Ett ögonblicks kärlek

Jag ser dig framför mig
omkring mig
Du omsluter mig
jag är mitt bland dig

Din doft smyger i mina näsborrar
sött, salt, flottigt kvalmigt
friskt, daggvått, maltigt avgasigt
en fish supper i vattenpölen utanför Tennents

Sandstenshusen böljar längs gatorna
Slantarna rasslar på First Bus
De två tornen markerar hemmets härd
I horisonten vakar kullarna över dig

Jag ser upp på månen och vet att den lyser även över dig
Jag ser karlavagnen och vet att den gömmer sig hos dig
Jag blinkar och ser Stockholms gator igen
Men du finns hos mig ändå, kära Glasgow,
i all din enkelhet

Fisken var i vattnet, men kunde lugnt ha hängt i hela simhallen

Idag fick jag för mig att jag ville simma. Jo, seru, det är en humörfråga för mig. Nio dagar av tio låter det dödstråkigt att simma framochtillbaka, framochtillbaka... men den tionde dagen får jag för mig att det låter skönt att glida fram i vattnet.

Så jag gick iväg i förmiddagssolen. Ja, för det var naturligtvis en sån där uuuunderbar vinterdag då fåglarna... ok, inte kvittrar, men solen lyser, snön gnistrar och hela världen ler. I alla fall jag.

Undrar om det inte är tio år sedan jag var i Sollentuna simhall senast...? Hur som helst så har de ett himla fiffigt system som går ut på att man får något som ser ut som en armbandsklocka, fast istället för klocka är där en liten röd plastbit. Denna sätter man på sig (tål både pool och bastu, kan jag nu intyga) och så blippar man in sig genom spärrarna. När man tagit ett skåp i omklädningsrummet så använder man även klockan till att blippa på och av låset. Hur smart är inte det?! Annars brukar man ju gå runt och våndas över ifall stället kör hänglås (som man glömt) eller 5/10-kronor (som man givetvis inte har). Har man köpt kombi-biljetter till t ex relaxavdelning eller gym så programmeras plastbiten och man kan öppna dörrarna med den. Jag vet detta, för jag glömde visst lägga till för att få softa i relaxavdelningen. Den får jag utforska en annan gång. Slutligen, när man är klar för dagen finns ett hål i spärrarna där man matar in "klockan". Vips så har simhallen fått tillbaka sin plastbit, och jag får gå ut.

Fast först skulle jag ju simma. Så pass taggad var jag att jag köpte simglasögon! Ok, de kostade bara 33 kr (jag trodde nog att de var dyrare...) och klar i knoppen som jag var så tänkte jag dels att det kunde vara skönt med tanke på linserna, dels minns jag att jag önskade att jag hade ett par i somras, när jag simmade i sjöar.

Om det var skönt att simma? Om det var skönt att simma! Med undantag för några tillfällen när jag trodde knät skulle hoppa ur led i benrörelserna till bröstsim, och att jag inte kunde köra bensparkar till crawl ordentligt (knät värkte, som jag misstänkte), så gick det toppen! När knät vid olika tillfällen fick nog, fick armarna helt enkelt bara dra ett tyngre lass, vilket de till min förvåning gärna gjorde. Jag trodde nog att jag skulle bli trött och behöva vila efter sisådär 5-10 minuter, men 30 minuter nonstop funkade fint. Ja, ni vet, oavsett vad man gör, ifall man springer, åker skidor eller simmar, när man kommer in i andningen och har hittat takten, då får man ju faktiskt en känsla av att kunna köra till världens ände. En härlig känsla!

Lika härligt var det efteråt att gå in och sätta sig i bastun. Det fanns en "våt" och en "torr". Ovan vid bastukulturen så vet jag inte vad skillnaden skulle vara, och ifall man kanske ska utnyttja båda i något slags ordning. Men jag chansade och gick in i den våta. Och satte mig högst upp. Sån är jag.

Snart kom en kvinna med östeuropeisk brytning. Hon frågade om det var ok att trycka på knappen. Eh, ok...? Knappen visade sig vara 2000-talets motsvarighet till träsleven och vattenbyttan. Vatten sprutade ur ett rör på stenarna - och jag fick en värmedusch. Rätt häftigt, faktiskt! Kvinnan hade en hel ritual där i bastun. Jag tänkte, med tanke på brytningen, att hon kanske var ryss... vann inte de bastu-VM sist? Två knapptryck senare kände jag att jag hade svettats ut det sista av julskinkan. Men en snabb dusch senare var jag ju tvungen att testa den torra bastun också. Skillnaden? Där fanns ingen knapp. Fast varmt var det, och jag började bli törstig, så det fick vara färdigbastat för mig. Men vad sköööönt det var, och vad härligt ren jag kände mig efteråt.

Jaa... jag vet inte om jag vågar säga det här, men... jag kommer nog att åka tillbaka. *flämt* Och varför inte ta med fika och lägga till biljett till relaxavdelningen, och så kan jag stanna typ hela dagen! Simma, basta, softa i bubbelpool. Kanske läsa i en solstol.... Ja, varför inte. Sedan skulle jag kunna sjunka ner i någon av lädersofforna ute i cafeterian och läsa lite till, kanske köa till golfsimulatorn (!) och kolla in någon av helgens matcher i idrottshallen. Hm, fast ska jag leka i lekparken i familjebassängen får jag nog sno med mig en unge, annars tittar de så konstigt på en.

Gå på medeljympa och lukta illa

Kalla det hybris om ni vill, men stärkt av otaliga gym-timmar, några tai chi-timmar och en stärkande men alldeles för trixig och påfrestande "aerolates"-timme (tydligen någon blandning av aerobics och pilates) tyckte jag att det var dags att prova en jympa-timme. Alltså packade jag träningsväskan och siktade in mig på Friskis & Svettis Citys medeljympa 16:30 igår.

Hela dagen gick jag runt och längtade. Jag körde regelbunden friskis-jympa för många år sedan och saknade deras helhetsträning när jag bodde i Skottland. Nu när knät klarar mer än på länge så skulle det bli SÅÅ kul att testa ett pass igen!

Ledaren var en riktigt charmig man (singel??) som till min glädje började med att påpeka att han var man, och alltså inte hade någon koordination, och alltså skulle han bara köra enkla men effektiva övningar under passet. Jag tänkte: Yessss!

Och gud var roligt det var! Visst hade jag glömt vissa rörelser, och tricket för att köra dem i takt, men det var uteslutande samma rörelser som kördes för tio år sedan så jag kom snart in i rutinen. Det som slog mig mest under passet var att gymmandet verkligen gett mig både kondis och styrka. Jag hade förberett mig på att inte orka både det ena och det andra - men se det var inga problem!

Det enda problemet var knät. Det gillade detta icke. Jag minns att jag förr brukade småjogga på stället när det var hopp/påfrestande övningar. Jag gjorde det nu också, men det dröjde inte länge innan knät smärtade. Nittio grader knäböj för att träna lårstyrka funkade rätt bra, tills jag lade till något häl-lyft eller gungning. Aj!

Kände mig både lycklig och genomkörd efteråt. Ville tillbaka direkt, stod i duschen och funderade över hur jag skulle kunna få råd med gym- och friskiskort. Sedan åkte jag hem.

Jag hann inte ens komma hem förrän knät hade svullnat upp till honungsmelonstorlek och värkte. Nu, ett dygn senare, är det likadant och det gör ont att stödja på det för mycket. Jag försökte värma upp mig och lederna med lite skonsam tai chi på eftermiddagen. Jag blev pigg, men knät fick ont. Ska nog låta det vila nu...

Men visst kommer jag testa igen! Om inte annat var det så otroligt kul att jag vill göra det igen. Men det får gå ett tag mellan gångerna och dessutom ska jag nog skaffa skor med ordentlig stötdämpning. Det blir alltså inget årskort, men 90 spänn för en engångsbiljett är ju som att gå på bio. Och visst är det värt att roa sig för det priset någon gång då och då!

Just ja, var du på passet och tyckte att det luktade illa under styrkeövningarna? Det var jag. Det var så skönt att ta i ordentligt med magmusklerna. Men musiken döljer tyvärr bara ljudet...

Det skulle tydligen inte åkas skidor den här helgen

När detta skrivs (9.58 lördag morgon) var det meningen att jag just skulle ha kommit fram till Bjursås och var i full färd med att hyra längdskidor. Som synes är jag inte där och gör inte det.

Ringde Bjursås igår för att boka bussresa och utrustning. När killen hörde att jag tänkt åka längdskidor så gick han iväg och kollade spårstatusen. (Såg för mig hur han gick ut och kände på snön, men det tror jag inte att han gjorde, det är säkert något dataprogram inblandat...) Sedan meddelade han att spåren var urusla. Jag fick en lång förklaring om slask och tö och isgator som gjorde spåren okörbara. Han uttryckligen avrådde mig från att använda deras anläggning. Däremot tipsade han om ett ställe en mil bort, men utan bil gjorde den mig ingen nytta.

Ja, man får väl tacka för en schysst och seriös inställning - just en sådan som gör att jag nu laddar för nytt försök nästa helg.

Tror att jag får ta och hantera helgens antiklimax med en timme på gymmet istället. Eller en promenad på Djurgården...?

Medan snön smälter tänker jag på skidåkning

För bara några dagar sedan låg snön djup och världen var en Bing Crosby-sång. Igår fick vädergudarna för sig att skoja med oss. Mitt i vintern beslöt de att skicka plusgrader! Så nu droppar det från taket så att det smattrar som regn på fönsterblecket. För två dagar sedan var det omöjligt att köra bil i området och människor var ute med ungarnas leksaksspadar och skottade! Idag ligger asfalten bar. Isn't it ironic, som Alanis Morisette skulle säga.

Och i detta töväder sitter jag och drömmer om längdskidåkning. Jag har börjat snöa in på tanken, faktiskt. Ett litet frö såddes förra året; det vore skoj att prova att åka. Eftersom jag älskar att vandra på sommaren så måste det ju vara lika lugnt och fridfullt att glida fram i skogen på vintern, eller hur? Alltså tror jag att jag skulle uppskatta det. Då, för ett år sedan, kunde jag inte sträcka ut högerbenet. Några fåniga missöden på trottoaren fick mig därför att ställa in tanken. Är det något jag minns från när jag var liten så är det att man sträcker ut benen i längdskidåkning. Om inte frivilligt så ofrivilligt när skidorna glider åt olika håll.

I år känns benet säkrare och jag kan sträcka ut mer än någonsin. Så pass att jag är beredd att prova skidåkning på plan yta i alla fall. Eventuellt flacka backar. Jag är lite orolig för vad som händer om jag ramlar med fart - plopp, så är knäet ur läge, liksom.

Så jag kontaktade mina föräldrar. Jag har ett vagt minne av att farsans gamla skidor stod kvar i förrådet - dem han, jag och brorsan till slut delade på eftersom ingen ides köpa nya. Jodå, skidorna och stavarna stod kvar. Men pjäxorna var spårlöst borta! Eftersom skidorna är från 90-talets början så är läget lite knivigt. Idag görs inte pjäxor med gummirand och tre hål, idag ser de ut som något slags rymdbasketkängor och har en heeelt annan fästandordning.

Hyra skidor. Smart! Då kan jag prova om detta är något för mig utan att investera mer än några hundralappar. Samtidigt kan jag ju faktiskt få skidor som är ämnade för just mig, min längd och vikt istället för pappas tjugo år gamla. Så jag började googla runt i Stockholmsområdet. Icke-sa-nicke. Ingen skiduthyrning här, inte. Jag ska tydligen inte alls prova på skidåkning... Eller?

Lösningen heter Bjursås. I Dalarna finns ju både snö och skiduthyrning. Vad det verkar ligger Bjursås närmast Stockholm. Deras skidanläggning har inte bara utförsåkning utan även längdskidåkning, de hyr ut utrustning för ett par hundralappar - dessutom har de direktbussar från Stockholm för fyrahundra pix! Istället för att koncentrera sig på bilkörning i tre timmar upp och ner så får jag sova ett par timmar upp och troligen även ner efter en aktiv dag i spåren.

Nu har jag snöat in på detta mer än någonsin. Förvisso kunde de inte lova mig platta spår, men jag tänker att jag nog kan ta det lugnt och försiktigt och känna mig för i alla fall. Om vädret är ok och snön ligger kvar i Dalarna på lördag - då åker jag!

Årsbokslut 2010

Som traditionen bjuder - ända sedan 2003 (!) - är det dags att summera året som gått. 2010 var ett år som på många sätt varit en reaktion av tidigare år. Nu är det 2011, nu går vi vidare. Men innan dess...

 

Årets uppsats: MIN! Efter alla år trodde väl ingen att den här dagen skulle komma, men efter opponering i februari så blev den KLAR!!

Årets examen: Min! I och med att uppsatsen äntligen avslutades så kan jag nu kalla mig jur. kand. med gott samvete.

Årets vägg: den jag tjongade in i i början av året. Jobbar ännu på att återfå/skaffa balansen.

Årets TV-program: DVD-boxar. Grey's Anatomy, Desperate Housewives, Robinson Crusoe, Criminal Minds, Bones... bästa tv-kanalen är DVD-kanalen.

Årets film: Inception. Så BRA.

Årets show: Blue Man Group på Göta Lejon. Tänk så jag våndades för priserna (runt 500 kr för en biljettjävel!) men tänk att det var värt varenda krona! Kanon!

Årets musik: fågelkvitter och susande träd. Skogens tystnad är min favoritplatta för tillfället.

Årets konsert: Oh, jämnt skägg mellan Biffy Clyro på Debaser och Moneybrother på Mosebacke. Båda var suveräna på sitt sätt! Kent? Alltså, kanske var det antiklimax men de gjorde inte lika stort intryck som de båda andra.

Årets framsteg: Helt plötsligt en dag i somras hände det - jag kunde gå normalt igen efter knäbesväret! Inte bara bra, jag går stadigare än någonsin och snabbare än på länge!

Årets bergsbestigning 1: Promenadvandringen vid Loch Awe. Nådde knappt ens början av berget, men ett stort framsteg efter knäoperationen. Sååå sköööönt!

Årets bergsbestigning 2: Det finns en kulle på Bogesundslandet, den gick jag upp på och njöt av utsikten.

Årets karriärmål: Eget kontorsrum med skylt på dörren. Toppen är härmed nådd. :)

Årets anonyma författare: Jaha, precis som ifjol kom en publikation där jag skriver, men precis som ifjol fick jag inte har med mitt namn. Nästa år kanske?

Årets så-rätt-men-så-fel: Skrivkursen "att skriva i yrkeslivet". Den visade sig väl inte vara precis som jag förväntat mig, men visst fick jag med mig några matnyttiga visdomar! Synd bara att den låg en tid då jag egentligen inte hade tid och ork för den, därför fick den inte den uppmärksamhet den förtjänade.

Årets bra-i-teorin: Konferens på Yasuragi. Underbart japanskt spa, men med konferensschemat blev det lite "oj, oj, 1 timme, skynda er att koppla av nu!" Kontraproduktivt, men vill tillbaka och utforska i LUGN OCH RO.

Årets kollo: konferensanläggningen på Färingsö. Har inte sovit i sådana baracker sedan mellanstadiet! Fast Hästenssängen var kanon.

Årets lekplats: Bogesundslandet. Ett stycke stillsam vildmark utanför Stockholm - favvovandringsplats just nu.

Årets drömjobb: Låter säkert helt vrickat, men där är jag just nu. :) Helt rätt ställe, och just nu även helt rätt arbetsuppgifter.

Årets hobby 1: grät banne mig hela våren igenom.

Årets hobby 2: satt banne mig och gapade hos tandläkaren hela hösten igenom.

Årets årskort: Skansen. Tänk, nu kan man kvista in och klappa renarna och köpa sig ett nybakat tunnbröd när man vill. Och julmarknaden gick jag på två gånger, bara-för-att.

Årets tant 1: Terapeuten som var pigg på att dra fram en massa fnurror men sedan inte hade tid att hjälpa mig att reda ut dem. Det enda de där sessionerna egentligen hjälpte mig med var att inse att härvan var större än jag trott...

Årets tant 2: Min underbara, urgulliga, jättebraiga tandläkare! Hon ser tyvärr ut att kunna gå i pension snart, men det får hon inte, för henne vill jag ha tills jag dör!

Årets växel: tvåans dragläge. Efter de senaste årens snurranden så var det väl nästan väntat med en motreaktion. Alltså går det mesta i lugnets tecken nu för tiden.

Årets oväntade besked: farmor må vara 90 år, men utan annat än småkrämpor så förväntade man sig liksom inte att hon skulle gå och dö över en helg. Gudmodern har gjort himlen sju sorters kakor rikare.

Årets väntade besked: Att det var så illa ställt som jag misstänkte, men som jag hoppades skulle ha vänt. Saknaden är stor och kärleken finns likafullt men nu har jag accepterat faktum - och går vidare.

Årets galning: Insane på Gröna Lund. Den som vill se skräck på bild, titta här.

Årets filmstjärnor: Kanske inte jag eller min kompis H, men vi var likafullt på audition och röjde! Och nu ser jag den där lilla snutten på tv om och om igen och tänker att det där hade faktiskt H och jag också klarat av ha, ha.

Årets nostalgistund: När jag hälsade på Klätterträdet på Landet.

Årets allsångare: Jodåminsann, det var jag det. Fast så värst mycekt allsång tyckte jag inte att det var.

Årets sommarlov: Förvisso några långhelger här och där, men med den härliga badsommar vi hade så kändes det verkligen som ett enda långt sommarlov!

Årets insikt: It takes one to know one, heter det. Efter i år kan jag ärligt säga att jag genom åren har gjort mitt bästa för att försöka sätta mig in i och att försöka förstå vissa människor, men att först när jag själv upplevde det de upplevde, först DÅ förstod jag, på riktigt. Tyvärr hjälper det ju inte att förstå i efterhand, men tack vare dessa människor har jag kunnat känna igen tecken hos mig själv och därmed tidigt kunna jobba emot strömmen, jobba emot att dras med och dras ner. Jag har dem att tacka för hur jag hanterar min egen situation just nu. Tack.

 

Så där, då kan jag lägga 2010 bakom mig, blicka framåt och koncentrera mig på 2011. Tabula rasa.

Mon the Hoops!

Jag tyckte det var kul när det blev klart att Fredrik Ljungberg skulle lira säsongen ut i mitt Celtic. En svensk i Celtic är kul, en bra svensk är kuligare, en snygg bra svensk är alldeles förträffligt. :) Fast det bästa var nog när tv4 sport direkt nappade på det här och beslöt sig för att visa dagens Old Firm. Rangers - Celtic. Fatta hur glad jag blev! Det är ju sååå sällan någon Celtic-match visas här borta i Sverige.

Så iklädd Celtic-tröja tog jag en 45 minuters promenad till mina föräldrars hem och lånade deras tv. Sedan kollade jag både på och vid sidan av planen i 90 minuter.

Ja, det har ju blivit så, nästan som en yrkesskada. Eftersom jag inte bara varit publikvärd i Djurgården utan även för Rangers (och i många matcher för Celtic) så kan jag liksom inte låta bli att kolla in säkerhetsjobbet på matcherna, och se vilka som jobbar. Idag var jag så klart nyfiken på att se ifall mina gamla kollegor fortfarande var kvar. Jodå, Big-Jim såg jag, och han som inte gillade mig (för att jag var Celtic) och några killar till. Skojsigt!

Lika skojsigt som att Celtic äntligen vann på Ibrox! Tror inte det har hänt sedan, tja 2008, va? Och jag äääälskar när vi vinner på Ibrox. Överhuvudtaget derbyna där. Det är något speciellt att stå packade på en läktare och ha tre emot sig. Vi mot världen, liksom. På Celtic Park är man ju i övertag, så känslan blir inte lika intensiv, tycker jag. Ååh, så gissa om det kom minnen tillbaka under matchen. Hur tjockt med folk det är före och efter matcherna när ett grönvitt HAV knallar till arenan. De läskigt nationalistiska sångerna som spelas på Ibrox i halvtid. Lukten av mince pie och chips. Sångerna...

Fick minsann en släng av hemlängtan. För att inte tala om när tv-sporten senare visade ett reportage från Baird's bar vid The Barras. Där har man ju sett ett antal matcher! Och den där ägaren de intervjuade, han kan ju vara mer än lite stingslig, ha, ha. Och gubbarna i hörnet, som alltid sitter vid samma bord. Och fylletanten från min gata som brukar raggla in och ut mellan pubarna vid Barrowland... Nostalgi.

Förresten, Fredrik var sjuk. Tack och lov drog tv4 inte in matchen p.g.a. det. Fast töntkommentatorn verkade ju tro att det skulle vara ett avbräck! När Celtic vann med 2-0 sa han att "de klarade sig ju riktigt bra utan Ljungberg". Tacka fan för det, det har de ju gjort hela säsongen!!

Suck. Glömde. Nackdelen med att ha Ljungberg i laget är att svenska töntkommentatorer kommer tro att han är nån jäkla Messias som "räddar" laget. Pfft!

Mon the Hoops!

Nu tar vi det från början

Då har vi fått ett nytt år igen. Och vad passar bättre än att då börja få ordning på bloggandet igen? Då kör vi. Första ämnet; allmänt dravel.

Hade en lugn och skön nyårsafton med en kompis. Åt lite god mat, pratade - och spådde framtiden i både musik, böcker, Shakespeare-sonetter och Robert Burns-dikter. Jodåsåatt... Mitt kärleksliv 2011 kommer tydligen illustreras av "Pippin couldn't bear it any longer and exclaimed: 'Oi, Oi!'" Och min låt blir Rikard Wolff och Eva Dahlgrens duett "Kvinnan jag älskar". Ja, nämen, det låter väl lysande!

Nyårsdagen betyder morfars födelsedag. Det börjar bli lite svårt att komma på presenter när de fyller 81... Men förutom en pocketbok tänkte jag att jag kanske fick fresta honom med ett glas maltwhisky och en whiskyinspirerad efterätt. Alltså bjöd jag på en Cranachan. Ett i mitt tycke fantastiskt god skotsk efterrätt gjord på färska hallon (jodå, finns nuförtiden även i januari, visade det sig!), rostade havregryn och grädde smaksatt med whisky och ljunghonung (ja, eller blomsterhonung eftersom jag upptäckt att det banne mig inte finns ljunghonung i Stockholm!). Succé! Slurp, så var skålarna slut.

Det är nog mitt tips, angående vad man ger någon som har allt, eller inte vill ha något, men som man ändå känner att man faktiskt vill uppvakta. En efterrätt och en god drink, av en sort som personen ifråga verkligen skulle gilla. För det har ni ju båda glädje av - plus att ni får samvaron på köpet. Det var synnerligen trevligt att få en stund med morfar, prata hockey och nyheter och smutta på ett litet glas Cragganmore. Likaså att efter en god middag (he, he, den kommer på köpet när man erbjuder sig att stå för efterrätten!) dela lite godsaker. Tror att jag redan ska fundera ut nästa års komposition ha, ha.

Förresten, det fanns så himla många olika recept på Cranachan på nätet. Ingredienserna var ju desamma, men proportionerna varierade högst olika! Likaså vilken whisky man rekommenderades. Här kommer därför mina tips och mitt recept:

Cranachan för 4 pers
3 dl grädde
2 dl rostade havregryn
500g färska hallon
1,5 msk maltwhisky
1,5 msk blommig honung
(Shortbread till servering)

Tips: 
Rostade havregryn - sprinkla gärna på lite socker när du rostar dem, då blir de lite krasigare och får god smak. Det gör inget om du gör mer än 2 dl, det beror ju på hur mycket du vill ha, det som blir över kan du ju ha i müslin...
Maltwhisky - Enligt flera källor, inklusive mig, blir det faktiskt godare med maltwhisky än blended. I Cranachan gillar jag fruktiga sorter som Glenmorangie eller Old Pultney, men testa gärna runt! Jag rekommenderar dock att inte ta rökiga sorter, ta i så fall mindre och smaka av för de ger en skarpare smak.
Blommig honung - ska ju egentligen vara skotsk ljung-honung... men i brist på det rekommenderas blommig honung. T ex Acacia, Acacia/apelsin.
Proportioner - Jag anger grova drag. Till 3 dl grädde angavs 2 msk whisky/honung i ett recept, i ett annat 3! Jag tyckte 1,5 fick whiskyn att tendera att ta över, den bör ju mer anas. Börja lågt och smaka gärna av medan ni ökar! Likaså avgör ju portionernas storlek hur mycket havregryn, hallon och grädde som går åt.

1. Rosta havregrynen i stekpanna eller ugn.
2. Vispa grädden, men inte för hårt, så där så att du kan vända bunken räcker.
3. Vänd ner whiskyn och honungen i grädden, men vispa inte, rör om istället.
4 (versionen jag föredrar). Ta glas eller skålar och varva grädde, hallon och havregryn. Du kan göra flera lager om du vill. Avsluta med en klutt grädde, sprinkla havregryn på det och lägg 1-2 hallon på toppen.
4 (alternativ version som är lika vanlig). Lägg undan 1-2 hallon per person. Krossa resten av hallonen grovt (inte mosa, det ska fortfarande vara hallon) och blanda detta med grädden. Varva blandninen och rostade havregryn i glas/skål. Avsluta med en klut grädde, sprinkla havregryn och toppa med 1-2 hallon.
5. För traditionell servering; servera ett shortbread (skotsk smörkaka) till.

Hoppas det smakar bra!