Fredagsfyran, v. 37

1. Vilken författare, död eller levande, skulle du vilja se som bloggare?
Shakespeare skulle helt klart vara coolt. Skulle också vilja se Nick Hornby filiosofera över dagens händelser.
2. Borde fler bloggare försöka ge ut sina anteckningar i bokform (se“Supermamman” http://supermamman.se)?
Varför inte, vissa skulle jag kunna tänka mig att köpa i pocket och ha på tunnelbanan. Eller varför inte en samlingsbok - Best of Weblog.se.
3: Skulle DIN blogg kunna redigeras om till bok?
Lugnt.
4. Vore en bok skriven i bloggform (en post = ett kapitel), en bra idé?
Javisst. Perfekt format för pendlare, så slipper man tappa bort sig.

Designtankar på jympagolvet

Vet ni hur mycket kondis man tappar på 3 månader? ALLT! Jag höll på att dö på Friskis-passet idag. Det som irriterade mig mest var att jag kunde rörelserna och tyckte tempot var lagom - ändå hängde jag inte med! Nu ska jag köra varannan dag i en vecka så får vi se hur jag återhämtar mig från sommarledigheten.

Jympahallen på Kungsholmen har renoverats och nu kände man knappt igen sig. Väggarna var målade i svala färger, möblerna hade diskret och ren design och för att passa in hade man raderat väggmålningen som fick ena väggen att se ut som ett romerskt palats. Jag funderade på det där hela passet; idag är allt så otroligt svalt, enkelt, stilrent. Hur kan det vara stilrent, det har ju ingen stil alls? Det är helt rent på stil. Det kanske är det som är stilrent...

Skyltfönster, gallerior, caféer, restauranger och gym, alla ser likadana ut. Svala, stilrena, personlighetslösa. Är normen idag att inte ha någon personlighet? Jag tror banne mig det. Inte ens vi får vara som vi är. Affärsmänniskor ser ut som om de var industritillverkade, människorna ska vara stylade, rakade och får inte ens lukta som sig själv. Man ska lukta som något annat, som Kenzo, Tommy girl eller Chanel, men inte riktigt det heller för då är det för mycket, man ska bara ana det. På samma sätt som att man bara ska ana att det är ett café, en restaurang eller en galleria man är i, blir man förvirrad om detta så har designern lyckats.

Därför älskar jag ställen som fortfarande har personlighet. Jag älskar Vetekatten för det ser ut som ett gammalt mysigt fik från mormors tid, jag älskar Kungstornsfiket för det ser ut som ett långtradarfik från 50-talet och jag älskar McDonald's för det ser ut som McDonald's.

Med sorg har jag insett att den där flintskallige hotellägaren från "Fyra nyanser av brunt" fått designa hela Stockholm. Detta leder in mig på en ny tankebana; ser det ut likadant i hela landet eller är det bara i Stockholm vi utplånat oss själva?

Äntligen uppdatering!

Jag blir vansinnig när bloggen inte funkar som det ska. Här kommer man, för en gångs skull, med flera inlägg samma dag - men just då bestämmer sig uppdateraren för att strejka! Upptäckte nu att den funkade igen och det var väl trevligt. Kul att tanken tänktes för 12 timmar sedan bara...

I väntan på detta har jag mailat lite folk som jag velat komma i kontakt med. Jag älskar de där automatiska mailen man får från kundtjänster.
Tack för ditt mail! Inom kort kommer du att få svar ifrån oss.
Jag ska nog också börja med ett sådant. Bara för att hålla folk på halster liksom.

Läste förresten nyss om IKEAs nya matavdelning. Har inte kollat in den själv, men det låter som mathörnan i deras butiker utomlands, så det är klart att den domineras av godis och kakor. Men... vad är vitsen med det när vi har svenskt godis i varenda butik redan? Vitsen utomlands är ju att det är exotiskt och lockar utlänningar av den anledningen samtidigt som det lockar alla utlandssvenskar med tillfällig hemlängtan. Här i Sverige kan vi tröstäta på ICA istället. Någon dumskalle blev tillfrågad om saken och svarade att många har långt hem, så de vill ha godis och kakor på hemvägen. Smart sagt, Einstein, smart sagt.

Simon says: Inte i Sverige!

Jag gillar Idol 2004. Det enda jag inte gillar är att alla försöker vara Simon Cowell. Det var han som gjorde de brittiska och amerikanska versionerna kul, det var han som kom med Sågningarna Från Helvetet, men för att lyckas måste det ligga i blodet. Det gör det inte hos den svenska juryn. Svenska Idol-juryn består av 2 män som vet vad de pratar om, varav en inte utnyttjar det utan bara går på utseendet, en kvinna vars jobb är att förbättra röster men som ratar folk p.g.a. "icke fulländad" röst (fatta matematiken...) och en föredetting ingen vet vad han gör där. Och alla fyra försöker desperat låta som Simon. Problemet är att ingen tror på det. Man riktigt hör hur de tänker så det knakar när de försöker förmulera sig, men det låter inte naturligt, det är sällan man skrattar rått åt deras träffsäkerhet och de kommer aldrig leverera några bevingade ord. Det är deras tafatta försök, deras kollektiva idoga försök, som istället för att ge programmet sin originella touch gör det till ren mobbing.

Den enda som möjligen skulle kunna ta Simon's roll är Peter Swartling. Jag tycker han kan komma med vassa sågningar emellanåt - d.v.s. när han inte skickar småflickor till Stockholm för att de "ser söta ut", men resten kan tagga ner redan nu. Ni vet att meningen med en jury är att ha olika roller, va? Meningen är inte att ha 4 Simon, utan 1 Simon och 3 som väger upp vågen. En av dessa bör vara en artist, som kan rata folk utifrån det perspektivet. Personligen skulle jag gärna se Magnus Uggla, Petter, Robyn eller Lena Ph i den stolen; någon som varit på turné och vet vad popstjärnelivet innebär. Inte en som var på turné när mina föräldrar var unga och som lekt DJ sedan dess.

Egentligen är arbetsfördelningen självklar i juryn; Swartling är den elaka ordföranden som tittar på småflickor och sågar hobbysångare, Breitholz är den seriösa talangjägaren som letar Stjärnan han ska lansera, Tomita kollar om rösten håller för att göra popstjärna av människan och artisten (Clabbe, nurå) känner av ifall den tror att personen pallar trycket. Jag tror alla skulle tjäna på om arbetsfördelningen hölls, om inte alla fyra var upptagna med att internt tävla om vem som mest liknar Simon Cowell.

Skratta får vi ju göra ändå. Åt folk utan självinsikt som tror att om de bara önskar tillräckligt mycket så kommer drömmen slå in. Jag ser inga problem med att skratta läppen av sig i tv-soffan över folk som kraxar Whitney Houston-låtar med liv och lust. I den sekund de, till skillnad mot flertalet av oss, inte insåg att de skulle stanna hemma från ett dylikt seriöst arrangemang utan satte på sig den där nummerlappen - i den sekunden gav de oss tillåtelse att skratta tills vi gråter åt dem.

Juryn gör rätt i att såga dem. Det ska göras tidigt. Och det ska göras offentligt. Annars får de uppleva det som bl a Anna Book fått uppleva - att sanningen inte sägs förrän de står mitt på Stora Scenen i, vad de tror är, mitt i karriären. Bäst att göra pinan kort. Och nej, jag går inte på snacket om att det här skulle vara taskigt eller att man förstör ungdomar. Man har åldersgräns på de sökande, en lägre åldersgräns. Och ingen, ingen, kan idag hävda att de trodde de skulle få ett vänligt "nej tack" och en klapp på axeln när de inte dög. Efter alla dokusåpor och talangslakter a la Fame Factory, plus att inte ens den svenska publiken, i internets och utländska tidningars tidevarv, är helt okunnig om den brittiska och amerikanska Pop Idol, borde man inte veta hur det går till - man vet. Att tro nåt annat vore naivt.

I glada vänners lag, på fester, i bilen, i duschen och på läktaren spelar det ingen roll hur man låter. Men när man ska ta det seriösa steget och försöka bli artist, då borde någon i ens omgivning ha vänligheten att tala om för en att man sjunger perfekt - på den privata festen - men att man bör låta popstjärnedrömmen stanna vid en dröm. Att som vän och anhörig inte försöka stoppa kraxmonstren, att uppmuntra, stötta och låta dem sjunga framför en jury i ett underhållningsprogram - som inte produceras på mysiga Hylands tid - det är taskigt, det är mobbing.

DET samtalet kom nyss - tjoho!

"Ja de e Carina."
"Tja. Kan du åka?"
"Javisst."
"Bra, det blir övernattning. Åker väl hem fredag eftermiddag. Är det ok för dig?"
"Javisst."

Mer behövdes inte sägas. Jag vet att jag ska åka till Utrecht i Nederländerna och jobba på UEFA-kvalmatchen mellan Utrecht - Djurgården nästa torsdag. Tjoho! Och nu försöker jag klura ut om jag kan stanna kvar över helgen och hälsa på min kompis i Haag också. :-)

Det enda jag ska göra nu är att vädja till en lärare att jag ska få skriva hemtenta trots att jag missar ett obligatoriskt seminarium. Om inte så får jag stå ut med salstenta. Fotbollen känns mer angelägen.

Bodström, kriminalpolitik, medier och narkotika

Jag var med kriminologikursen på heldagsseminarium idag. Av någon anledning kallades det för "konferens", men jag skulle vilja säga att en panel som håller föredrag och tar emot enstaka frågor från publiken är - ett seminarum. Det handlade hur som helst om kriminalpolitik och kriminalvård och var en återträff och ryggdunkarträff för de gamla R-förbunden från 70-talet. Det var otroligt intressant.

Intressant därför att jag med mina fördomar trodde att alla skulle hylla 70-talet och sucka "det var bättre förr". Det gjorde man inte. (Man hade inte glömt godtyckligheten och institutionerna) Men man efterlyste "humanismen" i dagens kriminalpolitik och kriminalvård. Och man ställde Thomas Bodström mot väggen. Han hade en del poäng men när han ombads motivera/kommentera den markanta ökningen i fångpopulationen när det inte på långa vägar motsvarar den marginella ökningen i brottslighet, då blev han tyst. Ja, på politikerspråk betyder det att han gick i cirklar och undvek hela frågan. Och hans lösning på överbeläggningen (vilket är ett direkt resultat av fler och längre fängelsedomar) var att bygga fler fängelser. Ett tidstypiskt svar. Man kunde ju inte tänka sig att lägga om diskursen och döma färre till internering...

Det är sant att vissa fångar kräver större säkerhet än andra, men jag skulle vilja påstå att dessa lätt kan inhysas i de högriskfängelser vi har. Problemet är bara att dessa platser idag tas upp av sådana som skulle ha kunnat sitta på en anstalt i en lägre säkerhetsgrad, men dessa platser tas upp av alla narkotikabrottslingar (1993 blev fängelse obligatoriskt för narkotikabrott) samt dem som inte ryms på öppna anstalter, för de platserna tas upp av småbrott där fängelse inte alls är motiverat. Jag tror att vi idag generellt har en övertro på fängelset som straff. Det finns inget som tyder på att det skulle ha en större allmänpreventiv verkan än alternativa straff och definitivt inte en individualpreventiv verkan.

Hm, deja vú, jag tror att jag har skrivit om det här förr...

En kul detalj var hur kriminologen Henrik Tham först säger att kriminalfrågan blivit en partipolitisk fråga, vilket den inte var för 20 år sedan, hur Bodström sedan håller med och hur en kvinna från justitieutskottet sedan tar över och håller ett tio minuter långt valtal för vänsterpartiet. Touché...

Under "media-blocket" diskuterade journalister medias roll i synen på brottslingar och brottslighet. Två från DN, någon dokumentärfilmare från SVT och några från publikationer jag inte direkt läser var där. Dock ingen från Aftonbladet, Expressen eller någon reklam-tvkanal. Synd. De pratade om "socialjournalistik" vilket de skriver under vinjetter jag ärligt kan erkänna att jag inte direkt läser. För mycket text i DN-format på morgonen. Synd. Synd att de inte hade journalister från medier den stora allmänheten använder sig av och synd att de som väl försöker skriva seriöst och nyanserat gör det under vinjetter den stora allmänheten inte orkar läsa vid morgonkaffet. Därmed missar man målet, för det är ändå den bild den stora allmänheten får som tangerar villkoren, det är rent naturligt den stora massan som sätter normen. Och får man sina intryck från tabloidtidningarna och Efterlyst så blir synen därefter.

Anders Carlberg efterlyste det sociala arvet. Han tyckte det fanns en poäng med att medierna borde ha talat om att han som mördade den svarte mannen i Klippan var son till en känd, vad jag förstod, nazist och grov brottsling och att en av mördarna på Hallandsåsen var son till mannens fru. Hm, jag kan inte se att det skulle ha kommit fram på något annat sätt än som en snaskig detalj. Det hade heller inte tjänat som förklaring eller ursäkt till något, mekanismerna bakom dessa dåd är mer komplicerade än så. Som Björn Fries sa, vid ett annat tillfälle under dagen: "Min bror dog som heroinist, jag är narkotikasamordnare för regeringen, hur förklarar man det med hänvisning till det sociala arvet?"

Under "narkotika-blocket" var den en tant som frågade rakt ut hur det kommer sig att det idag, när det finns mer information än någonsin, när man vet mer än någonsin, också är fler ungdomar (sedan 70-talet) som prövar narkotika. Jag tycker svaret finns i frågan. Idag vet man att en joint inte gör en till heroinmissbrukare, man vet att man kan ta amfetamin på fredagkvällen utan att bli uteliggare, man vet att alla som fest-drogar inte blir missbrukare. Skrämselpropagandan som min generation gick på funkar inte längre, för idag vet man mer. Alla som tar narkotika är inte missbrukare, det är en konstruktion politikerna bestämt eftersom man kriminaliserat all användning och bestämt att alla som använder narkotikaklassade preparat är missbrukare.

Narkotikaproblemet är ett modernt problem som inte ens fanns före 50-talet. Inte så att det inte fanns narkotika, utan för att det inte ansågs som ett problem. När narkotikaklassificeringen, och därmed kriminaliseringen, sedan gjordes var det inte effekt eller beroende som stod i centrum, utan ett samspel mellan detta, vilka samhällsgrupper som använde det, användningssätt och hur kulturellt integrerat det var. Två talande exempel på hur konstruerat detta samhällsproblem är, baserat på självdeklarationsundersökningar, Sverige har alltid varit bra på att undersöka och föra statistik över sina invånare, är:
1) I slutet av 1800-talet tog de som regelbundet använde morfin ca 113mg per gång. De som klassades som missbrukare tog ca 585mg per tillfälle. Idag är alla betraktade som missbrukare, men deras dos är bara ca 15-50mg per gång!
2) 1942 använde ca 90% av alla studenter i Stockholm amfetamin (mycket populärt som prestationshöjande eller bantningsmedel). Idag är siffran ca 2%.

Det tråkiga är att debatten, fortfarande, är uppdelad i två läger. Myndigheterna, och den allmänna hållningen, kör stenhårt enligt "den gode fienden"-modellen, vilket innebär att det bara är förespråkarna som får utrymme, som får vara med i debattprogram (sense the irony) och får uttala sig till punkt. Som motvikt får "knarkliberalerna" vara med, för de är så absurda att man antas ta automatiskt parti för myndigheterna. Alla dem som vill föra en nyanserad debatt, som inte vill släppa narkotikan fri men som vill diskutera dagens svart-vita politik, dem föser man undan och tystar ner. Trist. Men glädjande att se att de finns, för föreläsarna på seminariet igår hade en befriande nyanserad bild av läget.

Dagens varma applåd fick finskan som kom till Sverige som tonåring, var heroinist i 17 år (men hade en hy jag inte trodde man kunde ha efter så långt missbruk!), kom till Basta, blev sedd som människa och nu har stannat där i 6 år och mår bra. Jag tror nyckeln ligger där - att se människan. Ser man en brottsling får man en brottsling, ser man en missbrukare får man en missbrukare. Mitt i all rädsla, propaganda, politik och rättsskipning får vi inte glömma bort människan. Gör vi det börjar vi bygga superbunkrar och upprätta elektriska stolar. Istället för en superbunker skulle vi behöva 100 nya Basta. Det är inte vi och dom, för dom är vi innan vi åker fast.

Grundlurad

I vintras köpte jag en Sonyericsson z600. Man skulle kunna ta bilder och föra över till datorn. Tjoho!

Eller hur...

Någonstans bland all information sade man att jag kunde använda en viss kabel. Nu har jag inte köpt den, men när jag skulle låna den av en kompis fick vi den inte att fungera. Jag startade en emailkontakt med SonyEricsson. I första mailet sa de att kabeln inte alls ska funka till z600, trots att min kompis har lyckats med det. Sedan sa de att enda sättet var att överföra via bluetooth, IR, MMS eller e-mail.

Jag har inget bluetooth på datorn, inte heller IR. Jag kan ta emot email på mobilen, men jag kan inte skicka. Comviq säger att det är Bahnhofs fel och Bahnhof skyller på Comviq, så ingen av dem har ens tagit sig en titt på de parametrar jag emailat och reflekterat över om felet ligger där. Avslutningsvis undrar jag ju hur man MMSar till en dator.

SonyEricsson står fast vid att det inte finns någon möjlighet att överföra bilder via kabel, att de inte kan hjälpa till angående emailet, men att jag kan MMSa till en emailadress. Tjoho!

Eller hur...

Det funkar inte det heller. Och där vet jag inte alls vad som är knas eftersom jag kan MMS:a till mobiler.

Så nu sitter jag här med en mobil jag, efter två månaders research och moget övervägande, köpte av 3 anledningar, enkom:
1) Man kunde ta bilder och föra över dem till datorn.
2) Man kunde komponera egna ringsignaler.
3) Man kunde e-maila.

Och inget av det funkar.
Tjoho...

Ja må ja leva!

Tänka sig, idag fyller min svenska blogg 1 år. För exakt ett år sedan insåg jag att jag faktiskt skulle komma att skriva så mycket att det vore bäst att separera de två bloggarna. Då, för ett år sedan, hade jag precis kommit hem från Skottland och var helt i "English mode", så det kändes mest naturligt att skriva på engelska. Idag har jag nog kommit hem helt, för den svenska uppdateras långt oftare (ligger ständigt på ca 100 fler inlägg) och det är här jag skrivit de mer allvarliga inläggen senaste tiden. På den engelska skrev jag väl mitt senaste längre debattinlägg i Juni. Men jag har lovat ändring på det. Det är bara det att sådant som rör inhemska fenomen gör sig bäst i den svenska versionen, annars måste man ju skriva en tilläggsblogg för att förklara varför beteendet är märkligt, typ.

Jag får tacka Linda, som drog in mig i galenskapen. Hade det inte varit för dig hade jag nog fortfarande inte vetat vad en blogg är! Jag har naturligtvis inte använt bloggen så som jag tänkt, men å andra sidan finns en vits med ögonblicksskildringar och spontana inlägg också. Nackdelen är bara; så fort jag får en stund över tenderar jag att blogga istället för att skriva på det där andra. Antalet skrivbordstexter har drastiskt minskat senaste tolv månaderna! Och min roman kommer aldrig i helvete bli klar. Nångonsin i världshistorien. Jag tror jag fastnat i det här ocensuerade, ostrukturerade och spontana uttryckssättet. Jo, för jag kan ärligt erkänna att jag inte lägger lika stor vikt vid grammatik och struktur när jag bloggar. Det sparar jag för seriösa tillfällen. :-) På samma sätt som att jag uttrycker mig mindre korrekt när jag snackar med kompisar i telefon än när ja ska övertyga en professor om min ståndpunkt. Det är skönt att inte behöva vara så jäkla korrekt hela tiden!

Men det var inte det jag skulle skriva om. Jag skulle bara gratta mig själv. Nu ska jag komma på hur jag ska fira det...

JO, men jag ska ju på middag hos mina föräldrar ikväll! Mamma tänkte koka pitepalt i eftermiddag. Godare festmåltid finns knappt. Hurra!

Storstadsvandring

Promenader är bland det tråkigaste jag vet. Bergsvandring är bland det roligaste jag vet. Eftersom jag bor i låglandet duger vanlig vandring också, i brist på annat. Men promenader är fortfarande lika tråkigt.

För mig är det stor skillnad mellan dessa begrepp. En promenad är för mig en kortare, sammanhängande förflyttning till fots. Med kort menar jag att den tar mellan 5-120 min ungefär och att man inte behöver, inte bör, ta några pauser, i vart fall inte mer än en. En promenad har som syfte antingen att förflytta sig mellan A och B eller så är syftet själva promenaden i sig; att få motion, att komma ut i friska luften, att komma ut och röra på sig. En promenad är både medlet och målet med verksamheten och därför är det viktiga att man promenerar, inte vart, eller var. En promenad kan helt företas på asfalt i stadsmiljö, likväl som runt ett elljusspår. Efter en promenad har man inga större fysiska problem, man kan fortfarande vara fräsch, man känner att man gärna gör om promenaden och man behöver inte alltid duscha.

En vandring är för mig en verksamhet som tar minst en halv dag i anspråk. En vandring kräver matsäck och man bör göra upprepade pauser. Syftet kan antingen vara en längre transportsträcka i oländig terräng, att utforska ett område, att uppleva en viss omgivning eller att besöka en rad sevärdheter. Poängen är att vandringen bara är ett medel, att målet är något helt annat, oftast abstrakt. En vandring kan inte helt företas i stadsmiljö, nyckelordet är naturupplevelse. Mot slutet av en vandring förbannar man idén, har minst en fysisk åkomma, lovar sig själv att aldrig ta ett steg mer i hela sitt liv och man måste duscha av både svett, resdamm och troligen också smuts. (Men morgonen efter har man glömt allt detta och vill ut igen...)

Nu när jag rett ut begreppen kan jag berätta att jag igår tog tillvara på bonussommardagen genom att vandra längs Edsviken mellan Sollentuna och Danderyd. Tidsmässigt var väl vandringen ett gränsfall (3, 5 timmar varav ½ timmes rast) men då får man väga in de andra ingenkänningstecknen. Om ni visste vilket äventyr man kan få under en storstadsvandring!

Jag hade fått för mig att man kunde knalla längs vattnet hela vägen, men det skulle jag snart lära mig var en sanning med modifikation. Helt plötsligt stod jag i ett villakvarter där alla vägar vek av åt helt fel håll. Jag noterade en nästan bortvittrad stentrappa längs en tomtgräns så jag knallade upp på bergshällen. Villakvarteren har börjat bre ut sig åt alla håll, men uppe på det där berget stod fortfarande några gamla övergivna sommarstugor utslängda. Jag kunde inte låta bli att undra vilken behållning man hade av dem; terrängen bestod uteslutande av bergshällar, tallar och barr på marken. Klipporna var branta, man kunde inte nå vattnet så det enda man kanske kunde göra vore väl att beundra utsikten.

Men vilken utsikt! Jag stod mitt i Sverige och njöt i djupa andetag. Runda, men branta, bergshällar rakt ner i vattnet, tallar, ungek, solsken, blått krusigt vatten, båtar med flagga i aktern, ojämn sjökant med enstaka hus ända bort till inloppet av viken. Det är Sverige för mig.

Sedan försökte jag ta mig därifrån. Brant var bara förnamnet, så jag klättrade runt som en bergsget och försökte ta mig ner till vattenbrynet. Gick inte. Kom till slut till en skreva, som om berget rasat, och funderade på hur jag skulle kunna ta mig över med skinnet i behåll. Det var dessa partier Minke och jag kallade "brain gymnastics" när vi var ute och vandrade. Här gällde det att använda de små grå... Jag klättrade bland de lösa stenarna, kröp under ett hav med ungek och - voila - stod på andra sidan. Mäkta stolt över mig själv.

När jag väl hittade en stig visade det sig att resten av vägen faktiskt löpte längs vattnet, med några små avstickare upp i något villaområde. Det är faktiskt en upplevelse i sig. Har ni varit i ett nybyggt och utvecklande villakvarter de senaste åren? Villor är ett undantag! Det mesta såg ut att vara utställningsobjekt på en arkitekturmässa. Ett hus gick i liggande S-vågor, ett annat bestod av tre cylindrar, ett tredje hade så mycket glas att det såg ut som ett växthus (och jag skulle inte vilja rengöra dem!). Fyrkantiga villor med balkong och vita knutar var en raritet. När jag nådde Danderyd såg jag till och med ett hus med sjötomt där båten var större än huset (som f ö såg ut som sådana där IKEA-lådor i olika storlekar som staplats på varandra). Mitt favorithus var dock ett vikingahus. Knutarna såg ut som sådana där drakar på vikingaskeppen och både färger och mönster var som hämtade från vikingatiden. Tänk om man fick hälsa på där en dag...

När jag gick genom villakvarteren gjorde jag en upptäckt; jag var jämnårig med villaägarna! Villaägare har alltid varit vuxna med barn, vuxna äldre än mig. Nu är det mina jämnåriga som påtar i trädgården medan barnen hoppar hopprep.

Bitvis var det ren vildmark. Trollskog med trixiga stigar, som fick mig att minnas nackdelen med vandringar - man har så fullt upp att se var man sätter fötterna att man missar utsikten. Någonstans i vildmarken såg jag vilddjur också - en snok som snabbt ringlade framför fötterna. Coolt.

Jag tog paus nere vid vattenbrynet. Limpmackor med falukorv smakar aldrig så gott som ute i naturen. Satt sedan och betraktade båtarna som åkte fram och tillbaka och log åt älgen som gick på vatten. Jesus-älgen. Troligen en installation, men himla skoj. Funderade på att bada, folk badade överallt längs vägen, men då hade jag väl blivit kvar där. Det såg skönt ut.

När jag närmade mig Danderyds sjukhus var jag heligt less, trött och törstig. Vattnet var illa tilltaget i sommarhettan och eftersom jag inte har tränat på hela sommaren hade jag naturligtvis inte kraft för ett sådant här äventyr. Och om jag nu inte fattat det själv påminde knät mig om saken när det började stelna till och värka i höjd med Stockholms Golfklubb.
Boll och klubba: Katjink!
Ung flicka med pipröst: Oh nej...
Man med basröst: FORE!!!
Men det var inte åt mitt håll bollen slant.

När jag kom hem bultade fötterna, händerna(!) ömmade och jag hade kunnat somna på fläcken. Svettig och skitig (fattar inte, mina vader blir alltid skitiga) tog jag av mig strumporna och... så där ja, ingen vandring är komplett om man inte har en stor vattenblåsa med sig hem. Den här gången satt den på tippen(!) av stortån.

Det blev en väldigt lugn kväll och jag gick tidigt i säng, övertygad om att jag aldrig kommer gå så långt som till bussen igen. Men idag vaknade jag och... jag undrar hur Edsviken ser ut från andra sidan?

Härgårman - på egen risk.

Efter frukosten idag satt jag kvar vid köksbordet och slökollade ut genom fönstret medan jag bestämde mig för vad jag skulle hitta på med denna bonussommardag. Utanför fönstret finns en T-korsning med ett obevakat övergångsställe. Jag är förvånad över att inga olyckor sker där.

Jag har själv känt vinddraget från bilar som susat förbi mig sekunden efter att jag passerat, och varje gång har jag undrat vad som hänt om jag snubblat... Idag såg jag en mamma med en unge på armen och en leksaksvagn i nypan. Hon tittade åt höger och vänster enligt konstens alla regler, det var fritt så när som på en bil som närmade sig på avstånd, men den skulle hinna stanna. När hon gått över halva ena körfältet kom bilen fram, svängde ut mot mittlinjen och körde förbi bara någon halvmeter framför mamman. Att hon inte tappade ungen i rena förskräckelsen är en gåta. Mamman hoppade till och sedan gick huvudet som en pendel resten av vägen.

Jag förstår inte detta. Jag förstår inte varför föraren inte kan sakta in och stanna för några sekunder. Jag förstår inte detta ur ett rent egoistiskt perspektiv; jag skulle inte vilja köra på någon och riskera polisanmälan, prick i registret och straff. Skit i alla trafikregler, men jag skulle inte vilja råka ut för konsekvenserna av att ha kört ihjäl någon.

Det vore nog bra för alla fotgängare om bilförarna blev lika egoistiska som jag.

Dramatik på två arenor

Ingen ska kunna säga att Carina inte ger saker en ärlig chans. Idag lyckades jag ju finta bort Finland - Sverige i World Cup för att se på Hamlet - för andra gången! Förra gången (i Maj) hade jag en rad reservationer och man skulle faktiskt kunna tro att någon från Stadsteatern läst min blogg. T ex hade man lagt till två scener och - voila - Hamlet och Ofelia hade en historia! Nu verkade de ha rett ut ungdomarnas förhållande och bestämt sig för att de faktiskt varit kära. Hela kärleksstoryn blev tydligare. Dessutom verkade det som att fler vuxit in i sina roller så även om man fortfarande fick intrycket av att de ibland bara ville rafsa igenom texten för att komma till nästa scen så agerade de. Och det var fler karaktärer närvarande.

Jag kan rekommendera pjäsen, det verkar bara vara några veckor kvar så passa på!

I en scen frågar Polonius Hamlet vad han läser.
"Ord, ord, ord." svarar Hamlet.
"Vad står det?" frågar Polonius.
Där trodde jag vi skulle få periodsiffror från Finland, men det fick vi inte.
"I vaddå?" svarade istället Hamlet.
Där trodde jag Polonius skulle svara 'i Finland - Sverige matchen', men det gjorde han inte heller. Suck, så jag och Jenny fick fixa resultatservice via SMS istället. :-) Jodå, klart vi gjorde!

Och nu kollar jag på matchen. Halv ett på natten. Jäklar vilken tajt första period!

Dagens kommentar efter pjäsen:
"Jag saknade scenen när Hamlet håller upp döskallen och säger 'att vara eller inte vara'."
Innan fler åker iväg och kollar och blir besviken - den där scenen är en myt, monologen och döskallen är inte ens med i samma akt...

Oj, Finland leder med 3-1, och vi som ska hämta upp till 4-4. Jag tror det kan bli en kul match.
Slutbloggat!!!

Voffo gör di på detta vise?

1996 flyttade jag hem till Stockholm igen och började jobba på McDonald's. I personalrummet låg en pärm där man likt "mina kompisar" fick fylla i ett papper med personliga frågor. Syftet var att man kunde lära känna varandra genom den där pärmen. Jag fann en bästa kompis. En tjej hade skrivit en presentation som kunde varit skriven av mig själv. Hon var också Djurgårdare och hon var också hockeytokig. "Henne måste jag prata med", tänkte jag.

Några veckor senare stod jag vid värmeskåpet. På andra sidan stod en tjej och frågade om jag hette Carina. Jag sa ja. "Dig ska jag prata med." sa hon kort och bestämt innan hon hastade vidare. Jag trodde jag hade gjort nåt galet... Närå, hon hade bara också läst pärmen och upptäckt sin själsfrände.

Sedan dess är vi allra bästa vänner. Det var hon som drog in mig i publikvärderiet. Hon och jag var 2/3 i "Väsbymaffian" som under ett år åkte på varenda Djurgårdsmatch som rörde sig. Vi har flugit till Luleå, åkt båt till Åland, bilat till Malmö och ringt oss sjuka på jobbet för en träningsmatch. Vi är "partners in crime".

Imorgon spelar Sverige mot Finland i World Cup, Hockeyturneringen med stort H. Egentligen borde vi vara på plats, men i vart fall så ska vi fly sommarsolen och kolla på matchen tillsammans på tv. Kan man tycka.

Saken är att vi inte ska det. Vi ska på teater. Hamlet.

Denna smärre chock slog oss igår när biljetterna nyss köpts. Herregud, det kan inte vara sant! Vi, VI, missar höjdarmatchen Sverige-Finland för att kolla in Helena Bergströms existentiella våndor på Stadsteatern. Hur slutade det så här? Vad gick snett? Hur i glödheta Helsingfors kunde vi båda ha missat att just den matchen spelades just imorgon?!? Är det ett tecken? På vaddå? Har fanatismen äntligen övergått till ett normalt intresse? Men det är ju inte normalt om man missar Höjdarmatchen. Det här är inte bra... inte bra...

Fredagsfyran, v. 36

En om bloggning. Det handlar om att kommentera eller inte, få tycks fåkommentarer i sina bloggar och andra får desto fler.

1. Hur många bloggar läser du i genomsnitt om dagen?
Jag läser inte varje dag. Jag ser bloggläsandet som ett tidsfördriv, så när jag har lite tid över eller "känner för det" kan jag kolla in några. Hur många beror på vilken tid och lust jag har. Jag har dock ett gäng favoriter så de får prioritet, även sinsemellan eftersom de är olika seriösa/skojiga, allmänna/privata och vad jag känner för skiftar, sedan kan jag slumpsurfa när andan faller på. Dem jag kollar oftast, nästan dagligen, är mina 2 kompisars, eftersom jag vill veta vad de pysslat med sedan sist. Slår man ut över veckan kollar jag kanske in ca 4 bloggar/dag.
2. Brukar du kommentera inläggen i andras bloggar, samt läser du andras kommentarer?
Inte alltid, och inte för sakens skull. Om jag har en reaktion eller åsikt om saken, så. Och jag läser dem när jag tror att de kommer intressera mig, d.v.s när inlägget är intressant. Men jag har märkt att inte alla läser sina kommentarer, för ibland har jag haft ett syfte med kommentaren (frågor t ex) utan att få respons på det.
3. Tycker du att kommentarer i din egen blogg gör bloggandet roligare?
Visst tycker jag det. Även om jag tenderar att få kommentarerna i mail och per telefon istället för i bloggen! Vissa mailkommentarer hade gjort sig kanon i bloggen, för det hade blivit diskussion om saken då. Jag jobbar på att få dessa människor att våga skriva kommentarer istället...
4. Kommenteras det för lite eller för mycket i bloggarna? Eller tyckerdu att kommentarerna inte fyller någon funktion överhuvudtaget?
Hur ska jag kunna svara på det? Det kommenteras för lite i min. :-) Och hur kan man tycka att det kommenteras för mycket i någon annan; man måste ju inte läsa dem. Allt beror väl på vilken typ av blogg det är och vilken typ av kommentarer det är. Reklamkommentarer kan man ju ha och mista.

En smak av Nordirlandskonflikten

Jag skulle vilja skriva något om det som pågår i Ryssland just nu (självbombare i Moskva, flygplansexplosioner någonstans i Ryssland och idag också gisslantaganden i Nordossetien) och hela Tjetjenienkonflikten i sig - men jag är rädd att jag är för dåligt insatt än. Jag har inte alla turer klara för mig så istället för att blaja om nåt jag inte vet något om så beklagar jag bara kort att civila måste få uppleva sådant här.

Jag skulle också vilja skriva något om RyanAir-konflikten. Men jag kan inte alla turer där heller. Jag vet bara att det faktum att man inte skriver under ett kollektivavtal inte per automatik betyder att man har lika dåliga arbetsförhållanden för svenska arbetstagare som för t ex Irländska. Arbetsförhållandena generellt är olika på Irland och i Sverige. Men eftersom jag inte rent faktiskt vet hur det ser ut för de svenska arbetstagarna så kan jag inte blaja om det heller.

Det enda jag egentligen med fog kan kommentera just nu är det jag fick veta per mail imorse. När jag bodde i Glasgow (för 1,5 år sedan, usch vad tiden går!) kände jag ett par, Carol och Iain, som båda var Celtic-fans och kom från Belfast. Iain bor i Shankhill, området i Belfast med tydligast uppdelning mellan lojalister (dem som vill att Nordirland ska fortsätta tillhöra England, i princip bara protestanter) och republikaner (dem som vill tillhöra Irland, mest katoliker). Jag fick lära mig att de på något vänster har järnkoll på var gränserna går, även när målade gatstenar och lyktstolpar inte visar det, och att de "aldrig" befinner sig i fel kvarter. Det finns "neutrala" vägar (t ex motorvägen) så det är dem man använder när man ska hem, även om det är en omväg. Iain bor i ett republikanskt kvarter precis på gränsen till ett lojalistiskt.

I lördags hade de varit hos Carols föräldrar (som bor ute på landet) och var på väg hem till Iain. Det var mitt i natten och båda var stuptrötta. När de kommer in till staden tar det ca 20 min att köra den "rätta" vägen hem. Det är en ren U-sväng för korsade de lojalistkvarteren skulle resan ta 5 min. Max. Säkert fortare eftersom de nog gärna kör lite snabbt. I lördags fick de för sig att för första gången göra just så.

Av alla jäkla tillfällen så var det ju då som de fick punktering. Enligt Carol en sån som man verkligen inte kan köra vidare på. Iain satte igång och byta däck. Carol var av nån anledning en bit ifrån (för resten såg hon från busken, skrev hon). Då kommer ett gäng män och fråga mig inte hur för jag har aldrig begripigt det, men på något sätt verkar folk där kunna se på varandra vad de tillhör, i det här fallet misstänker jag att det fanns nåt Celtic-aktigt i bilen (Celtic är katolikernas lag, de har inget sånt på bilen, men i kan jag tänka mig). Hur som helst, Iain fick stryk. Någon slog honom i huvudet med typ ett järnrör/påk/pinne/klubba och så fick han knytnävsslag mot huvudet och en spark när han låg ner. Det gick snabbt, men Carol är säker på att han bara fick slag mot huvudet, och hon är säker på att det var "lojalistsvin" för hon kände igen en av dem.

Iain är helt borta och naturligtvis, bara för att allt är så jävla typiskt den här natten, så tog männen mobilen med sig. Carol springer iväg för att ordna ambulans. Faktum är att hon springer ända hem (till Iain) och ringer. Hon springer tillbaka och ser precis en polisbil svänga ut från bakom deras bil och köra iväg. (Man kunde ju tro att de skulle fixa hjälp och stanna på plats...) Hon kommer fram och ser Iain ligga i en helt annan ställning än när hon gick, men chocken kommer på sjukhuset - helt plötsligt har han blåmärken över hela kroppen, plus en bruten underarm! Hon har ju inga bevis, om det nu hade hjälpt, men är såklart helt säker på vad som hänt...

Idag ligger Iain på sjukhus med sprucket skallben, käkfraktur, bruten arm, sytt ögonbryn och blåmärken.

Om någon trodde att konflikten i Nordirland gått över, eller blivit civiliserad, så kan härmed meddelas att så inte är fallet. Det bara inte skrivs om det längre. Och det går förvisso längre tid mellan de stora utbrotten nu för tiden, även om det uppstår ständiga småskalv. När jag var i Belfast (Maj 2003) hade man tvingats bygga en ny "fredslinje" (d.v.s. ett skyhögt staket mellan bostadsområdena) veckan före, p.g.a. oroligheter. Inte ens i Glasgow (med sin starka prägel av denna konflikt) hade det stått något om detta. Under året i Glasgow lärde jag också känna David, en lojalist från Belfast. Via mina bekanta fick jag därför höra storys från båda läger, vilka förvisso chockade mig ibland, men samtidigt förhoppningsvis gav mig en mer nyanserad bild. David ser republikanerna som terrorister, Caron & Iain ser lojalisterna som rasistiska kolonisatörer.

Jag har ingen aning om hur den politiska processen ser ut för tillfället, men av Carols mail att döma så verkar livet på gatan se ut ungefär som vanligt. Hur overkligt det än känns att något dylikt kan hända i en västvärldsstad 2004.

Mitt liv i förorten

Att vara en typisk storstadsbo (d.v.s. att bo i förorten) innebär att allt man tar sig för blir ett helt företag. Om jag vill handla kläder efter jobbet måste jag kolla om jag har råd att äta ute (eftersom jag inte hinner åka hem emellan, för då hinner affärerna stänga), om jag har något inbokat för kvällen, hur lång tid det tar att resa dit isåfall och var klädesaffärerna ligger. Eftersom jag måste till flera olika affärer måste jag tänka lite smart och planera en effektiv och tids/promenadsekonomisk väg för att till slut se om jag ens hinner med de där affärerna enligt den rundan på tiden jag har innan jag måste åka till det inbokade. Man blir ju trött bara av att tänka på det.

Att bo i förorten innebär också att om en kompis ringer och vill träffa en så fort som möjligt så säger man "det är lugnt, jag kommer över direkt", vilket i praktiken innebär att man ses två timmar senare. I en mindre stad hade man hunnit promenera både dit och tillbaka på den tiden. För en förortsbo är "promenadavstånd" distansen mellan hemmet och busshållsplatsen.

För en förortsbo bär alla vägar in till Stan - men ingen leder mellan förorterna. Detta innebär att när nattbussen börjat gå får en förortsbo sova över hos en annan, om man inte känner för en dubbelt så lång restid med dubbelt så många byten och dubbelt så långa väntetider. Förortsbussar väntar aldrig in varandra, de väntar bara in expressfärdmedlet från Stan.

Detta var min lärdom av idag.