Nackareservatet: Hellasgården - Saltsjöbaden (9.2 km)

Området kring Hellasgården erbjuder många leder. Tyvärr erbjuder det även många människor. Eller, det är väl kul att fler än jag tycker det är kul att vistas ute i naturen. Det krockar bara med önskan om tystnad, lugn och ro. Istället för att följa en 10km-slinga som jag anade även skulle vara populär hos löpare och promenerare (och mountainbikare, visade det sig) så valde jag att sticka rakt ut i skogen och följa en led från Hellasgården till Saltsjöbaden, närmare bestämt hållplats Erstaviksbadet längs Saltsjöbanan. (Se rutt här. Zooma ut om du vill se hela rutten och zooma in för mer detaljer.)

Minneslund inne i skogen

Leden är markerad med blå prickar och i början följer den elljusspåret. Innan man korsat Ältavägen spelar det egentligen ingen roll om man följer elljusspåret eller slaviskt följer blå leden. Vid ett tillfälle leder de blå prickarna bort från elljusspåret. Denna avstickare rekommenderas egentligen bara av ett skäl. Mitt ute i skogen går man förbi en plats där jag först trodde "folk" klottrat sina namn av okänd anledning. Men det visade sig vara en spartansk men naturlig minneslund där en sten uppmanar en att skriva namnet på någon man saknar på en skärva. En fin gest och en fin plats.

På andra sidan Ältavägen hördes tjo och tjim i skogen. Äventyrsbanan, ett upplevelsecentrum med höghöjdsbanor och utmaningar i trädkronorna, ligger där. Leden går längs utkanten av området och, nej, man löper ingen risk att få en flygande galning i huvudet..

Strax efteråt kommer man till ett vägskäl i skogen och här kan jag säga att jag var glad att jag hade karta med mig. Förvisso finns gott om blå prickar att följa, men flera gånger under vandringen fann jag att det var si och så med märkningen just vid vägskäl. Jag hjälpte en man att komma på rätt stig till Sandasjön, sedan svängde jag själv in på en väg till Tuppstugan, ett gammalt soldattorp som jag sedan upptäckten ifjol sett fram emot att se.

Bara det att det inte gick. För det brann tydligen ner 2004. Det enda som syntes var en jordkällare och en omgivning som såg ut som en trädgård - utan hus. Synd.

Första målet för dagen var Knipträsk, en skogstjärn ungefär halvvägs, mitt inne i skogen. I början brydde jag mig inte om att tänka på delmålet för jag var full av förväntan på alla spännande upptäckter längs vägen. Som hackspettar. Jag läste någonstans att de var utrotningshotade, men jag kan upplysa om att de allesammans jobbar hårt på träden i Nackareservatet. Och eftersom jag nu verkligen var mitt ute i skogen så kunde jag höra vartenda 'donk'. Fascinerande. Så fascinerande att jag stod en lång stund och följde en av dem. Huvudet gick som en slagborr. Någon orange-brun-svart-röd pippi inspirerades av sina grannar, för han stod upp och ner på en tall och pickade bort bark. Jag fick ont i huvudet å deras vägnar och knallade vidare.

Räfflor

Rakt in i en Gena-lektion. Jag kunde för mitt liv inte komma ihåg vad Gena stod för, men vi hade de böckerna i mellanstadiet och jag minns att det var tråkigt för man pratade bara om pippis och stenar och istid. Stod säkert för "geografi och naturlära" eller något. Jag kom att tänka på Gena-böckerna för den steniga, klippiga marken var full av spår som jag minns att fröken pratade om. Spår av istiden.

(Där i skogen filosoferade jag också fram slutsatsen att historieundervisningen  i skolan kan summeras i fyra steg; istid, vikingatid, kungar-och-årtal-på-löpande-band och andra världskriget.)

Skålar

Vad de hette, de där räfflorna och skålarna, det minns jag inte. Men i Skottland köpte jag en bok om hur skotska bergen bildades (Se! Gena-fröken skulle vara stolt) och därifrån minns jag att räfflorna talar om åt vilket håll inlandsisen flyttade sig när den smälte och skålarna skapades av småstenar som snurrade och skavde när isen/vattnet rörde sig. De där räfflorna fanns på marken hela dagen, men jag lyckades ändå inte lista ut exakt åt vilket håll isen gått. Jag menar, räfflorna går ju åt två håll, men vad är början och slutet av en linje?

Geografi- och historielektionen övergick i filosofi. Som övergick i kreativt tänkande, även kallad fantasi. På några ställen hade marken liksom tryckts ihop så mini-bergskedjor bildats. Det var svårt att ta foton som gjorde skalan rättvisa, men jag tänkte ändå att för en myra måste landskapet där te sig oerhört kargt och bergigt - som Mordor. Jag undrade om det fanns en äventyrsmyra som ibland gav sig iväg dit för att bergsvandra, krypa upp till toppen och skrika ut: "Jag är en älg!" Nä just ja, det var ju den kaxiga myran...

Bergskedjor i miniatyr

Knipträsk låg svart och stilla, gömd bland träden, och visade upp en imponerande samling näckrosor. Jag slog mig ner på slänten och åt matsäcken där. (Efter att ha rollat på mig ännu mer insektsmedel för att slippa närgångna myggor och flugor som trivdes fint i skuggan.)

Knipträsk - skogstjärn med näckrosor

Strax efter Knipträsk tog det roliga slut. Jag hade sett skogen, jag hade sett hackspettarna, jag hade sett räfflorna i den klippiga marken. Och något mer fanns banne mig inte att se! Skogen tråkade ut mig. Hopp fanns om att någon gång komma upp på en höjd och få lite utsikt - men till och med när stigen gick uppåt så doldes utsikten av alla dessa j-a träd.

Efter ett tag kom jag till Trehörningen, en insjö som jag besökte närmare bara för att få en annorlunda vy. Den hade också näckrosor, samt ett solande par på motsatt sida som såg störda ut när jag klev ut ur skogen.

Trehörningen

Sedan fortsatte stigen mot Erstaviken och Saltsjöbaden. På morgonen hade jag träffat en härligt pigg 93-årig tant och hon berättade hur hon varit i de här krokarna på 1960-talet och hur vacker utsikten varit från kullen som jag gissade att jag nu skulle nå fram till vilken minut som helst. Det gav mig hopp!

Typ bästa vyn över Erstaviken...

Jo, på 1960-talet var nog utsikten magnifik. 2010 hade träden växt upp och dolde effektivt det mesta av utsikten. Jag hittade en hörna där jag ändå kunde ana vatten och en viss vy av Tyresö, så där slog jag mig ner ett tag. Och försökte att inte längta alltför mycket efter höjder och vida vyer, typ som i Skottland...

Jag var i princip i Saltsjöbaden. Sista biten bjöd på lite hjärngymnastik. Först försökte jag leta mig nerför en ovanligt brant sektion med kala klippor, utan att halka och bryta nacken. (Jodå, efter lite klureri gick det att undvika detta farliga underlag.) Sedan fick jag klura mig förbi dagens enda genomleriga sektion - utan vare sig blå prickar eller hjälp av kartan! De blå prickarna dök istället upp EFTER lerfältet, när man redan funderat över om man verkligen valt rätt stig vid en fyrkorsning.

Dammsjön - perfekt fikaplats

Vid Dammsjön, precis bredvid Solsidan i Saltsjöbaden, visste man att man nått civilisationen igen. Människor dök upp. Det var otroligt fint där, så jag slog mig ner vid vattenbrynet och tog en sista fika innan jag knallade till tågstationen, "Erstaviksbadet". Från Dammsjön går en gångväg raka vägen till stationen. För att ta sig tillbaka till Slussen i Stockholm så får man byta tåg vid Igelboda, en riktigt mysig station som ser ut att ligga mitt ute på landet för ca 100 år sedan.

En annan gång tar jag tåget tillbaka till Dammsjön och knallar tillbaka till Hellasgården. Jag följde nu den södra leden, det går en på norra sidan också.

Jag ska bara ladda upp krafter för att stå ut med en hel j-a dag i en j-a skog utan den minsta utsikt!