Livsviktig reklam

Det går i vågor. Just nu är jag inne i en sådan där sentimental existensiell våg där jag tänker på livet, döden och effekter av det sistnämnda.

Därför har jag filat lite igen på mitt testamente. Närå, jag är varken rik eller gift, men nog finns det saker jag vill ska åt ett visst håll och som min familj nog inte kommer tänka på när den dagen kommer. Ni vet, personliga gåvor bara jag och givaren har behållning av och som jag absolut inte vill ska slängas. Märkvärdigt hur fäst jag är vid mina prylar egentligen. Helst skulle jag nog vilja ha en vikingagrav så jag får varenda CD, DVD, bok och fotoalbum med mig - som om jag skulle ha användning av det. Egentligen borde det inte spela någon roll vad som händer med mina prylar. För mig alltså. Men ändå... jag skulle allt gräma mig i graven om jag visste att min familj inte sålde det där 1000 kronors värda hockeykortet utan sorterade det i skräphögen, eller brände "Tellan-tavlan" och inte gav det till.... Det är bäst att ge dem lite hjälp på traven. Så det är min första reklam; ett testamente är inte en fördelning av arvegods och aktier, det är ett uttryck av viljan att bästa polaren ska få skivsamlingen också.

Dessutom har jag bifogat min speciella önskan angående begravning. Rättsfiguren inom mig vill nämligen att det ska gå att gräva upp mig om 20 år ifall man kommer på att jag nog inte dog naturligt trots allt. Så det är bäst att tala om det för dem. Nejdå, det behövs inget vitt kuvert för det. Gjorde ett försök att fylla i det, men det kändes som en reklamfolder för just det bolaget och jag ger katten i allt förutom att jag inte vill ha något religiöst inblandat och att jag vill ha jordbegravning. Reklam två; ifall det finns speciella önskemål som känns viktiga för dig så är enda sättet att de ska kunna respekteras att någon känner till dem.

En annan sak är jag nu inte bara går med ett slitet donationskort i filofaxen, nu har jag försäkrat mig om att sjukvården verkligen vet vad de ska göra. Bättre att jag talar om för dem nu än att mina närmaste inte bara ska få en chock (jag beräknar ju inte dö naturligt de närmaste 50 åren i alla fall) utan även ska behöva ta beslut om jag ska karvas i eller inte. Så nu har jag anmält mig till donationsregistret. Det är busenkelt, så vet ni hur ni vill göra så är mitt råd att ni klickar in er vilja innan det är försent. Jag har förresten den här fixidén att jag inte vill att de ska ta mina ögon. Fråga mig inte varför för det finns inget vetenskapligt svar, bara en känsla... så då undantog jag dem. Alltså, man behöver inte ge ett rakt ja eller nej utan även ett "ja, men". Nu har jag visserligen talat om för hela familjen vad jag vill, men alla som upplevt kaoset kring en bortgång vet att saker inte ter så lika klart när man väl står där. Om igen, lite hjälp på traven är alltid bra.

Kanske inte hurtigt uppiggande reklam - men livsviktig.

*****
Dagens Shakespeare-citat: "Your fat king, and your lean beggar, is but variable service; two dishes, but to one table; that's the end." (Hamlet)