att det ser ut just så här, men du är viktlös och kan liksom bara glida upp eller ner i vattnet. Wow..."
Jag tänkte mig det - och blev helt plötsligt väldigt sugen på att dyka!

Efter den gröna och sedan den leriga och mörka skogen så nådde vi en välpreparerad led jäms riksväg 260, Ältavägen. Den tog oss förbi en charmig trädgård med bäckar, blommor, enorma solrosor, grisar och ankor/änder/pippis. Där fanns även en liten ekologisk butik och ett fik. Vi fick för oss att kika in i butiken. Och tur var väl det, för utan förvarning öppnade sig himlen! Och givetvis, när vi väl tagit fram regnkläder och dragit på regnskyddet över ryggsäckarna, då slutade det regna och solen tittade fram igen.

Så vi följde den välpreparerade slingan den sista knappa kilometern tillbaka till Hellasgården. Allt som allt bjöd dagen på varierande vandring och många chanser till äventyr, trots sin relativt korta sträckning. Jag tror ändå att det tog oss ca 3 timmar att gå runt; inklusive klättring, fotografering, beundran av utsikt, rast, letande av gula prickar, utforskningar och regnpaus.

Något för familjen? Nja, inte småbarnsfamiljen i alla fall. Det är många stup längs vägen.