Filmrecensioner

Down with love (Renee Zellweger, Ewan McGregor)
En kvinnlig författare från ingenstans släpper en bok där kvinnor uppmanas att frigöra sex från kärlek, lära sig att man inte behöver älska den man pippar med utan att "njuta av sex på mäns vis" och därmed även få tid till en yrkeskarriär. Detta utspelar sig på hemmafruarnas tidiga 60-tal så mansvärlden blir förstås oerhört provocerad. En reporter på herrtidningen "No" bestämmer sig för att snärja kvinnan och få henne att avslöja sig själv - d.v.s. bli kär i honom. I en sidohistoria, som troligen bara är inskriven för att få till den farsartade stämningen, försöker reporterns vän och författarinnans redigerare få ihop det.

Storyn är såklart tunnare än Zellwegers midjemått och skämten tamare än McGregors personlighet, vilket är helt i linje med den typ av 60-talsfilm man försökt skapa. Jag kan bara inte klura ut ifall detta är en parodi, ifall man försökt göra en modern 60-talsfilm eller om man försökt göra en 60-talsfilm på 60-talsvis. Enligt filmmakarna (i tidningen Empire) sökte man uppnå det sistnämnda. Synd. Isåfall har man lyckats omvandla en myskitchig feel good-era till en totalt okitchig såpbubbla. Som parodi faller den platt eftersom skämten och företeelserna bara dras ut halvvägs och därmed aldrig når parodiskämt-status. Ett försök att göra en modern 60-talskomedi hade däremot ursäktat allt från den tillkämpade storyn och de illa uppbyggda skämten till den totala bristen i att återskapa den fluffiga, fånleende stämningen. Vill ni veta hur det kunde ha sett ut, när det funkar; gå till videobutiken och hyr vad som helst med Rock Hudson & Doris Day.
Betyg: **
(Den andre stjärnan p.g.a. den otroligt snygge Ewan McGregor, det enda skälet till att jag såg klart skitfilmen och därmed kunde betygsätta den.)

Finding Nemo (Ellen DeGeneres, Albert Brooks)
Livet är tufft för en liten fisk. Av alla tusen ägg fiskparet får överlever bara ett. Mamman dör tidigt och kvar är den överbeskyddande pappan och den politiskt korrekte sonen med fysiskt handikapp. Sonen börjar skolan och så fort han får lämna hemmets skyddade verkstad tar han sig vatten över huvudet (...) och utmanar världen så till den grad att han hamnar i ett akvarium på en tandläkarmottagning. Som om det inte vore en mardröm nog (akvariet eller tandläkaren?) hotas han att bli födelsedagspresent åt en liten odräglig unge som troligen är släkt med Elake Grannen i Toy Story. Frågan är; kommer hans pappa hitta honom och/eller lyckas han rymma i tid?

Pixar har om igen lyckats göra en 'tecknad' film vi vuxna kan titta på utan en ursäktande 5-åring bredvid oss. Förutom att landskapen är riktigt härliga så finns en hel del vuxen-skämt att roa sig åt. Små gliringar och syftningar till andra filmer t ex. Och hajarnas motsvarighet till AA är helt oslagbar. Dessutom är DeGeneres lilla fisk och den grooviga sköldpaddan (som troligen rökt på...) helt underbara. Det blir såklart lite överpedagogiskt och väl sockersött ibland, men det är trots allt den typen av film. Då förvånades jag snarare över att jag ibland faktiskt satt och ryckte till för att det var så spännande... Jag skulle dock inte vilja gå så långt och säga att det var bland det bästa jag sett. Det var lite väl politiskt korrekt, sockersött och moralistiskt för det. Och Pixar som säger sig avsky moralkakor...
Betyg: ****

Ondskan (Andreas Willson, Gustav Skarsgård, Jesper Sallén)
Jag utgår ifrån att alla har läst boken, så då vet ni vad filmen handlar om. Det var flera år sedan jag läste den så eftersom jag inte hade varje kapitel färskt i minnet var jag glad att upptäcka att filmen faktiskt funkar för sig själv. Storyn var bra uppbyggd, med hintar om vad som hänt och hur saker var ställt, utan att överdriva eller överexponera skeenden. På något sätt blev den personliga utvecklingen logisk, även om jag inte tyckte de utvecklade Pontis personlighet tillräckligt. Det kändes som att man aldrig lärde känna honom. Miljöerna var riktigt murrigt gröna och bruna, nästan skitiga, och frågan är om det var så de ville ha det eller om det var ett misslyckat återskapande av det årtiondet? Det kändes hur som helst som en studiorekvisita, inte som en vardagsmiljö. Jag gillade filmen i stort, men tror inte den har en chans att ta sig förbi gruppspelet i Oscars-mästerskapet.
Betyg: ****

Confidence (Dustin Hoffman, Edward Burns)
Vilka svindlar man om man inte vill få en polisanmälan emot sig? Andra svindlare förstås. En taktik som funkar ända tills man svindlar Mr Bigshot. För att rädda sitt skinn och förlika sig med mr Bigshot tvingas småsvindlarna gå med på att svindla en annan storfisk för Mr Bigshots räkning. Frågan är bara vem som svindlar vem...

Storyn låter lite väl igenkännande, men Dustin Hoffman och Edward Burns lät lovande. Dustin måste antingen ha taskigt med pengar eller vara desperat. Vilken kvalificerad skitfilm! Nerven, twisten, underfundigheten och spänningen - allt glömdes kvar på skrivbordet. Tack och lov för Edward Burns. Han är med i nästan varenda scen och utan det dreggelobjektet hade jag somnat efter tio minuter. Då hade filmen redan fastnat i sin halvslumrande skepnad i över sex minuter...
Betyg: * (För Edward Burns)